Ingegerd Landström

Det var bokfestival i Westwood förra helgen, två dagar med massor av författare, föredrag, seminarier och boksigneringar. Ja, och så böcker förstås. Många böcker och väldigt mycket folk, 140 000 på två dagar.

Det är en härlig helg och hittills har jag gått dit år varje år sedan vi flyttade hit. Inte första året, då hade vi nyss flyttat hit och jag hade ingen koll på någontins alls, men efter det har jag alltid lyckats ta mig dit. Ibland med familjen och det är visst trevligt, men det bästa sättet att besöka bokfestivalen är på egen hand och med förbokad biljett till alla seminarier som man för allt i världen inte vill missa.

I år missade jag nästan allting och det var ledsamt. Jag trodde inte att jag skulle kunna gå alls först så jag bokade inga biljetter, och när jag väl lyckats förhandla till mig några timmar på lördagen var mycket redan slutsålt (biljetterna är gratis, men man måste ändå boka dem).

Men jag lyckades i alla fall gå på ett seminarim som hette ”Journalists uncovering the larger story”, med LA Times-kolumnisten Hector Tobar som moderator och med David Cullen, Barry Siegel och Rick Wartzman i panelen (heter det så: ”i panelen?”).

Roligt samtal, spännande samtal mellan fyra journalister/författare som alla har skrivit böcker om historiska händelser och som alla sa en massa kloka saker om skrivande och journalistik och en del annat också.

Mer om deras böcker senare, nu ska jag skriva en engelsk text om seminariet till min skrivkurs och det känns lite…jobbigt.  Engelska är svårt. Inte akademisk engelska, den är ganska okomplicerad och dessutom har jag tränat på det en hel del. Men vanlig engelska eller vad man nu ska kalla det. Icke-akademisk engelska, journalistengelska: det är svårt. Och det är oändligt frustrerande när jag inte hittar ord och när nyanserna går förlorade och när det helt enkelt inte låter bra.

Aaargh.

Så. Nu skriver jag vidare.

…är ett härligt ställe. Lugnt och stillsamt, tidningar som prasslar, ingen har bråttom, solen har försiktigt börja lysa i ena hörnet av lokalen.

Det  är förvånansvärt mycket folk här, vilket väl mest beror på att det bor så många äldre människor i min stad. Äldre, pigga människor som inte ligger och drar sig på morgonen, de är ute och stavgår och yogar och sedan stannar de till på starbucks för att ta sig en kopp kaffe på det.

Det måste vara något med havsluften för pensionärerna i min stad ser nästan oförskämt fräscha ut. Jaja, tänker ni, det är klart, de är ju amerikaner, de är botoxade ända in i kaklet fattaruväl, men det är de inte alls. De är fräscha helt enkelt: spänstiga och väderbitna, lätt solbrända, ganska rynkiga (tänk Clint Eastwood för tio år sedan), rejält gråhåriga, de går klädda i jeans och snygga seglarjackor och ser ut som om de har för avsikt att leva i trettio år till. De får mig, med mitt höga blodtryck och min ständigt sovdepraverade hjärna, att känna mig lite sliten.

Sedan finns det en annan sorts äldre människor i min stad och de ser ut som författare hela bunten. Inte lika väderbitna, inte riktigt lika fräscha som gruppen ovan, mer sådär luggslitna på ett bohemiskt, artistiskt vis , med säckiga brallor, glasögon, hatt och olika grader av långt fladdrande hår. Jag blir glad av den där gruppen, tänker att jag skulle vilja hamna där själv en dag.

Men herregud, varför sitter jag här och skriver om pensionärer? Jag kom hit klockan kvart i sex i morse för att skriva  en artikel och en artikelanalys till min skrivkurs, inte för att analysera befolkningsgrupper i min lilla stad. Nu, artikel.

Igår kväll var det dags för Max att göra den årliga Mothers Day-intervjun och frågorna var ungefär likadana som förra gången.

Mina svar däremot, de var inte alls likadana. I alla fall inte frågan om vad jag jobbar med.

– Ok, last question Mommy, what is your job?

En nanosekunds tvekan bara, sedan:

– My job is to write. I´m a writer.

– Writer. Ok. Cool.

En nanosekunds tvekan till och sedan, eftersom jag eventuellt ska hjälpa till i ett forskningsprojekt tillsammans med min förre handledare och för att någon nytta ska jag väl ha av min doktorstitel och för att jag ibland blir så f-bannat trött på mig själv,  drämde jag till ordentligt:

– You can write reseracher too. I´m a writer and a researcher.

– Ok, researcher. How do you spell researcher?

En liten oansenlig fråga för Max, ett gigantiskt svar för hans mamma.

Min arbetsplats har flyttat utomhus nu när det helt plötsligt har blivit varmt. Det är fint att sitta här; om jag går iväg någonstans så längtar jag genast tillbaka. Idag åkte jag till West Hollywood och gjorde en intervju med två fantastiskt driftiga teatermänniskor – mer om dem senare –  och i bilen på väg hem var jag så glad över att intervjun blev så bra och över att jag snart skulle sitta vid mitt illgröna bord ute på altanen och börja fila på en artikel.

Våra utemöbler förresten, det känns som att de fodrar en förklaring. Det är helt enkelt så att vi har köpt ett hus med två stora altaner, men sedan tog pengarna slut och vi har inte råd att köpa några möbler. De där stolarna och bordet köpte vi på Craig´s list för 5o dollar (inklusive det halvtrasiga parasollet som skymtar i högra hörnet) och min tanke var först att vi skulle måla om dem. Men, ja, det blev inget målande och sedan började vi liksom vänja oss vid det gröna och nu har jag lagt bort det projektet. ”We should just embrace the green,” sa jag till Jeff, ”we should accept the fact that this is all we can afford right now and learn to love it.” Och så fick det bli. Illgrönt fick det bli. Teakmöblerna får vänta ett tag till.

Yes, that’s the name of the blog I would start if I only had the time.

It would be so much fun, I could take pictures of my garden every day and describe what’s happening and what’s not. I could ask questions and clever people would answer and let me know whether I might get away with regular potted soil as opposed to sandy for my Manzanitas, since I accidentally used that soil already. I didn’t take the time to read the label. They could tell me what plants that should be used in rock gardens actually needs in order to be happy, cause it can’t possibly be rocks now, can it? They could probably tell me the best way to store some of that rain water too, and maybe sometimes we could get into discussing coastal environment and sustainable cities and all that mindblowing stuff.

It really would be so much fun, but I’m off to do laundry now. Put kids to sleep. Prepare for tomorrow’s valentine parties at school (yes, three of them). Something else that I can’t quite remember right now, but most definitely something relating to household chores or children.

Bye bye then, fun blog, I’ll see you in another life.

Ibland säger jag till mig själv på morgonen att ’min uppgift idag är att vara dålig, jag måste stå ut med att vara så dålig som jag verkligen är.’ Så går jag till arbetsrummet och är så jävla dålig och går belåten hem när kvällen kommer och säger ’vad härligt dålig jag har varit.’ För jag vet att det är bara genom att våga vara dålig som jag får en text som kan bli bättre i morgon och ytterligare lite bättre dagen därpå. (Sven Lindqvist intervjuad i Hansén och Thor, 1989:248).

Jag skriver och skriver och det är så roligt! Det går oändligt långsamt och det är svårt och jag vet inte riktigt vad jag gör ibland, men det gör ingenting. Faktiskt inte. Prestationsångesten existerar inte i min lilla stuga just nu; jag skriver och tänker att det här behöver inte bli bäst, det behöver bli en färdig text och det behöver bli bra. That’s it.

Emellanåt läser jag Björn Hägers ”Intervjuteknik” som är mer handfast och praktisk än alla de kvalitativa metodböcker jag plöjde igenom som doktorand och som har rätt roliga exempel på mer eller mindre lyckade intervjuer. Ibland rodnar jag när jag lyssnar på intervjun som jag gjort inför det som jag skriver nu och tänker att det är verkligen en svår konst detta att prata med människor. Åh, när det blir bra så är det alldeles fantastiskt spännande, men när det inte blir det, då rodnar man för sig själv där man sitter och lyssnar efteråt och tänker att jaja, man får lära sig av sina misstag.

Jag måste framför allt lära mig att hålla tyst. Hur svårt kan det vara? Var tyst bara.

På fredag är det morsdagskalas i Max klass. Dagen till ära har alla barn intervjuat sina mammor, ställt frågor om favoritfärg och godaste maten och roligaste hobbyn och sånt. Samt vad man jobbar med. Denna intervju, tillsammans med ett foto på mamman och barnet, sätts sedan upp på en vägg i klassrummet och så kan alla andra mammor och alla pappor med för den delen, gå runt och läsa alla intervjuer och få reda på litet mer om varandra.

”Mamma, what is your job?”frågade alltså Max häromkvällen, helt i enlighet med den interjvumall han följde.

”What is my job?” upprepade jag.

”Yeah, what´s your job?” upprepade Max.

”Well,” sa jag. ”Vi hoppar över den frågan så länge. Ta den sist.” Varpå jag drabbades av en smärre existensiell kris, svarade på alla frågor utom just denna och gick in i sovrummet för att beklaga mig för min man.

”Administrator, that´s my job. I don´t want to be an administrator, I´m not an administrator!”

”What´s wrong with being an administrator?” frågade han.

”Nothing, absolutely nothing, it´s a fine job. I just don´t want to think of myself as an administrator. I´m not an administrator damn it!”

”Say Academic”, föreslog han.

”That´s pathetic,” sa jag. ”That sounds like a person who desperatly tries to hold on to her failed academic carrier.”

”Oh,” sa han. ”Say you´re a writer then. That´s what you´re aiming for.”

”No no no, that´s a lie. I can´t lie to my own child about my job. That´s even more pathetic.”

”Ok then. Administrator it is.”

”Mamma, what is your job? ropade Max otåligt från köket.

”Well, it´s kind of hard to explain,” började jag, icke-administratören. ”I read a lot of papers. Talk to people. Write stuff.”

”Ok, so your job is to write?”

Hmmm.

”Ja, sa jag. ”Skriv det. Mommy´s job is to write. There you go.”

”What do you write?”

”Det behöver du inte berätta”, sa jag, ”det blir så långt. Kom nu så går vi och borstar tänderna.”

Hörni, denna ilska och detta förakt som svenskar i gemen hyser för fenomenet särskrivning kan väl ändå inte vara riktigt normal. Det måste vara ett symptom på något annat, något större, som händelsevis tar sig uttryck i en nationell vrede över att några stackars ord som borde skrivas ihop råkas skrivas isär. Samt, framför allt naturligtvis, över den stackars person som höll i pennan.

Jag skriver mycket på både engelska och svenska nuförtiden (nuför tiden? nu förtiden? nu för tiden?) och jag märker att jag allt oftare har problem med när ett ord ska vara ett och när det ska vara två. Det gäller både på engelska och svenska och det är inte roligt alls, faktiskt så är det ganska frustrerande. Ingenting ser rätt ut, allt kan både skrivas ihop och isär och till sist blir det bara en enda sörja av alltihop. Inte blir det lättare av att veta att om jag skriver fel, till exempel på min blogg, så kommer jag med stor sannolikhet att dra på mig nio miljoner särskrivningshatande människors samlade vrede och frustration.

Jag tycker ni kan lägga av med det där nu. Ok, särskilt snyggt är det inte, det kan jag visst hålla med om, men shit happens. Det är inte ett tecken på mental kollaps eller total grammatisk inkompetens, det är bara ett litet mellan rum som råkat halka in någonstans i en text.

Min teori, som jag kom på alldeles nyss faktiskt, är att människor hoppar på särskrivningsfel helt enkelt därför att de inte har koll på så många andra grammatiska regler. Hur kommaterar man, vad säger ett kolon och när ska man egentligen sätta punkt? Om sådana, mer subtila grammatiska regler har man inte en susning och därför säger man helt enkelt att sääärskrivning minsann är det värsta man veeet.

Nej hörni, vi kan väl diskutera något annat nu, ge de stackars särskrivarna lit andrum. Vi kan väl ta oss an semikolon till exempel. Jag är lite rädd för semikolon för jag vet inte riktigt hur jag ska använda det, men jag blir glad som ett barn om jag någon gång lyckas klämma in ett någonstans där det känns rätt. Kan vi inte prata om sånt istället?

Efter jobbet jäktade jag iväg till bibliteket där jag skulle tillbringa några underbara dyrbara timmar, men fann att biblioteket var stängt. Försökte ringa Jeff för att få tag på nycklarna till hans jobb, som jag visserligen förknippar med total avhandlingsångest och får hjärtklappning när jag kliver in i men som ändå är bättre än ett stängt bibliotek, men hans telefon var avslagen och hemtelefonen var upptagen (av min älskade dotter som planerade morgondagens playdate med sin bästa kompis i en halvtimme visade det sig). Kunde inte gå hem och hämta nycklarna, ity då skulle glada barn skulle börja slita och dra i mig från alla håll och kanter och mina dyrbara timmar ryka all världens väg. Hittade inget fik med bra plats.

Till sist hamnade jag på Coffee Bean, det som ligger alldeles i närheten av vår lägenhet, i hörnet av Gailey och Weyburn. Det är ett jävla liv här, kan jag meddela och ganska svårt att koncentrera sig, inte särskilt bra skrivstämning alls. Dessutom måste jag vrida skärmen i en obekväm vinkel så att ynglingarna som sitter här – och det är bara ynglingar – inte ska se att jag kollar in min facebooksida . Jag tänker att de skulle nog rysa lite inombords om de såg det, ungefär som man kan göra när äldre människor använder tonårsspråk för att verka lite ungdomliga. Som uttrycket ”gilla läget” till exempel – jag klarar inte av när vuxna människor säger ”gilla läget”. Det kan förstås vara jag som inte tillbringat tillräckligt mycket tid i Sverige på sistone och därför inte insett att ”gilla läget” numera är ett allmänt vedertaget uttryck för såväl ung som gammal, men hur som helst, jag ryser lite inombords när jag hör det. Så tänker jag att ynglingarna känner när de ser tanten i hörnet och henns facebooksida – de ryser lite inombords. Och ifall någon undrar så nej, jag känner mig inte riktigt hemma i min nya ålder. 40. Herregud.