Ibland säger jag till mig själv på morgonen att ’min uppgift idag är att vara dålig, jag måste stå ut med att vara så dålig som jag verkligen är.’ Så går jag till arbetsrummet och är så jävla dålig och går belåten hem när kvällen kommer och säger ’vad härligt dålig jag har varit.’ För jag vet att det är bara genom att våga vara dålig som jag får en text som kan bli bättre i morgon och ytterligare lite bättre dagen därpå. (Sven Lindqvist intervjuad i Hansén och Thor, 1989:248).
märkliga smycken det där
januari 7th, 2010 § 1 comment § permalink
Ryssar – de låter så exotiska när de pratar med varandra. De låter som spioner, som författare i exil med säkerhetspolisen i hasorna, som ett par som träffas i hemlighet och i all hast: allt de säger låter viktigt och hemlighetsfullt och spännande.
Jag sitter på Starbucks och är grinig för att jag varit tvungen att köpa ett starbuckskort och registrera detta kort med mitt namn och min adress för att kunna använda internet. Vad är det för idioti? Jag ångrar mig så, blir mer och mer tveksam till att lämna ut mina uppgifter på nätet, man gör det till höger och vänster av alla möjliga anledningar och jag tycker inte om att göra det. På Coffee Bean får man en inloggningskod som består av några siffror och med den loggar man in och så är det bra med det: ingen frågar mig vad jag heter och var jag bor och om jag vill ha hundra miljoner reklamutskick per e-post om Coffee Beans alla produkter. Dessutom är kaffet godare.
Mitt emot mig har ett ryskt par slagit sig ned, de sitter med huvudena tätt ihop och pratar sådär snabbt och intensivt med varandra som bara ryssar kan. De ser definitivt inte ut att vara ett par trötta föräldrar som lämnat ungarna hemma ett par timmar med barnvakten; de ser ut som om de har bara denna enda halvtimme på sig att berätta allt det som måste berättas, sedan går tåget, sedan kommer Stasi, och allt kommer att vara för sent.
Jag skriver vidare på min text. En annan text, inte den här, den skrev jag efteråt.
Plötsligt, efter kanske femton minuters intensivt samtal, rullar mannen upp vänster skjortärm så långt han kan. Under skjortärmen, en bit ovanför armvecket, har han ett brett guldarmband. Ett slags överarmband helt enkelt. Paret studerar detta armband mycket ingående och jag vågar inte titta så ordentligt, men det ser dyrt ut och det gnistrar av röda stenar.
Bäst jag sitter och funderar på detta märkliga överarmband gör kvinnan likadant. Hon har en vit blus på sig, den har trekvartsärm och denna ärm rullar hon upp och visar upp ett likadant överarmband med likadana rödgnistrande stenar som mannens. De sitter där en stund och jämför och känner och vrider och vänder på armarna så gott det går.
Så småningom kavlar de ned ärmarna, rättar till kläderna, reser sig upp, tar sista klunken kaffe, och går ut genom dörren.
Temescal Canyon torsdag förmiddag
januari 7th, 2010 § 0 comments § permalink
Fyra dagar kvar av jullovet om man räknar med idag, torsdag. Jag vill jobba, jag vill sitta limmad framför datorn, men mina barn vill annat, så vi åkte till Temescal Canyon. Vårt andningshål, vår lilla vildmark: här finns det kojor, klätterträd och bäckar att hoppa över och här kan jag sitta och läsa medan ungarna springer upp och ner för backarna som duracellkaniner. Ibland försvinner de bort bland träden, jag hör inte längre deras röster, och då måste jag lägga ifrån mig boken och ropa på dem, undersöka vart de kan ha tagit vägen.
När jag vallar mina barn genom livet, i parken, i skogen, på trottoarerna, alltid med järnkoll på var de befinner sig, tänker jag allt som oftast på hur jag själv växte upp. På vintrarna var vi begränsade av kölden och mörkret och snön, men på somrarna var hela vår by, och skogen och sjöarna och cykelstigarna och ladorna och ängarna runt omkring den, vår lekplats. Vi ägde ICA-affären i vår lilla by, mamma och pappa jobbade mest hela dagarna, och vad vi gjorde under tiden kan de väl bara ha haft en mycket ungefärlig aning om.
Att skjutsa runt med barn på det sätt som vi gör nu, att alltid ha koll på deras förehavanden och se till att inget ont eller farligt händer dem, fanns inte i mina föräldrars föreställningsvärld. Varför skulle de ha den kollen och hur skulle de ha hunnit?
Jag försöker hitta någon slags vettig balans i det där kontrollerandet, jag vill att de ska få uppleva i alla fall något av den frihet som jag hade när jag var barn. När deras röster försvinner försöker jag låta bli att ropa efter dem på en gång; när jag går iväg på toaletten som ligger ett par tre minuters promenad från vårt tillhåll får de stanna kvar på egen hand. Med tvekan. Och jag skyndar mig tillbaka.
(Men den där friheten som jag minns måste vi ju ha haft först när vi blev äldre. Kanske när jag var nio, som Alicia är nu? Jag minns inte. Och kanske mamma och pappa hade järnkoll, det vet jag inte heller. Jag ska fråga dem).
avdelning Människor Jag Aldrig Tidigare Hört Talas Om
januari 5th, 2010 § 5 comments § permalink
Denne ståtlige man är Jann of Sweden, södra Kaliforniens ende svenske cowboy. Han är också frisör (det kanske man inte kan tro), mandolinspelare och en entusiastisk paraddeltagare som leder sin Western ryttargrupp i både the Tournament of the Roses och the Hollywood Parade. Jag intervjuade honom för några veckor sedan och det var en upplevelse. Härlig människa, trevlig människa!
Men nu var det inte honom jag skulle berätta om, utan om Edward H. Bohlin, svensk silversadelmakare från Örebro och Hollywoods älskling i början av 1900-talet. Jag hade aldrig hört talas om honom, men Jann pratade om honom som om alla människor visste vem han var. Det kanske alla människor vet också, bara inte jag. Hans ”great uncle” var för övrigt Anders Zorn.
Ed Bohlin rymde hemifrån när han var femton för att försöka hitta plats som lärling hos en silversmed, efter att hans pappa, berättade Jann, hade talat om för honom att han inte dög till silversmed. Han fick ingen lärlingplats, rymde vidare till USA, och hamnade så småningom i Montana där han arbetade som cowboy i flera år under tiden som han tillverkade läder- och silverföremål i liten skala.
Till Los Angeles kom han efter att ha tagit anställning som ryttare hos en teatergrupp och där blev hans arbete upptäckt av Tom Mix, den tidens Robert Pattinson kan man förmoda, som köpte Ed Bohlins egentillverkade rock för 35 dollar. Sedan gick det spikrakt uppåt: Ed Bohlins silver- och läderföremål blev ett måste för varenda skådespelare med cowboyamibitioner och bars av den tidens största westernhjältar, inklusive, naturligtvis, Ronald Reagan.
Jann visade mig tre olika sadlar tillverkade av Ed Bohlin (en av dem syns till vänster om Jann) och de är verkligen magnifika; kan få vem som helst att vilja bli westernhjälte. Eller i alla fall paradryttare.
Om man likt mig inte visste om denna var kanske storste Hollywoodexport kan man läsa mer här.
a good afternoon this one
januari 2nd, 2010 § 1 comment § permalink
LA Kings vs Washington Capitals. A suite.
Many old friends and a great view.
Very excited husband got to meet LA Kings alumni Marty McSorley, and got his autograph and got to talk to him for a while.
Very excited kids got to meet Bailey. No autographs, but a hug and a handshake.
And we won. 2-1. Great game. Great afternoon!
well hello there 2010
januari 1st, 2010 § 4 comments § permalink
Jag tänkte igår att jag, som man gärna gör vid den här tiden på året, skulle skriva ihop en liten tillbakablick på mitt 00-tal. Göra ett avslut helt enkelt, det känns bra med avslut på nyårsafton och sedan kan man börja om nästa dag på en blank och tom sida.
Men så var det trädgårdsplattor som skulle bändas upp och bäras bort, en liten stenmur som skulle byggas, grus som skulle inhandlas och läggas ut och sedan skulle vi fira lite nyår också mitt i allt detta, så det blev inte någon tillbakablick. Och nu är det ett nytt år och då vill man ju inte hålla på och älta det som redan hänt: nu är det bara huvudstupa in i framtiden som gäller.
Ändå tycker jag nog att det behövs ett avslut i någon form, så här kommer en mycket kort sammanfattning bestående av tagsen (taggarna?) som hade passat bra till det där som jag inte hann skriva igår, i ingen särskild ordning alls:
avhandlingseufori, barn, graviditeter, flyttningar, disputation, 40-årskris, blodtryckstabletter, arbetslöshet, kärlek, london, foglossning, vänner, mamma, självömkan, ovisshet, familjen, karriär, sorg, Sri Lanka, tvivel, trädgård, disputation, hemma, avhandlingsångest, tidsbrist, saknad, återseenden, tillförsikt, sjukdom, sommarstuga, hemlängtan, losangeles, british library, skriva, barnkramar, framtidstro, jobb, trädgårdshacka.
Sådärja. Det var mitt 00-tal.
Inför detta år önskar jag mig bara att det ska fortsätta som det gamla året slutat. Jag önskar att det ska vara lika fullt av all den tillförsikt som jag känner just nu; av all den glada, högljudda, tröttsamma, stojiga kärlek och glädje jag får av mina barn; av allt det lugn som mina eucalyptusträd och mina tomatplantor ger mig. Och så skulle jag verkligen behöva lära mig att baka bröd och börja dra in lite stålar till hushållet igen. Det är allt.
Gott Nytt År alla!
the weird Swedish lady with the pick ax
december 30th, 2009 § 5 comments § permalink
Jose, trädgårdsmästaren, kom förbi en sväng idag. Och som han skrattade: ”That´s a lot of digging, what are you doing?” frågade han medan han skrattade. ”No one does that kind of work around here you know. Not in this area.” Mer skratt.
Jag tänkte att han har ju rätt i det. Man ser aldrig någonsin någon gräva i trädgården här. Eller kratta löv. Eller ens blåsa bort löv med hjälp av en mycket högljudd maskin. Fysiskt arbete, i synnerhet inte trädgårdsarbete, är helt enkelt inte ett jobb för en vit medelklassamerikan som tjänar bra med pengar.
Nu har mina grannar sett mig gräva och hacka där ute i flera dagar, så jag misstänker att de har bildat sig en uppfattning om mig som, well, lite märklig. Det är väl ok, det kan jag ta.
Förresten har jag hört talas om att grannen tre hus längre neråt gatan, Alice heter hon, är ”the compost queen” och att hon dessutom har gjort om hela framsidan av huset till ett trädgårdsland. Jag har inte sett det för det är inte så bra insyn till hennes hus, men det låter alldeles fantastiskt spännande.
Jag ska ta ett snack med Alice endera dagen. Få en lektion i kompostering och lite inspiration till ett rejält trädgårdsland. Tänk om jag skulle harva upp ett norrländskt potatisland på trädgårdsmattan framför huset helt enkelt. Show them!
(Den där trucken var full med jord i morse. Nu har jag tömt den. Jag och Jeff har tömt den. Det regnade hela tiden.)
Men kolla vad jag har lyckats med idag!
december 29th, 2009 § 2 comments § permalink
Idag har jag inte grävt någonting alls, idag har jag importerat hela min gamla blogg hit till min nya blogg! Det är inte alldeles enkelt, eftersom WordPress inte importerar från squarespace hur som helst. Men så fick jag ett tips av någon vänlig människa på wordpress.forum att först öppna en blogg på typepad, exportera allt innehåll från squarespace till denna nyss öppnade typepad-blogg, för att sedan importera vidare hit.
Det lyckades! Ok, inga bilder och det ser helt märkligt ut med alla tomma rutor överallt, men all text finns där så snyggt och prydligt och alla kommentarer! Och jag har inte svurit och ringt till Jeff en enda gång.
Känner mig vuxen idag. Känner mig som ett tekniskt geni. Är ett tekniskt geni!
Nu, vidare till nästa utmaning: sidhuvudet.
Att anlägga en rabatt
december 28th, 2009 § 1 comment § permalink
Jag tycker som sagt om att gräva och nu gräver vi som aldrig förr.
Det började så anspråkslöst med att vi skulle ta bort de gamla fula blommorna i rabatten på framsidan av huset och plantera några nya. Inget märkvärdigt alls.
Sedan tänkte vi att det skulle bli fint att rama in rabatten med stenar, så vi tillbringade en dag med att hitta och bära stenar i olika storlekar från dalgången bakom vårt hus till gräsmattan på framsidan. Litet större projekt, men fullt görligt.
Sedan brakade det iväg alldeles och det var mitt fel, för det är jag som gillar att gräva och det var jag som hävdade att den där gamla lerjorden från mitten av 1950-talet måste bytas ut om det ska växa några blommor där och det kan väl ändå inte ta så mycket mer än en förmiddag eller så att göra det.
Det gjorde det inte, det tog inte alls en förmiddag, det har tagit massor av tid och det är inte färdigt ännu. Vi gräver och hackar oss igenom oceaner av astung lerjord och eftersom vi måste göra oss av med jorden på baksidan av huset genom att dra den i en stor soptunna längs med en smal gång och en trappa (den där bilden visar bara trappan, det är mycket längre än så och dessutom ska allt dumpas ut vilket är den allra tyngsta delen), så tar det ännu längre tid.
Våra grannar promenerar förbi huset tittar och imponeras av vårt hårda arbete och inte så många frågar rakt ut men de undrar alldeles säkert vad som månde bliva av denna makalösa arbetsinsats. En stilig fontän kanske? Ett vattenfall? En sagolik trädgård som ska förgylla hela grannskapet? En bunker?
Det blir det inte. I bästa fall blir det en liten fin rabatt med native plants omgärdade av handplockade stenar. Sedan ska vi nog inte gräva på ett tag.
Goodbye IKEA, hello Ishmael, eller min man i ett nötskal
december 26th, 2009 § 2 comments § permalink
Jeff tycker inte om IKEA. Nej förresten, ”tycker inte om” är inte ett rättvist uttryck, snarare så tycker han mycket, mycket illa om IKEA (det hindrar inte att han åker dit och handlar köttbullar åt barnen när det behövs, men det är en annan historia.). Han tycker att deras möbler är skräp, han är trött på att öppna kartonger där minst ett par skruvar alltid saknas och han vill inte längre nedlåta sig till att skruva ihop möbler gjorda av billig plywood.
Fair enough.
Min IKEA-filosofi är dock betydligt mer pragmatisk och går i stort sett ut på att om man inte har råd att köpa matsalsbord i ek eller någon snygg soffa från Restoration Hardware så är väl IKEA ett helt ok alternativ. Dessutom kan man köpa köttbullar på vägen ut. Praktiskt och bra; möbler och mat i ett.
Nu behöver vi köpa en del möbler till vårt lilla hus (som, lustigt nog, har ett alldeles nyrenoverat kök från…ja, tänka sig, IKEA), bland annat ett hörnskrivbord som ska ge oss lite arbetsutrymme och någonstans att ställa datorn och nu har Jeff satt ner flipflopen – inte en till IKEA-möbel i vårt hus. Min filosofi må fortfarande vara relevant, men nu är den överkörd.
Istället har Jeff hittat Erik Organic, ett litet familjeföretag som säljer möbler gjorda av Amish-snickare i Iowa och som ska hålla livet ut för att så småningom ärvas av barnbarnsbarnen och så vidare intill tidens ände.
Erik Organic gör verkligen fina möbler så jag stödjer honom i detta beslut. Tycker om deras filosofi, vill gärna att vårt hus ska vara ett miljövänligt hus, möblerat med vackra möbler gjorda av hantverkare som kan sitt jobb.
Och Jeff är lycklig: han får sitta i telefon med Ishmael och diskutera träslag och huruvida man ska lägga till tre inch här eller ta bort en låda där och sedan lägger han på luren och är så nöjd och glad och ser fram emot att välkomna denna Möbel tillverkad i riktigt trä av en riktig snickare i vårt hus och viftar bort min fråga om huruvida de diskuterat priset närmare.
Men sedan frågar jag inte så mycket mer om just den detaljen: jag tycker att han ska ha det där skrivbordet oavsett vad det kostar, som en kompensation för alla plywood-möbler han tålmodigt inhandlat och skruvat ihop genom åren och för att han är så nöjd när han pratat med Ishmael. Han är så fin, min man, det är han.