Ingegerd Landström

Jag har varit lite irriterad på mig själv för att jag inte tagit mig för att titta på några som helst OS-sändningar. Vet inte riktigt varför, jag gillar OS och VM och jag har ingen tidsskillnad att skylla på. Mest har det nog med allmänt TV-ogillande att göra. Jag ser aldrig på tv, inte för att det inte finns något att se på för det gör det ju, men det är så förbannat mycket reklam och det tar så mycket tid, tid som jag inte har.

Hur som helst, nu är jag lite lättad över att jag inte började engagera mig i några svenska hockeymatcher, nu tänker jag bara ”nej vad synd” utan att  känna mig alltför ledsen över det. Livet går vidare. Nu hejar jag på Finland, det kan behövas som motvikt till alla stöddiga USA-fans som bor i mitt hus. I morgon är det krig!

Jag tänkte skriva något om hur kallt det är, hur jag går omkring och fryser hela tiden för att jag inte klär på mig ordentligt och att nu ska det visst börja regna igen, men sedan ändrade jag mig för jag har väl egentligen inte mycket alls att klaga på. Kan dra på mig en lite varmare jacka bara, så löser jag problemet.

Istället skickar jag en liten vårblomma till Sverige, påskliljor är det kanske, jag vet inte riktigt. Men jag planterade lökar för alls inte länge sedan och nu är de här!

De är så vackra och de luktar så  underbart gott; jag går ut och luktar på dem tjugo gånger om dagen. De luktar påsklov och blötsnö och grillad korv vid stugan och en heldag med skidor och after ski.

Minns det där ni vandrar omkring dubbelvikta i snöstormarna: det blir bättre; det blir vår! Påskliljorna lovar det.

Jaha, var det en läggmatch igår, tror ni? Jag såg inte matchen, men läste någonstans att det är klart att finnarna inte spelade för fullt.

Det är ju lite känsligt det där, men om jag vågar ska jag fråga min finske f.d. granne the rocket scientist. Han är inte bara rocket scientist, han är före detta hockeyspelare också. Bra var han också, inte på landslagsnivå, men strax under om jag förstått det hela rätt. Han borde väl veta.

Jag kallar ungarnas hockeytränare för ”Coach.” Alla gör det, både föräldrar och ungar, men varje gång rodnar jag lite inombords. Det låter så oerhört fånigt när jag säger det, som om jag är nio år gammal och låtsas leka amerikan:

– Hi coach, how are ya doin’ today?

Åh, nu rodnar jag igen.

I was driving in to Beverly Hills this afternoon and as I was leaving the house I realized I left my sun glasses  in the car that Jeff took to work this morning, that is, the car I usually drive and, hence, leave my sun glasses in every now and then.

In this situation I could have shrugged my shoulders, thought ”oh well” and gone to Beverly Hills without them. Seems like the sensible thing to do here, right?

Only I didn’t. Instead, and to my complete embarrassment of myself, I called Jeff, found out he was leaving work to pick up the kids, and arranged for a place to meet so that I could get my glasses. In the car with Jeff was a colleague of his visiting from out of town and I wondered to myself what his thoughts on this pathetic need for sunglasses was. I was sure wondering about it.

Anyway, it wasn’t just the shades, I needed the GPS too. I only wish I would have thought of the GPS first.

1) Our morning routines

2.a) The amount of volunteer work at school; 2.b)  The all but complete absence of dads in that volunteering

3) My stay-at-home-mom-life vs my work life

There, those are the things I need to actually do something about, as opposed to writing about them. Ok, I can’t do so much about the absent dads except quietly curse them, but the rest is all in my hands. ”I am the captain of my fate, I am the master of my soul,” right? Or was it faith? I think it was faith, but fate works better here, obviously.

Anyway, that’s me, I am the captain. I will steer this sinking ship around and become a better, less cranky, person.

När jag äter lunch på egen hand (vilket inträffar mest hela tiden just nu) och tröttnat på mackor eller gårdagens rester äter jag pasta blandat med lök, rökt kalkon och prästost (eller annan god ost om man bor utanför Sveriges gränser och tillgången på prästost är begränsad), som jag sedan häller massor av svartpeppar och ketchup över. En kulinarisk höjdare som jag började med när jag var sisådär 14 och skulle laga mina första middagar på egen hand och som jag aldrig tröttnat på. Andelen svartpeppar har ökat kraftigt med åren, samtidigt som andelen ketchup möjligtvis har minskat något, men annars är allt detsamma. Comfort food at its finest.

…somewhere behind, or perhaps inside, all that gear is my son. I know it, I saw him going in.

Yes, that’s the name of the blog I would start if I only had the time.

It would be so much fun, I could take pictures of my garden every day and describe what’s happening and what’s not. I could ask questions and clever people would answer and let me know whether I might get away with regular potted soil as opposed to sandy for my Manzanitas, since I accidentally used that soil already. I didn’t take the time to read the label. They could tell me what plants that should be used in rock gardens actually needs in order to be happy, cause it can’t possibly be rocks now, can it? They could probably tell me the best way to store some of that rain water too, and maybe sometimes we could get into discussing coastal environment and sustainable cities and all that mindblowing stuff.

It really would be so much fun, but I’m off to do laundry now. Put kids to sleep. Prepare for tomorrow’s valentine parties at school (yes, three of them). Something else that I can’t quite remember right now, but most definitely something relating to household chores or children.

Bye bye then, fun blog, I’ll see you in another life.

Så här ser de ut just nu, alla hundrafemtio or so badvaktstorn i L.A. County. Precis som de gjorde i Baywatch, kan man tänka sig. Med snart är det slut med det, från och med maj och fem månader framöver kommer de att se helt annorlunda ut. Just nu pågår nämligen Portraits of Hope nya projekt, Lifeguard Towers, och om några månader kommer L.A. Countys alla torn att stråla i möjliga färger – utom rött förstås för om tornen målas i rött syns inte badvakterna iklädda sina röda badbyxor/baddräkter. Duh.

Vi (Alicias klass och ett antal föräldrar) hjälpte till att måla idag. Kul! Fantastiskt projekt, fantastisk organisation. Blir så imponerad av människor som gör såna saker. Och alla kan måla, det är bara att anmäla sig. Vi målade några snygga blommor och när de kommer upp i maj ska vi gå runt och se om vi kan hitta våra namn.