mars 10th, 2011 § 0 comments § permalink
Fin utsikt här uppe. Och trädgården, vilken trädgård. (Nästan) bara natives. Kolibris överallt, så högljudda att de överröstar det rejält tilltagna vattenfallet. Fjärilar. Allting blommar, allting doftar sage och nånting annat som jag inte vet namnet på.
Jag skulle göra en intervju som alls inte skulle handla enbart om trädgård, men jag kom alldeles av mig inför allt detta. Orutinerat av mig. Det blir en trädgårdsprofil med fläckvisa inslag av personporträtt.
mars 9th, 2011 § 3 comments § permalink
Det var då en förbannat seg dag idag. Mest har den bestått av läkar- respektive tandläkarbesök och om tre fjärdedelar av arbetsdagen går åt till det så blir den resterande enda fjärdedelen inte så effektiv. Inte för mig i alla fall och i all synnerhet inte efter att jag tappat allt sans och vett och drabbats av akut tandläkarskräck när Dr Zola just dragit in bedövningsnålen i käken på mig. Mindre sammanbrott hos tandläkaren gör mig trött.
Det har inte alltid varit så. Jag har väl varit som de flesta andra, inte precis gillat att gå till tandläkaren, men, ja, det måste göras så man går dit och hoppas att det ska gå relativt fort och smärtfritt.
Tills i december, när jag fick en visdomstand utdragen. Det var så h-vetes obehagligt: så många instrument i munnen, så mycket personal ståendes runt omkring mig, så mycket blod i munnen. En tand som inte ville bli utdragen, en tandläkare som tog i så det spräckte och knakade i hela mitt huvud och så jag då, med min latenta sjukhusskräck, som helt plötsligt inte kunde andas och inte tänka en klar tanke förutom att jag måste bort, jag får inte börja gråta och Jeff måste komma och hämta mig.
Jag satt kvar förstås, tårarna sprutade och den saklige tandläkaren tog paus då och då för att jag skulle kunna andas och få ordning på min panik. Det gick sådär.
Tanden bredvid den utdragna tanden sprack efter det där, nu ska den fixas och idag satt jag där och hyperventilerade igen. Dr Zola, min vanlige tandläkare och en vänlig själ, tog det lugnt, hämtade fler näsdukar och gick iväg en stund för att jag skulle få bestämma mig för om jag skulle klara av det här eller inte. Jag bestämde mig för att det skulle jag och sedan gick det ganska bra ändå.
Nu sitter jag på mitt fina lilla bibliotek och ska göra något produktivt ett par tre timmar framöver. Det går sådär.
mars 7th, 2011 § 0 comments § permalink
Alicia har börjat ta pianolektioner igen. En halvtimme varje måndag kväll gör hon det och under tiden (det är så kort tid så det är ingen idé att åka hem under tiden) sitter jag nersjunken i en av pianolärarens två svarta, mjuka skinnsoffor i ett rum som, vad det verkar, fungerar både som väntrum, vardagsrum och matsal. Det är ett litet rum, förutom sofforna och ett soffbord ryms där ett matsalsbord, nåt litet skåp här och där och så en stor svart flygel som står intryckt i ett hörn rakt framför mig. Det är inte den eleverna spelar på.
Jag tycker om den där halvtimmen i främmande människors skinnsoffa. Hade det inte varit för den så hade jag just då bökat med att få hem pojkarna från hockeyträningen och in i duschen och sedan börjat fixa med middag eller hemläxor eller nåt annat. Halvtimmen mellan sex och halv sju på kvällen är en mycket aktiv tid i vårt hem.
Men på måndagar slipper jag det där. Istället sitter jag i en soffa hemma hos människor jag knappt känner och gör just ingenting. Lyssnar lite när de spelar. Klappar husets lilla hund som kommer tassande ibland. Bläddrar i någon tidning. Försöker få i alla fall en sida av kuben att bli samma färg. Pratar lite med något barn som kommer kånkandes på en gitarr och väntar på sin lektion (pianolärarens man ger gitarr- och trumlektioner och så är han visst kompositör också. Det verkar vara en mycket kreativ familj detta).
När vi kommer hem är pojkarna nyduschade och maten om inte färdig så i alla fall på gång. En liten oväntad oas av sysslolöshet. Härligt.
mars 4th, 2011 § 0 comments § permalink
Det är krig utanför skolan nuförtiden.
För tre dagar sedan kom barnen hem med ett papper från skolan där det meddelades hur stora bötesbeloppen är för olika trafikförseelser. Det meddelades också att trafik- och parkeringsregler hädanefter kommer att bli ”stringently enforced” i området omkring skolan.
Det har varit lite si och så med den saken tidigare. Det blir lätt så när det inte finns några skolbussar och hundratals barn istället ska köras till och släppas av framför skolan och det bara finns en tjugo-metersremsa där man kan göra det lagligt. Samt ungefär fem parkeringsplatser inom rimligt gångavstånd. Så bilköer uppstår, barn släpps av lite här och var och det är lite vilda västern över alltihop.
Tills nu. Nu är det sammanbitna, motorcykelburna polismän iförda solglasögon och läder som brakar loss på sirenerna när föräldrarna minst anar det.
Det är en stackars farfar som stannat till där trottoaren är rödmärkt, precis i gathörnet, för att släppa av sitt barnbarn och inte begriper att det är honom polismannen försöker stoppa, varpå polismannen blir så ini h-vete ilsken och farfar blir alldelels shockad.
Det är förtvivlade scener med barn som gråter och mammor som omväxlande tröstar sitt gråtande barn och omväxlande försöker argumentera med polismannen om att hon ju bara släppte av henne, hon parkerade inte. Polismannen har inget till övers för vare sig tårar eller argumentation. ”Stop crying, your mom will be alright,” säger han helt kort till flickan. ”You need to move your car now, ma’m, you’re blocking traffic,” säger han till mamman, varpå han sätter sig på motorcykeln och kör upp till nästa försyndare och nya scener uppstår.
Det finns ingen artighet, ingen ”kvarterspolis-feeling” över dessa poliser. De är här för att sätta dit brottslingar och de gör sitt jobb snabbt och effektivt.
Vi är inte vana vid denna bryska behandling, det märks så tydligt. Vi består till 95 procent av vit övre medelklass och polisen brukar inte hålla på att jaga oss i flock på det här viset. När barnen lämnats av samlas små klungor av upprörda, djupt indignerade, föräldrar vid trappan utanför skolan och jag undrar hur många telefonsamtal rektorn kommer att få de närmaste dagarna.
Det är dramatik i min lilla stad det. Mer spännande än så blir det sällan.
mars 3rd, 2011 § 0 comments § permalink
Vad jag borde göra idag: Skriva ut en intervju och sedan börja skriva på en text.
Vad jag gör idag: Dricker kaffe. Surfar. Läser tidningen och blir sorgsen över allt och alla. Bebisar som blir mördade av sina pappor. Kvinnor som blir mördade av sina män. Inga pengar till skolorna. Sarah Palins och andra konservativas avsky över Michelle Obamas ambition att förbättra maten i skolorna. Newt Gingrich. Den mannen. Jag kan inte läsa färdigt artikeln om hans försök att få politiskt stöd för sin eventuellt kommande presidentkandidatur från konservativa kristna genom att berätta om – och djupt ångra naturligtvis – sitt tidigare liv som väl inte helt överensstämmer med djupt konservativa kristnas värderingar om hur ett liv ska levas. Men han drar in pengar till den kristna högern och de har tagit honom till sitt hjärta, säger att Gud förlåter eller något sånt. Och det gör han säkert, men han kan knappast ändra ett karaktärsdrag. Newt Gingrich hade en utomäktenskaplig affär samtidigt som han spydde sin konservativa, djupt indignerade, galla över den omoraliska Clinton/Lewinsky affären; Newt Gingrichs självgodhet och hyckleri vet inga gränser och det kan ingen högre makt i världen göra något åt. Jag har alltid haft svårt för att ha en riktig åsikt (jag vet, det är inget särskilt sympatiskt karaktärsdrag heller, men jag försöker i alla fall inte bli vald till president), har alltid tänkt att det är märkligt att folk kan vara så säkra på att de har rätt i det de säger och tycker; det finns ju alltid andra sätt att se på saker och ting. Men inte längre. Nu tänker jag allt oftare att en del politiker och en del politiska åsikter är så korkade och inskränkta och ogenomtänkta och naiva att det finns inget annat sätt att se på dem än som just det. Det är också en sorglig insikt. Nu kom solen fram och jag ska brygga lite mer kaffe. Måste få lite ordning och styrfart på den här dagen.
februari 22nd, 2011 § 0 comments § permalink
Först: åka iväg på morgonen, väl förberedd, lite nervös men mest förväntansfull över att träffa en person jag är nyfiken på.
Sedan: intervju. I bästa fall ett bra samtal, ett där innehållet tar över situationen. Så var det idag. En intervju med en person som hade mycket att berätta och som var så, så, jag vet inte vad. Klok. Eftertänksam. Och intressant.
Efter det: köra hem, med huvudet fullt av alla första intryck. Meningar som dyker upp, möjliga inledningar som virvlar omkring. Lättnad över att det gick bra.
Till sist: sätta sig vid datorn. Kasta ner alla de där första intrycken. Lyssna igenom bandet. Hitta en första tråd. Börja skriva. Känna ansvaret över att skriva en text som gör personen jag pratat med rättvisa. Den utmaningen.
Det är arbetslycka det.
februari 21st, 2011 § 6 comments § permalink
Detta med mitt namn, det är så knäppt och jag vet inte vad jag ska göra med det.
Jag heter alltså Ingegerd. När jag var ung tyckte jag det var jordens pinsammaste namn; när jag behövde presentera mig brukade jag säga det snabbt och lite slarvigt så att man inte riktigt skulle kunna höra vad jag sa.
Så småningom växte jag in i det och under många år hade jag inga problem med mitt namn alls. Det var som det var.
Sedan flyttade jag till USA och nu har namnproblemet återuppstått, om än i ny skepnad: det går inte att uttala. När jag presenterar mig som Ingegerd får jag alltid, undantagslöst, tillbringa en minut eller två med att försöka få personen framför mig att uttala det på ett sätt som ligger någorlunda nära det tänkta. De vill ju så väl, amerikanerna. Oftast ger vi upp efter några försök, kommer överens om en hyfsad variant och går vidare i livet.
Så kunde jag ju låta det vara, men faktum är att jag tycker så illa om den där situationen. Jag tycker inte om att ha ett namn som är omöjligt att uttala – och stava med för den delen – och jag avskyr att inleda varje ny konversation med en namnövning.
Så jag började kalla mig för ”Ingrid.” Det låg närmast, kändes minst konstigt. Först gjorde jag det bara på ställen som ”Coffee Bean,” där man måste säga sitt namn för att beställa och där jag verkligen inte hade någon lust att förklara och bokstavera och ha mig.
Så småningom blev jag Ingrid även i andra sammanhang. Jag minns inte hur det gick till, jag tyckte väl bara att det var så bekvämt att jag fortsatte och numera existerar knappt Ingegerd längre. Mina svenska vänner kallar mig för det förstås och Jeff och alla nära och kära kallar mig för Ing vilket ligger bra mycket närmare sanningen, men annars poppar Ingegerd upp bara i något sällsynt officiellt sammanhang. När jag måste skriva under för husköp eller field trip till något museum eller betala in skatt eller nåt sånt.
Jag har aldrig varit så förfärligt förtjust i det. Det känns lite fånigt, ungefär som när jag var åtta år och under ett par veckors tid gick omkring och kallade mig för Inca. Men det har varit bättre än alternativet så jag har låtit det vara.
Men nu, jag vet inte, jag tycker jag borde fatta ett beslut. Antingen börja kalla mig för mitt riktiga namn och rycka på axlarna åt alla märkliga versioner (Lingongord fick jag heta på mitt Ralphskort och då hade de ändå haft den rätta stavningen framför sig när de skrev det. Förstår ni vad jag menar nu?). Eller lägga till Ingrid officiellt, som ett andranamn kanske om man nu kan det, så att det inte längre känns som åtta-årigt hittepå .
Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kommer, om jag känner mig rätt, aldrig ta mig för att börja lägga till något namn. Jag kan inte ens förmå mig att börja med min medborgarskapsansökan trots att jag verkligen verkligen borde göra det, bara för att det innehåller så mycket pappersarbete och myndighetskontakt som jag inte vill ha i mitt liv.
Återstår att börja använda Ingegerd. Lingongord. Injenjerd. Ingren. Ingerd. Ilaknalfnlaeadnlakfalfknalfn. Whatever.
februari 17th, 2011 § 0 comments § permalink
Det syns inte så bra, men det står ”FACE OFF” på den där skylten (med ett hjärta istället för O). Den står parkerad utanför ishallen varje söndag när vi är där och spelar hockey och pojkarna är inte så intresserade av bilen, men skylten, aah, skylten stannar de och beundrar lite varje gång de ser den.
Själv tänker jag ibland att jag kanske borde förverkliga den där tanken på att skaffa mig en registreringsskylt som det står ”SO SWEDE” på. När jag var au-pair i Chicago en gång för mycket länge sedan träffade jag en svensk ung man,bosatt i Chicago, som hade just den skylten. Jag tyckte att det var så snyggt och jag var så avundsjuk på att han bodde där medan jag snart skulle åka hem. Jag ville ha det han hade.
Jeff tycker att ”SO SWEDE” är hur töntigt som helst och det är det väl också, men det spelar ingen roll: för mig är hela idén så förknippad med ett sanslöst roligt år i Chicago och min absoluta övertygelse om att jag någon gång i framtiden skulle bosätta mig i USA och ha precis den skylten på min bil att jag har svårt att släppa den. Jag vill kunna pricka av både ”bosatt i USA” och ”SO SWEDE” från min att-göra-lista. Sedan kan jag sätta mig i soffan och pusta ut lite, fundera på nya livsprojekt.
februari 17th, 2011 § 0 comments § permalink
Jag har bott här i drygt sex år, men jag har bara varit ner till Svenska kyrkan några få gånger. Kyrkan ligger i San Pedro, alldeles vid hamnen, och det känns liksom lite avsides att åka dit. Jag har varit där på någon konsert, firat midsommar där en gång och ätit prinsesstårta på en och annan nationaldag.
Aldrig förr har jag varit där en vanlig vardag när inget särskilt pågår men lokalerna är öppna för allmänheten och man kan gå in och köpa en kopp kaffe och sitta i soffan och läsa tidningar.
Tills igår. Igår satt AK och jag där i tre timmar och planerade vårt spirande projekt. Vi drack kaffe, åt färska våfflor, pratade med den jättetrevliga norska prästen och med en och annan gemensam bekant som droppade in och det var alldeles fantastiskt trivsamt i all sin anspråkslöshet. Märkligt att det tagit mig drygt sex år att upptäcka det.
februari 15th, 2011 § 0 comments § permalink
Jag åkte till Malibu för att byta ut Alicias chaps som visat sig vara för små, men affären var stängd och jag hamnade på Coffee Bean istället.
På Coffee Bean i Malibu hälsar personalen glatt och mycket, och jag menar mycket, trevligt på alla som kliver in genom dörren. Alla i personalen hälsar dessutom på alla kunder och det är många ”Hi” och How are you?” och ”Good morning” som viner genom lokalen så fort en ny kaffekund kommer in.
Helst använder man förstås förnamn också, men i mitt fall blev det bara ett vänligt ”Hi.” Om jag går dit nästa vecka igen kanske det blir ”Hi Ingrid.” You never know.
Om det är en stamkund med regelbundna vanor kan det också hända att personalen frågar, liksom konstaterande: ”The usual?”, alternativt ”Vill du ha din non-fat latte med vanilla idag eller?”
Fånigt eller trivsamt, jag säger ingenting om det. Malibu är inte som andra ställen, Malibu är sitt eget lilla universum, befolkat av människor som är sådär beachigt-Uggs-and-sweatpants-but-very-expensive-sunglasses-avslappnade, samtidigt som de är så akut medvetna om och uppmärksamma på sin egen och andras sociala status och star-faktor att de framstår som betydligt mer ängsliga än avslappnade.
Ängsligheten syns tydligast i alla de där hastiga, förstulna blickarna bakom solglasögonen: Vem är detta? Vem skulle det möjligtvis kunna vara? Vem är jag i förhållande till personen framför mig i kön? Är den värd att småpratas med? Bör jag hälsa? Nonchalera?
Äh, jag tycker inte om att generalisera, glöm det där; min känsla inför Malibufolket säger med all säkerhet mer om mig än det gör om dem. Nu ska jag sätta mig och få ordning på min telefon istället. Det ska finnas en slags sensor som gör att skärmen blir svart när man pratar så att man inte råkar trycka till någon funktion under samtalet. Den fungerar inte av någon anledning så mina samtal blir ett förvirrat kaos av mute, högtalare och hold och jag måste hela tiden be om ursäkt och förklara att jag har en ny telefon som jag inte riktigt lärt mig hur den fungerar. Måste lösa det där på något vis.