Ingegerd Landström

Igår natt dog råttan som bosatt sig på vår veranda och i vår grill. Vi gillrade en gammaldags råttfälla med ost igår kväll och på morgonen låg råttan, inte i råttfällan men på sidan om, död som en sten. Osten var uppäten så den fick förhoppningsvis en sista måltid bestående av svensk prästost.

Det känns lite lugnare, det måste jag erkänna för den har nästan sprungit slalom mellan våra fötter emellanåt, men det känns inte bra. Jag känner mig inte riktig lika usel som människan som i en insändare i förra veckans lokaltidning föreslog att bästa sättet att få bort kråkor som man tycker stör är att sockra små marshmallows med råttgift och lägga ut de på taken, men nästan.

Jag menar så här: Vi bor vid en canyon, vi har flyttat hit för att vi vill bo nära naturen. Men inte alltför nära tydligen och bara på våra villkor. Om det är någon del av naturen vi inte gillar så tar vi död på den. Med en råttfälla dessutom, herregud, detta medeltida tortyrinstrument, varför har det inte utvecklats något humanare sätt att bli kvitt råttor? Kunde man inte sprida något slags, inte gift förstås, men något som råttor inte gillar och så dryper de bara av. Till grannen eller någon annanstans där maten är godare.

Idag kom förresten veckans upplaga av lokaltidningen ut, och my god, vilket ursinne som slår emot mig när jag öppnar insändardelen. Det var tur för den kråkhataren att han inte satte ut sitt namn, det hade inte gått att bo kvar att döma av alla som skrivit in och upplyst honom om hur fullständigt knäpp i huvudet han är. Jag prenumererar på lokaltidningen bara för de där insändarnas skull, jag tycker de ger en god inblick i psyket hos lokalbefolkningen. Inte alltid så upplyftande läsning, det är mycket klagomål på skateboardåkande tonåringar och tonåriga bildrullar och andra saker som tonåringar gör och allt som oftast undrar man vem dessa människor är som skriver insändare om ”den unge mannen i den vita Audin som inte stannade för stopplikt på den gatan kl 7:49 p.m. och kunde ha kört både människor och djur om det velat sig illa.”

Just nu handlar det mest om kråkor. Och så 4th of July förstås, men när det handlar om det senare är vi alla vänner och går i samma parad. Förutom att tydligen ligger den en gammal konflikt och pyr angående ovanan att kvällen före paraden ställa ut sina hopfällbara stolar längs med Sunset för att försäkra sig om bra platser dagen därpå.

Det kommer säkert nån insändare om det nästa vecka.

Jeff frågade om han skulle ladda råttfällorna på nytt. Nej, sa jag, låt det vara. vi kanske bara lockar hit dem med osten. De kanske springer vidare istället.

Pojkarna sprang ut och spelade lite hockey på morgonen, som vanligt. De lämnade verandadörren öppen, också som vanligt.

Tänkte be dem stänga efter sig, men det var så varmt i morse. Den fick stå öppen.

Men så kom jag att tänka på råttan jag såg igår och stängde.

Men så kom jag att tänka på det mountain lion (puma? Eller bara bergslejon) som setts ströva omkring i stan i morse. Tänkte att om det kastar sig över mina pojkar så måste jag höra dem. Öppnade igen.

Men råttan då?

Äh. Jag ropade in dem istället. Tidig frukost och sen skolan. Nu sitter jag här med stängd dörr och spanar efter råttor på verandan. Puman är förmodligen redan infångad.

Vi ska åka bort över helgen, till Palm Springs. Vi åker hemifrån efter klockan åtta ikväll, när Alicias generalrepetition av  kommande rockbandsföreställning och Eriks sista hockeyträning före Playoff nästa helg är avklarade. Hur länge tar det att köra till Palm Springs, fyra timmar? Vi kommer väl fram nån gång på natten. På lördag ska vi bada, bada, bada. Antar jag, vad annat gör man i Palm Springs med tre barn och två medelålders släktingar när man har exakt en lördag på sig? På söndag morgon tar Jeff ett tidigt flyg till östkusten för att hinna till konferensen som börjar på måndag morgon. Ungarna och jag tar ett morgondopp i poolen, säger hejdå till släktingarna och kör hem för att hinna fram till Alicias andra generalrepetition (ja, de har två) och Max sista hockeyträning före playoff hockeyn nästa helg.

Känner mig lite kluven inför det här. Vet inte riktigt hur vi tänkte. Förmodligen inte alls.

Matchen igår kväll blev en lugn historia. Merparten av gästerna höll på Boston, några på Vancouver, någon på båda lagen. Men eftersom samtliga gäster egentligen är hard core L.A. Kings fans och eftersom L.A. Kings för tillfället spelar golf istället för hockey så var stämningen tämligen avslappnad.

Det grillades. Det sågs på hockey. Det spelades en hel del hockey. Alla var nöjda och glada.

Tänk en final med L.A. Kings tillsammans med dessa människor. Förtvivlan, eufori och en och annan hjärtinfarkt. En vinst, visst, härligt. Men en förlust och vi hade haft vårt eget lokala lilla upplopp. Och sedan flera dagars sorgearbete på det.

Nej, det var bättre så här. Rolig hockey, rolig fest, ingen baksmälla.

Kl 15: Skolan slutar. Hämtar hem Alicia och kompisen S, rafsar ihop mellanmål, skjutsar dem till deras teaterrepetition på Santa Monica Playhouse.

Kl. 16: Hämtar Max från skolan på vägen hem, går igenom hockeyutrustningen, rafsar ihop mellanmål, AK kommer, in i bilen och iväg.

16.45 Hämtar upp Erik från kompisen, ber en stilla bön att trafiken ska vara på sitt bästa humör och att vi ska komma fram till Toyota Center före kl 18.

16.47: AK och jag försöker få GPS:en i bilen att fungera, det går inte att knappa in en adress.

17.30: Vi ger upp. F-bannade GPS.

17.45: AK kommer på att bilen måste stå still för att GPS:en ska fungera. Vi enas om att det var då f-bannat korkat.

18.00 Anländer till Toyota Center, yeih! Hittar omklädningsrum för Erik, får på all utrustning och lämnar av liten hockeypojke i tränarens goda händer.

18.30: Handlar mat till Max. Äter alldeles för snabbt. Textar svåger och ber honom texta mig när han kommit fram så jag kan andas ut.

18.40: Lämnar Max på egen hand med USD5 och ett lyckligt leende. Ensam. På Toyota Center. Med pengar.Kör iväg mot Westwood.

18.45: Kör fel.Missar uppfarten till 405:an, hamnar istället på 105:an.

18.50: Kommer på att jag glömt att lämna huset olåst. Svåger och söner har ingen nyckel.

19.00: Svåger meddelar att han kommit fram. Jag säger ingenting om det låsta huset.

19.05: Svåger textar igen, undrar var bilstolen är. Jag svarar att jag glömt lämna den. Funderar på om man kan bli uppsagd som förälder om man är tillräckligt oansvarig.

19.00-19-30: Svär över trafiken. Meddelar svåger att huset är låst. Han tar det med fattning Textar fram och tillbaka om hur vi ska göra. Löser problemet någorlunda.

19.32: Seminarium med Daniel Alfredsson. Intressant. Jag ställer en medikoer fråga.

20.45: Åter i bilen. Mot Venice för att hämta hem Alicia. Har lovat vara där senast kl 21.

21.00: Svåger textar, de är på väg hem. Erik har ont i magen. Jättont. Jag svarar att jag är hemma om tjugo minuter.

21.12: Anländer till Venice. Blir uppehållen av talföra föräldrar till S.

21.20:  På väg hem. Alicia ringer till svåger. De är hemma. Erik har jättejätteont i magen. Jag svarar att vi är där om sju minuter.

21.30: Alicia påpekar att det har gått sju minuter för länge sedan och att vi inte är hemma ännu.

21.35: Kommer hem. Erik springer iväg på toaletten, storgråtandes.

21.50: AK åker hem. Svåger och jag pratar jobb och blommor. Erik har slutat gråta och mår bra igen.

22.00 Svåger åker hem. Ungarna i säng.

Kvällens underhållningsvärde: VG

Kvällens föräldrainsats: U

Kvällens stressnivå: Konstant hög.

Nästa dag börjar vi om igen.

Åh, den här tiden på dagen är den bästa. Tidig kväll, halv sex är klockan, och på verandan, under parasollet, har det blivit svalare efter dagens värmechock. Det kan för all del vara en förfärligt stressig tid på dagen också, med middag och hockey och piano och hemläxehelvetet, men ikväll är det inte det. Ikväll är det rester till middag och hemläxan avklarad och allmän jetlaglathet. Skönt så.

Förresten har jag lagt den stressiga fasen av mitt liv bakom mig. Jag har blivit en ny människa på sistone, en som tar sig tid att sitta på verandan på kvällen och lukta på blommorna. En som tar sig tid att ge sig ut på en två timmar lång cykeltur längs med havet på morgonen utan att få dåligt samvete. Cyklade gjorde jag igår och det var härligt. Resten av dagen linkade jag omkring som en äldre, svårt reumatisk tant för ryggen kroknade, men det var det värt.

På hockeyverandan nedanför mig spelar mina pojkar hockey med grannens grabb. Det förhållandet har inte precis förbättrats med tiden, snarare tvärtom. Efter ett antal sammandrabbningar som involverat framför allt barn men även en del staket har vi genom en tyst överenskommelse retirerat till en synnerligen sval relation. Vi hälsar på varandra, det är allt. Pojken kommer över ibland, med mer eller mindre långa avbrott för när någon form av konlifkt inträffar och relationen går från sval till iskall till obefintlig.

Så håller det på, men jag är så ostressad nu för tiden så jag rycker bara på axlarna åt alltihop. Eller nej, det gör jag inte alls, för det är inte särskilt roligt, men vad ska man göra? Kvällssolen är i alla fall ljuvlig och nu ska jag gå och värma lite rester.

Ah, the wonder of an empty day. Inga läkarbesök, inga ärenden att uträtta, inga tider att passa, och biblioteksvolunteeringen som jag skulle haft i två timmar på förmiddagen blev inställd. Jag borde gå till tandläkaren förstås, men jag gör det inte, jag gör det bara inte. Jag vet att det blir värre om jag inte fixar det, men jag kan inte förmig mig att lyfta på luren och tala om för Dr. Zola att kronan inte hjälpte min spruckna tand och att jag nog måste ha den där rotfyllningen i alla fall.

Istället lång springrunda, tidningen, och ett telefonsamtal från min läkare som sa att MRI-undersökningen inte visade så mycket . ”Possibly very early degenerative…” någonting och jag ska testa någon slags medicin och se vad som händer. Inte ett ord om ”möjlig cancertumör” eller MS-liknande symptom. Gott så.

Nu en stor kopp kaffe  och så ska jag sätta mig och skriva en artikel baserad på en intervju av en intressant person jag gjorde för alldeles för länge sedan. Det blir bra det.

Kolla här då, nu har Alicia hittat bokstäver till mig på telefonen. Fantastiskt, den till och med autokorrigerar på svenska. Jag vet jag vet, det är ingen nyhet för någon utom för mig, men för mig är det stort.

Jag sitter på en träbänk på skolgården och väntar på att mina barn ska tröttna på att spela handboll. Då ska vi traska iväg och köpa en sån där tång som man gör hål i läder med. Sedan ska vi nog köpa glass också, bara för att liva upp denna mediokra dag.

Jag sitter och tittar på alla andra kvinnor som också är här för att hämta sina barn och som hänger på skolgården ett tag innan de går hem. Vad gör de, är de nöjda och tillfreds med sina hemma-mammaliv? Har de valt det aktivt, har de en plan B när barnen blir äldre, sover de gott om nätterna?

Eller är de som jag, sitter de här för att det av olika anledningar bara blev så? Har de samma ständigt närvarande panik i bakhuvudet, den som man håller tillbaka så gott det går, men som gör att man vaknar på nätterna ibland och undrar hur det här livet ska fortsätta, om det över huvud taget går att få ett jobb igen efter flera år utanför arbetsmarknaden, om man alls kan nånting längre, om man kan bli galen av att känna sig så otillfredsställd, så utanför allt,  eller om man vänjer sig så småningom?

Nej, jag frågar inte, det är klart jag inte gör. De kanske inte ens är hemmamammor, de kanske bara har en ledig dag. Eller ännu bättre, de kanske har ett yrke där de kan bestämma över sin tid och hämta barn från skolan ibland, bara för att det är så trivsamt att göra det.

Jag pratar  lite med några mammor jag känner, om barn och alla klassfester som är på gång och om hur det blir nästa år när våra små tio-åringar ska börja en annan, mycket större, skola. Sånt som vi alltid pratar om.

Det är trevligt. Sedan blir det glass och hålslagare. Läxor. Middag. Sova. Life goes on.

Mail från mamman till en av Max bästa klasskompisar:

”Hej Ingrid,

Rex (Max klasskompis, inte hans rätta namn) undrar om Max vill följa med på en särskild förvisning av Diary of a Wimpy Kid. Rex sa att Max älskar serien och eftersom Rex pappa har skrivit manus till filmen har vi extra biljetter till visningen. Hoppas han kan följa med, jag tror det blir jätteroligt. Vi hämtar honom vid fem-tiden.”

Det är krig utanför skolan nuförtiden.

För tre dagar sedan kom barnen hem med ett papper från skolan där det meddelades hur stora bötesbeloppen är för olika trafikförseelser. Det meddelades också att trafik- och parkeringsregler hädanefter kommer att bli ”stringently enforced” i området omkring skolan.

Det har varit lite si och så med den saken tidigare. Det blir lätt så när det inte finns några skolbussar och hundratals barn istället ska köras till och släppas av framför skolan och det bara finns en tjugo-metersremsa där man kan göra det lagligt. Samt ungefär fem parkeringsplatser inom rimligt gångavstånd. Så bilköer uppstår, barn släpps av lite här och var och det är lite vilda västern över alltihop.

Tills nu. Nu är det sammanbitna, motorcykelburna polismän iförda solglasögon och läder som brakar loss på sirenerna när föräldrarna minst anar det.

Det är en stackars farfar som stannat till där trottoaren är rödmärkt, precis i gathörnet, för att släppa av sitt barnbarn och inte begriper att det är honom polismannen försöker stoppa, varpå polismannen blir så ini h-vete ilsken och farfar blir alldelels shockad.

Det är förtvivlade scener med barn som gråter och mammor som omväxlande tröstar sitt gråtande barn och omväxlande försöker argumentera med polismannen om att hon ju bara släppte av henne, hon parkerade inte. Polismannen har inget till övers för vare sig tårar eller argumentation. ”Stop crying, your mom will be alright,” säger han helt kort till flickan. ”You need to move your car now, ma’m, you’re blocking traffic,” säger han till mamman, varpå han sätter sig på motorcykeln och kör upp till nästa försyndare och nya scener uppstår.

Det finns ingen artighet, ingen ”kvarterspolis-feeling” över dessa poliser. De är här för att sätta dit brottslingar och de gör sitt jobb snabbt och effektivt.

Vi är inte vana vid denna bryska behandling, det märks så tydligt. Vi består till 95 procent av vit övre medelklass och polisen brukar inte hålla på att jaga oss i flock på det här viset. När barnen lämnats av samlas små klungor av upprörda, djupt indignerade, föräldrar vid trappan utanför skolan och jag undrar hur många telefonsamtal rektorn kommer att få de närmaste dagarna.

Det är dramatik i min lilla stad det. Mer spännande än så blir det sällan.