Ingegerd Landström

Den här sommaren ska allting bli annorlunda.

Just så sa jag till min läkare när jag var på återbesök häromdagen för att se om mitt blodtryck gått ner efter en månads pillerknaprande. Det visade sig att det hade det inte och Dr. R, konstaterade att jag måste ta en dubbel dos.

Det var då jag sa det, jag sa:

"Please, please, let me continue with what I´m on now, this summer everything will be different. I´m not working and the kids are out of school; we´ll be on vacation. There will be no schedule to keep me running around like a mad rat, no waking up at four in the morning with my heart pounding, no lunch bags to prepare and no homework to finish the night before it´s due. I will go for long walks in the forest, I will sleep eight hours every night, I will exercise even more than I do now, and I will eat only a tiny little bit of lösgodis. So please Dr. R, don´t increase my dose, it will make me feel even older and sicker than I do now."

Ok, fullt så uttömmade var kanske inte min argumentation, men nästan. Och minsann, det hjälpte.

"Hmm," sa Dr R. "You know, you´re not old and you´re not sick (hon är så snäll, min doktor, hon vet precis vad en 40-åring kvinna med högt blodtryck behöver höra). And I would like to increase your dose, because what you´re on now doesn´t seem to have any effect. But two months is not going to matter, and if you feel so strongly about it, then sure, let´s give it a try. But if nothing has happened after the summer, I will increase the dose."

Varpå hon gav mig en sträng blick och skrev ut ett likadant recept som förra gången.

"Thanks", sa jag, nöjd och glad och fast besluten att göra en total livsstilsomvandling så snart vi lättat från den kaliforniska marken på lördag eftermiddag. Jag vet ännu inte riktigt hur det ska gå till, men skönt blir det.

Max: "We´re going to Sweden in four days. Only four days!"

Freddie (friend) "Oh. So, what´s Sweden?"

Max: "It´s a country. It´s a country, it´s like this small town with not so many cars. Right, mommy"?

Mommy: "Well, yes, that about sums it up."

…kliva upp. Skjutsa ungarna till skolan. Parkera bilen. Ta en tio minuters promenad till UCLA Medical Center för lite axelbehandling. Sedan ska jag…hm…ja, vad ska jag göra? Jag ska nog åka iväg till nyöppnade (mars i år) Annenberg Space for Photography som jag är väldigt nyfiken på. Eller nej förresten, det ska jag inte alls ser jag när jag går in på deras hemsida; de har inte öppet på tisdagar. Det är ok, jag kan gå dit på onsdag istället. Kanske jag åker upp till the Getty Center och andas frisk luft i några timmar. Mest troligt sitter jag hemma vid skrivbordet i lugn och ro och skriver ut en intervju som jag gjorde för snart två veckor sedan, men som jag inte haft ett ögonblick över att gå igenom, än mindre börja skriva en text om, trots att det är det enda jag vill.

Varför ska jag göra det här, kan man undra? Jo, för att imorgon ska jag inte gå till jobbet. Jag har sommarlov. Möjligtvis är jag arbetslös, det återstår att se.

(Snart) pank och fågelfri, det är jag det.

Lycka!

Jag följde med Alicia på field trip till City Hall i fredags. Först körde vi fel, men sedan gick allting bra och det var så roligt att vara på utflykt med min unge. Jag har inte hunnit med så många det här läsåret. En usel guide som inte var ett dugg intresserad av att ta hand om ett gäng 8-åringar visade oss runt i byggnaden och det var intressant på alla sätt och vis, trots guiden. Vi åkte upp till toppen och tittade på utsikten. Vi träffade Borgmästare Villaraigosa som tålmodigt svarade på frågor om vad som är det svåraste och det roligaste med att vara borgmästare och vad han gör om folk inte lyssnar på honom och om det är jobbigt att bli fotograferad hela tiden. Vi lyssnade på en "public hearing" där allmänheten fick ställa frågor och under den lilla stund vi var där diskuterades vattentrycket i duscharna på ett särskilt hotell i downtown. Från det stora till det lilla. När jag blir arbetslös ska jag gå dit ibland och lyssna, tror jag.

Jag har börjat äta de där jäkla blodtryckstabletterna nu. Det är ok, jag har vant mig, har lämnat stadiet där jag ser mig själv sittandes vid köksbordet med den totala pensionäraccessoaren – den där lilla lådan där man arrangerar sin medicin i små fack efter veckodag för att man ska hålla ordning på alla piller – och kommit till stadiet där jag bara är glad för att det finns medicin som kan hålla mig frisk i femtio år till. Det känns vuxet och bra.

Jag tränar som aldrig förr och min axel mår lite, lite bättre. Bra, bra.

Jag har inte beställt tid för mammografi. Inte så bra.

Alltså, detta är så vansinnigt larvigt. Vi ska lägga bud på ett hus igen (inget att hetsa upp sig över, vi lägger bud på hus mest hela tiden, men vi blir bara skrattade åt. Husbud är numera lika spännande som att köpa mjölk, med undantag av att mjölken får man åtminstone ta med sig hem) och vår mäklare har i mycket bestämda ordalag bett oss att skriva ett brev till säljarna.

Ett brev. Ett brev som på något vis ska förmå säljarna att sälja sitt hus just till oss och ingen annan, trots att vi med 110 procents säkerhet inte kommer att bjuda högst. Ett brev där vi ska berätta om oss och om hur våra barn skulle älska att växa upp där och hur väl vi skulle ta hand om det och ja, jag vet inte riktigt vad mer, jag har aldrig skrivit ett sådant brev förut och jag vet inte vad det ska innehålla. Jag vet bara att det är så larvigt, så larvigt och jag sitter här och vrider mig i våndor framför datorn och försöker formulera något som ska göra min man ("du kan ju skriva, skriv ett fint brev nu") och mäklaren nöjda. Det går inte bra alls kan jag meddela, eftersom hela grundtanken med detta brevskrivande ju är helt fånig.

Men så tänker jag att mäklare borde väl veta vad de talar om och tänk om vi är två som lagt samma bud och vi har med ett trevligt brev och de andra budläggarna har det inte och så tycker säljarna att det där verkar ju vara en fantastiskt trevlig familj, lite som vår faktiskt, vi tar dem. Tänk om det skulle vara så, tänker jag och därför sitter jag här och försöker skriva ihop något. Nu fortsätter jag med det, annars kommer mäklaren och maken att skälla på mig och det blir mitt fel att vi inte fick det där fina huset.

I vår bokklubb har Alicia och jag just avslutat The Search for Delicious av Natalie Babbitt. Hör till genren "fantasy-adventure" läser jag på omslaget och den är alldeles underbar. Inga ungar som hela tiden måste vara ansträngt roliga, inget platt språk, inga försök att skriva någon något på näsan; bara ett spännande äventyr av en författare som behandlar sina små läsare med den största respekt:

There was a lovely greenish glow in the forest, a glow pierced everywhere by tree trunks like fingers thrust into an aquarium full of tinted water; and Gaylen slipped between them like a small fish. With the trees all around him and the rain dancing on the leaves high over his head, he felt as if he was going deeper and deeper into a world that existed tranquil and quite separate from the one he had left behind.

Visst är det vackert?

Nu tar vi oss äntligen an Tom Sawyer.

(Fast det där semikolonet, ska det verkligen vara där? Ser konstigt ut, tycker jag. Men å andra sidan, vad vet jag om semikolon, inte mycket alls.)

Tre fjärdedelar coca cola (spelar ingen roll om det är diet eller riktigt socker)

En fjärdedel jordgubbsfanta

That´s it. Godare än så blir inte en läsksmak. Varje gång jag gör denna blandning (vilket bara inträffar de gånger jag handlar lunch på ett särskilt litet ställe alldeles bredvid jobbet som har just denna jordgubbsfanta) så tänker jag för mig själv "ojojoj vad gott detta är."

Det vill jag ju inte undanhålla någon.

Jag sitter på mitt bibliotek och är irriterad på mig själv för att jag inte förmår lämna tillbaka böcker i tid. Nu är jag spärrad från lån och har galet mycket böter, 98.26 dollar för att vara exakt. Jag får vara glad för att jag överhuvudtaget blir insläppt, att mitt spärrade lånekort inte gjorde att larmet gick och dörrarna slog igen med ett beslutsamt brak mitt framför mig.

Hur drar man på sig så mycket böter, kan man undra?? Mest beror det på att jag lämnade igen ett DVD fodral utan DVD i. Det gick på över 30 dollar innan jag fattade det. Sedan var det några barnböcker som har varit på turne i södra Kalifornien. Och så hann jag inte gå hit på ett tag och ja, det beror väl på en massa saker.

Men jag har skickat in en check till bibliotekets inkassoavdelning idag, det har jag faktiskt gjort. Ok, jag har inte gjort det, men jag har brevet i väskan, jag ska göra det på vägen hem. Absolut.

Hämtar inte ut den där förbannade blodtrycksmedicinen som jag måste börja äta.

Beställer inte tid för mammografi som jag blivit tillsagd att göra.

Tror att mina trasiga axlar pallar för 4 pounds vikter istället för de 1 pound som jag blivit beordrad av Paul att använda. Vid närmare eftertanke så sa han faktiskt inte hur tunga de skulle vara och jag gick väl efter ungefärlig storlek som jag mindes dem när jag köpte dem. Fyra pounds är inte ens två kilo och när man står på en affär och håller dem i handen så väger de faktiskt nästan ingenting alls. Paul tyckte att det var väldigt roligt och förmodligen ganska korkat, men han är en artig ung man och sa ingenting alls. Jaja.