Amerikaner, de är för härliga. Helt oberäknerliga, helt motsägelsefulla, helt omöjliga att få något slags grepp om.
Att försöka navigera bland alla högljudda och spretiga politiska åsikter är lika frustrerande som att plocka ihop två små pojkars hockeyutrustning efter träningen: det är för mycket, för många delar, man vet inte riktigt vad de hade med sig eller var allting tagit vägen, man glömmer alltid något, ungarna springar åt alla håll och det slutar oftast med att man, vit av tillbakahållen ilska, väser (man vågar inte skrika, det är för många andra föräldrar i närheten) åt dem att om de inte kommer nu, omedelbart, så får de inte gå på en hockeyträning någonsin mer i hela deras stackars barnaliv.
De är så många och landet är så stort: en trend eller en politisk åsikt som är stark i ett hörn av landet existerar inte i ett annat; en grupp människor som röstar för mer tepartyn och mindre statlig inblandning kan ställas mot en annan grupp – och en tredje och fjärde och femte och tionde – som uttrycker olika grader av avvikande åsikter.
Ibland ryms motsättningarna inom en och samma person, vilket stökar till allting ännu mer. Så kan till exempel en person som på ett eller annat sätt får bidrag från staten samtidigt högljutt kräva att statens inblandning i människors liv ska vara minimal och ska framför allt inte hålla på att dela ut en massa bidrag till höger och vänster. Go figure that one out.
Som ett exempel på all denna spretighet kan man ta en debattartikel från dagens Los Angeles Times där Harvardforskaren Michael I. Norton och hans kollega Dan Ariely vid Duke University redovisar en undersökning de gjort och där 5000 personer svarat på frågor som rör ”wealth distribution” bland befolkningen (det är säkert en allmänt vedertagen term inom ekonomi, men jag vet inte riktigt vad som menas med wealth och jag hittar inte artikeln, så jag kör med ordet wealth och wealth distribution.”).
Variationerna i ”wealth” är stora i USA förstås: författarna hänvisar till en undersökning gjord av Edward Wolff vid New Yorks universitet där Wolff konstatera att de rikaste 20 procenten av befolkningen äger 85% av landets ”wealth”, medan de fattigaste 40 procenten inte äger nästan någonting alls. (”very near 0%”).
Hur som helst, Norton och Ariely ställde två frågor till 5000 personer med olika kön, politisk hemvist, ålder och inkomst. Man frågade dem hur de trodde att dagens ”wealth distribution” såg ut, och man frågade om vilken wealth distribution de ansåg vara idealt.
Resultat: Samtliga svarade fel på första frågan. Alla gissade förstås att det finns stora skillnader, men en ”typisk” gissning var att den 20 rikaste procenten av befolkningen äger 60 procent av tillgångarna och att de 40 fattigaste procenten äger 10 procent. Inget konstigt med det, det är inte lätt att gissa rätt på procenten, men här kommer det spännande:
På den andra frågan svarade nämligen en stor majoritet inom samtliga grupper som deltog i undersökningen att det bör finnas skillnader i ett samhälle, men att de bör vara betydligt mindre än de är idag: 30 procent till de rikaste 20 procenten, 25 procent till de fattigaste 40 procenten av befolkningen tyckte man var en lagom fördelning.
Norton och Ariely sammanfattar:
”In fact, Americans reported wanting to live in a country that looks more like Sweden than the United States.”
Och till sist: ”Rather, they [Americans] seem to favor policies that involve taking from the rich and giving to the poor.”
Jag försöker se hur man kan se detta överraskande forskningsresultat i ljuset av förra veckans val, om det kanske fanns något i valresultatet som antydde att en stor del av den amerikanska befolkningen hyser dessa Robin Hood-liknande åsikter, men jag har inte lyckats. Att en majoritet av väljarna skulle vilja ha någon form av omdistribuering av ekonomiska tillgångar är förmodligen det absolut sista en eftervalsanalys skulle kunna komma fram och då bara med en mycket stor portion god fantasi.
Ja, och om man då till sist ger sig på att läsa kommentarerna (vilket man generellt sett bör undvika eftersom kommentarerna i tidningar lätt kan få en att tappa tron på mänskligheten) där Norton och Arielys inlägg såvitt jag läst slaktas jäms med fotknölarna så, ja, inte vet jag.
Obegripligt, spännande men helt obegripligt I tell you.
