bönhelveten

juni 13th, 2011 § 15 comments § permalink

Min dotter vill bli vegetarian. Sedan förra sommaren, efter att ha sett  en annons om hästkött till salu och efter efterföljande samtal om köttätande och djurhantering, har hon inte ätit gris- och nötkött. Vi kom överens om att hon skulle trappa ned, inte bara sluta med allt kött nu och genast utan faktiskt lära sig att äta grönsaker först. Äta måste man ju, trots allt.

Nu har vi trappat ner i nästan ett års tid. Det har gått långsamt och det har varit mitt fel (well, Jeffs också eftersom han utgör den andra personen i familjen som får hantera en gasspis, men han är inte så himla intresserad av just matlagning vilket är en närmast oändlig källa till konflikter i vårt förhållande, men det är en annan historia).

Det har varit mitt fel eftersom ansvaret för matlagning i huvusak vilar på mig och jag avskyr vardagsmatlagning. Åh, det monumentalt tråkiga i att varje dag lägga ner tid på att planera, handla och sedan laga maten. Alla är hungriga, alla är trötta, vi har med stor sannolikhet just kommit hem från någon träning av något slag, och så ska jag ställa mig och laga mat. Igen och igen och igen. Och igen.

Jag tycker inte om, och har inte tålamod, att spendera tid på att hitta nya spännande recept (men det är klart jag gör det ibland, jag är ändå en någorlunda ansvarsfull moder). Vet ni hur många recept man måste leta efter för att ställa om till vegetarisk kost för en unge som inte är särskilt förtjust i grönsaker? Det är många, kan jag meddela.

Så vi äter mer vegetariskt nuförtiden, men det har varit en ganska planlös och sporadisk omställning. Jag har inte lärt mig så mycket om vegetarisk kost som jag borde ha gjort, har inte lagat så mycket vegetariskt som jag borde ha gjort, och det har jag förfärligt dåligt samvete över. Ett par gånger i veckan kanske, ibland fler, men ett par gånger i veckan gör ingen vegetarian. Jag tycker att det är strongt av min unge att ta ställning och jag stödjer henne till 110 procent, men jag har inte orkat fullfölja. Dessutom saknar tre av familjemedlemmarna min dotters moraliska resning och vill gärna fortsätta äta kött, vilket gör allting ännu lite krångligare.

Men nu, nu har hon läst Jonathan Safran Foers Eating Animals och nu är det slut med nedtrappning tycker hon, nu är det no more kyckling, kalkon eller fisk i hennes diet. Jag får vara glad om hon fortsätter med ägg och mjölk.

Så nu är det akut vegetarisk matlagning som gäller. Vegetarisk lunchlåda varje dag. ”Jag kan inte mamma, jag kan inte” säger hon olyckligt när jag föreslår kyckling och det får jag ju respektera. Så gott det går. Kanske kan vi kompromissa lite om takten på omställningen, komma överens om nedtrappningen ändå måste fortsätta ett tag till, men vi försöker få till den i snabbare takt.

Hur det än är med den saken så har det inträffat en dramatisk upptrappning av våra vegetariska ambitioner. Receptletande. Näringslära. Testande av maträtter, vem äter vad och inte. Så många matrelaterade aktiviteter, ännu mer  än tidigare.

Kämpa, morsan, kämpa.

sammanfattning- besök på middle school

juni 7th, 2011 § 2 comments § permalink

På besök i Alicias blivande middle school, eller Junior high som det visst också heter. Min lilla, lilla unge ska börja junior High, tänk det. Det är en förfärligt stor skola dessutom, över 2 000 elever. Och så mitt lilla barn då.

Men besöket gick bra. Skolan verkar bra. Det mesta var förtroendeingivande.

Den lilla bondgården så fin, trädgården med uteklassrum och långa rader av prisbelönt sallad och andra grönsaker imponerande.

Musikprogrammet suveränt, men hur många barn med instrument kan man egentligen klämma in i ett medelstort, ganska slitet klassrum utan att olika typer av instrumentrelaterde olyckor inträffar? Förvånansvärt många faktiskt.

Alla tillval, ååh alla tillval. De kan välja mellan massor av roliga ämnen och de har idrott varje dag. De läser inte språk.

De kommer att få så mycket läxor att de får sitta uppe till elva på kvällarna fast de bara är elva år gamla och borde göra andra saker efter skolan. En del säger att det bara är så i början, att lärarna vill få igång rutinerna och sätta sig i respekt, att det lugnar ner sig efter Thanksgiving. Andra säger att det lugnar ner sig i februari. Jag säger att det borde vara brottsligt att ge barn så mycket hemläxor.

Det ser ut precis som det gör i alla amerikanska high school filmer med långa rader av skåp där allt viktigt inträffar. Ville ta kort på det men glömde.

Min lilla unge i junior high.

View from morning office

juni 7th, 2011 § 0 comments § permalink

Nice, but chair sucks and no more coffee.

ett lågryck drar in från öster och ger svalare väder och regn. or not.

maj 29th, 2011 § 2 comments § permalink

Våra kära finländska vänner. Vi har känt varandra ända sedan vi flyttade till USA och jag tycker så mycket om dem. De är olidliga när Finland vinner VM-guld i hockey; då mailar de och gratulerar till silvret, samt påpekar att är det inte lustigt att samtliga mål i finalen faktiskt gjordes av finnar eftersom det enda svenska målet gjordes av  Hyväpäive eller vad han nu hette.

”As if I care,” säger jag då. ”Jag har vuxit ifrån Hockey-VM för många år sedan.”

De är så olika. Hon, hetlevrad åsiktsmaskin; han, lugn som en filbunke, finskare än den finskaste finne. Underbara människor. Och om jag inte vet vad något heter på engelska så kan jag säga det på svenska och så kan vi komma fram till vad jag menar. Bara en sån sak.

Hur som helst, igår kväll när de och några andra gäster var här så kom vi att prata om vädret. Vi, finnarna och svensken, uttryckte vår förälskelse i SoCal-vädret och försökte förklara hur den förälskelsen aldrig går över utan istället har övergått till djupaste kärlek; en som man inte längre kan klara sig utan och som man med all säkerhet vet kommer att vara livet ut (vi uttryckte det inte direkt så poetiskt, men det var själva kärnan i konversationen).

Angelenos-gästerna såg nöjda ut där de satt och lyssnade. Inte nöjda på ett skrytigt sätt alls för Angelenos skryter inte om sitt väder, mer som ett ”we know and we appreciate that you appreciate it as well.”

SoCal-vädret är så bra på så många olika sätt, men, förklarade jag, för mig som kommer från norra Sverige, från en del av världen där sommaren är kort, full av mygg, ofta regnig och ganska sval och med några ynkliga, underbara varma sommardagar däremellan, så är SoCal-vädret – ja, solen då – så rogivande.

Svensk – framför allt norrländsk – sommar är så full av desperation mitt i allt det underbara. Alla har längtat så oerhört, plågat sig igenom vintermånaderna, förtvivlats över våren som aldrig kommer och när våren och sommaren och solen väl kommer så kastar vi oss ut i den och det är så obeskrivbart härligt alltihop.

Samtidigt, mitt i allt det där härliga, så spanar vi tvångsmässigt mot himlen och väderleksrapporterna, för vi vet med all säkerhet att innan vi vet ordet av så är nästa lågryck på väg in och hela sommarhärligheten skiter sig. Och så är det helt plötsligt november igen.

Man kan bli galen för mindre.

SoCal-solen håller inte på så där. Det finns ingen desperation över vädret här, ingen oro. Det finns bara ett enda stort varmt och vänligt lugn; vi vet att nästa dag med stor sannolikhet blir lika varm och skön som den förra. Och så vidare.

Inte för att inte vädret varierar i södra Kalifornien, det gör det visst. Det finns perioder när regnet vräker ner i flera dagar, när vattentunnorna fylls upp på en halvtimme  och taket börjar läcka i vårt lilla hus. Det finns dagar när dimman rullar in från havet klockan två på eftermiddagen och allting blir kallt och fuktigt och luktar sen septemer och potatisland. Det finns soliga kyliga dagar och soliga stekheta dagar och så de där ljuvliga alldeles-lagom-soliga-dagarna som man aldrig kan få nog av och som man uppskattar lika mycket varje gång de dyker upp, om det så är varje dag två månader i sträck.

Ungefär så försökte jag förklara, lite mer kortfattat bara.

Detta om vädret och finländska vänner. Nu ska Alicia och jag gå ut i solen och köpa doppresent och nya kryddor. Hoppas solen lyser över alla mammor idag!

klockan sex på morgonen är hela världen bara min min min

maj 28th, 2011 § 0 comments § permalink

hund?

maj 25th, 2011 § 2 comments § permalink

Maj är en galen månad, en berg-och-dal-månad som får en att svära över alla åtaganden, samtidigt som man är så stillsamt lycklig över allt det roliga som händer hela tiden. Det är inga märkvärdiga saker alls, jag kräver inte så mycket av vardagen för att trivas. Trevliga människor, glada barn, nya saker, nya bekantskaper. Sånt gör mig lycklig. En ny bil och lite lön är också sympatiska inslag i tillvaron.

En annan grej som borde vara trevlig är att jag börjat läsa på om livet som hundägare i allmänet och boxerägare i synnerhet, men särskilt roligt är det faktiskt inte. Jag känner mig mest skraj inför detta äventyr som är tänkt att dra igång till hösten.

Klarar vi av det? Fixar vi ännu en familjemedlem? Vilket framtidsperspektiv ska vi ha när vi funderar på om vi kan ha hund? Ett år? Fem? Ett helt hundliv? Eller är det som med barn, det finns ingen bra tid att skaffa dem, men när de väl anlänt får man planera runt det och det löser sig oftast ganska hyfsat?

Och alla beslut som behöver fattas, my god! Hanhund eller tik? Valp eller äldre hund? Rescue eller uppfödare? Boxer eller liten hund som barn kan promenera med, men som inte duger att springa uppe i bergen med?

Kanske lika bra att skaffa två? Och kanske en blandras är bättre eftersom alla renrasiga hundar verkar bära på usla gener, blir sjuka och måste avlivas före fem års ålder efter att först ha kraschat familjens ekonomi på astronomiska veterinärräkningar?

Nej, det är mycket att fundera över här och det är jag som måste fundera. Ungarna vill bara ha en hund och Jeff, ja jag vet inte riktigt. Han är ganska otydlig, för att inte säga osynlig, i den här processen än så länge. Inte alls ointresserad, men det blir allt tydligare att det är jag som kommer att fatta de hundrelaterade besluten i den här familjen.

Just nu lutar det åt: Boxer. Hanhund. Valp. Några synpunkter på det?

ensamma mammans livspussel

maj 21st, 2011 § 3 comments § permalink

Kl 15: Skolan slutar. Hämtar hem Alicia och kompisen S, rafsar ihop mellanmål, skjutsar dem till deras teaterrepetition på Santa Monica Playhouse.

Kl. 16: Hämtar Max från skolan på vägen hem, går igenom hockeyutrustningen, rafsar ihop mellanmål, AK kommer, in i bilen och iväg.

16.45 Hämtar upp Erik från kompisen, ber en stilla bön att trafiken ska vara på sitt bästa humör och att vi ska komma fram till Toyota Center före kl 18.

16.47: AK och jag försöker få GPS:en i bilen att fungera, det går inte att knappa in en adress.

17.30: Vi ger upp. F-bannade GPS.

17.45: AK kommer på att bilen måste stå still för att GPS:en ska fungera. Vi enas om att det var då f-bannat korkat.

18.00 Anländer till Toyota Center, yeih! Hittar omklädningsrum för Erik, får på all utrustning och lämnar av liten hockeypojke i tränarens goda händer.

18.30: Handlar mat till Max. Äter alldeles för snabbt. Textar svåger och ber honom texta mig när han kommit fram så jag kan andas ut.

18.40: Lämnar Max på egen hand med USD5 och ett lyckligt leende. Ensam. På Toyota Center. Med pengar.Kör iväg mot Westwood.

18.45: Kör fel.Missar uppfarten till 405:an, hamnar istället på 105:an.

18.50: Kommer på att jag glömt att lämna huset olåst. Svåger och söner har ingen nyckel.

19.00: Svåger meddelar att han kommit fram. Jag säger ingenting om det låsta huset.

19.05: Svåger textar igen, undrar var bilstolen är. Jag svarar att jag glömt lämna den. Funderar på om man kan bli uppsagd som förälder om man är tillräckligt oansvarig.

19.00-19-30: Svär över trafiken. Meddelar svåger att huset är låst. Han tar det med fattning Textar fram och tillbaka om hur vi ska göra. Löser problemet någorlunda.

19.32: Seminarium med Daniel Alfredsson. Intressant. Jag ställer en medikoer fråga.

20.45: Åter i bilen. Mot Venice för att hämta hem Alicia. Har lovat vara där senast kl 21.

21.00: Svåger textar, de är på väg hem. Erik har ont i magen. Jättont. Jag svarar att jag är hemma om tjugo minuter.

21.12: Anländer till Venice. Blir uppehållen av talföra föräldrar till S.

21.20:  På väg hem. Alicia ringer till svåger. De är hemma. Erik har jättejätteont i magen. Jag svarar att vi är där om sju minuter.

21.30: Alicia påpekar att det har gått sju minuter för länge sedan och att vi inte är hemma ännu.

21.35: Kommer hem. Erik springer iväg på toaletten, storgråtandes.

21.50: AK åker hem. Svåger och jag pratar jobb och blommor. Erik har slutat gråta och mår bra igen.

22.00 Svåger åker hem. Ungarna i säng.

Kvällens underhållningsvärde: VG

Kvällens föräldrainsats: U

Kvällens stressnivå: Konstant hög.

Nästa dag börjar vi om igen.

gotta get ’em young

maj 13th, 2011 § 0 comments § permalink

Field trip till the Apple store i Santa Monica. Föräldrarna blev förälskade i Ipad 2; de  små ettagluttarna fick varumärket Apple (ännu mer) ingraverat i deras hjärnor och konsumtionsfantasier fick lära sig hur man kan göra en film med hjälp av en dator.

Förslag på nästa field trip: Gap Kids. Toys-R-Us kanske. Don’t forget to pack a wad of cash.

vem är jag??

maj 11th, 2011 § 6 comments § permalink

Tänkte att jag kanske skulle ta och ansluta mig till det där Twitter som alla talar om. Signade up, insåg att jag skulle behöva lägga till en kort biografi, drabbades av omedelbar identitetskris och beslutade mig för att strunta i alltihop. Vad jobbigt att alltid hålla på att förklara vem man är, vilket underförstått innebär att tala om vad man gör, i alla möjliga sammanhang. Kanske jag kan komma undan med ”trädgårdsälskare och hockeymorsa?”Ja, det får räcka.

Uppdatering:

Det är lite märkligt detta med att följa folk på Twitter. Det verkar vara lite halvprivata saker som pågår där, saker som jag inte har med att göra. Borde man inte känna människan ifråga, eller åtminstone vara någon slags ytlig vän till en vän som man har hälsat på nån gång? What’s the etikett här?

det är en djungel där ute

maj 10th, 2011 § 0 comments § permalink

I lördags begav vi oss ut för att hitta en bil och min sammanfattning av den dagen är att bilhandlare har precis ett så dåligt rykte som de förtjänar att ha. Nej förresten, de borde ha ett ännu sämre rykte. om ens son barn växer upp och blir bilhandlare borde mödrar gråta och fäder slita sitt hår, förtvivlandes utropa ”vad gjorde vi för fel, hur kunde det gå så här?”

För bilhandlare ljuger, de ljuger och har en massa andra konstigheter för sig. Framför allt ljuger de.

De ljuger om att de har de och de bilarna hemma, ”bara kom in så kan ni provköra” säger de och när vi sedan kommer in så visar det sig att det finns inte ett enda ex av den bilen, att de kommer in först om två veckor. Eller så finns det troligtvis en sådan bil i deras affär på andra sidan stan. Eller så oops, såldes den visst just innan vi kom. Händelsevis har de en annan lika bra, om inte bättre, bil som vi borde titta på istället.

De drar hela rövarhistorier om att den här bilen som vi så gärna vill köpa inte är såld men beställd och att beställaren ska välja mellan denna bil och en som kommer in på tisdag och då får vi köpa den som han inte vill ha. I själva verket är så att den första bilen är betald och väntar på att ägaren ska komma in och hämta den vilket ögonblick som helst och att den andra bilen som skulle komma in på tisdag över huvud taget inte existerar. Varför gör de så? Säljer de fler bilar på det viset?

Ibland tar de med en på en planlös rundkörning på en jättelik parkeringsplats, envist rabblande, ”den ska finnas här någonstans” och de kör och svänger fram och tillbaka tills man försynt påpekar att det verkar som att just den bilen faktiskt inte finns här och finns det kanske något bättre sätt att ta reda på var den kan vara än att köra runt på den här parkeringsplatsen för det gör mig ganska illamående och om vi inte SLUTAR NU SÅ KOMMER JAG ATT KRÄKAS ÖVER HELA DENNA NYA FINA BIL OCH STÄDNINGEN KOMMER ATT DRAS AV PÅ DIN FÖRBANNADE PROVISION.

De hugger varandra i ryggen också. I lördags fick jag lära mig att bilhandlare gömmer bilar för varandra, ställer undan en eftertraktad bil på en ödslig plats på parkeringsplatsen för att fellow bilhandlare inte ska kunna hitta och sälja den. Det är vad provisionslön gör med människor.

Så har bilhandlare den märkliga egenheten att de hela tiden vill hålla på och introducera en för någon person. ”I want to introduce you to….” Det kan vara ägaren till bilaffären, eller hans son, eller en känd person som råkar befinna sig i affären just där och då. Varför gör de det? Går affärerna bättre då? Vi vill inte hälsa på någon alls, vi vill bara köpa en bil och åka därifrån.

Nej, det var ingen rolig lördag. Min tro på mänskligheten, eller i alla fall på bilhandlare, fick sig en buckla. Ingen bil köpte vi heller.

« Older Entries

Newer Entries »