dinner and a movie – feels like dating again

januari 5th, 2011 § 0 comments § permalink

cholada thai place

Efter snart tre barnintensiva jullovsveckor lämnades barnen av hos farmor för övernattning och Jeff och jag drog ut i natten (eller snarare den tidiga kvällen) på tu man hand.

Först middag på litet Thaiställe, Cholada Thai Cuisine, i Malibu. Åh, lycka, god thaimat igen, det var länge sedan. Inga barn alls i lokalen, gästerna bestod av fok som antingen var för unga för att ha barn eller av folk som skickat iväg sina barn till college för något år sedan (en majoritet).

Jag konstaterade att det här är vår framtid; om tio år sitter vi här med en klump i halsen och saknar våra små ungar som åkt tillbaka till college efter jullovet. Men, konstaterade jag sedan, de såg fräscha och friska och nöjda ut, de som satt runt omkring oss, på ett sånt där coastal-living väderbitet och hälsosamt sätt, så det kanske inte blir så tokigt. Det kanske blir riktigt bra. Sedan kom vi överens om att våra barn kommer att gå på UCLA och på sin höjd flytta in till Westwood och vi kan äta middag tillsammans så ofta vi vill och där någonstans tog det vemodiga samtalsämnet slut.

malibu movie theater

Efter Thaimaten gick vi på bio, på Malibu Cinemas där jag aldrig varit tidigare. Filmen var sisådär (vi orkade inte vänta på True Grit och såg How do You Know) men jag ser så få filmer nuförtiden så jag är inte kräsen; en film är i alla fall en film.

Malibu Cinemas är en ljuvlig biograf. Inget megastort komplex beläget i ett shoppingcenter där man måste gå genom tre våningar med butiker för att komma dit man ska. Bara parkera utanför, traska in i den lilla foajén, köpa biljetter och sedan sjunka ner…

malibu movie theater chair

…i dessa ROLLS ROYCE FÅTÖLJER som de två biosalongerna är utrustade med. Lädret är slitet som på en kär gammal skinnjacka, de går att luta bakåt så att man halvligger (mycket bekvämt, men en fotpall hade suttit fint) och armstöden är stora som ett mindre picknickbord. Jag vill aldrig gå på bio någon annanstans.

Idag skiner solen på mina nyplanterade tulpanlökar och vi har en ny guvernör som ska få Kalifornien på fötter igen. Det blir ett bra år det här.

avfall och annat

december 29th, 2010 § 2 comments § permalink

Det är mycket som vi är dåliga på i Los Angeles för tillfället, men enligt en artikel i senaste Los Angeles Magazine kan vi i alla fall vara stolta över att vi är bäst i USA på att återvinna vårt avfall. Förra året utsågs vi nämligen till ”Top Recycler among the ten largest U.S. cities.”

Jag vet inte om det stämmer, när jag googlar så får jag fram en hel drös med listor där olika städer rankas olika högt, men enligt den här uträkningen (som jag antar är källan till artikeln) så är vi i alla fall riktigt bra på det. Yeih us!

Den där artikeln är intressant, sopor är mer spännande än jag någonsin anade. Till exempel får jag veta att Los Angeles började sortera avfall redan 1960, men att borgmästare Sam Yorty stoppade programmet fyra år senare eftersom det tvingade ”housewives to perform coolie labor.”

Ett par decennier senare tog man inte längre hänsyn till hemmafruarnas roll i avfallshanteringen (kanske männen hade börjat sopsortera? Kanske hemhjälpen och trädgårdsmästaren hade gjort sitt intåg i de amerikanska hemmen så att det nu var en annan typ av lågvärderad arbetskraft som tog hand om soporna och allt därmed var helt i sin samhälleliga ordning?) och påbörjade ett pilotprogram för full återvinning i västra Los Angeles. Sedan har det rullat på och nästa delmål är satt till år 2013 då 70 procent av allt avfall ska återvinnas.

Sedan skickas det förmodligen till Kina. Återvinningsbart avfall är USAs snabbast växande export till Kina: år  2008 exporterades avfall till ett värde av 7.562 miljader (tio procent av all U.S.-Sino export) och man beräknar att det kommer att öka till 12 miljarder inom en snar framtid. Allt detta exporterade avfall kommer sedan, får man förmoda, tillbaka till oss i form av billiga, Kina-producerade varor.

Tack vare  avfallsartikeln halkade jag dessutom in på hemsidan för the Center for Land Use Interpretation, som jag aldrig tidigare hört talas om, men som verkar syssla med många spännande saker. Tillsammans med dem kan man utforska mindre kända ”landskap”, både i Los Angeles och på andra platser i USA. Till exempel Puente Hills Landfill (en av USA:s största och som ligger strax utanför Whittier i L.A. County), Los Angeles oljelandskap, dess helikopterplattformar och dess trafikmönster. En utställning har fått namnet ”The best dead mall in America,” visst blir man nyfiken.

Det om det, nu dags för ”Gulliver’s Travels.”

välkommen till verkligheten lilla aningslösa vän

december 28th, 2010 § 8 comments § permalink

Jag hittade en kurs på USC som jag tänkte att jag skulle söka in på. En nio månader lång kurs som leder till en M.A. i  ”Specialized Journalism.”

Läste det finstilta och hickade till när jag såg vad kursavgiften är: kursavgiften för en nio månader lång utbildning är 40,000 dollar.

$40,000!

Det är klart jag vet att en universitetsutbildning i USA kostar mycket pengar. Men jag har aldrig tagit reda på exakt hur mycket, det har inte varit aktuellt, varken för mig eller för mina små elementary-school-barn.

$40,000 för två terminers studier- det är ju helt osannolikt. En fantasisumma. I alla fall i min värld. Även om jag hade haft råd så skulle det kännas helt galet att lägga ner så mycket pengar på en nio månader lång utbildning. Vilka är dessa människor som gör det? Har alla fått stipendium?

Jag är bortskämd förstås, omklappad och omkramad som jag varit av ett universitetssystem där ingenting kostar pengar och där doktorander till och med får lön under forskarutbildningen.

$ 40,000. Det var som fan.

vi ska fira annandag jul när vi kommer hem

december 23rd, 2010 § 0 comments § permalink

hawaii

Är på julresa, på Hawaii. Härligt, det är varmt och soligt och vi snorklar mycket. Men hotelljul alltså, det är ingen höjdare. Har försökt uppbåda någon slags julstämning, men det är omöjligt, trots att julgranarna står lika tätt som palmerna och den vanliga hissmusiken har ersatts av julsånger. Det är lite ledsamt, jag känner mig helt avstängd från den övriga världen som äter köttbullar och tänder ljus och kurar i regn (Los Angeles) och snö (Norrland). Försöker att inte tänka så mycket på det och det går ganska bra, men så gick Jeff och barnen och det övriga ressällskapet iväg för ett sent poolbesök och jag blev kvar här för att skriva några mail och ja, då blev jag sådär julvemodig. Åh vad jobbigt, nu får de komma tillbaka. Eller så går jag väl och badar jag med. Ni får ha en fin jul!

december 13th, 2010 § 1 comment § permalink

Sista kvällen i Norrland och jag ville lägga in en fin snöbild, en av alla hundratals snö-på-träd-bilder jag tagit de senaste dagarna, men jag hittar inte sladden till kameran. Den är i bästa fall nerpackad i en av resväskorna, i sämsta fall kvarglömd hos mina föräldrar.

Det har varit mycket snö de här dagarna, snö och kyla. Kylan är helt ok – härlig faktiskt – när man är väl påklädd; man kan gå på timslånga promenader utan att frysa fast det är -18 om man bara har ordentligt med kläder på sig. Det är de korta sträckorna, de där man inte är ordentligt klädd eftersom man ju mest ska vara inomhus och det blir så varmt och jobbigt om man klär på sig för mycket, som är vidriga när det är kallt.

Inga långkallingar, inga varma byxor, slarvigt virad halsduk, kalla boots istället för varma, fodrade kängor, och så ut till bilen från huset, från bilen till affären, eller det värsta av allt, ut från affären eller fiket till en kall satans bil eftersom man inte haft tillgång till motorvärmare.

Jag ska kliva upp om tre timmar. Jag har inte sovit alls. Jag har varit i Sverige i en vecka och min jetlag har övergått till ett konstant vaket tillstånd. Jag sover inte. Punkt.

Förutom igår natt när jag tog en halv sömntablett, den första i mitt liv, och sov åtta timmar i sträck. Efter det trodde jag att jag var uppe på banan igen, att jetlagen fått ge sig, men här sitter jag och klockan är snart fyra. Om tre timmar måste jag kliva upp och sedan ska jag vingla runt i Stockholm hela dagen och längta efter att få sova.

Jag hade sett så fram emot den här dagen. Tänkte jobba bort lite grejer på flyget,  sedan hitta en datorväska till Jeff som han ska få i julklapp,  sedan gå på det nya fotomuséet, Fotografiska heter det väl?  Förhoppningsvis träffa kära vänner på kvällen.

Men nu. Nu kommer jag att vara vaken i två timmar till, sedan kommer jag att sova en timme och sedan kommer jag att vakna och inte vilja göra någonting alls förutom att fortsätta sova.

Någon som kan rekommendera en affär med snygga datorväskor i Stockholm? Helst inte skinn. Gärna centralt.

hemma

december 7th, 2010 § 0 comments § permalink

När planet landat i Luleå kom jag i samspråk med kvinnan bakom mig, en äldre dam med en liten hund som fått en stor spik i nosen och tillbringat ett par dagar i Stockholm för operation.

Medan vi samlade ihop våra pinaler pratade vi om hundar sådär som hundintresserade gärna gör  och hade trevligt i största allmänhet.

När vi får resa på oss kliver mannen som suttit på andra sidan mittgången resolut ut i mittgången, vi krockar nästan, och utbrister rakt ut i luften, ”ja man skulle då bara slå ihjäl de där jävlarna.”

– Mäh. Vad säger du? sa jag, alldeles förvånad.

Vi hade inte på något vis plågats av en skällande och gnällande hund under hela resan. Jag hade inte ens märkt att det satt en hund bakom mig, inte förrän landningen gjorde honom lite ängslig och han försökte smita in under mitt sätte men fastnade med operationstratten. Då pep han lite, men det var ett mycket diskret pipande.

Mannen ville inte ha någon fortsatt konversation, han vände oss ryggen och gick ut och jag tänkte att det var tur att kvinnan med hunden fortfarande satt ner och just sa något till mig, jag tror inte hon hörde det.

Ja, det var inte mer med det. Blev lite dyster till sinnet bara. Som den sista människan i världen såg jag Avatar på flyget till Sverige och, som förmodligen alla som sett Avatar gjort, tänkte jag att människan är ett sorgligt släkte ändå. Dessutom är det så mycket nu, med skolpolitik och politik i största allmänhet och katastrofala budgetunderskott i min hemstat och en massa andra saker, som gör mig dyster. Avatar bara bekräftade allt det där.

Och så denna ilskna man då. Jag kan bli så olycklig av att ställas inför sånt, inför en så uppenbar vilja att helt enkelt vara taskig mot en annan människa. Inget ”I see you” där. Möjligtvis ett ”I see you, I fucking hate what I see and I will let you know just that.”

Sedan åkte vi hem till min syster och där luktade det knäck och jag åt vörtlimpa med korv och ost och två tallrikar fil med jordgubbssylt och min dysterhet gick över.

Idag, buss upp till snön och kylan och alla mina kära.

hej turist

november 29th, 2010 § 0 comments § permalink

sri lanka båt

Ibland, när jag läser artiklar där jag kan ämnet, tänker jag att det är märkligt att man kan använda så många ord och berätta så litet. Eller att man kan skriva en artikel utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet – man gör en intervju eller två, ser sig omkring i omgivningen, kollar upp basfakta och så har man en en text färdig för publicering.

Jag tänker på det när jag läser DN-artikeln om turismen i Sri Lanka och hur lankeserna hoppas att den öka igen, nu när någon slags fred existerar.

Jag vet, det är ju bara en glad och anspråkslös researtikel, utan ambitioner att ta upp frågor om rättvisa och vem som tjänar på turism och vem som inte gör det, men i alla fall. Det finns så mycket mer som är intressant och värt att berättas när det gäller turism i Sri Lanka.

Dess historia – hur det lankesiska folket (den fattiga delen, de så kallade ”local people”) förväntades uppföra sig väl, vara glada och trevliga och vänliga och under inga omständigheter försöka sko sig på de välbärgade besökarna när de dök upp i början av 1960-talet:

”The people of Ceylon offer one of the country’s greatest assets in their friendly attitudes. This condition should be exploited so that the visitors will receive the benefits of this worthwhile attribute (Ceylon Tourism Plan, 1967:276)”

Lankesernas roll var turistattraktionens, inte entreprenörens. Den senare var förbehållet folk med pengar att investera.

Dess nutid – hur lokala, enskilda, privata entreprenörer som ofta finns inom den informella sektorn och som betraktas som parior av den formella delen av turistindustrin – guesthouseägare, restauranger, guider, snorkelutrustningsuthyrare –  i till exempel Hikkaduwa inte har en chans att konkurrera med de stora all-inclusive hotellen i till exempel Bentota. Turisterna som kommer dit har redan betalt för hela deras semester i förväg, de kommer inte att anlita någon lokal entreprenör av något slag. Mannen som citeras i artikeln väntar med all säkerhet inte bara på svenskar, han väntar på turister. Punkt.

Dess eventuella framtid – hur den senaste turiststrategin lovar att nu ska lokalbefolkningen inte längre reduceras till leende photo opportunities, nu ska de också få ta del av vinsterna från turismen, nu ska de också få vara med och bestämma. Den (mig veterligt) senaste Ecotourism Development Strategy (2003:4) utlovar till exempel att ekoturism (som man har ambitionen att satsa stort på) kommer att ha mycket starka inslag av:

”Benefits to the local communities and peoples, through such means as participation in decision-making, employment, management, ownership, education, self-reliance and fulfilment, or strengthening culture.”

Många vackra ord och jag undrar så hur man kommer att förverkliga dem när man nu börjar exploatera den norra och östra sidan av landet som har precis de där orörda, palmbeströdda stränderna som vi så gärna vill veckla ut våra vinterbleka kroppar på. Utan att bli störda av någon lokal småmånglare i läsk, – guide, – eller klädförsäljningsbranschen förstås.

Och det är bara början. Det finns så mycket som är intressant och viktigt att säga om turismen i Sri Lanka. En vacker dag ska jag skriva om det.

om de bara kunde fortsätta rida såna med lagom fallhöjd

november 29th, 2010 § 2 comments § permalink

häst liten rödis

Detta med ridning.

Å ena sidan: Alicia älskar det, jag med. Jag slutade när jag blev gravid första gången, nu har jag börjat igen. Det är fortfarande lika roligt och och en helt underbar grej att ha tillsammans med sin unge. Åka iväg och rida tillsammans. Prata häst. Längta till nästa ridlektion. Allt detta gör mig lycklig.

Å andra sidan: Alicia blev avkastad för ett par veckor sedan. I full galopp av en häst som bockade för en skällande hund och i några stillastående ögonblick såg det alldeles förfärligt ut.  Det visade sig snart att det inte var så illa, hon kom upp i sadeln igen, hade rejält ont i kroppen i några dagar, och nu längtar hon helt galet till tisdagens ridlektion.

Jag har inte alls återhämtat mig lika bra. Jag har gått omkring i snart två veckors tid nu och tänkt på att ridning är en farlig sport och på att det var jag som introducerade henne till den och att allt ansvar vilar på mina axlar. Inte så att jag tvingade henne men jag föreslog att hon skulle ta lektioner och när hon väl prövade var hon fast.

Jag hade lika gärna kunnat låta bli. Vi hade kunnat köpa en hund istället och aldrig satt vår fot i ett stall och hon hade förmodligen varit lika glad för det.

Nu vet hon hur roligt det är och vill aldrig i livet sluta och jag går omkring och tänker på det en hel del. På att ridsporten har sanslöst många olyckor, på hur smal och skör hennes ryggrad och nacke är och på hur hennes liv skulle bli om någon av dem gick av. Brutna armar eller blåa tår är smällar man får ta, men en del riktigt stora, livsförändrande smällar vill man gärna undvika, i synnerhet om det handlar om ens barn.

Jag vet jag vet, man kan aldrig få några garantier för någonting alls i detta liv; man kan lika gärna bli liggande i koma av ett fallande palmblad och man kan inte skydda sina barn från allt som är potentiellt farligt och det är farligare att köra bil men det gör jag ju i alla fall och sådär kan jag fortsätta att argumentera hur länge som helst. Jag håller med om alltihop.

Men ändå.

när vi nu ändå pratar påsar

november 24th, 2010 § 0 comments § permalink

sun chips

Ja, jag vet, de är verkligen makalöst högljudda, de nya, 100 % komposterbara, Sun Chips-påsarna. Första gången man hör det där vassa SKRAAASCHET så hoppar man till lite, undrar om man hörde rätt och om en påse chips verkligen kan låta sådär. Och så klämmer man till lite bara för att testa och hör samma vassa SKRAAASCH igen och tänker What the heck!?

Men ändå, högljutt eller ej, att skriva till tillverkaren av påsarna och klaga på oljudet, vilket i sin tur för med sig att tillverkaren drar tillbaka påsarna från marknaden är inte det lite, vad ska man säga, korkat?

Med tanke på omständigheterna, att vi måste vara beredda på att göra en del rejäla uppoffringar för att få ordning på miljöproblemen så gott det nu går, så förefaller inte högljudda chipspåsar vara vårt största problem.

Just den uppoffringen kunde man kanske tänka sig att vi hade varit villiga att ta. Man skulle kanske kunna tänka sig att vi hade hällt chipsen i en skål och betrakta problemet som löst, istället för att ta oss tid att kontakta tillverkaren och påtala att vi aldrig mer kommer att köpa en Sun Chips påse någonsin, såvida de inte drar ner på volymen.

Men det gör vi alltså inte. istället skriver vi brev och när de 100% komposterbara påsarna så småningom dras in så blir vi nöjda och betraktar det som en seger.

Ibland känns blotta tanken på en annorlunda värld mycket, mycket avlägsen.

Steven Colbert rapporterar vidare.

“No store shall provide to any customer a plastic carryout bag”

november 18th, 2010 § 3 comments § permalink

Den 31 augusti röstade California State Senate nej till att införa ett förbud mot plastpåsar i Kalifornien. En sorgens dag för alla utom för lobbyisterna som bidrog till att sänka förslaget.

I tisdags tog Los Angeles County Board of Supervisors ett litet steg i den andra riktningen och röstade igenom ett förbud mot användning av plastpåsar inom de ”unincorporated areas” av Los Angeles county, alltså de delar av L.A. County som inte utgör en egen stad (3 D. för – 1 R. emot).

Förbudet träder i kraft i juli 2011 för större butiker, medan mindre butiker får ett halvår till på sig att ställa om.

Papperskassar kommer att finnas kvar, men de kommer att kosta 10 cent per styck.

Förbudet blir inte så omfattande  som man kanske gärna vill tro; drygt en miljon människor bor inom de områden där förbudet kommer att gälla. Los Angeles stad ingår t ex inte och inte Malibu heller, men i Malibu har man redan röstat igenom ett sådant förslag.

Hur som helst – ett litet steg i rätt riktning är det och visst är det ett vackert citat det där: ”“No store shall provide to any customer a plastic carryout bag.”

Beats ”Plastic ok, ma’am?” every time.

« Older Entries

Newer Entries »