det bästa med sverige vid mitt köksbord

juli 15th, 2010 § 3 comments § permalink

Jag äter frukost i min lilla stuga en solig torsdagsmorgon. Fil med färsk jordgubbsylt, äpplen, flingor och några slags brunbeiga frön som min mamma påstår är bra för mig.

Under tiden som jag äter frukost lyssnar jag på radio och läser Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna.

Jag sitter där och inser att här, vid mitt köksbord med gröna marimekkoblommor, sitter jag med ett absolut koncentrat av det allra, allra bästa med Sverige:

Sveriges radio P1. Bodil Malmsten. Filmjölk.

Förstår ni det, svenska folk, vilka skatter ni sitter på? Kanske ni blivit lite hemmablinda, kanske ni slår på radion och slölyssnar lite på P1 Morgon medan ni förstrött käkar upp filfrukosten utan att inse hur bra det faktiskt var, vilken bra början på morgonen det blev? Och den där senaste Malmsten-boken som ni skulle köpa och läsa i hängmattan under semesterna första dagar, kanske ni inte har kommit er för att göra det ännu, fast ni tänkte att ni skulle?

Om det är så, så får ni en påminnelse av mig, utlandssvensken:

Malmsten. P1. Filmjölk. Utan inbördes rangordning eller jämförelser.

Glöm aldrig det.

Det bästa med Sverige.

det pinsamma med eva dahlgren

juli 2nd, 2010 § 3 comments § permalink

eva dahlgren 2

Visst var Eva Dahlgrens sommarprogram bra häromveckan, varför fick hon inte vara sommarens första värd? Att få ett eget Sommarprogram är, har jag förstått, det närmaste ett adlande vi kan komma i Sverige, att bli utvald till att inleda och avsluta alltihop verkar ännu finare ändå och det tycker jag Eva Dahlgren är värd för hon är bara så, ja, så bäst helt enkelt.

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om i ämnet Eva Dahlgren utan något helt annat.

Jag har en bok med skrivövningar som man kan göra när andan och/eller skrivkrampen faller på. Den verkar bra, jag hoppar lite planlöst mellan olika grejer och en övning som jag gjorde igår består i att man ska reflektera över pinsamma situationer man befunnit sig i (man ska göra mer med den övningen, men till en början ska man bara skriva ner en drös pinsamheter).

Då tänkte jag på Eva Dahlgren.

Jag har nämligen träffat henne, för alls inte länge sedan och för första gången i mitt liv. Det var på en fest i ett vackert hus vid havet i Santa Monica och Eva Dahlgren var där för att ta emot ett pris från Svenska skolan i Los Angeles. Varför hon fått detta pris framgick inte riktigt av den något förvirrade prisutdelningsituationen, men det finns ju hur många anledningar som helst till att ge henne priser så det spelar mindre roll.

eva dahlgren 1

På festen befann sig 300 uppklädda, en del ganska glammiga människor, men det rådde inget som helst tvivel om vem som var Rockstjärnan. Utan att anstränga sig alls.

Efter sånger och prisutdelning minglade Eva Dahlgren och Efva Attling bland gästerna och de var både trevliga och pratsamma vad jag förstår. Jag vet inte riktigt eftersom jag inte gjorde något försök att prata med henne. Jag är inte så framfusig, tänkte att varför skulle Eva Dahlgren vilja prata med mig och kikade lite på henne på avstånd bara.

Till en bekant nämnde jag något om hur bra jag tycker att Eva Dahlgren och denne bekant konstaterade ”Jamen ska du inte be att få ta en bild tillsammans?”

Nej, det ska jag verkligen inte göra,” sa jag och rodnade vid blotta tanken på det pinsamma i en sådan situation.

”Jodå, det ska du visst,” sa min bekant, som bott i USA i många år och uppenbarligen helt förlorat sina svenska hämningar. Hon gick iväg och återvände en liten stund senare med Eva Dahlgren. Som var mycket trevlig och gärna kunde tänka sig att fotograferas tillsammans med mig.

Jeff fotade glatt, jag tackade Eva Dahlgren så förfärligt mycket och gick fram till Jeff för att titta på korten eftersom jag trots att hela situationen var pinsam var väldigt glad över att ha ett foto på Eva Dahlgren och mig.

Efter att ha tittat på foton en liten stund upplyste Jeff mig om att Eva Dahlgren stod kvar där jag lämnat henne för att titta på kort. Och det gjorde hon, hon stod kvar där och såg lite tveksam ut, såg ut som att hon funderade på åt vilket håll hon skulle gå.

Jag insåg att hon, som den normalt funtade, sociala och artiga människa hon är, hängt kvar lite, antagit att jag kanske ville prata lite också, inte bara störta iväg för att fnissa över foton och lämna Sveriges bästa artist åt sitt öde. Det hade aldrig slagit mig att hon skulle göra det; alla människor ville prata med henne, och varför skulle hon ta sig tid att stanna kvar en minut och prata med mig?

Så tror jag att jag tänkte i alla fall, det är min enda, om än usla, förklaring.

Precis när jag insåg allt detta och tänkte att herregud jag måste gå fram och säga något strosade hon vidare. Jag hade fått min chans och sabbat den.

Hela kvällen tänkte jag på det där och var så förbannad på mig själv att jag fick huvudvärk av alltihop.

Så, om detta kan man säga att en bra övning för en aspirerande journalist  – eller för varje person som inte vill framstå som ett socialt miffo – är denna:

Anta att du ska gå på en fest där en intressant person som du inte alls känner men verkligen beundrar också kommer att delta. Du vet inte om du kommer att få tillfälle att prata med personen i fråga, men det spelar ingen roll. Var förberedd, utgå ifrån att du kommer att få göra det.

Uppdatera dig lite om personen och förbered några bra, intressanta och relevanta frågor/ämnen som du kan prata om med personen. Om du inte är en spontan typ kan du också fundera över hur du först skulle kunna ta kontakt med personen så att du inte får totalt hjärnsläpp när personen i fråga står där framför dig.

Enkelt, simpelt. Glöm aldrig.

ett försök i alla fall

juni 29th, 2010 § 3 comments § permalink

erik i fönstret

Jag är datortrött. När jag sätter mig framför skärmen och tänker att nu ska jag nog ta och skriva några rader så blir jag nästan lite illamående och vill verkligen inte. Kollar mailen snabbt och sedan stänger jag igen. Möjligtvis kan jag läsa rubrikerna i någon tidning eller kolla någon favoritblogg som hastigast, men aldrig länge och jag skriver ingenting.

Eftersom jag har en massa saker som jag vill och bör skriva och eftersom jag inte trivs med min dator så skriver jag för hand, vilket går förfärligt långsamt men är trevligt ändå. Jag kan sitta ute i solen och skriva till exempel, det är inte alldeles enkelt med en dator. Vädret är mest uselt här uppe i norr, men ibland kommer solen fram och då springer vi ut och vänder våra frusna anleten uppåt och tänker att nu, äntligen, är sommaren här. En stund senare drar molnen in och det börjar regna igen och då traskar vi dystert in med våra datorer och skrivböcker under armen.

I södra Sverige däremot, där skiner solen och på nyheterna berättas det om värmerekord och visas det bilder på hur alla badar och äter glass. Vi äter glass här uppe också, men vi badar definitivt inte: det ska bli 10 grader varmt och regn resten av veckan.

Jag har alltid tyckt att de där sommarbilderna är så taskiga och obetänksamma. Klart ni ska vara glada över ert sommarväder, men måste vi som lyder under andra, strängare, väderlekslagar få det uppkört i halsen hela tiden? Måste man säga att nu skiner solen i hela landet? Varenda sommar när jag växte upp satt vi framför tv:n och fick veta att nu, nu har äntligen sommaren kommit till Sverige. Vi längst upp i norr, vi satt där och tittade på glada sörlänningar som åt glass och låg på klipphällar vid havet och pustade i värmen, medan vi frös och hoppades på, i bästa fall, nitton grader och växlande molnighet.

En lektion så god som någon i att Norrbotten inte är mer än en ynkans blindtarm i det svenska matsmältningssystemet.

Äh, glöm det där, jag är inte så grinig egentligen, jag tycker bara inte om att sitta här och skriva. Jag tar en liten sommarpaus helt enkelt. Må gott så länge!

några ord om stockholmstrafiken bara

juni 16th, 2010 § 3 comments § permalink

Vi har kört omkring med vår fina hyrbil på Stockholms/Uppsalas gator de senaste dagarna. Förra sommaren förlitade vi oss på buss och tåg under vår Uppsalavecka och det går ju det också, men livet blir lite enklare med bil, det hjälps inte. Och manuell växellåda dessutom, jag känner mig som en riktig bilförare igen, om än lite mesig: när jag står i rödljus växlar jag ur och vilar kopplingsbenet.

Det har gått bra att köra på det hela taget tycker jag. Några synpunkter bara, som jag skulle vilja framföra till Stockholms lokala trafikkontor (eller motsvarande):

1. Var vänlig och återinför avfart 166 på E4 i södergående riktning. Jag vet inte varför den flyttades, kanske behövdes den bättre någon annanstans, vad vet jag, men det ställer till stora problem när det är den avfarten man behöver och den inte existerar.

2. Information, det är fina grejer det. När man kör in i en avgiftszon så informeras man om det. Ibland informeras man även om att avgiften är 10 kr. Ingenstans informeras man om var man ska betala; man kör och kör och ingenstans ser man en skylt med texten ”betala här.” Man undrar hur man ska göra och man undrar om det kommer en stor fet böter med posten om ett par veckor med informationen ”Undlåtande av betalande av trafikavgift.”

3. Apropå information: hur tänkte ni med skyltarna med gatunamn egentligen? Vet ni om att de är så små och oansenliga att när man kommit så nära att man ser vad det står så är det för sent för att svänga? Visste ni att det finns stora fyrvägskorsningar i centrala Stockholm där man inte ser en enda skylt med namn på gatorna hur mycket man än letar? Helt irrelevant påpekande i dessa GPS-tider kanske, men ändå. Om vi nu ska ha skyltar som talar om vad gatorna heter så bör de synas. En princip väl värd att hållas på, tycker jag.

korsningh

Här ett exempel på tydlig gatunamnskylt i stor stad med mycket trafik. Ok, kanske inte den snyggaste varianten, men funktionellt. Jobba lite med färg och typsnitt bara, så ska ni se att det kommer att funka även i Stockholm.

Ja, det var väl allt. Kan ni fixa det snälla ni, och så ses vi nästa år igen.

dear scandic: just wanted to let you know that my kids are for sale. people say they´re awfully qute, so it´s a great opportunity. but it will cost you

juni 14th, 2010 § 0 comments § permalink

Allt som oftast när jag är ute på stan med mina barn så stoppas vi av någon talangscout som undrar om vi möjligtvis är intresserade av att komma på en audition. Det är vi inte. Någon gång har Alicia varit lite nyfiken och någon gång har Jeff och jag funderat på  hur mycket vi våra barn skulle kunna tjäna på att göra reklam eller vad det nu kan handla om, men det har aldrig varit på allvar.

Alicia och jag har dock kommit fram till att vi inte är helt emot konceptet, vi kan tänka oss ett par undantag. Om LA Kings hörde av sig och ville använda våra barn för att få fler barnfamiljer att gå på hockey skulle vi tacka ja. Det var Alicias idé. Om någon non-governmental organisation som gjorde bra saker hörde av sig skulle vi också tacka ja. Det var min idé och Alicia tyckte storsint att ja, det kunde gå an.

Inget som skulle ge pengar med andra ord – jag är en rabiat hatare av reklam och framför allt reklam riktad till barn och någonstans får man ju ändå hålla på sina principer – men det kunde vara lite kul.

Nu har jag dock tänkt om lite grann och om Scandic hotellkedja hörde av sig skulle jag kunna tänka mig att ta ett snack med min dotter om att utöka vårt tämligen smala register av möjliga samarbetspartners.

Scandic har stora rum där vi ryms allihop (man kan till och med dela säng med en liten unge och därmed klämma in fem personer om det inte finns lediga rum för fem); de gillar, eller har i alla fall ingenting emot, barn; och deras köttbulls-prinskorv- plättfrukost klarar ungarna sig på en hel dag.

Det är allt; mer än så behöver inte en ganska stor familj på resande fot för att vara nöjda och glada. Bara en hotellkedja som gör semestern lite billigare och inte så f-bannat krånglig.

Så för all del Scandic, vi kan tänka oss att rucka på våra principer och göra en insats här. Men det blir dyrt. Vi behöver bygga till huset och eftersom vi bor alldeles vid en canyon måste vi förstärka husgrunden med någon form av betongpelare, vilket kommer att kosta massor av pengar utöver själva byggandet. Och så vill vi göra något roligt av vår mark som sluttar ner mot sagda canyon och the Coastal Commission kommer inte att gå med på något billigt krafs som kan skada miljön på lång sikt. Tänk över saken och hör av er så kan vi diskutera vidare.

gott slut

juni 11th, 2010 § 0 comments § permalink

Det kanske är ett tecken på att jag gått i skola alldeles för många år, men min tideräkning går fortfarande i terminer. Året slutar sista skoldagen före sommarlovet, sedan följer ett par, tre månaders mellandagar och sedan börjar året igen när skolan börjar.

September, åh, jag älskar september, det är ju då man verkligen gör upp alla listor på allt man lovar att företa sig efter flera månaders kringdrällande, och det är då man har tillräckligt mycket energi för att faktiskt ta itu med dem. På nyårsdagen är man bara bakis och uppsvälld av all julmat. Dessutom är det 30 grader kallt ( norrland), alternativt regn- och snöblask (Uppsala) eller bara regn (södra Kalifornien). Det känns inte så upplyftande precis, man vill helst sitta inomhus och gnaga på resterna av  revbensspjällen. Men i september förstår ni, i september då är luften kall och klar och syrerik (norrland) och om man har tur så inträffar några veckors indiansommar (Uppsala), eller så är det fortfarande sommar och man kan bada och använda sommarkläderna i flera veckor ännu och det känns bra för de var lite för många, ganska dyra och nu gör de liksom rätt för sig (södra Kalifornien).

Så, ville bara säga det. Gott slut alla. Nu stundar mellandagarna. Och Sverige.

en text som antagligen är alldeles för lång för din internethjärna

juni 9th, 2010 § 6 comments § permalink

Jag försöker låta bli att köpa böcker just nu.

Dels för att jag inte har råd (har donerat bort alla pengar), dels för att jag har en hel drös olästa böcker i min bokhylla. Böcker som jag har köpt under det senaste året eller så, som jag tyckte verkade jättebra och vars ämnen jag är intresserad av, men som jag ändå inte läst. Eller läst delar av, eller bara skummat igenom.

Det irriterar mig att jag är en så dålig läsare nuförtiden. Och det oroar mig också,  mest det faktum att jag kan börja läsa en bok som jag tycker är bra, men som jag sedan ändå inte läser färdigt.

Jag har tänkt att det är säkert en reaktion på doktorerandet: efter att ha plöjt igenom hundra miljoner böcker med teoretiska resonemang om makt och natur och politik under flera års tid så är det kanske naturligt att jag helst har velat läsa serietidningar ett tag framöver.

Men nu har det gått tre och ett halvt år sedan disputationen och den där återhämtningen har inte infunnit sig. Jag tycker att jag läser långsammare, har svårare att koncentrera mig och allt som oftast lämnar jag böcker halvlästa. Det är inget medvetet beslut att inte läsa klart, det var ju som sagt en bra bok. Det bara blir så att jag inte plockar upp boken igen, jag flyter vidare till nästa bok, eller någonting helt annat.

Om det fortsätter så här, har jag tänkt, så kommer jag snart inte att kunna läsa texter som är längre än ett genomsnittligt blogginlägg. Eller möjligtvis den lilla textsnutt som ryms på ett 1-liters mjölkpaket (här har vi mjölk i gallons. Det blir mycket text det).

Nu börjar den här texten bli alldeles för lång och jag lovar att nittio procent av eventuella läsare börjar tappar koncentrationen ungefär här och skrollar ner till slutet. Det gör ingenting, jag skriver titeln på den bok ni bör läsa längst ner, så missar ni inte det viktiga.

Hur som helst, häromdagen gick jag in på en bokhandel. Jag skulle bara köpa en enda bok, Writer´s Market, som inte ens är en riktig bok; det är en förteckning över samtliga tidsskrifter som publiceras i USA och när man bläddrar i denna tegelsten  kan man omöjligt tro på att det är kris i tidningsbranschen. Vilket är positivt eftersom jag, uppmuntrad av min snälle skrivlärare, ska försöka slå mig in på den amerikanska marknaden med dunder och brak.

Vi får se hur det går med det. Men det är en annan historia.

Hur som helst, jag gick alltså in på bokhandeln, strosade förbi ”New non-fiction” avdelningen och eftersom jag är en sucker för just new non-fiction så stannade jag till och blädddrade lite. Hade inte för avsikt att köpa någonting alls men så började jag läsa ur  The Shallows:What the Internet Is Doing to Our Brains, av Nicholas Carr, och tänkte ok, om det är någon bok jag faktiskt bör köpa och sedan faktiskt också läsa så är det antagligen den här.

Carr hävdar nämligen att nätet förändrar inte bara vårt sätt att läsa; det påverkar våra hjärnor på ett fundamentalt sätt. Vi håller helt enkelt på att bli mjölkpaketsläsare alltihop. Från baksidestexten:

”Carr makes a convincing case that every information techonology carries an intellectual ethic – a set of assumptions about the nature of knowledge and intelligence. He explains how the printed book serves to focus our attention, promoting deep and creative thought. In stark contrast, the Internet encourages the rapid, distracted sampling of small bites of information from many sources. Its ethic is that of the industrialist, an ethic of speed and efficiency, of optmized production and consumption –  and now the Net is remaking us is its own image. We are becoming ever more adapt at scanning and skimming, but what we are losing os our capacity for concentration, contemplation, and reflection.”

Tankeväckande, och inte så lite obehagligt.

En slags förlöpare till boken kan man hitta här, en text ur the Atlantic på just det temat, där Carr ställer frågan: ”Is Google making us stupid?” Den är ganska lång, men väl värd att läsa.

Själv ska jag bara läsa klart den bok jag håller på med just nu, och jag ska läsa klart den, sedan ska jag se vad som håller på att hända med min hjärna.

För er som skippade mesta delen av texten: boken ni bör läsa heter The Shallows:What the Internet Is Doing to Our Brains, av Nicholas Carr.

Lesson number one in fundraising: shame works

juni 8th, 2010 § 0 comments § permalink

pali fund

Den där skylten ja, den beskriver verkligen Los Angeles skoldistrikt i ett nötskal. Skolan är gratis, i princip. I praktiken, för att få en skola som man gärna vill att ens barn ska gå i, måste föräldrar skjuta till en del. En hel del.

The sky is the limit, som det gamla fina talesättet lyder.

I vår skola ombeds föräldrar bidra med USD1000 per barn per läsår. I vårt fall alltså USD3000, som täcker det som jag räknade upp tidigare: lärarassistenter, art classes, datorer, musiklärare, idrottslärare, (något), bibliotikarie, mindre klasser och lite annat. Ingen lyx alltså, bara sånt som man gärna vill att ens barn ska ha tillgång till i skolan.

Utöver de tusen så tillkommer flera större eller mindre fundraisers per år, där man betalar så mycket, eller lite, man har råd och samvete till.

När Alicia först började kindergarten för fem år sedan, störde jag mig oerhört på det där, tyckte sådär svenskt att en public school ska vara gratis (dessutom var vi tämligen luspanka efter flytten). Visserligen är det frivilligt att bidra, men när man fått den fjärde telefonsamtalet där en person förklarar hur viktigt det är att alla bidrar och påpekar att vi inte har gjort det ännu, så känns ”frivilligt” inte längre som den rätta beskrivningen på givandet.

Efter fem år med barn som gått i två skolor i två mycket välbärgade bostadsområden inom Los Angeles skoldistrikt, har jag vant mig. Systemet är helt galet och sorgligt orättvist, men nu är läget som det är. Vi suckar någon gång när ännu ett mail om en kommande fundraiser trillar in, men betalar så gott vi kan.

Det som fortfarande stör mig oerhört är att man gärna talar om vem som har betalat och därmed också vem som inte har gjort det.

Skyltar och banners hängs upp vid entréen till skolgården med namnen på alla de familjer som donerat pengar.

En dag bara några veckor efter att vi bytt skola kom Erik hem storgråtande från skolan: det visade sig att de barn som hade sålt mest tidningar till en fundraiser fick presenter från tidningsföretagen, presenter som delades ut i klassrummen. Vi hängde inte riktigt med där i början av terminen, Erik hade inte sålt en enda tidning, fick ingen present och kände sig mycket liten.

Epost-meddelanden går regelbundet ut till alla föräldrar med en lång lista på de som har betalat in till skolfonden (den dit man ombeds betala UDS1000 per elev).

Imorgon får alla barn som samlat ihop mer än USD80 till ett fundraisingprojekt äta Panda Express till skollunch. Panda Express är kinesisk snabbmat som alla ungar älskar, även de som bara lyckades samla ihop USD40.

I vår förra skola hade vi ett fundraisingprojekt som gick ut på att en vägg dekorerades med kakelplattor som målades av barnen. Den blev jättefin, men för att få måla var man tvungen att betala. Förstås. Vi gjorde inte det, vi hade nyss flyttat hit och tyckte att det var svindyrt. Sedan, när väggen var klar, stod jag där och lyssnade när Alicia försökte förklara för kompisarna varför inte hon hade någon kakelplatta.

Sådär håller det på, hela tiden, och i en public school som faktiskt inte ska kosta något är det inte ok. Det är framför allt inte ok att man inför barnen så tydligt talar om vem som har gjort rätt för sig och vem som minsann inte har det. I all synnerhet inte eftersom det ofta är enorma inkomstskillnader mellan olika familjer.

Vi har protesterat i det tysta tidigare, skrivit ”anonymous” på våra donationer och sånt, men det där med Pandalunchen stör mig så jäkla mycket. Jag tror att jag ska ta ett snack med rektorn till hösten.

volunteering to death?

juni 4th, 2010 § 1 comment § permalink

pali fund

volunteering

Det var den klassutflykten det, den sista för året. Nu är det bara några kalas kvar, ganska många faktiskt men vi tar sommarlov en vecka tidigt så vi hinner bara med ett glassparty, en after-school föreställning samt party efteråt, ett dramaklasskalas, ett beach-kalas, ett reading buddy-kalas och så är det diverse insamlingar av pengar till alla lärare och lärarassistenter och så ska jag visst hjälpa till i Max klassrum en gång till. Till tre av kalasen har jag, under protest, lovat att vi ska rulla chokladbollar.

Sedan är det slut för den här terminen.

Under de här fem åren som mina barn har gått i public schools (två olika) inom Los Angeles skoldistrikt har jag suckat och svurit över allt som föräldrarna förväntas ställa upp och hjälpa till med, både i tid och pengar. Men jag har också haft härliga utflykter med mina ungar och deras kompisar. Ungarna minns dem och jag minns dem också för jag var med. Jag har varit hjälplärare i ungarnas klassrum och de har varit så glada över att just deras mamma leder bokklubben, eller skriver berättelser, eller tränar på bokstaven K. Jag har ganska bra koll på ungarnas klasskompisar och det gillar jag.

Volunteeringen är frustration och glädje, om vartannat.

Så har det varit de här fem åren och är det fortfarande: ena gången svär jag över ännu en förfrågan om kalasmat att bidra med; nästa gång kommer jag hem från en regnig heldagsutflykt i en nationalpark tillsammans med en lycklig Erik som förklarar att det här var den bästa dagen i hela hans liv.

Roligast har det varit när jag varit arbetslös och kunnat vara med så mycket som jag har velat eller inte velat.

Mest frustrerande har det varit när jag har jobbet heltid, för hur i hela fridens namn ska man få det att gå ihop? Hela systemet bygger ju på att det finns ett gäng hemmamammor och ett gäng yrkesarbetande kvinnor (Män? Nej. Män volunteerar inte.) med flexibla arbetstider som lägger ner massor av obetald arbetstid på volunteering. Mina arbetstider har alltid varit hyfsat flexibla, men det finns ju gränser.

På det stora hela så har jag accepterat att i den konkursmässiga staden Los Angeles måste föräldrar bidra, annars blir det en skola som ingen vill se sina barn gå i. Såna skolor finns det alldeles för många av och det är för sorgligt.

Sedan finns det förstås olika slags volunteering som är olika viktiga och vettiga, ungefär så här:

Mycket viktigt och absolut nödvändigt:

Insamling av pengar och om detta finns inte mycket att säga.  LAUSD har inte tillräckligt med pengar för att driva bra skolor, så är det. Punkt.  De föräldrar som sköter skolans fundraising sliter häcken av sig, det är i perioder ett – obetalt – heltidsjobb med ansvar för att flera miljoner kronor dras in, måste dras in. Jag har aldrig jobbat med det, men all heder åt dem som tar sig an uppgiften. Tack vare extra pengar får vi datorsal, lärarassistenter, idrottslärare, sånglärare ända upp till femte klass, art classes, mindre klasstorlekar, såna saker. Inga märkvärdigheter alltså, bara sånt som alla barn – minst – borde få ha, men som det inte finns pengar till. Ibland svär vi för att nu är det ännu en fundraiser på gång, men som sagt, på det stora hela så är det inte så mycket att säga om det.  Skylten ovan är alldeles sann.

Bra bonusgrejer som aldrig skulle inträffa utan föräldrar:

Första gången vi kom in på skolgården på vår nya skola blev jag alldeles lycklig – och förvånad! – över all växtlighet, alla blommor och grönsaker som tog upp ett stort hörn av skolgården. Pumpor var på gång, tomater….allt möjligt finns det i denna härliga trädgård och det beror inte på att LAUSD bestämt sig för att anställa trädgårdsmästare. Nix, det är naturligtvis föräldrar som lägger ner massor av tid på att odla tillsammmans med eleverna. Ungarna sår och skördar och mäter temperaturen på komposten och ropar ilsket om man råkar trampa på deras nysådda gräs. Det är definitivt en bonus. Jag är glad och tacksam över att föräldrar tar sig tid att göra det, jag vill också skörda morötter med ungarna. Nästa läsår kanske.

Ett annat exempel på bonus är en kvinna i Max klass som gör de mest fantastiska ”art projects” med ungarna. Hon fixar och grejar och planerar och ibland behöver hon hjälp och då rycker andra föräldrar in bäst vi kan, men mest är det hon som gör det. Max konstaterade att denna mamma är hans favorit ”parent volunteer.” Inte konstigt alls, hon är en suverän bonus. Jag önskar att jag också kunde åstadkomma coola projekt med ungarna,  inte i samma omfattning, men någon gång. Vill komma på något bra projekt. Nästa läsår kanske.

Hmm. Någonstans mitt emellan:

Här börjar det bli lite tveksamt. Ta field trips till exempel. Varje årskurs har sisådär en åtta, tio field trips varje läsår. Till varje field trip behövs ett antal frivilliga föräldrar som skjutsar, vanligtvis 6-8 personer. Det behövs också en förälder som tar på sig jobbet ”field trip coordinator” för ett läsår och som ser till att det finns chaufförer, gör upp listor över vem som ska åka med vem, håller reda på att körkort och försäkring är aktuella osv osv. Det är väl bra med någon field trip då och då, men så många? Nej.

Till den här kategorin hör ibland också volunteering i klassrummen, dvs då föräldrar leker hjälplärare. Jättebra ibland, tveksamt ibland: i Eriks klass gör vi nytta, klasserna kan delas upp och jobba i mindre grupper och allt det där. Sådana gånger är det roligt och vettigt. Men i Max klass gör vi ibland läsövningar med eleverna, ibland vässar vi pennor och klipper ut papperslejon. Om jag jobbade heltid, tog ledigt från jobbet ett par timmar en förmiddag för att hjälpa till i klassrummet och blev tillsagd att vässa pennor så skulle jag…skulle jag…ja, jag vet inte vad jag skulle göra.

Jamen herregud!:

Hur många kalas ska en genomsnittlig skolunge egentligen få ha per läsår? Är det skola eller en nöjespark vi talar om här? Till varje kalas ska det planeras, tas med grejer och så måste det förstås  vara några frivilliga som hittar på roliga saker man kan göra på kalaset, och som dukar upp och hjälper till under kalaset och sedan städar efteråt. Här känns det definitivt som att en del föräldrar  har lite väl mycket tid till sitt förfogande och kanske borde fokusera på andra saker här i livet än att arrangera femårspartyn på skoltid.

I denna djungel av volunteeringsmöjligheter försöker jag navigera mig fram så gott det går, prioriterar sånt som jag tycker är viktigt, oftare med dåligt samvete över allt det jag inte gör, än med gott samvete över det jag faktiskt bidrar med. Jag jobbar på det. Det blir hemrullade chokladbollar den här gången, men sedan får det räcka!

Läs debatten om föräldranärvaron i svenska skolan. Intressant. Rejält annorlunda jämfört med hur det ser ut här, men samma dåliga samvete. Det här inlägget är bäst. Och roligast.

men nu, snart

juni 4th, 2010 § 0 comments § permalink

Min kurs är slut, sista SWEA-Bladet för våren är ute, idag är det fredag och ungarna är i skolan: jag borde ha gott om tid att skriva om skolan som jag hade tänkt mig.

Men, hahahahahaha, lustigt nog så hinner jag inte för jag ska på field trip med Max. Vi ska till the Getty center, åker klockan tio och beräknas återvända klockan två.

Jag borde också ha hjälpt till på Alicias OS-party idag, hejat på och hällt upp vatten samt bidragit med någon specifik svensk maträtt som kunde ha bidragit till att höja den globala OS-andan ytterligare.

Det hinner jag inte och dessutom är jag av princip motståndare av volunteeringgrejer som liksom poppar upp helt oväntat. OS-partyt fick vi reda på igår: ”Kan alla bidra med någon mat eller snacks från olika länder?” frågades det käckt i mailet som distribuerades till alla föräldrar.

Jag tänkte kanelbullar. Köttbullar. Pannkakor. Alicia föreslog Fox-kola.

Sedan konstaterade jag, nej, nej samt nej, det hinner vi inte och Fox-kolan är slut för länge sedan och skulle för övrigt inte kvala in varken som mat eller snacks.

Jaja, mer om det. Nu ska jag ut och köra barn.

« Older Entries

Newer Entries »