Ingegerd Landström

Vi hade körträning på kyrkan igår kväll och jag hade täckt allting: farmor var där, Jeff tog middagen och läxorna, alla förfrågningar om kvällsaktiviteter av typen  ”mamma, kan vi gå till parken/spela gitarr/spela fotboll” var avstyrda med ett bryskt, ”Nix, jag ska sjunga ikväll, ni får fråga pappa.”

Men så meddelade vår kära körledare Bittan att övningen var inställd och där stod jag med en alldeles tom kväll framför mig, flera timmar av oplanerat ingeting.

Om en sån oplanerad lucka uppstår i livet brukar det ta en tiondels sekund att fylla den med annat som behöver göras. Till exempel kunde jag ha gått till parken med barnen eller satt mig vid datorn eller börjat förbereda middagen eller börjat med läxorna eller kört igång en maskin eller handlat mat. Handla hade jag verkligen, verkligen behövt göra.

Istället ropade jag ”Hejdå, nu åker jag iväg och sjunger” till farmor och barn, tog bilen till Santa Monica och gick på bio. Såg The Descendants på Laemmle Monica Fourplex, vars motto är ”Not afraid of Subtitles.”

Jag kom hem fyra timmar senare (hann med middag och bokhandel också) till tyst hus och sovande barn. Underbart. Bra gjort av mig.

…is this. Gräset ska bort, kaliforniska plantor och en rain garden ska in. Äntligen! Jag hade tänkt uppdatera varje dag, berätta hur det går och allt det där, men jag orkar inte. Jag är så trött efter allt grävande och hackande att jag inte förmår göra någonting alls på kvällarna, allra minst något som kräver någon forma av finmotorik. Mest sitter jag i bubbelpoolen och tänker på absolut ingeting, utom möjligtvis mina 550 plantor som står och väntar på vår altan och som snart ska ner i jorden. DÅ blir det bilder.

I lördags, första vårbesöket till Theodore Payne Foundation ute i Sun Valley. Nu ska det hända grejer i trädgården – gräset ska bort, vattensnåla växter ska in och vår urtrevlige trädgårdsmästare har sagts upp. Det senare var en pärs för vem vill säga upp en trevlig människa, inte jag, men det gick bra och vi är fortfarande vänner.

Igår grävde jag ett par gropar, idag är jag förkyld och gör inte många knop alls, men imorgon gräver jag vidare.

En annan grej jag inte vågar göra – ännu – är att anmäla mig till danslektioner. Jag ska göra det, jag har till och med fått danslektioner i julklapp, men jag har inte vågat ringa mannen på bilden ovan och göra slag i saken.

Så här var det: Jag känner en mycket trevlig och sympatisk kvinna som dansar, som tar privatlektioner i dans. Över en lunch för någon månad sedan berättade hon att hon varit i Las Vegas på danstävling tillsammans med sin lärare. Det hade gått riktigt bra och hon hade haft fantastiskt roligt och jag lyssnade och tänkte att det där lät ju trevligt, good for her.

Men så tänkte jag, verkligen helt oväntat för att vara jag: Jamen, hm, ja, det där skulle ju kanske jag också kunna…

Jag tänkte att det kanske är precis vad min ganska trötta och slitna och lite ledsna kropp behöver just nu. Det värker på alla möjliga ställen – artros bloody sucks! – och jag är så trött på att springa och styrketräna, det är det enda jag gjort sedan jag flyttade från Uppsala och Friskis & Svettis första gången och det är 11 år sedan. Cykla har jag gjort en del på sistone, men ryggen fixar inte riktigt det.

Och jag älskar verkligen att dansa, har alltid tyckt om det, men gör det aldrig längre.

Så jag nämnde det till Jeff och han, som alltid haft lite dåligt samvete över hans totala oförmåga att uppbringa något som helst taktsinne eller intresse för dans (de vaggande, dansliknande rörelser som uppstår vid Gratefeul Dead-konserter undantaget), köpte lektioner till mig i julklapp. Det enda jag behöver göra är att ringa och anmäla mig till mannen på bilden och sedan kan jag glida iväg på nyinköpta skor med hal sula.

Varför jag inte gör det? Jag vet inte. Danslektioner känns så, så, jag vet inte, främmande, så inte jag. Men jag ska göra det. jag har skrivit upp det på min ”Att göra i februari” lista och då är det allvar. Any day now.

– So what does your husband do?
– He’s doing research at UCLA.
– Oh, that’s interesting. An academic. Very nice. And do you work?
– Yes I do. I’m a writer.
– Aah, yes. It’s nice with a little something to do while the kids are at school, isn’t it?
– Yes. Yes it is.

…men kombinationen mörker, noll gatubelysning, ojämna trottoarer och gamla utnötta fotbollsvrister är inte att leka med; man vet aldrig i vilket skick man kommer hem. Idag: 45 minuter, bara lätt vrickning. Det får godkänt tycker jag.

Mellanlandning. Min telefon och jag har återförenats efter nästan två veckor. Vi är så glada; vi har kollat mail, skickat sms, pratat, läst tidning och skrivit lite här. Nu ska vi åka hem!