Ingegerd Landström

På tal om utlandssvenskar var det ja. Svenskar (boendes i Sverige får man förmoda, såvida det inte är fråga om ett intensivt självförakt) avskyr, nej hatar, utlandssvenskar, påstod Lokko.

Jag tror ju inte på det. Jag tror att det  i största allmänhet är lite jobbigt med förändringar av sakernas tillstånd, det uppstår funderingar som man kanske inte reflekterar så mycket över när allt går på sådär som det gjort  länge och det kan vara frustrerande för alla inblandade.

Jag menar så här:

Säg att min kompis och jag har samma frisyr, samma midjelånga hår som vi haft sedan vi träffades på förskolan för 30 år sedan. Så en dag klipper hon av sig det. Och jag, jag börjar helt plötsligt fundera på vad det är för fel på den här frisyren och om det kanske inte är bättre med kort hår ändå och om inte jag också borde för hon är ju så himla nöjd.

Eller om min kollega sedan tio år tillbaka plötsligt börjar prata om att byta jobb och sedan helt plötsligt gör det. Byter jobb. What the…! tänker jag. Vad är det för fel på det här jobbet? Ska jag verkligen fortsätta gå på i samma hjulspår när hon….borde inte jag …finns det kanske något annat för mig också?

Eller om jag flyttar från Norrland till Uppsala så kanske det händer att mina vänner börjar fundera på om inte…ja ni förstår hur jag menar.

Det tror jag är en del i det jobbiga med utlandssvenskar: att det ställer frågor till mig som stannar kvar i Sverige. Men jag tror inte att det är något unikt för just en stackars emigrerande svensk, det har med förändringar i allmänhet att göra.

Men det här behöver ju inte alls betyda att man i allmänhet tycker illa om förändringsbenägna personer. Avskyn – eller faktiskt gillandet – tror jag uppstår när  förändring och status quo möts igen för det gör de ju ofta förr eller senare, särskilt om man bor på en liten ort där alla känner alla. Och hur det där mötet avlöper beror förstås på vad det är för personer som möts.

Jag menar så här:

Om jag som slutade på jobbet kommer tillbaka till min gamla arbetsplats för att ta en fika med mina gamla kollegor och om jag då går på om hur fantastiskt det nya jobbet är och om alla fel som finns på den arbetsplats där mina f d kollegor fortfarande befinner sig och om hur jag minsann inte saknar nånting, ja då kanske jag får acceptera att de f d kollegorna blir lite trötta, tycker att jag är en stöddig jävel och inte bjuder in till så många fler fikor tillsammans.

Om å andra sidan de f d kollegorna fortfarande inte riktigt kan förlika sig med tanken på att jag slutade, att jag valde bort dem och hittade ett annat härligt jobb, och om de fortfarande går och grubblar lite över om inte de också borde så kan det också bli lite tröttsamt. Då kanske de f d kollegorna på ett mer eller mindre subtilt sätt vill tala om för mig att jag ska inte komma här och tro att jag är något, till exempel genom att mer eller mindre ignorera allt det nya och roliga som jag så gärna vill berätta om för mina kära gamla kollegor på  min kära gamla arbetsplats. Eller så blir det en ointressant pajkastning om vems jobb som är bäst, veom som gjorde mest rätt i att sluta eller stanna kvar, för någon måste ju alltid vinna, någon måste ha mest rätt. Då kanske jag känner mig lite trött eller rentav sårad och går och fikar med någon annan nästa gång.

Men. Om vi alla är intresserade av varandras jobb ( vi är ju trots allt fortfarande i samma bransch) och om vad som händer och sker, om vi jämför och diskuterar om det ena och det andra som kan vara intressant utan att lägga in en drös värderingar, om vi alla känner oss trygga och nöjda med vår egen plats på arbetsmarknaden vare sig vi bytte jobb eller stannade kvar, om vi  inser att det finns för- och nackdelar med alla jobb och att det är kul att höra andras erfarenheter så kan det ju också bli en alldeles strålande trevlig fika gamla kollegor emellan som åtföljs av många fler.

Se där, dagens filosofiska/metaforiska halvtimme. Hur allt detta hänger ihop med utlandsvenskar kontra Sverigesvenskar överlåter jag åt mina kloka läsare att fundera vidare på. Själv måste jag rensa blåbär och tvätta kläder och börja packa för om tre dagar åker vi HEM!