cykel

maj 6th, 2011 § 0 comments § permalink

Vi är ”between cars” för tillfället, eftersom vår gamla toyota, den så kallade ”katastrofbilen” har gått i graven. ”You need a new engine” sa vår mekaniker och det tyckte vi var en tydlig signal om att det var dags att skaffa nytt.

Så nu tittar vi efter nya bilar. Jag vill ha den miljövänligaste vi kan få tag på och det vill väl Jeff också, men han halkar hela tiden iväg till ”coola” bilar. Bilar som väl är ok vad gäller bensinförbrukning, men som framför allt ser lite sportbilsaktiga ut och dessutom bara har plats för fyra personer. Vi är fem personer i vår familj. Förstår inte riktigt hur han resonerar, men jag tänker mig att det är en slags 40-årskris. Han håller på att låta skägget växa också, får allt oftare kommentarer om att han ser ut som ”the Dude” (Jeff Bridges, the Big Lebowski). Det säger han ingenting om , men jag tror att det är precis så han vill ha det.

Hur som helst, eftersom vi bara har en bil (som Jeff tog till jobbet) och jag hade tid hos en optiker i Santa Monica i förmiddags så cyklade jag dit. Och det var alldeles fantastiskt!Vilken upptäckt!

Inte för att jag inte cyklat tidigare, det har jag, men bara på cykelbanan längs med stranden, tidigt på morgonen,utan något annat ärende än att få motion. Och i vår lilla stad förstås, men den är så liten så det räknas inte.

Nu bestämde jag mig för att inte fega ur, att verkligen cykla i biltrafiken och byta fil och grejer och det gick bra nästan hela tiden. Bara när  jag skulle göra en vänstersväng ut på Wilshire missade jag att ta mig över i vänstersvängningsfilen.Det blev övergångsstället istället. Nederlag. Å andra sidan hoppade kedjan en gång, men det fixade jag på ett par minuter. Kändes rutinerat. Seger.

Det jag inte riktigt hade väntat mig var att det var så roligt att cykla i trafik. Oändligt mycket roligare än att köra bil, en helt annan värld. Solen värmde, blommorna luktade vår, uppförsbackarna var görliga, ingen körde på mig och Fedexbudet hälsade på mig. Jag kryssade fram mellan bilar sådär som motorcyklar gör när det är trafik och man tänker alltid att det ser så farligt men samtidigt så fuck-traffic-behagligt ut. Det var jag i morse. Min cykel och jag.

Och så blev det en och en halv timmes bonusträning dessutom. En win-win situation helt enkelt. Visserligen tog optikerbesöket tre timmar istället för en och en halv, men det tidsbortfallet kommer jagatt kompensera med att skriva klart en artikel snabbare än jag någonsin gjort tidigare. Nu börjar jag.

kvällssol

maj 3rd, 2011 § 0 comments § permalink

Åh, den här tiden på dagen är den bästa. Tidig kväll, halv sex är klockan, och på verandan, under parasollet, har det blivit svalare efter dagens värmechock. Det kan för all del vara en förfärligt stressig tid på dagen också, med middag och hockey och piano och hemläxehelvetet, men ikväll är det inte det. Ikväll är det rester till middag och hemläxan avklarad och allmän jetlaglathet. Skönt så.

Förresten har jag lagt den stressiga fasen av mitt liv bakom mig. Jag har blivit en ny människa på sistone, en som tar sig tid att sitta på verandan på kvällen och lukta på blommorna. En som tar sig tid att ge sig ut på en två timmar lång cykeltur längs med havet på morgonen utan att få dåligt samvete. Cyklade gjorde jag igår och det var härligt. Resten av dagen linkade jag omkring som en äldre, svårt reumatisk tant för ryggen kroknade, men det var det värt.

På hockeyverandan nedanför mig spelar mina pojkar hockey med grannens grabb. Det förhållandet har inte precis förbättrats med tiden, snarare tvärtom. Efter ett antal sammandrabbningar som involverat framför allt barn men även en del staket har vi genom en tyst överenskommelse retirerat till en synnerligen sval relation. Vi hälsar på varandra, det är allt. Pojken kommer över ibland, med mer eller mindre långa avbrott för när någon form av konlifkt inträffar och relationen går från sval till iskall till obefintlig.

Så håller det på, men jag är så ostressad nu för tiden så jag rycker bara på axlarna åt alltihop. Eller nej, det gör jag inte alls, för det är inte särskilt roligt, men vad ska man göra? Kvällssolen är i alla fall ljuvlig och nu ska jag gå och värma lite rester.

 

jag har läst en hel del framgångsberättelser av typen ”hon vågade och vann” på sistone

maj 2nd, 2011 § 6 comments § permalink

Ibland tänker jag att jag skulle vilja skriva mer om mitt skrivande här. Om vad jag vill och försöker göra. Om små, små framsteg,  om självförtroendekriser, dikeskörningar och ”tack men nej tack”, och om de där ögonblicken då allting flyter och det känns som att allt är möjligt. Såna saker.

Det vore bra terapi, tror jag, och så kunde det vara skönt att få någon peppande kommentar av en snäll läsare när jag som bäst behöver det. Så tänker jag att det kunde kanske vara roligt att läsa för andra som befinner sig i samma situation som jag. Inte nödvändigtvis som vill skriva, bara någon som också försöker ta sig någon annanstans, av en eller annan anledning. Vi kunde hålla varandra under armarna och dunka varandra i ryggen, allt efter behov.

Efter att ha funderat lite på varför jag inte gör det trots att jag skulle vilja, så har jag, till stor del tack vare Linna Johanssons konstaterande för ett tag sedan, kommit fram till att det beror på att jag inte vet hur slutet på en sådan berättelse skulle se ut.

Jag menar så här: Om alla mina ansträngningar så småningom skulle leda till publicering i Filter av stor artikel, påföljande ära och berömmelse och sedermera utnämning till Årets Journalist så vore det ju ett magnifikt slut och en enastående rolig berättelse att skriva. (Jag skojar bara om det där med Filter förstår ni väl, att försörja mig på mitt skrivande räcker fint.)

Men slutet kan ju lika gärna bli av typen ”medioker 42-åring med journalistambitioner lade skrivardrömmarna på hyllan. Insåg sina begränsningar och sin ålder, tog anställning som lågavlönad administratör på ointressant, medelstort företag i amerikansk förort. ”

Nej just det, inte så spännande. Men kanske en ny genre som motvikt till våga-vinn artiklarna. En slags nederlagsberättelse, av typen ”Hon vågade och missade målet fullständigt.” Man skulle kunna läsa den och inse att inte alla lyckas med allt hela tiden fast man försöker så ögonen blöder. Det vore kanske en god gärning och då har jag i alla fall åstadkommit något.

vakta dina ord, människa

maj 2nd, 2011 § 0 comments § permalink

På hemresan fick inte hela familjen plats på samma flyg, vilket innebar att jag och pojkarna åkte med Lufthansa via Frankfurt, Jeff och Alicia någon annan väg och tid.

Det var ingen bra resa. Vi fick vänta en och en halv timme i planet innan vi lyfte. Vårt flygplan hade inga individuella tv-skärmar. Pojkarnas Ipodbatterier tog slut när det fortfarande var  åtta timmar kvar av resan (så otroligt orutinerat, hur blev det så?!). Det var trångt, bökigt, rastlöst och allmänt pestigt. En stor del av tiden satt jag och tänkte på precis hur eländigt allting var på detta plan, på vilken j-a katastrofal skitresa det var, och på hur mycket jag avskyr att flyga i största allmänhet.

Sedan skämdes jag över det. En katastrofal resa kan möjligtvis vara en där ett barn kräks över en hel stolsrad inklusive minst en okänd människa. Eller en där luftgroparna får en att lyfta från stolarna och man är säker på att man kommer att dö. Eller en där man inte ens kommer fram utan faktiskt dör. Det är varierande grader av katastrof det.

Vi var bara uttråkade. Rastlösa. Hade hemlängtan så det värkte i hjärtat. Värre än så var det faktiskt inte. Ingen katastrof alls, och nu är vi hemma. Vad jag älskar hemma. Hej hej vardag.

3:30 a.m.

april 21st, 2011 § 0 comments § permalink

Just när jag trodde att nu har både barn och vuxna fått ordning på tiden och sovandet så  ”WHAM!” slår jetlagen oss i skallen bakifrån och fyra familjemedlemmar av fem vaknar klockan tre och kan inte somna om.

Och vi som ska åka upp till fjällen idag. Köra långt efter slingriga (men förhoppingsvis snöfria) landsvägar, träffa kusinerna, köra skoter, åka skidor, grilla korv, pimpla, åka pulka och tusen andra saker: vi har inte tid att vara jetlagade!

Men annars, om det inte vore för att man blev så trött av det, så är den här tiden på dygnet en bra tid att vara vaken på.

Det är så lugnt och fridfullt i mammas och pappa kök. Frukosten är så god, trots att den bara består av en ganska oansenlig filtallrik. Och under tiden jag äter tittar jag ut genom köksfönstret, för det blir ljust ute redan vid halv fyra, och i all sin vårblekhet är världen så fin där ute. Gula gräsmattor, trötta snöhögar, och rufsiga blomrabatter som just skakat av sig snötäcket och viskar ett förnöjt ”aaaah” för sig själv när vårsolen börjar göra sitt jobb. Det är fint. Min första vårvinter på sju år.

Men just idag hade jag gärna sovit lite längre; jetlag och slingriga fjällvägar känns inte som en vinnande kombination. Det får bli starkt kaffe och så är utsikten sagolikt vacker, den kan hålla vem som helst vaken.  Hej hej på ett tag!

galon is the shit!

april 20th, 2011 § 0 comments § permalink

Jag hade glömt bort hur vått allting blir på våren. Mina barn har aldrig tillbringat en sen vårvinter i norra Norrbotten tidigare, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Tror jag tänkte mer på kyla än på väta innan vi kom hit, bekymrade mig mest för att hålla mina små, känsliga  SoCal-knoddar varma, inte torra.

Amatörmässigt kan man tycka eftersom jag vuxit upp här, men jag är övertygad om  att vårvintrarna var mindre våta på min tid. Somrarna var i alla fall varmare och soligare och vi badade hela tiden, det är jag helt säker på.

Nu tittar jag förvånat på mina barn när de kommer in efter bara nån halvtimme och klagar över att deras varma, sköna vinterkläder är blöta och att de vill byta.

Till vadå? frågar jag dem då. Jag har varit så nöjd med att de alla har varsin uppsättning vinterkläder, inklusive bra skor och nya vattenavvisande varma handskar; att de skulle behöva flera omgångar har inte slagit mig en sekund (vattenavvisande är på intet sätt samma sak som vattentäta, minns det när ni köper handskar, men det visste väl alla redan).

Nu har vi insett att vi måste uppgradera klädbeståndet: det måste bli galon. Vilket Erik inte har några problem med, han fick ett par fodrade galonbyxor häromdagen och de är han mycket glad över. Det är jag också, de är fantastiska!

Max däremot, ställer sig tveksam till hela grejen. Han har begränsad erfarenhet av galon, men han har omedelbart snappat upp att det är ett material för småbarn, inte för en cool åtta-åring. Han tycker dessutom inte om bylsiga kläder över huvud taget och vill helst ha på sig samma kläder som hemma: träningsskor, luvtröja och mjukisbrallor. I obevakade ögonblick har han begett sig ut i pulkbackarna iklädd träningsskor, luvtröja (eller t-shirt!) och mjukisbrallor, bara för att komma in fem minuter senare som ett mycket kall, genomblöt och ganska sur åtta-åring. Det är inte hans klädval som är problemet, det är snön det är fel på, verkar vara hans grundinställning.

Idag ska vi göra ett nytt försök att hitta godtagbara galonkläder. Byxor. Och handskar. Helst vill jag svepa in dem i en enda stor galonoverall och så vore vi av med det problemet. Nästa vår, då blir det annat av.

ok

april 14th, 2011 § 0 comments § permalink

Jamen det gick ju bra det där. Inget sammanbrott alls, bara ett lugnt och bra samtal med en trevlig läkare. Som det ska vara. Nu orkar jag inte fundera mer på f-ing reumatism; nu blir det kaffe och sol på verandan, intervjuförberedelser och sedan ridlektion tillsammans med Alicia. Det blir bra det.

prestation

april 13th, 2011 § 4 comments § permalink

Sökte ett jobb idag, minsann. Ja, faktiskt, det finns jobb att söka igen, roliga jobb, det är trevligt för mig och alla andra arbetslösa i USA. Yeih us and good luck fellow unemployees!

Men vilken ansträngning det är att söka jobb! Och nu pratar jag inte om själva uppdaterandet av cv och skrivandet av cover letter vilket i och för sig är en ansträngning det också, mest för att det är så mördande tråkigt.

Nej, att söka jobb är som att söka hus, en mental ansträngning utan dess like.

Så här: Jag hittar ett jobb jag tänker att jag skulle vilja ha. Och så tänker jag på hur det skulle vara att jobba där. Vilka kollegor jag skulle få och hur roligt det vore att jobba för en miljöorganisation vars visioner och idéer jag delar.

Sedan byter jag tankespår och börjar fundera på allt som går förlorat om jag får fasta arbetstider. Ingen hund. Ingen tid att skriva. Aldrig hämta barn från skolan och hänga på stranden tills det blir kallt och hungrigt. Aldrig fundera på vad jag ska skriva härnäst och på hur det kommer att kännas att kunna leva på mitt skrivande och kunna svara ”I´m a freelance writer” utan att rodna när någon frågar vad jag jobbar med. Aldrig skriva över huvud taget, annat än någon gång när jag får en timme över en gång i månaden. Det räknas inte. Och hur tar man hand om skröpliga föräldrar i en annan del av världen på två veckors semester om året, hur hanterar man den sorgen och det samvetet?

Ja, och så tänker jag en del på pengar förstås, det hjälps inte. Och på karriär. Jag är en extremt karriärsinriktad person, det kanske det inte var någon som förstod, men så är det. Inte i termer av position och pengar direkt, men jag vill komma dit jag föresatt mig att ta mig och om jag inte gör det så är det ett misslyckande av gigantiska proportioner.

Prestationsinriktad kanske är ett bättre ord? Jag är extremt prestationsinriktad och jobbsökande får mig att tänka mycket på vad jag presterat och inte och det är inte alltid alldeles nyttigt för mig. Det är vid såna tillfällen Jeff håller sig undan, alternativt försöker hålla våra konversationer på en mycket allmän nivå, alternativt försöker få mig att dricka några extra glas vin till middagen. ”You look like you need it,” säger han och fyller på.

Sedan, efter all denna tankemöda, så får man ju i nio fall av tio inte det där jobbet och då är den dörren som stängdes också nånting som man måste fundera på en del. Sedan, efter allt detta, kan livet återgå till det normala. Tills nästa jobbannons dyker upp. Så börjar det om igen.

sjukdomsinsikt. not.

april 13th, 2011 § 4 comments § permalink

Alltså, trots möjlig reumatism och blodtrycket och det där så betraktar jag mig som en frisk person. Hyperstressad (vilket jag tänker att jag ska jobba på, men jag vet inte hur och bara det är ju en stressfaktor i sig), men ganska vältränad och ja, allmänt förhållandevis välmående.

Min relation till sjukvården är det däremot någonting mycket sjukt med.

Först sammanbrott hos tandläkare Zola, följt av total oförmåga att ringa honom och tala om att tanden fortfarande inte mår bra. Jag hade hunnit med en rotfyllning innan jag åker till Sverige på lördag om jag hade ringt honom för en och en halv vecka sedan. Nu chansar jag på att värken håller sig borta ett par veckor till. Lycka till då, you ignorant fool.

Igår, nytt sammanbrott, om än i mindre skala.

Skulle ta blodprov och tuberkulostest hos min vanliga läkare, beställd av min specialistläkare vars mottagning befinner sig på ett annat sjukhus.

Det var lite bråttom med det där testet för utan det kan jag inte få en viss slags medicin som ska testas på mig. Därför bestämde jag mig för att göra det på måndag, trots att det var min enda långa, ärendefria dag denna vecka och alltså min enda ostörda arbetsdag, och trots att jag skulle vara tvungen att ta bussen eftersom vår gamla trötta extrabil stannade för gott i lördags morse. Den valde för övrigt Sunset Blvd en lördagsförmiddag med mig vid ratten för dena incident, vilket har gjort mig djupt tacksam över att  AAA och vänliga poliser existerar på denna jord.

Hur som helst. Utan att komma med några tröttsamma detaljer så tog det där sjukhusbesöket, som borde ha tagit 50 minuter om jag haft min bil och lite mer flyt, nästan fyra timmar. Fyra timmar som inkluderade bussresa, pappersstrul, mer strul med papper, promenader mellan olika mottagningar, tillfällig stängning av blodprovsmottagning och till sist beskedet att jag inte kan ta några prover idag, eftersom rätt papper inte hade skickats från specialistläkaren och det var ingenting som det kunde göras något åt där och då.

Vad gjorde jag? Blev jag förbannad? Ifrågasatte jag vad som hade hänt? Talade jag om för dem att jag just slösat bort fyra timmar av min dag på att inte ta blodprov på grund av deras slarv eller vad fan det nu var fråga om?

Nej, nej och nej.

Istället, litet sammanbrott. Inte hulkande storgråt, bara stillsamma tårar som gjorde sköterskan alldeles överväldigande vänlig och moderlig och lite förskräckt också och mig, ja, inte vet jag, mest trött.

Nämen. Varför det? undrar ni och det undrar jag också. Just där och då finns det liksom inga klara och vettiga tankar i mitt huvud som kan förklara varför jag reagerar sådär.  Om jag tänker något över huvud taget så tänker jag möjligtvis, ”jaha ja, här står jag och gråter, är jag inte riktigt klok eller? Kan någon bara komma och ta bort mig härifrån, snälla.”

Jag är inte bra på sjukvård. Tycker inte om sjukhus. Vill ha min kropp ifred. Förutom förlossningar är mitt enda bestående sjukhusminne ett skadat ledband där läkaren konstaterade att det kunde bli aktuellt med operation, vilket fick mig att brista ut i kombinerad storgråt/gapskratt, omöjligt att få stopp på. Då var jag 16 år eller så och min tränare som var med mig blev lite förundrad över min reaktion. Det blev jag också. En tidig indikation på vad som komma skulle.

Imorgon ska jag tillbaka till specialistläkaren. Det blir spännande, allt kan hända. Jag bävar.

på trädgårdsfronten en del nytt

april 8th, 2011 § 0 comments § permalink

Jag har märkt att en hel del personer hittar till min blogg efter att ha sökt på diverse trädgårdsrelaterade sökord. Grusgång. Stenkant rabatt. Vattentunna. Pelargonliknande blomma. Fin rabatt (tänk ändå, man googlar på ”fin rabatt” och hamnar i min rabatt.). Såna saker.

Hur som helst, när man gör den där sökningen så hamnar man ofta här, och så kan vi ju inte ha det. Så där ser det ju inte ut längre, nu är det fullt i rabatten och det blommar överallt och jag blir lite lycklig varje gång jag går förbi och tittar vad som hänt sen förra gången jag gick förbi. Så här:

På verandan är det också blommigt. Ett blomkluster. De står så där därför att just där är det flest antal soltimmar om dagen och de flesta av mina blommor vill gärna ha mycket sol.Och så är de kompisar och har kul ihop och vem är jag att dela på ett gäng goda vänner.

Och så sorgebarnet då: gräsmattan på framsidan i kombination med en ledsam version av en rabatt bestående av ogräs och grannens överspillande växter. Vi ska ersätta gräset med något annat, något som inte behöver konstbevattning, och vi ska ha fantastiska blomrabatter och rock gardens och så ska vi knyta fast en häst vid vårt nya rustika staket, men vi har inte riktigt tagit oss för att komma igång med det projektet. Så här ser framsidan ut:

Och så det där förbannade trädet! Med grannens välsignelse har vi beskurit den rejält men den ju står fortfarande där, som ett dystert gammalt ök och sprider skugga över nästan hela framsidan av huset. Detta träd måste bort! Jag tänker att vi kanske kan fråga vår snälle granne om vi kan få hugga ner det och ersätta det med en fin Manzanita eller något annat träd av mer behändig storlek. Men det blir ju dyrt och just nu går alla våra pengar till hockeyträning, ridlektioner och biljetter till Sverige, så jag vet inte riktigt hur vi ska ha råd med det.

Så är läget just nu. Ljuvliga blommor att njuta av. Ett as till träd att hugga ner. Ett slags jämvikt ändå.

« Older Entries

Newer Entries »