Fem minuter i en park

mars 8th, 2013 § 0 comments § permalink

Tidig morgon, Temescal Canyon. Jag är färdig med min springrunda, traskar upp för stigen mot parkeringsplatsen. Några meter framför mig går en äldre kvinna med en hund, hon har lockigt, ostyrigt hår och på baksidan av hennes jacka står det tryckt “peace.”

Jag är snart i kapp henne och vi hälsar, kommer överens om att det är en strålande morgon och småpratar om hennes hund. Den är liten, vit och fluffig och heter Peace.

– Jag ska ge dig en fredsdikt, säger hon och frågar vad jag heter.

– Ingrid.

– Okej Ingrid. Här är din dikt. I is for…. N is for…. G is for Glorious. R is for… Hon fortsätter, går snabbt igenom alla bokstäver och benämner mig med adjektiv som jag inte kommer ihåg men som alla är vänliga, rentav storslagna. När blev jag senast kallad “Glorious?”

– Tack, säger jag när hon är klar. “Det var fint. Tack så mycket.”

– Ingen orsak. Jag går igenom en del privata svårigheter just nu och jag skulle uppskatta om du vill tänka på mig. Om du vill komma ihåg mig när du ber. Det skulle hjälpa mig. Jag heter Alice.

– Alice. Det ska jag göra. Tack för den fina dikten. Jag önskar dig allt gott, Alice.

– Tack.

Så hoppar hon in i en skraltig bil tillsammans med hunden Peace och åker iväg och jag joggar hem.

Snö, spark, hund – saknar det redan

februari 5th, 2013 § 0 comments § permalink

sparkhundsno

Where’s självscanning when you need it

februari 4th, 2013 § 0 comments § permalink

– Det var mycket sötsaker det där, konstaterade ICA-kassörskan när hon scannade godispåsarna (som jag lovat ungarna att ha med sig hem) och diverse fikabröd (som jag köpte med mig för ett hastigt fika tillsammans med kära gamla vänner).

– Ja, jag köpte grönsakerna igår haha, sa jag.

– Jaså, sa ICA-kassörskan.

Tvångstankar uppstod, jag såg mig själv genom hennes ögon i hela min karaktärslösa ynkedom, jag kunde inte låta bli.

– Ja alltså, jag bor inte i Sverige och mina barn gillar bara svenskt godis så jag måste hamstra lite när jag är här, sa jag och tänkte fortsätta med en försäkran om att jag förstås inte ger dem allt på en gång och att det inte blir mer förrän i juli och sett ur det perspektivet är det verkligen, verkligen löjligt lite godis, särskilt med svenska mått mätt för svenskar – och det inkluderar dig – äter mest godis i världen så där kan du snacka om sötsaker och det vill du tydligen göra, men istället tänkte jag Herregud ängsliga människa, var tyst, var bara tyst! och då blev jag äntligen det.

Bara lite roligt

februari 2nd, 2013 § 0 comments § permalink

Minns ni Eddie Meduza? Säkert kommer ni ihåg honom, han var ju så festlig, gav bland annat ut en skiva någon gång i början av 1980-talet där han sjöng om fruntimmer och sånt, typ så här, med obetydliga variationer mellan låtarna:

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med, knulla med, knulla med

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i, madrasser med hål i, madrasser med hål i

osv

Jag behövde inte googla texten, jag kan alla låtar som fanns med på skivan utantill. Jag lyssnade på dem om och om och om igen på skolbussen under några veckor när jag gick i 7:an.  Eller kanske var det månader, jag minns inte, jag minns bara hur killarna som satt längst bak i bussen flinade och tyckte att det var så kul. Så jävla kul.

Eddie och fruntimmerslåtarna poppade upp i mitt huvud när jag läste om Astrid och hennes protest mot toalettskylten på Tunaskolan i Luleå. På hur den vanligaste kritiken mot hennes agerande är att det ju bara var en rolig grej och herregud har hon ingen humor?

Jag funderade på hur vi reagerade då, om det var någon av oss som satt i bussen som någonsin protesterade? Var det någon som bara tryckte ut bandet, drog ut den där smala, flimsiga bandremsan och talade om för de fliniga killarna hur jävligt trötta vi var på deras så kallade humor? Jag tror inte det.

Jag vet att jag aldrig gjorde det. Jag avskydde låtarna och hur de kladdade sig fast i min hjärna, men jag tror inte att jag ens tänkte tanken att jag hade kunnat göra något åt det. Jag skulle aldrig ha vågat.

Det var det, ett minne från högstadiets glada dagar och ett konstaterande att allt går igen. Och igen. Och igen. Och så, emellanåt, kommer det en Astrid. Respekt.

Hej på dej Norrbotten

februari 1st, 2013 § 0 comments § permalink

Läste Mikael Niemis Fallvatten häromdagen och det var en helt okej thriller, men mest tänkte jag på hur märkligt det är att läsa en bok som utspelar sig i Norrbotten. Att känna till alla platser han nämner, att ha kört efter vägen västerut otaliga gånger, sett Suorvadammen i all sin storhet, känna flera personer som arbetar på Sunderyby sjukhus och veta exakt vilken rondell längs med väg 98 mot Boden som trafikstockningen uppstår i.

Jag tänker likadant när jag läser Daniel Åbergs blogg sedan han flyttat upp till Vittangi med sin familj. Han åker tåg,  skriver om hur han passerar Murjek och Nattavaara, stannar till i Gällivare och fortsätter till sist upp till Kiruna.

Det är märkligt att mina hemtrakter existerar i någon sorts offentlighet, i romaner, på välbesökta bloggar, för det har den aldrig gjort för mig.

Min känsla när jag växte upp var att Norrbotten inte fanns på Sverigekartan.

För något år sedan gick en temaserie i Tendens i P1, den hette Är du Stockholmare eller Norrbottning, och i ett av avsnitten intervjuades Bo Sundström (Bo Kaspers orkester). Han sa bland annat så här:

Det låg som ett lock på hela ens barndoms drömmerier att man pratade som man gjorde. ”Glöm att du skulle göra någon karriär om du kom från Pite”, sa man på något sätt. Skulle det bli något fick man göra det själv, för om man pratade som vi sågs man sällan till i offentligheten.

Precis så var det. Någon med min dialekt, eller från min del av landet, sa aldrig kloka saker i Rapport och Aktuellt, hördes aldrig i radio, existerade inte i tv-serier, filmer, böcker, you name it.

Om, mot förmodan, någon norrbottning någon gång syntes i offentligheten var det alltid så pinsamt, tyckte jag då. Det var någon skrynklig liten farbror som intervjuades och svarade “jo” eller “nä” på alla frågor och det var väl i stort allt.

Jag pratade inte Pitemål och drömde inte om att göra musikkarriär, men åh det där locket, den där känslan av att inte finnas till utanför den egena länsgränsen, knappt den egen kommungränsen, var så stark. Det sägs att allting är annorlunda idag, att Norrbotten i allra högsta grad existerar på Sverigekartan, och det är ju fantastiskt roligt, men min känsla finns kvar. Kanske inte lika stark som när jag var tonåring, men tillräckligt för att jag ska läsa en roman som utspelar sig i Norrbotten och tänka på hur märkligt det ändå är.

PS: Po Tidholm besökte Gällivare bibliotek tre dagar innan jag kom hem. Tre. Och hans bok är slut på förlaget. Till sommaren blir det läsfest.

”We the people of the United States…”

januari 29th, 2013 § 0 comments § permalink

Idag sitter jag i min igensnöade by i övre Lappland och läser på inför medborgarskapsprovet som jag ska göra i slutet av februari.

Det är en trevlig broschyr det här, som inleds med jag tackas för mitt beslut att ansöka om att bli amerikansk medborgare. Min ansökan är, hävdar USCIS, “a very meaningful demonstration of your commitment to this country and we applaud your efforts.”

Man känner sig lite högtidlig av det där välkomnandet. Man har inte riktigt tänkt på ens ansökan just på det viset eller på att den skulle generera några som helst applåder från någon.

Trevligheten är genomgående för hela materialet. Inga konstigheter, allt är mycket pedagogiskt och lättfattligt och vänligt; jag känner tydligt att författarna gärna vill att jag ska klara det här, att de håller tummarna för mig.

Först kommer en fråga, sedan de rätta svaren och efter det ett litet stycke som berättar mer utförligt om frågan som just ställts. Många frågor har flera möjliga svar, så kan till exempel frågan “What is the name of the Vice President of the United States now?” besvaras på tre olika sätt:

1. Joseph R. Biden, Jr

2. Joe Biden

3. Biden

Ni ser, vänliga svar, upplagda för att även det mest nervösa och fumliga intervjuobjekt ska lyckas få rätt. Och det blir inga stilpoäng eller extra snyggt pass bara för att man drar till med alternativ 1.

Det tog mig för övrigt ett par ögonblick att förstå upplägget med svaren, jag trodde först att bara ett av dem var rätt. Så jag läste frågan “What is the economic system in the United States?” och de två svaren “Capitalist economy” och “Market economy” och tänkte att det där var väl ändå en lite taskig fråga och vad i all världen är det för skillnad på capitalist economy och market economy anyway?

Sedan trillade poletten ned och jag tänkte att det här ska nog gå bra. Nu, nationalsång. Lära mig texten alltså, inte sjunga.

Jag kunde väl ha slagit på radion i alla fall

januari 26th, 2013 § 0 comments § permalink

Dagens Sverigeäventyr: bilkörning på spårig landsväg, i mörker och våldsamt snöfall.

Bara hastigheten skiljde mig från en finsk rallyförare som under halsbrytande förhållanden försöker ta sig från punkt a till punkt b.

Bilen krängde lite som den ville, renspåren längs med snövallarna varnade om annalkande blod och död och snön förvandlades till is på framrutan just där jag behövde se ut. Det senare gjorde ingenting för gigantiska snömoln från mötande långtradare skymde all sikt i alla fall.

Hela tiden vräkte snön ned, granarna stod mörka och dystra längs med vägkanterna och det enda ljud som hördes var vindrutetorkarnas stumma “Thump, thump, thump, thump.”

Jag har vuxit upp i det här, det är under dessa vinterförhållanden jag lärt mig köra bil. Men det var då och idag är en annan dag. Idag är jag en turist i mitt förra liv och allt det som var vardag då, är ett ämne för ett häpet blogginlägg idag.

Hemlängtan

januari 25th, 2013 § 0 comments § permalink

Arlanda, Sverige. Jag sitter vid en bardisk i inrikeshallen, äter en ostmacka med alldeles för mycket smör på och dricker kolsyrat vatten med smak av en bärkombination jag aldrig stött på tidigare.

Jag ser mig omkring där jag sitter, tar in alla intryck, iakttar, lyssnar, försöker känna mig som “hemma”. Jag vill så gärna göra det, det är ju hemma. Jag säger att jag åker “hem” när jag åker till Sverige och när jag presenterar mig för någon påpekar jag nästan alltid att jag är svensk. På väg från utrikeshallen stannade jag på Press Stop och köpte en hög tidskrifter, svenska tidningar, och jag längtar efter att börja bläddra i dem. Ahlgrens bilar köpte jag också, de får man inte tag på i USA längre, tror det har något med tillsatserna att göra.

Det borde kännas ganska bra alltså, men här sitter jag på Arlanda bland alla andra svenskar och känner mig inte hemma alls. Det är märkligt, och sorgligt, när det som varit så välbekant och självklart inte längre är det. När man sitter där på Arlanda som i en liten bubbla och utanför bubblan pågår Sverige men det finns ingen sätt att ta sig dit.

Det är inte precis så att jag känner mig mer hemma i USA, bland amerikaner. Jag är ju inte ens amerikan, kanske jag blir det om någon månad om allt går väl och kanske allt kommer att kännas annorlunda då.

Man kan bli så känslig när man inte riktigt hör hemma någonstans. Någon, en journalist var det, en som jag verkligen gillar och vars blogg jag följt i flera år, skrev något om “pösmagade” utlandssvenskar. Jag kommer inte ihåg exakt hur hen uttryckte sig, men jag minns att jag uppfattade det som att hen ansåg att det är en egenskap som utlandssvenskar i allmänhet besitter.

Det högg till lite i hjärtat när jag läste det där. Fånigt egentligen, det var alls ingen lång drapa om utlandssvenskar i allmänhet, texten handlade, om jag minns rätt, framför allt om journalisten Ulf Nilson. Men ändå. Jag kunde inte riktigt släppa det, försökte rannsaka mig själv, funderade på exakt hur pösmagad jag egentligen är, sånt märker man ju sällan själv.

Jag tänkte att en utlandssvensk är något annat än en Svensk, i alla fall i Svenskars ögon och det gjorde mig lite ledsen.

Äh. Nu går ett plan till. Sista, upp till Luleå. Sedan ska jag sova.

Allt på en gång

januari 25th, 2013 § 0 comments § permalink

De första dagarna i Sverige, en enda röra av det bästa av allt: syskonbarn, syskon, vänner, mat, snön, ljuset, tidningar, böcker, film.

Jag vill läsa allt, prata med alla, äta allt, göra allt på en gång, samtidigt som jag mår illa av trötthet och bara vill sova.

Hittills idag: Filfrukost, syskon och syskonbarn, semla, bokhandel, Martin Gelin, Bodil Malmsten, Filter och plommonspäckad fläskkarré.

Ikväll, om jag lyckas hålla mig vaken: Schweitzernöt, mer syskonbarn, Django Unchained och Argo.

Los Angeles-London

januari 24th, 2013 § 0 comments § permalink

Att resa ensam, vilken otrolig lyx det ändå är. Tio timmars lyx närmare bestämt och på de tio timmarna hinner man med en medellång film och sju avsnitt av The Newsroom. Det går om man bara är lite effektiv, inte en massa toalettspring och prat med stolsgrannen, inga onödiga sträcka-på-benen-rundor till bakre delen av planet. Nu blir det snart Sverige .

« Older Entries

Newer Entries »