Ingegerd Landström

Jag gjorde en magnetkameraundersökning (det heter så enligt Wikipedia, det heter inte magnetröntgen) igår kväll. Eller jag gjorde ingen, men vad säger man, jag fick en magnetkameraundersökning? Jag blev magnetkameraundersökt? Det gjordes en magnetkameraundersökning på mig igår kväll. Ja, det låter väl bra, den tar jag.

Så. Det gjordes en magnetkameraundersökning på mig igår kväll. Jag flydde mitt stökiga hem och mina stökiga barn redan klockan 16, körde in till Westwood på en kvart (klockan fyra på eftermiddagen!!), åt en Double-double with grilled onions på In-N-Out eftersom jag inte hade ätit på hela dagen och var utsvulten, satt på Coffee Bean ett par timmar och tänkte att det är så här dagens läsesalar ser ut – mindre och betydligt mer tillåtande när det gäller samtalsvolym och förtäring av drycker och därför mycket trivsammare än de läsesalar jag minns från Uppsala – och till sist, vid åtta-snåret, traskade jag iväg till Ronald Reagan UCLA Medical Center som är det ståtliga namnet på mitt sjukhus, för att få en magnetkameraundersökning gjord.

Klockan åtta på kvällen är hela bottenplanet på Ronald Reagan UCLA Medical Center öde och tomt. Receptionen är stängd, apoteket, kiosken och de två mottagningarna som är belägna där likaså. Det är så ödsligt att man känner att man inte borde vara där, att man har gått igenom någon dörr som av misstag inte blivit låst och att ett larm snart kommer att börja tjuta, varpå vakter strax kommer taktfast springande genom korridoren med nycklar och handklovar rasslande efter sidorna.

Men jag visste bättre, det har gjorts MRI:s på mig förut vid samma tid på kvällen, så jag ignorerade ödsligheten, tog hissen ner till källarplanet, gick igenom en korridor och där i slutet av korridoren, i en liten reception, satt samma vänliga kvinna som sist och tog emot mig.

Kvinnan gav mig två papper att fylla i, sedan gick jag vidare längs med en annan korridor till MRI väntrummet som ligger längst bort och var lika tomt och ödsligt som sjukhusentrén. Man kan lätt föreställa sig att det är någon slags illegal verksamhet som pågår här nere under kvällar och nätter, långt bort från vakter, larm och dagsljus.

Jag satt där i min ensamhet och läste meningsfulla och viktiga artiklar i Oprah Magazine och så småningom kom  en lågmäld man och tog mina papper, talade om vart jag skulle gå och bad mig mycket vänligt att byta om till sjukhusets pyamasliknande byxor eftersom jag hade dragkedja i mina egna och det bör man inte ha. Förra gången fick jag ett likadant mottagande av en annan man; de har mycket trevlig personal där nere i MRI-bunkern. Det kanske har något med tidpunkten på dagen att göra: alla är lite trötta, ingen har bråttom, inga telefoner ringer. Allt är lugnt och långsamt och liksom omhändertagande.

Ja, sedan var det kontrastvätska i armen och in i röret och så låg jag där och det rasslade och brummade och knäppte ganska högt och jag  blundade hela tiden för även om jag inte har några särskilda anlag för klaustrofobi så är det obehagligt för röret är trångt och jag låg där ganska länge.

Vid halv tio var jag färdig, då åkte jag hem till mina sovande barn och ett något mindre stökigt hem, och nu väntar jag på att doktorn ska ringa och berätta om magnetkameraundersökningen visar att höfterna är fulla av reumatism, cancer eller MS. Cancer eller MS är mina egna diagnoser som jag ställer när jag inte kan sova om nätterna, ingen har andats ett ord om det på något sätt. Någon variant av reumatism, ja, mycket möjligt. Men det kan jag leva med, det gör halva min släkt, så det kan jag ta. Cancer eller MS, inte så gärna.

(Man skulle kunna misstänka att jag med mitt höga blodtryck och min möjliga reumatism är en 82-årig tant som skriver under en 42-årig pseudonym. Så är det inte: jag är 42 år och i övrigt ganska frisk och vältränad, jag har bara taskiga gener.)

Jag har ju glömt att meddela den glada nyheten som L.A. Times kolumnisten Jonah Goldberg försåg oss med häromveckan:

”Feminism as a ”movement” in America is largely played out. The work here is mostly done,” konstaterar Goldberg och menar att det nu är dags att vända blickarna utåt, framför allt mot den muslimska delen av världen. Här hemma finns inget mer att göra.

Är det inte fantastiskt? Att han har sådan insikt. Att detta makalösa har hänt och jag har inte märkt det.

Själv trodde jag att feminister hade massor att göra i USA, till exempel när det gäller att jobba för vettiga dagisalternativ, rätt till samkönade äktenskap, att behålla statlig finansiering av familjeplanering, samt, inte minst, försvara den aborträtt som republikaner slåss som envisa illrar – och ibland som galna mördare – för att försvaga.

Jonah Goldberg. Vit. Man, Heterosexuell. Konservativ. Han såg det jag inte förstod. Shame on me.

Vacker solnedgång ikväll, jag sitter här och beundrar den tillsammans med några äldre damer och herrar iförda keps och träningsskor.

Det var alls inte meningen att jag skulle göra det, min plan för kvällen var att lämna barnen med farmor och åka iväg till The Annenberg Space for Photography och lyssna till en föreläsning med Erika Larsen, en fotograf som vistats uppe i norra Sverige och Norge och fotat samer. Och renar och fjäll och annat relaterat får man förmoda.

Jag hade biljett och allt och efter att jäktat med middag och hämta barn från kompisar slängde jag mig i bilen och tänkte att det här fixar jag, det tar en kvart utan trafik och jag hade 45 minuter på mig.

Jag missbedömde totalt. Det har ju varit varmt idag; glatt överraskade har folk slängt sig på stranden och nu var de på väg hem. När det är beach traffic proppar PCH och 10:an igen och man kommer ingenstans.

Så jag vände om, eller gjorde en cirkelmanöver snarare för att komma undan PCH-trafiken åt andra hållet, och åkte hem.

Och eftersom både farmor och barn är inställda på att jag inte kommer hem förrän efter åtta så finns det ju ingen direkt anledning att göra det heller.

Det blev solnedgång istället. Och lite läsande i lugn och ro, en stund till i alla fall

Femton timmars tidsskillnad, vad ska man göra av den? Jag har sovit fyra timmar på 48 timmar och min hjärna har kommit in i något slags maniskt övertrötthetstillstånd. Jag kan inte sova och jag orkar inte vara vaken. Jag bara sitter här vid mitt skrivbord och väntar på, jag vet inte riktigt vad, att jag helt stilla ska glida av stolen och somna i en liten hög på golvet kanske. Det vore skönt.

Eller så väntar jag på att det maniska ska ta överhanden och att jag ska ta mig igenom artikeln jag ska språkgranska på två timmar för att sedan avsluta förmiddagspasset med att skriva klart något som borde bli klart idag. Det vore effektivt. Möjligtvis skulle det inte bli särskilt bra. Antagligen skulle det bli riktigt dåligt.

Nej, jag måste sova en stund. Jag har bokat läkartider och klipptider åt mina barn i eftermiddag och jag får inte somna bakom ratten. Varför jag valde just de tiderna begriper jag inte, kanske hade jag dåligt samvete över att jag skulle vara borta en hel vecka och bestämde mig för att kompensera det med att vara hypereffektiv när jag kom hem. Jag kan mycket väl tänka mig att jag tänkte så. Det låter bekant.

Alicia – och Jeff, mest Jeff – konstaterade att hela förra veckan har de kommit i tid till skolan och inte jäktat alls. De har varit klara halv åtta varje morgon, vet inte riktigt vad de ska göra av all tid de har innan de behöver gå iväg, påstod de.

Vanligtvis, när det är jag som står för morgonservicen, kastar vi oss ut genom dörren fyra minuter i åtta och hinner precis.

Jag vet inte vad det beror på. Jag vet inte varför jag talade om det heller. Nu ska jag sova.

sitter I taxin pa vag hem, klockan ar snart elva. Jag lamnar kontinuerliga lagesrapporter om hur min taxiresa framskrider; jeff meddelar barnens somnstatus. Ska jag hinna hem innan de somnar, jag vill sa garna det. Nu ser jag havet, nu ar jag snart hemma, vad jag alskar hemma. De ar fortfarande vakna, jag tror jag klarar det!

Kuala Lumpur. Vi bor på fint hotell i den del av stan som måste vara the shoppingcentrum of all shoppingcentrum.  Jag blir lite matt av allt detta och jag hinner inte med några längre exkursiner bortanför shopping hell, så jag stannar hellre inomhus.

Här är det å andra sidan så trevligt så det gör just ingenting. Här befinner sig, vad kan vi vara, kanske 180 svenska kvinnor vanligtvis bosatta på alla möjliga håll runtom i världen utom i Sverige. Eller nej förresten, det är inte sant, det finns en och annan stockholmare här också, någon göteborgare också. Men de har bott utomlands. Vi träffas och diskuterar och lyssnar på föredrag och äter god mat och fikar mer än jag trodde var möjligt att göra utanför Sverige. Alla är så sympatiska. Roliga att prata med. Nu ska vi möta vidare.

Femton timmar och fyra (4!!) filmer hemifrån sitter mitt ressällskap och jag här och väntar på nästa flyg. Jag har med mig tre olika sorters tabletter för tanden, det kan sluta med inflammation, trasig tand och akutingrepp med utdragen tand av okänd malaysisk tandläkare. om det vill sig illa. Känns sådär. Lite nervöst.