Idag, äntligen, började min medborgarskapsansökan röra på sig. Jag skickade in papper för ett år sedan, i december 2011, och tänkte att nu ska jag väl ändå få delta i mitt första val nästan ett år senare. Våra finländska vänner ansökte samtidigt och tanken var att vi skulle ha en rejäl medborgarskapsfest, ity det är inte varje dag man får sig ett nytt, eller snarare ett till, land tilldelat och det är värt att fira.
Jag fick tid för att ta fingeravtryck, som jag var tvungen att avboka eftersom jag var i Sverige då. Det gjorde jag brevledes och väntade därefter tålmodigt på att få en ny tid. Det stod så på blanketten: “Räkna med att det kommer att ta tid innan du får någon ny tid om du måste avboka,” stod det.
Så jag väntade. Veckorna gick, och månaderna, de lyckliga finländarna fick sina medborgarskap och sina pass, men jag fick inte ens en ny tid för att ta fingeravtryck.
Till sist fick jag i alla fall ett brev från USCIS, ett brev som hävdade att de aldrig fått någon avbokning, att min ansökan därmed betraktades som “övergiven” och därför fått ett stort fett “avslag.”
Men jag kunde överklaga, sa brevet också, så det gjorde jag. Skickade in en överklagan i somras, väntade igen, och den här gången var jag inte fullt lika tålmodig, ringde upp dem, och en vänlig person upplyste mig om att de inte fått in någon överklagan från mig.
Jag ville vänligt fråga om de har som princip att inte öppna breven som skickas till dem, men det gjorde jag inte, istället konstaterade jag att “det måste ha blivit något fel.” Det höll hon med om och konstaterade i sin tur att jag behövde göra en ny överklagan.
Jag vinkade farväl till valdeltagandet, skickade in nya papper och tre veckor senare fick jag min tid för fingeravtryckstagning.
Så, klockan åtta i morse stod jag utanför USCIS lokaler på Pico Blvd tillsammans med ett gäng likasinnade och vi släpptes in och fingeravtryck togs och så fick vi en broschyr med allt det som vi behöver plugga på inför det kommande provet. Jag blev alldeles rörd bara av att läsa denna broschyr där jag satt i väntsalen. Det känns stort och märkligt detta, att få ett till land. Ett lite skamfilat land med många fel och brister, men i alla fall. Mitt land också. Och i nästa val får jag rösta.
