Ingegerd Landström

"Men du", sa jag till min läkare, "kanske jag har högt blodtryck bara för att jag lider av sjukhusskräck och är förfärligt stressad över att vara här? Tror du kanske att det kan vara därför?"

Min snälle läkare log vänligt och sa att "ja, man vet ju aldrig, kanske det."

Sedan gav hon mig i uppdrag att mäta hemma var tredje dag i en månads tid och komma tillbaka till henne med resultatet.

Så nu gör jag det. Mäter hemma. Jag mäter på morgonen och det är för högt, men det är väl inte så konstigt för alla ungarna ska iväg till skolan och lunchlådorna är inte klara och jäklar, vi glömde tanka bilen igår kväll och varför finns det aldrig några rena strumpor i det här huset??? Klart jag är stressad och att trycket är för högt. 

Jag mäter på kvällen när jag kommer hem från jobbet och det är för högt då också, men det är ju allmänt känt att kvinnors stressnivå går upp när vi kommer hem, till skillnad från mäns som går ner. Behöver inte betyda någonting alls.

Kanske imorgon, lördag morgon vid halv sju-tiden, precis innan jag masar mig ut på joggingrundan. Då är allting lugnt och fridfullt, ungarna sover fortfarande och inga måsten har hunnit torna upp sig vid horisonten. Då kan jag sätta mig ner i soffan med min lilla apparat och mäta i lugn och ro allting kommer att vara alldeles normalt. Så får det bli.

Man kan se saker på olika sätt förstås. När man precis har fyllt fyrtio och sitter hos en läkare och får veta att man har högt blodtryck och med största sannolikhet måste börja äta medicin mot det, så är det lätt att man åldras tjugofem år på tre sekunder och famlar efter käppen som väl borde ligga där på golvet bredvid en.

Eller så kan man tänka att när man nu hade en mormor som också fick börja äta blodtrycksmedicin när hon fyllde fyrtio, när nu ens gener inte är så förstklassiga på just det området, helt kassa faktiskt, så är det ju fantastiskt att det finns så bra mediciner som kan ta hand om det lilla problemet och göra att man kan leva och vara frisk och inte alls särskilt gammal i nästan hur många år som helst.

Jag har inte bestämt mig ännu. Befinner mig nog fortfarande i alternativ ett. Vill gärna komma tiil alternativ två. Ska ta ett allvarligt samtal med mig själv om hur det ska gå till.

Dagen började inte så bra. Kom till skolan med barnen och möttes av glada klasskompisar bärandes på burkar med skalbaggar.

PANIK!

”Max, skalbaggarna, vi glömde skalbaggarna på köksbordet!!”

Jag hem, hittade inga skalbaggar, ringde Jeff, anklagade honom för att ha placerat skalbaggsburken på nåt fullständigt korkat, ogenomtänkt ställe. Han förstod ingenting. Hittade burken i hallen.

På väg ut genom dörren kastade jag ett öga på kalendern. Såg ”Snacks” på dagens datum. Helvete. Skalbaggar och snacks på samma dag. Iväg till Ralphs, rafsade åt mig mellanmål, iväg till skolan där jag lämpade av allting just när Max skulle till att få låna en skalbagge av en klasskompis eftersom han inte hade några egna. Jag hann.

Satte mig i bilen och andades. Tänkte att vissa människor inte borde få ha barn. I alla fall inte mer än ett.

Men ikväll såg jag till att koka kött och imorgon ska jag svänga ihop köttsoppa med klimp till mina barn efter skolan. Det kan jag väl få några poäng för?

Männen i familjen har gått på hockey. Jag är hungrig, jag vill gå ut i solen och äta lunch. Min dotter sitter klistrad vid datorn. Hon håller på att göra en affisch av något slag på powerpoint och befinner sig mitt i en kreativ process som inte får avbrytas. Jag vill gå på museum. Min dotter vill inte gå ut. Jag föreslår bokhandeln. Ok, det kan hon tänka sig. Jag föreslår ett lunchställe. Hon vill äta varmkorv på "the Cookie store." Samt kakor och glass till efterrätt. Jag vill inte ha varmkorv, men ok då, det blir varmkorv, men inga kakor. Det blir godisorgie imorgon istället.

Nej vet ni vad, denna påskafton är så fantastiskt långtråkig. Sådär bedövande långtråkig och rastlös som söndagarna kunde vara när jag var femton år och fast i min lilla by utan kompisar inom räckhåll och jag drev omkring och längtade till måndag och skolan.

Yes, nu är hon färdig! Nu går vi ut i solen och käkar varmkorv och tittar på böcker. Nu blir det roligare.

Bläddrar lite och ser att jag använt ordet "bara" i de tre senaste rubrikerna. Det ser helt märkligt ut och jag vill bara meddela att det finns ingen tanke bakom det alls, bara slarv och dålig fantasi.

Hörni, denna ilska och detta förakt som svenskar i gemen hyser för fenomenet särskrivning kan väl ändå inte vara riktigt normal. Det måste vara ett symptom på något annat, något större, som händelsevis tar sig uttryck i en nationell vrede över att några stackars ord som borde skrivas ihop råkas skrivas isär. Samt, framför allt naturligtvis, över den stackars person som höll i pennan.

Jag skriver mycket på både engelska och svenska nuförtiden (nuför tiden? nu förtiden? nu för tiden?) och jag märker att jag allt oftare har problem med när ett ord ska vara ett och när det ska vara två. Det gäller både på engelska och svenska och det är inte roligt alls, faktiskt så är det ganska frustrerande. Ingenting ser rätt ut, allt kan både skrivas ihop och isär och till sist blir det bara en enda sörja av alltihop. Inte blir det lättare av att veta att om jag skriver fel, till exempel på min blogg, så kommer jag med stor sannolikhet att dra på mig nio miljoner särskrivningshatande människors samlade vrede och frustration.

Jag tycker ni kan lägga av med det där nu. Ok, särskilt snyggt är det inte, det kan jag visst hålla med om, men shit happens. Det är inte ett tecken på mental kollaps eller total grammatisk inkompetens, det är bara ett litet mellan rum som råkat halka in någonstans i en text.

Min teori, som jag kom på alldeles nyss faktiskt, är att människor hoppar på särskrivningsfel helt enkelt därför att de inte har koll på så många andra grammatiska regler. Hur kommaterar man, vad säger ett kolon och när ska man egentligen sätta punkt? Om sådana, mer subtila grammatiska regler har man inte en susning och därför säger man helt enkelt att sääärskrivning minsann är det värsta man veeet.

Nej hörni, vi kan väl diskutera något annat nu, ge de stackars särskrivarna lit andrum. Vi kan väl ta oss an semikolon till exempel. Jag är lite rädd för semikolon för jag vet inte riktigt hur jag ska använda det, men jag blir glad som ett barn om jag någon gång lyckas klämma in ett någonstans där det känns rätt. Kan vi inte prata om sånt istället?

Häromnatten drömde jag en helt vanlig, fridfull dröm. Den handlade om att jag skulle börja jobba som lärare på min gamla skola, belägen i en liten by i övre norrland. Det var inga konstigheter alls med det, drömmen tuffade på helt odramatiskt och vid ett tillfälle stod jag utanför mina föräldrars hus och pratade med en annan lärare på skolan. Nånting åt det hållet.

Då. Plötsligt. Dyker det upp två män beväpnade med någon typ av kulsprutor på gården. De är greker, av någon anledning står det fullständigt klart för mig att de är greker, och de springer emot oss med sina jättevapen och skriker något som jag inte förstår – det var väl grekiska förstås. Jag springer också, in i huset, in till köket där ungarna sitter och fikar i godan ro och jag sliter upp dem och sliter ner dem i källaren och så står jag där med mina barn som snart ska skjutas sönder och samman av två galna greker och paniken och rädslan får mig nästan att kräkas.

Då vaknade jag. Fortfarande kräkfärdig, med paniken bultandes i öronen och undrandes vad det är för problem som jag borde ta itu med. Grava, tydligen.

Sedan tittade jag på klockan och ser: 6:16 a.m. Väckarklockan skulle ha ringt 6:15, men jag glömde slå på den och min hjärna skickade helt sonika in två galna greker med kulsprutor för att väcka mig.

Det är ju ganska fantastiskt, tycker jag. Så här i efterhand.

På min väg till jobbet passerar jag ofta samme rufsige man som sitter på samma parkbänk varje morgon. Ibland sitter han på denna bänk och läser en tidning i godan ro, ibland sitter han och diskuterar högljutt med sina osynliga följeslagare. Jag brukar bara gå förbi och det brukar gå alldeles utmärkt, det är ju inte mig han är arg på.

Men i morse satt han där på bänken och var ovanligt ilsken och jag fegade ur. Stannade. Tänkte att jag nog inte vill komma ivägen för hans ilska idag, tvärvände och gick tillbaka mot övergångsstället bakom mig. Men det var långt dit och när jag mötte en ung kille frågade jag om det var ok att jag promenerade tillsammans med honom.

"Sure", sa han och så gick vi tillsammans några minuter, den unge mannen och jag. Vi pratade lite om det ena och det andra, hälsade på den ilskne mannen som tystnade ett ögonblick, tittade på oss och hälsade tillbaka och sedan gick vi åt var sitt håll.

Det var inte mer med det, men det gjorde mig lite glad. Det att vi kan ta hand om varandra på de enklaste sätt ibland.

Efter jobbet jäktade jag iväg till bibliteket där jag skulle tillbringa några underbara dyrbara timmar, men fann att biblioteket var stängt. Försökte ringa Jeff för att få tag på nycklarna till hans jobb, som jag visserligen förknippar med total avhandlingsångest och får hjärtklappning när jag kliver in i men som ändå är bättre än ett stängt bibliotek, men hans telefon var avslagen och hemtelefonen var upptagen (av min älskade dotter som planerade morgondagens playdate med sin bästa kompis i en halvtimme visade det sig). Kunde inte gå hem och hämta nycklarna, ity då skulle glada barn skulle börja slita och dra i mig från alla håll och kanter och mina dyrbara timmar ryka all världens väg. Hittade inget fik med bra plats.

Till sist hamnade jag på Coffee Bean, det som ligger alldeles i närheten av vår lägenhet, i hörnet av Gailey och Weyburn. Det är ett jävla liv här, kan jag meddela och ganska svårt att koncentrera sig, inte särskilt bra skrivstämning alls. Dessutom måste jag vrida skärmen i en obekväm vinkel så att ynglingarna som sitter här – och det är bara ynglingar – inte ska se att jag kollar in min facebooksida . Jag tänker att de skulle nog rysa lite inombords om de såg det, ungefär som man kan göra när äldre människor använder tonårsspråk för att verka lite ungdomliga. Som uttrycket ”gilla läget” till exempel – jag klarar inte av när vuxna människor säger ”gilla läget”. Det kan förstås vara jag som inte tillbringat tillräckligt mycket tid i Sverige på sistone och därför inte insett att ”gilla läget” numera är ett allmänt vedertaget uttryck för såväl ung som gammal, men hur som helst, jag ryser lite inombords när jag hör det. Så tänker jag att ynglingarna känner när de ser tanten i hörnet och henns facebooksida – de ryser lite inombords. Och ifall någon undrar så nej, jag känner mig inte riktigt hemma i min nya ålder. 40. Herregud.

…hm…kanske jag kunde skriva om…eller kanske det här vore lite kul….eller varför inte…njaäe…inte det? Om jag byter bakgrundsfärg då? Lite fräscht vårligt orange kanske. Sådärja. Nu ska jag…eller näe…nähä…jaha, jag fiskar väl ett tag till då. Hörs.