på trädgårdsfronten, en liten smula nytt

januari 13th, 2010 § 2 comments § permalink

rabatten färdig

Titta här då, vilken fin rabatt vi har. Inga gamla trötta växer och rötter, ny, näringsrik jord, fin liten stenkant, fin liten grusgång som knastrar precis som den ska när man går på den. Lite svart papper som ligger och skräpar bredvid väggen bara, men det ska vi skära bort.

Nu fattas det bara blommor. Och eftersom jag har en vision om att enbart ha native plants i vår trädgård så åkte jag till en nursery (plantskola?) ute i Moorpark som enbart har native plants. Matilija Nursery hette det och en mycket liten del av detta ställe såg ut så här:

nursery

Ja, den var kanske inte så vidare bra just den bilden, men jag hoppas att man kan få en liten aning om dels hur stort det där stället var, dels hur små och oansenliga plantorna var. Pinnar som stack upp ur krukorna bara, hur skulle jag kunna bilda mig en uppfattning om hur de kommer att se ut i min rabatt om ett år? Plantorna var dessutom uselt märkta och jag gick där med min nya bok om native plants och försökte klura ut vad de olika pinnarna hette, men det var omöjligt.

Mannen som arbetade där föreslog att jag skulle köpa en annan bok, en med mer bilder, och så föreslog han att jag skulle börja med att åka till Santa Barbara Botanical Gardens, som tydligen specialiserar sig på native plants, för att lära mig lite mer. Jag ville föreslå honom att han kunde ju börja med att sätta namn på sina jäkla pinnar så blev det lättare för hans kunder att hitta, men det gjorde jag förstås inte.

Istället åkte jag hem, ganska modfälld, för jag hade sett fram emot att plantera blommor på en gång. Nu har jag beställt en annan bok, en med väldigt många bilder, och så får jag väl åka iväg till någon botanisk trädgård, och så småningom blir det säkert en fin rabatt med blommor i.

I väntan på blommor så gläds jag åt detta:

tomater röda

En liten vacker röd tomat! Max och Erik cirklar runt den, båda vill äta den allra första, men jag vaktar över den som en hök och den som så mycket som petar på den får inte spela Wii på en månad. En riktigt solig dag till, kanske två, sedan ska vi ha skördefest.

Vi har också, så sent som igår kväll, köpt och installerat denna blåa tingest:

vattentunna blå

Med den ska vi ta tillvara regnvatten har vi tänkt, men den är ju löjligt liten och kommer varken att göra till eller från. Tunnan fylldes upp under natten när det regnade och nu behöver vi fler. Mannen som vi köpte den av hade fyra enorma vattentankar i sin trädgård. Han berättade att han också börjat med en sån tunna, men sedan liksom växte det och han blev mer och mer besatt av att ta tillvara vatten och nu står han där med vattentankar som tagit över hela hans trädgård. Han behöver väl knappt något vatten längre för han får inte plats med någon gräsmatta. Jaja, detta trädgårdsarbete.

det är lukten av hav som får mig att minnas: nästan exakt tio år sedan

januari 9th, 2010 § 2 comments § permalink

strandenTidig morgon, halv sju eller så, och jag har halvsovit mig igenom ännu en natt av intensivt lyssnande efter små, små kackerlacksfötter mot trägolvet. Jag ser sällan några, men jag vet att de finns där och efter att en gång ha vaknat med en kackerlacka springandes över min kudde sover jag inte särskilt bra.

Jag är trött. Utöver det vet jag inte riktigt hur jag mår, jag har inte vågat känna efter ännu.

Jag hämtar tidningen från receptionen och sätter mig på min vanliga plats längst ute på verandan där en rad vita plaststolar och bord står uppställda för hotellgästerna. Varje morgon sitter jag där, tjugo meter från Indiska oceanen, och läser tidningen och betraktar surfarna som redan ligger och skvalpar ute till havs på sina brädor i väntan på den rätta vågen.

Jag tänker att om jag vore nitton igen så skulle jag lära mig att surfa. Jag tänker att idag ska jag äta frukost.

Det går bra med teet som vanligt. Lankesiskt te är starkt och gott och jag dricker det med för mycket socker och med mjölk som flyter upp till ytan i små flagor så fort man hällt i det. Det gör ingenting, jag har vant mig; de  försvinner igen om man bara rör om ordentligt med skeden.

Sedan kommer den, frukosten, morgonens eldprov – äggröran och brödet.

Detta enda lilla ägg och denna enda lilla rostade brödbit, det är verkligen inte mycket till frukost, inte mycket att bråka om alls, och jag har bestämt mig för att idag ska jag äta upp alltihop.

Jag ska äta upp det!

Nu. Ät. För helvete.

Och jag försöker verkligen, men idag, precis som varje morgon, misslyckas jag. Efter två tuggor ger jag upp och när servitören frågar ”Finished?” svarar jag ”finished” och ber honom ta bort tallriken för jag klarar inte av den där geggiga ägglukten (fast det där sista säger jag inte högt), och om jag kunde få lite mer te så vore det snällt.

Sedan sitter jag där, tittar på surfarna, dricker mitt te, och önskar mer än allt annat i världen att jag fick gå och lägga mig i min egen säng i min egen lägenhet hemma i Uppsala och sova i ett dygn och inte vakna av kackerlackor – verkliga eller inbillade – en enda gång.

Det går ju inte, jag ska vara här i sex veckor till och istället för att lägga mig i min säng i Uppsala går jag tillbaka till mitt lilla guesthouserum, lägger mig under takfläkten och släpper lös paniken en stund. Jag har någon vag idé om att det är bättre att göra det, att vräka ut alla hemska tankar på en gång och sedan förhoppningsvis bli av med dem, istället för att försöka låta bli att tänka dem och ha dem skvalpandes i bakhuvudet hela dagen, saboterandes all annan hjärnverksamhet.

Så jag ligger där under fläkten och tänker på att jag inte kunde äta idag heller och på hur trött och fullständigt orkeslös jag blir av det och hur illamåendet aldrig någonsin går över och hur hettan gör mig vansinning och ännu mer illamående. Och jag tänker på hur stor del av mina fältstudier de här veckorna utgör och på hur mycket pengar resan har kostat och om jag inte klarar av att göra det jag måste göra så kommer jag hem med uselt material och då går avhandligen åt skogen och jag måste hoppa av forskarutbildningen och vad i all världen ska jag göra av mitt liv då, när det här är det enda jag vill? Och när jag kommit så långt börjar jag oroa mig för hur denna lilla unge kommer att påverkas av all min panik: foster ska lyssna på klassisk musik och sjungas för och ha det lugnt och stillsamt på alla sätt och vis, de ska inte dränkas i stresshormoner och starkt lankesiskt te. Tänk om jag får missfall också?

Strategin fungerar faktiskt: efter en stund är jag så utmattad av all denna panik att jag inte orkar hålla den i huvudet längre. Istället börjar jag bläddra lite förstrött i gårdagens anteckningar, dubbelkolla tiderna för dagens inbokade intervjuer och så småningom, på något märkligt sätt, så drar även den här dagen igång. Imorgon, tänker jag, då ska jag äta frukost.

sven lindqvists dåliga dag

januari 9th, 2010 § 0 comments § permalink

Ibland säger jag till mig själv på morgonen att ’min uppgift idag är att vara dålig, jag måste stå ut med att vara så dålig som jag verkligen är.’ Så går jag till arbetsrummet och är så jävla dålig och går belåten hem när kvällen kommer och säger ’vad härligt dålig jag har varit.’ För jag vet att det är bara genom att våga vara dålig som jag får en text som kan bli bättre i morgon och ytterligare lite bättre dagen därpå. (Sven Lindqvist intervjuad i Hansén och Thor, 1989:248).

märkliga smycken det där

januari 7th, 2010 § 1 comment § permalink

Ryssar – de låter så exotiska när de pratar med varandra. De låter som spioner, som författare i exil med säkerhetspolisen i hasorna, som ett par som träffas i hemlighet och i all hast: allt de säger låter viktigt och hemlighetsfullt och spännande.

Jag sitter på Starbucks och är grinig för att jag varit tvungen att köpa ett starbuckskort och registrera detta kort med mitt namn och min adress för att kunna använda internet. Vad är det för idioti? Jag ångrar mig så, blir mer och mer tveksam till att lämna ut mina uppgifter på nätet, man gör det till höger och vänster av alla möjliga anledningar och jag tycker inte om att göra det.  På Coffee Bean får man en inloggningskod som  består av några siffror och med den loggar man in och så är det bra med det: ingen frågar mig vad jag heter och var jag bor och om jag vill ha hundra miljoner reklamutskick per e-post om Coffee Beans alla produkter. Dessutom är kaffet godare.

Mitt emot mig har ett ryskt par slagit sig ned, de sitter med huvudena tätt ihop och pratar sådär snabbt och intensivt med varandra som bara ryssar kan. De ser definitivt inte ut att vara ett par trötta föräldrar som lämnat ungarna hemma ett par timmar med barnvakten; de ser ut som om de har bara denna enda halvtimme på sig att berätta allt det som måste berättas, sedan går tåget, sedan kommer Stasi, och allt kommer att vara för sent.

Jag skriver vidare på min text. En annan text, inte den här, den skrev jag efteråt.

Plötsligt, efter kanske femton minuters intensivt samtal, rullar mannen upp vänster skjortärm så långt han kan. Under skjortärmen, en bit ovanför armvecket, har han ett brett guldarmband. Ett slags överarmband helt enkelt. Paret studerar detta armband mycket ingående och jag vågar inte titta så ordentligt, men det ser dyrt ut och det gnistrar av röda stenar.

Bäst jag sitter och funderar på detta märkliga överarmband gör kvinnan likadant. Hon har en vit blus på sig, den har trekvartsärm och denna ärm rullar hon upp och visar upp ett likadant överarmband med likadana rödgnistrande stenar som mannens. De sitter där en stund och jämför och känner och vrider och vänder på armarna så gott det går.

Så småningom kavlar de ned ärmarna, rättar till kläderna, reser sig upp, tar sista klunken kaffe, och går ut genom dörren.

Temescal Canyon torsdag förmiddag

januari 7th, 2010 § 0 comments § permalink

Fyra dagar kvar av jullovet om man räknar med idag, torsdag. Jag vill jobba, jag vill sitta limmad framför datorn, men mina barn vill annat, så vi åkte till Temescal Canyon. Vårt andningshål, vår lilla vildmark: här finns det kojor, klätterträd och bäckar att hoppa över och här kan jag sitta och läsa medan ungarna springer upp och ner för backarna som duracellkaniner. Ibland försvinner de  bort bland träden, jag hör inte längre deras röster, och då måste jag lägga ifrån mig boken och ropa på dem, undersöka vart de kan ha tagit vägen.

När jag vallar mina barn genom livet, i parken, i skogen, på trottoarerna, alltid med järnkoll på var de befinner sig, tänker jag allt som oftast på hur jag själv växte upp. På vintrarna var vi begränsade av kölden och mörkret och snön, men på somrarna var hela vår by, och  skogen och sjöarna och cykelstigarna och ladorna och ängarna runt omkring den, vår lekplats. Vi ägde ICA-affären i vår lilla by, mamma och pappa jobbade mest hela dagarna, och vad vi gjorde under tiden kan de väl bara ha haft en mycket ungefärlig aning om.

Att skjutsa runt med barn på det sätt som vi gör nu, att alltid ha koll på deras förehavanden och se till att inget ont eller farligt händer dem, fanns inte i mina föräldrars föreställningsvärld. Varför skulle de ha den kollen och hur skulle de ha hunnit?

Jag försöker hitta någon slags vettig balans i det där kontrollerandet, jag vill att de ska få uppleva i alla fall något av den frihet som jag hade när jag var barn. När deras röster försvinner försöker jag låta bli att ropa efter dem på en gång; när jag går iväg på toaletten som ligger ett par tre minuters promenad från vårt tillhåll får de stanna kvar på egen hand. Med tvekan. Och jag skyndar mig tillbaka.

(Men den där friheten som jag minns måste vi ju ha haft först när vi blev äldre. Kanske när jag var nio, som Alicia är nu? Jag minns inte. Och kanske mamma och pappa hade järnkoll, det vet jag inte heller. Jag ska fråga dem).

avdelning Människor Jag Aldrig Tidigare Hört Talas Om

januari 5th, 2010 § 5 comments § permalink

Jann of Sweden

Denne ståtlige man är Jann of Sweden, södra Kaliforniens ende svenske cowboy. Han är också frisör (det kanske man inte kan tro), mandolinspelare och en entusiastisk paraddeltagare som leder sin Western ryttargrupp i både the Tournament of the Roses och the Hollywood Parade. Jag intervjuade honom för några veckor sedan och det var en upplevelse. Härlig människa, trevlig människa!

Men nu var det inte honom jag skulle berätta om, utan om Edward H. Bohlin, svensk silversadelmakare från Örebro och Hollywoods älskling i början av 1900-talet. Jag hade aldrig hört talas om honom, men Jann pratade om honom som om alla människor visste vem han var. Det kanske alla människor vet också, bara inte jag. Hans ”great uncle” var för övrigt Anders Zorn.

Ed Bohlin rymde hemifrån när han var femton för att försöka hitta plats som lärling hos en silversmed, efter att hans pappa, berättade Jann, hade talat om för honom att han inte dög till silversmed. Han fick ingen lärlingplats,  rymde vidare till USA, och hamnade så småningom i Montana där han arbetade som cowboy i flera år under tiden som han tillverkade läder- och silverföremål i liten skala.

Till Los Angeles kom han efter att ha tagit anställning som ryttare hos en teatergrupp och där blev hans arbete upptäckt av Tom Mix, den tidens Robert Pattinson kan man förmoda, som köpte Ed Bohlins egentillverkade rock för 35 dollar. Sedan gick det spikrakt uppåt: Ed Bohlins silver- och läderföremål blev ett måste för varenda skådespelare med cowboyamibitioner och bars av den tidens största westernhjältar, inklusive, naturligtvis, Ronald Reagan.

Jann visade mig tre olika sadlar tillverkade av Ed Bohlin (en av dem syns till vänster om Jann) och de är verkligen magnifika; kan få vem som helst att vilja bli westernhjälte. Eller i alla fall paradryttare.

Om man likt mig inte visste om denna var kanske storste Hollywoodexport kan man läsa mer här.

a good afternoon this one

januari 2nd, 2010 § 1 comment § permalink

hockey suite

LA Kings vs Washington Capitals. A suite.

hockey suite 2

Many old friends and a great view.

hockey uite 3

Very excited husband got to meet LA Kings alumni Marty McSorley, and got his autograph and got to talk to him for a while.

hockey suite 4

Very excited kids got to meet Bailey. No autographs, but a hug and a handshake.

hockey 5

And we won. 2-1. Great game. Great afternoon!

well hello there 2010

januari 1st, 2010 § 4 comments § permalink

Jag tänkte igår att jag, som man gärna gör vid den här tiden på året, skulle skriva ihop en liten tillbakablick på mitt 00-tal. Göra ett avslut helt enkelt, det känns bra med avslut på nyårsafton och sedan kan man börja om nästa dag på en blank och tom sida.

Men så var det trädgårdsplattor som skulle bändas upp och bäras bort, en liten stenmur som skulle byggas, grus som skulle inhandlas och läggas ut och sedan skulle vi fira lite nyår också mitt i allt detta, så det blev inte någon tillbakablick. Och nu är det ett nytt år och då vill man ju inte hålla på och älta det som redan hänt: nu är det bara huvudstupa in i framtiden som gäller.

Ändå tycker jag nog att det behövs ett avslut i någon form, så här kommer en mycket kort sammanfattning bestående av tagsen (taggarna?) som hade passat bra till det där som jag inte hann skriva igår, i ingen särskild ordning alls:

avhandlingseufori, barn, graviditeter, flyttningar, disputation, 40-årskris, blodtryckstabletter, arbetslöshet, kärlek, london, foglossning, vänner, mamma, självömkan, ovisshet, familjen, karriär, sorg, Sri Lanka, tvivel, trädgård, disputation, hemma, avhandlingsångest, tidsbrist, saknad, återseenden, tillförsikt, sjukdom, sommarstuga, hemlängtan, losangeles, british library, skriva, barnkramar, framtidstro, jobb, trädgårdshacka.

Sådärja. Det var mitt 00-tal.

Inför detta år önskar jag mig bara att det ska fortsätta som det gamla året slutat. Jag önskar att det ska vara lika fullt av all den tillförsikt som jag känner just nu; av all den glada, högljudda, tröttsamma, stojiga kärlek och glädje jag får av mina barn; av allt det lugn som mina eucalyptusträd och mina tomatplantor ger mig. Och så skulle jag verkligen behöva lära mig att baka bröd och börja dra in lite stålar till hushållet igen. Det är allt.

Gott Nytt År alla!

the weird Swedish lady with the pick ax

december 30th, 2009 § 5 comments § permalink

trädgård truckJose, trädgårdsmästaren, kom förbi en sväng idag. Och som han skrattade: ”That´s a lot of digging, what are you doing?” frågade han medan han skrattade. ”No one does that kind of work around here you know. Not in this area.” Mer skratt.

Jag tänkte att han har ju rätt i det. Man ser aldrig någonsin någon gräva i trädgården här. Eller kratta löv. Eller ens blåsa bort löv med hjälp av en mycket högljudd maskin. Fysiskt arbete, i synnerhet inte trädgårdsarbete, är helt enkelt inte ett jobb för en vit medelklassamerikan som tjänar bra med pengar.

Nu har mina grannar sett mig gräva och hacka där ute i flera dagar, så jag misstänker att de har bildat sig en uppfattning om mig som, well,  lite märklig. Det är väl ok, det kan jag ta.

Förresten har jag hört talas om att grannen tre hus längre neråt gatan, Alice heter hon, är ”the compost queen” och att hon dessutom har gjort om hela framsidan av huset till ett trädgårdsland. Jag har inte sett det för det är inte så bra insyn till hennes hus, men det låter alldeles fantastiskt spännande.

Jag ska ta ett snack med Alice endera dagen. Få en lektion i kompostering och lite inspiration till ett rejält trädgårdsland. Tänk om jag skulle harva upp ett norrländskt potatisland på trädgårdsmattan framför huset helt enkelt. Show them!

(Den där trucken var full med jord i morse. Nu har jag tömt den. Jag och Jeff har tömt den. Det regnade hela tiden.)

Men kolla vad jag har lyckats med idag!

december 29th, 2009 § 2 comments § permalink

Idag har jag inte grävt någonting alls, idag har jag importerat hela min gamla blogg hit till min nya blogg! Det är inte alldeles enkelt, eftersom WordPress inte importerar från squarespace hur som helst. Men så fick jag ett tips av någon vänlig människa på wordpress.forum att först öppna en blogg på typepad, exportera allt innehåll från squarespace till denna nyss öppnade typepad-blogg, för att sedan importera vidare hit.

Det lyckades! Ok, inga bilder och det ser helt märkligt ut med alla tomma rutor överallt, men all text finns där så snyggt och prydligt och alla kommentarer! Och jag har inte svurit och ringt till Jeff en enda gång.

Känner mig vuxen idag. Känner mig som ett tekniskt geni. Är ett tekniskt geni!

Nu, vidare till nästa utmaning: sidhuvudet.