robin hood revisited
november 8th, 2010 § 5 comments § permalink
Amerikaner, de är för härliga. Helt oberäknerliga, helt motsägelsefulla, helt omöjliga att få något slags grepp om.
Att försöka navigera bland alla högljudda och spretiga politiska åsikter är lika frustrerande som att plocka ihop två små pojkars hockeyutrustning efter träningen: det är för mycket, för många delar, man vet inte riktigt vad de hade med sig eller var allting tagit vägen, man glömmer alltid något, ungarna springar åt alla håll och det slutar oftast med att man, vit av tillbakahållen ilska, väser (man vågar inte skrika, det är för många andra föräldrar i närheten) åt dem att om de inte kommer nu, omedelbart, så får de inte gå på en hockeyträning någonsin mer i hela deras stackars barnaliv.
De är så många och landet är så stort: en trend eller en politisk åsikt som är stark i ett hörn av landet existerar inte i ett annat; en grupp människor som röstar för mer tepartyn och mindre statlig inblandning kan ställas mot en annan grupp – och en tredje och fjärde och femte och tionde – som uttrycker olika grader av avvikande åsikter.
Ibland ryms motsättningarna inom en och samma person, vilket stökar till allting ännu mer. Så kan till exempel en person som på ett eller annat sätt får bidrag från staten samtidigt högljutt kräva att statens inblandning i människors liv ska vara minimal och ska framför allt inte hålla på att dela ut en massa bidrag till höger och vänster. Go figure that one out.
Som ett exempel på all denna spretighet kan man ta en debattartikel från dagens Los Angeles Times där Harvardforskaren Michael I. Norton och hans kollega Dan Ariely vid Duke University redovisar en undersökning de gjort och där 5000 personer svarat på frågor som rör ”wealth distribution” bland befolkningen (det är säkert en allmänt vedertagen term inom ekonomi, men jag vet inte riktigt vad som menas med wealth och jag hittar inte artikeln, så jag kör med ordet wealth och wealth distribution.”).
Variationerna i ”wealth” är stora i USA förstås: författarna hänvisar till en undersökning gjord av Edward Wolff vid New Yorks universitet där Wolff konstatera att de rikaste 20 procenten av befolkningen äger 85% av landets ”wealth”, medan de fattigaste 40 procenten inte äger nästan någonting alls. (”very near 0%”).
Hur som helst, Norton och Ariely ställde två frågor till 5000 personer med olika kön, politisk hemvist, ålder och inkomst. Man frågade dem hur de trodde att dagens ”wealth distribution” såg ut, och man frågade om vilken wealth distribution de ansåg vara idealt.
Resultat: Samtliga svarade fel på första frågan. Alla gissade förstås att det finns stora skillnader, men en ”typisk” gissning var att den 20 rikaste procenten av befolkningen äger 60 procent av tillgångarna och att de 40 fattigaste procenten äger 10 procent. Inget konstigt med det, det är inte lätt att gissa rätt på procenten, men här kommer det spännande:
På den andra frågan svarade nämligen en stor majoritet inom samtliga grupper som deltog i undersökningen att det bör finnas skillnader i ett samhälle, men att de bör vara betydligt mindre än de är idag: 30 procent till de rikaste 20 procenten, 25 procent till de fattigaste 40 procenten av befolkningen tyckte man var en lagom fördelning.
Norton och Ariely sammanfattar:
”In fact, Americans reported wanting to live in a country that looks more like Sweden than the United States.”
Och till sist: ”Rather, they [Americans] seem to favor policies that involve taking from the rich and giving to the poor.”
Jag försöker se hur man kan se detta överraskande forskningsresultat i ljuset av förra veckans val, om det kanske fanns något i valresultatet som antydde att en stor del av den amerikanska befolkningen hyser dessa Robin Hood-liknande åsikter, men jag har inte lyckats. Att en majoritet av väljarna skulle vilja ha någon form av omdistribuering av ekonomiska tillgångar är förmodligen det absolut sista en eftervalsanalys skulle kunna komma fram och då bara med en mycket stor portion god fantasi.
Ja, och om man då till sist ger sig på att läsa kommentarerna (vilket man generellt sett bör undvika eftersom kommentarerna i tidningar lätt kan få en att tappa tron på mänskligheten) där Norton och Arielys inlägg såvitt jag läst slaktas jäms med fotknölarna så, ja, inte vet jag.
Obegripligt, spännande men helt obegripligt I tell you.
”en härlig blandning av gammalt och nytt”
november 8th, 2010 § 2 comments § permalink
Så låter det alltid i alla till synes opretentiösa inredningsreportage man händelsevis råkar läsa och jag undrar alltid hur folk har tid att springa på loppisar och hitta gamla saker hela tiden.
Nio gånger av tio hittar man inget; det går en förfärligt massa saker man inte vill ha på varje grej som man tycker om. Jag har inte den tiden och dessutom tycker jag inte att det är särskilt roligt att leta gamla grejer, så jag går nästan aldrig på loppmarknader eller auktioner. Jag skulle vilja vara en sån person som gör det, det vore väl kul att ha lite gamla, återvunna, egenhändigt renoverade möbler i huset, men nej. Jag vill ha det, men jag vill inte spendera tid på att hitta dem.
Så blev min man Craig’s List-hooked och nu är jag helt plötsligt där. I Sköna Hem-artikeln. Det där citatet kunde vara mitt.
Jeff skickar länkar på saker som han hittar och jag säger ja eller nej och sedan slår han till. Det tar mig nästan ingen tid alls, möjligtvis kan jag vara tvungen att hämta något nån gång, eller ta emot pengar från någon som köper något av oss, men vanligtvis klickar jag bara på länken jag får skickad till mig.
Jag är nöjd för hela proceduren tar tre sekunder; Jeff är nöjd för han hittar konstiga saker och sparar lite pengar emellanåt.
Häromveckan köpte vi ett skrivbord för 120 dollar av en kille i Malibu. Jeff hittade den, jag mailade killen och frågade om vi kunde få titta på den samma kväll, och Jeff åkte och hämtade hem den.
Visserligen tog det ganska länge att slipa och lacka det gamla öket, men det var det värt.
Nu har jag ett eget skrivbord, ett där jag inte behöver trängas med smulor efter frukosten och som jag inte behöver rensa varje eftermiddag när ungarna kommer hem och ska göra läxor.
Mitt skrivbord, bara mitt. För 120 dollar och med en tidsåtgång på totalt tre timmar av vilka samtliga gick åt till att lackera (Jeff slipade, jag hatar att slipa, det finns inget tråkigare i denna värld än att slipa). Inget oändligt botaniserande bland möbler i olika stadier av förfall där man inte vet vad som eventuellt är ett kap och vad som är bortom all räddning, oavsett slipinsats.
Sköna Hem, jag är redo.
ps. Som av en händelse skymtar en nyligen rödmålad vägg på bilden. Mina röda väggar – jag älskar dem!
min lilla, lilla protest
november 1st, 2010 § 0 comments § permalink
Nej, jag gör det inte. I det barnkaos som uppstår när tio trötta barn kommer hem klockan halv nio på kvällen efter två timmars intensivt trick-or-treatande, tänker jag inte säga åt min sex-åring att sätta sig ner och räkna allt sitt godis, sortera upp dem i olika godissorter, samt skriva ner allting i bifogad blankett. Jag gjorde det inte med Max förra året och jag gjorde det inte med Erik igår. Någon j-a måtta får det väl ändå vara.
Big Matty Norstrom night: vi fick gå in på isen, vi vann, jag fick äntligen fatt på en t-shirt
oktober 31st, 2010 § 0 comments § permalink
grönt och betong both
oktober 27th, 2010 § 0 comments § permalink
Nej, jag var inte alls med på the Women´s Conference 2010 i Long Beach, som jag hade kunnat vara om jag bara tagit reda på att den gick av stapeln och om jag hade köpt biljetter i god tid. Däremot målar jag väggar, skjutsar runt på besökande syskonbarn, volunteerar på skolan, skriver och så har jag satt min fot i Los Angeles River för första gången i mitt liv. Det senare var märkligt och fantastiskt på alla sätt och vis, jag har bott här i snart sex år och läst massor om floden och kört över den någon gång då och då, men that is it. Igår stod jag mitt i den och blev nästan tårögd av alltihop, oklart riktigt varför, men så var det i alla fall.
Visste någon ens att det fanns en flod här, ja det visste ni förstås för alla människor har sett Grease och Terminator II och alla andra filmer den figurerar i, men det är ju inte precis det största turistmålet i denna stad och om ni ombads peka ut var den går så kan jag slå vad en massa pengar om att ni inte skulle klara av det.
Men den förtjänar mycket mer uppmärksamhet, denna stackars betongklädda så kallade flod. L.A. river är anledningen till att Los Angeles ligger där det ligger och ja, det finns massor av spännande saker att berätta om den, men nu har jag ett SWEA-Blad att göra klart så det får bli lite senare.
PS. jag ber verkligen om ursäkt för kassa bilder, det är en sällsynt dålig kombination av fotograf och kamera och jag måste verkligen göra något åt båda!
ingen trafik var det heller
oktober 21st, 2010 § 0 comments § permalink
Bra dag idag förresten.
Lugn och trivsam morgon med mina pojkar (Alicia, min lilla, lilla unge som blivit så stor, är på läger i tre dagar. Det är länge det!). Kaffe och förberedande av intervju. Springsteen-moment på McDonalds i Mt Washington. Intervju med mycket trevlig, mycket begåvad artist tillika Los Angeles lucia (missa inte det för all del, 5 december, Shrine Expo Center). Sedan kaffe. Bibliotek. Snabb date med maken. Mer bibliotek.
Ikväll, debatt på UCLA om proposition 23. Patt Morrisson är moderator. Spännande, spännande, jag återkommer om det.
bibliotekskram
oktober 21st, 2010 § 0 comments § permalink
Bibliotekdags igen, idag mitt gamla stamhak i Westwood. Förr tyckte jag att det var så litet, så litet men det var för att jag jämförde med Central Library i downtown som ju förstås är stort och stiligt. Nu sitter jag mest på vårt lokala bibliotek i Pacific Palisades som verkligen är pyttelitet och ja, då blir genast detta lilla ställe ganska stort.
Men, det jag ville komma fram till var att det hänger verkligen inte på storleken: bibliotek, stort eller litet, är ett fantastiskt fenomen. Ett offentligt vardagsrum utan köptvång och med obegränsad (ok, nästan i alla fall, alla bibliotek är ju inte British Library som är Biblioteket med stort fett B i mina ögon) tillgång till böcker, tidningar, skrivbord, el, lugn, ro, och – inte minst – sällskap utan prattvång när man känner att väggarna där hemma håller på att rasa in över en där man sitter vid sitt skrivbord och sin dator och bara måste ut bland andra människor.
Jag vet, det är inga nyheter precis, alla känner till hur bra det är med bibliotek. Men ibland måste man påminna sig själv om det, särskilt nu när pengarna för att hålla biblioteken öppna håller på att ta slut, i alla fall i mitt lilla hörn av världen. Förr hade LAPL (Los Angeles Public Library) öppet alla dagar i veckan, sedan stängde de på söndagar, sedan stängde de på måndagar också och nu blir man lite häpet glad när man kommer hit och det visar sig vara öppet.
Ikväll är det öppet ända till åtta. Fint.
i lördags: Theodore Payne
oktober 19th, 2010 § 2 comments § permalink
Höstsäsongen har dragit igång på Theodore Payne. Begav mig dit i lördags för att bättra på mina rabatter. Handlade lite grann, inte så mycket för jag hittade inte allt det jag behövde, och pratade med andra native plants entusiaster. Dessutom: musikunderhållning.
Det är så trivsamt där, alla går omkring iklädda kängor, rutiga bomullsskjortor och bredbrättade hattar av olika modeller och funderar och petar bland plantorna och ingenting är det minsta apokalyptiskt.
Det är också Los Angeles.
har han blommor i sitt hår?
oktober 18th, 2010 § 0 comments § permalink
Söndagseftermiddagen tillbringade jag i hemmets lugna vrå, utan några andra ambitioner än att organisera bokhyllan respektive det nya skåpet (som inte var skevt visade det sig när vi körde tillbaka åbäket till affären, ställde upp den på lasthyllan, fann att den var alldeles oskev och körde skamsna men ändå glada hem den igen), laga en god gulaschsoppa, samt hänga upp halloweendekorationer.
Av halloweendekorationerna blev nästan intet, men bokyllan och skåpet blev organiserat, gulaschen lagad och mycket god och under tiden lyssnade jag på Anders Glenmark från 1990. Jag har kvar det där ”Blommor i sitt hår” kasettbandet och ibland, vid särskilt festliga tillfällen, lyssnar jag på det och tycker att det är ju fortfarande så j-a bra. Och så undrar jag som vanligt vad som blev av denne stilige artist. Det är det inte bara jag som undrar läste jag idag. Blev lite glad när jag läste det. Virtanen har ju kontakter, han kanske kan få fram något.