Ingegerd Landström

Jamen det gick ju bra det där. Inget sammanbrott alls, bara ett lugnt och bra samtal med en trevlig läkare. Som det ska vara. Nu orkar jag inte fundera mer på f-ing reumatism; nu blir det kaffe och sol på verandan, intervjuförberedelser och sedan ridlektion tillsammans med Alicia. Det blir bra det.

Alltså, trots möjlig reumatism och blodtrycket och det där så betraktar jag mig som en frisk person. Hyperstressad (vilket jag tänker att jag ska jobba på, men jag vet inte hur och bara det är ju en stressfaktor i sig), men ganska vältränad och ja, allmänt förhållandevis välmående.

Min relation till sjukvården är det däremot någonting mycket sjukt med.

Först sammanbrott hos tandläkare Zola, följt av total oförmåga att ringa honom och tala om att tanden fortfarande inte mår bra. Jag hade hunnit med en rotfyllning innan jag åker till Sverige på lördag om jag hade ringt honom för en och en halv vecka sedan. Nu chansar jag på att värken håller sig borta ett par veckor till. Lycka till då, you ignorant fool.

Igår, nytt sammanbrott, om än i mindre skala.

Skulle ta blodprov och tuberkulostest hos min vanliga läkare, beställd av min specialistläkare vars mottagning befinner sig på ett annat sjukhus.

Det var lite bråttom med det där testet för utan det kan jag inte få en viss slags medicin som ska testas på mig. Därför bestämde jag mig för att göra det på måndag, trots att det var min enda långa, ärendefria dag denna vecka och alltså min enda ostörda arbetsdag, och trots att jag skulle vara tvungen att ta bussen eftersom vår gamla trötta extrabil stannade för gott i lördags morse. Den valde för övrigt Sunset Blvd en lördagsförmiddag med mig vid ratten för dena incident, vilket har gjort mig djupt tacksam över att  AAA och vänliga poliser existerar på denna jord.

Hur som helst. Utan att komma med några tröttsamma detaljer så tog det där sjukhusbesöket, som borde ha tagit 50 minuter om jag haft min bil och lite mer flyt, nästan fyra timmar. Fyra timmar som inkluderade bussresa, pappersstrul, mer strul med papper, promenader mellan olika mottagningar, tillfällig stängning av blodprovsmottagning och till sist beskedet att jag inte kan ta några prover idag, eftersom rätt papper inte hade skickats från specialistläkaren och det var ingenting som det kunde göras något åt där och då.

Vad gjorde jag? Blev jag förbannad? Ifrågasatte jag vad som hade hänt? Talade jag om för dem att jag just slösat bort fyra timmar av min dag på att inte ta blodprov på grund av deras slarv eller vad fan det nu var fråga om?

Nej, nej och nej.

Istället, litet sammanbrott. Inte hulkande storgråt, bara stillsamma tårar som gjorde sköterskan alldeles överväldigande vänlig och moderlig och lite förskräckt också och mig, ja, inte vet jag, mest trött.

Nämen. Varför det? undrar ni och det undrar jag också. Just där och då finns det liksom inga klara och vettiga tankar i mitt huvud som kan förklara varför jag reagerar sådär.  Om jag tänker något över huvud taget så tänker jag möjligtvis, ”jaha ja, här står jag och gråter, är jag inte riktigt klok eller? Kan någon bara komma och ta bort mig härifrån, snälla.”

Jag är inte bra på sjukvård. Tycker inte om sjukhus. Vill ha min kropp ifred. Förutom förlossningar är mitt enda bestående sjukhusminne ett skadat ledband där läkaren konstaterade att det kunde bli aktuellt med operation, vilket fick mig att brista ut i kombinerad storgråt/gapskratt, omöjligt att få stopp på. Då var jag 16 år eller så och min tränare som var med mig blev lite förundrad över min reaktion. Det blev jag också. En tidig indikation på vad som komma skulle.

Imorgon ska jag tillbaka till specialistläkaren. Det blir spännande, allt kan hända. Jag bävar.

Jag gjorde en magnetkameraundersökning (det heter så enligt Wikipedia, det heter inte magnetröntgen) igår kväll. Eller jag gjorde ingen, men vad säger man, jag fick en magnetkameraundersökning? Jag blev magnetkameraundersökt? Det gjordes en magnetkameraundersökning på mig igår kväll. Ja, det låter väl bra, den tar jag.

Så. Det gjordes en magnetkameraundersökning på mig igår kväll. Jag flydde mitt stökiga hem och mina stökiga barn redan klockan 16, körde in till Westwood på en kvart (klockan fyra på eftermiddagen!!), åt en Double-double with grilled onions på In-N-Out eftersom jag inte hade ätit på hela dagen och var utsvulten, satt på Coffee Bean ett par timmar och tänkte att det är så här dagens läsesalar ser ut – mindre och betydligt mer tillåtande när det gäller samtalsvolym och förtäring av drycker och därför mycket trivsammare än de läsesalar jag minns från Uppsala – och till sist, vid åtta-snåret, traskade jag iväg till Ronald Reagan UCLA Medical Center som är det ståtliga namnet på mitt sjukhus, för att få en magnetkameraundersökning gjord.

Klockan åtta på kvällen är hela bottenplanet på Ronald Reagan UCLA Medical Center öde och tomt. Receptionen är stängd, apoteket, kiosken och de två mottagningarna som är belägna där likaså. Det är så ödsligt att man känner att man inte borde vara där, att man har gått igenom någon dörr som av misstag inte blivit låst och att ett larm snart kommer att börja tjuta, varpå vakter strax kommer taktfast springande genom korridoren med nycklar och handklovar rasslande efter sidorna.

Men jag visste bättre, det har gjorts MRI:s på mig förut vid samma tid på kvällen, så jag ignorerade ödsligheten, tog hissen ner till källarplanet, gick igenom en korridor och där i slutet av korridoren, i en liten reception, satt samma vänliga kvinna som sist och tog emot mig.

Kvinnan gav mig två papper att fylla i, sedan gick jag vidare längs med en annan korridor till MRI väntrummet som ligger längst bort och var lika tomt och ödsligt som sjukhusentrén. Man kan lätt föreställa sig att det är någon slags illegal verksamhet som pågår här nere under kvällar och nätter, långt bort från vakter, larm och dagsljus.

Jag satt där i min ensamhet och läste meningsfulla och viktiga artiklar i Oprah Magazine och så småningom kom  en lågmäld man och tog mina papper, talade om vart jag skulle gå och bad mig mycket vänligt att byta om till sjukhusets pyamasliknande byxor eftersom jag hade dragkedja i mina egna och det bör man inte ha. Förra gången fick jag ett likadant mottagande av en annan man; de har mycket trevlig personal där nere i MRI-bunkern. Det kanske har något med tidpunkten på dagen att göra: alla är lite trötta, ingen har bråttom, inga telefoner ringer. Allt är lugnt och långsamt och liksom omhändertagande.

Ja, sedan var det kontrastvätska i armen och in i röret och så låg jag där och det rasslade och brummade och knäppte ganska högt och jag  blundade hela tiden för även om jag inte har några särskilda anlag för klaustrofobi så är det obehagligt för röret är trångt och jag låg där ganska länge.

Vid halv tio var jag färdig, då åkte jag hem till mina sovande barn och ett något mindre stökigt hem, och nu väntar jag på att doktorn ska ringa och berätta om magnetkameraundersökningen visar att höfterna är fulla av reumatism, cancer eller MS. Cancer eller MS är mina egna diagnoser som jag ställer när jag inte kan sova om nätterna, ingen har andats ett ord om det på något sätt. Någon variant av reumatism, ja, mycket möjligt. Men det kan jag leva med, det gör halva min släkt, så det kan jag ta. Cancer eller MS, inte så gärna.

(Man skulle kunna misstänka att jag med mitt höga blodtryck och min möjliga reumatism är en 82-årig tant som skriver under en 42-årig pseudonym. Så är det inte: jag är 42 år och i övrigt ganska frisk och vältränad, jag har bara taskiga gener.)

Jag har ju glömt att meddela den glada nyheten som L.A. Times kolumnisten Jonah Goldberg försåg oss med häromveckan:

”Feminism as a ”movement” in America is largely played out. The work here is mostly done,” konstaterar Goldberg och menar att det nu är dags att vända blickarna utåt, framför allt mot den muslimska delen av världen. Här hemma finns inget mer att göra.

Är det inte fantastiskt? Att han har sådan insikt. Att detta makalösa har hänt och jag har inte märkt det.

Själv trodde jag att feminister hade massor att göra i USA, till exempel när det gäller att jobba för vettiga dagisalternativ, rätt till samkönade äktenskap, att behålla statlig finansiering av familjeplanering, samt, inte minst, försvara den aborträtt som republikaner slåss som envisa illrar – och ibland som galna mördare – för att försvaga.

Jonah Goldberg. Vit. Man, Heterosexuell. Konservativ. Han såg det jag inte förstod. Shame on me.