Ingegerd Landström

Jag skriver och skriver och det är så roligt! Det går oändligt långsamt och det är svårt och jag vet inte riktigt vad jag gör ibland, men det gör ingenting. Faktiskt inte. Prestationsångesten existerar inte i min lilla stuga just nu; jag skriver och tänker att det här behöver inte bli bäst, det behöver bli en färdig text och det behöver bli bra. That’s it.

Emellanåt läser jag Björn Hägers ”Intervjuteknik” som är mer handfast och praktisk än alla de kvalitativa metodböcker jag plöjde igenom som doktorand och som har rätt roliga exempel på mer eller mindre lyckade intervjuer. Ibland rodnar jag när jag lyssnar på intervjun som jag gjort inför det som jag skriver nu och tänker att det är verkligen en svår konst detta att prata med människor. Åh, när det blir bra så är det alldeles fantastiskt spännande, men när det inte blir det, då rodnar man för sig själv där man sitter och lyssnar efteråt och tänker att jaja, man får lära sig av sina misstag.

Jag måste framför allt lära mig att hålla tyst. Hur svårt kan det vara? Var tyst bara.

En gång i veckan kliver jag upp kvart i sex på morgonen. Jäktar som en liten gnu för att hinna med allt det som ska hinnas med på morgonen, kramar min familj, susar ut genom dörren och halvspringer iväg bort mot UCLA Medical Center. Tre minuter över sju rycker jag upp dörren till svit 440, ber receptionisten så förfärligt mycket om ursäkt för att jag är sen, skriver in mig och dråsar ner i en stol. Ingen bra början på en dag alls.

Men sedan, när jag har suttit där på stolen och pustat i ett par minuter så kommer John och hämtar mig, som vanligt iklädd fleecetröja och såna där nike-tofflor som alla idrottskvinnor och män går omkring i när de inte tävlar. John hälsar och frågar hur läget är och jag svarar att det är bra och så går vi in det vanliga rummet. Vi pratar lite om det ena och det andra medan han fäster elektroder på min axel och bäddar in alltihop i ett skållhett handdukspaket. Sedan släcker han lampan och går iväg.

Efter tio minuter kommer John tillbaka, packar upp min axel och övergår till ultralljudsbehandling. Sedan kommer Paul in, också iklädd fleecetröja, och masserar hela armen och axeln och skuldran och nacken och jag ligger där och känner mig så innerligt tacksam – blir alldeles rörd över det också faktiskt – att det finns människor som väljer att arbeta med att få andra människor att bli hela och friska och värkfria.

Efter att John visat mig några nya övningar och gett min axel en tiominuters isinpackning går jag därifrån,  traskar vidare mot jobbet, köper kaffe, känner hur skönt solen värmer mot min rygg och hur axeln känns nästan viktlös. Det är också en bra dag.

Min två-och-ett-halvt-åring är väldigt förtjust i sin mamma.

Det har min man litet svårt att ta. Han brukar retsamt kalla honom för en riktig "mama's boy" (fast på ett ömt och kärleksfullt sätt förstås, eftersom han är en snäll pappa.)

Det biter inte alls på två-åringen, han är helt likgiltig inför sådana plumpa påhopp. Han kurar bara ihop sig ännu längre in i min famn, klappar mig på kinden och viskar i mitt öra, "me mama's boy."

Mammas pojke – och stolt över det.