”When it comes to guns, why do we seem to be out of our gourds?”

januari 20th, 2011 § 2 comments § permalink

alien

Kalifornien är en av de amerikanska delstater där man har rätt att bära vapen och göra det synligt, så kallad Open Carry. Generella undantag är skolor och i government buildings och vapnet får dessutom inte vara laddat.

Det senare har inte så stor betydelse som man skulle kunna tro. Man får bära ammunition också, bara inte i själva vapnet, och på www.californiaopencarry.org försäkrar man att det inte är något egentligt problem: ”Med lite träning  kan man enkelt ladda ett handeldvapen på mindre än två sekunder.”

Att lyssna på och läsa om USA:s vapenälskare, i synnerhet de som lobbar för att man ska ha rätt att bära vapen i alla möjliga sammanhang, inklusive i skolor, lämnar mig oftast med känslan av att detta handlar om märkliga varelser, en särskild art vars förstånd och argumentation befinner sig på en helt annan våglängd än min. Omöjliga att förstå.

De pratar om att det är deras konstitutionella rätt, som om det handlar om en princip, som om de lika passionerat skulle försvara deras rätt att bära toga om det var det som stod i konstitutionen. Jag önskar att konstitutionen hade behandlat togabärande istället. Färre mord, färre skolskjutningar och så mycket bekvämare under sommarhalvåret dessutom.

LA Times kolumnist Steve Lopez  (rubrikcitatet hämtat därifrån) skriver om vansinnet i det hela. Och om det absurda i the California Brady Campaign to Prevent Gun Violence kampanj för människors rätt till vapenfria restaurangbesök; om det absurda i att vi över huvud taget behöver diskutera den frågan.

Out of one’s gourd N. Amer. informal: 1 out of one’s mind; crazy. 2 under the influence of alcohol or drugs (Concise Oxford Dictionay, Tenth Ed).

adding to the snail collection

januari 19th, 2011 § 2 comments § permalink

När Mark ska ut och spana efter sniglar går han först ut till garaget och hämtar ett par stövlar ur frysen. Han har en frys tillägnad enbart stövlar, upp emot 40 par påstår han, men jag vet inte jag. Det är av modell vadarstövlar, såna som storfiskare har när de står mitt ute i en älv och försöker fånga lax; det kan omöjligt få plats med 40 par sådana i den medelstora frysboxen.

mud snails 11

Hur som helst. Stövlarna ligger i frysen eftersom Mark kliver omkring i olika vattendrag mest hela dagarna och för att New Zealand Mud Snails är seglivade som få andra levande varelser. Han har ett par stövlar för varje plats han jobbar på.

New Zealand Mud Snails kan klara sig upp till 48 timmar i frysen. De klarar av saltvatten, torka och starka vätskor av alla de slag. De är liksom kletiga av sig och fastnar på allt möjligt, skor, hundtassar, hästhovar, cykelhjul, fiskespön och kläder, och det behövs bara en enda snigel som förflyttar sig från ett nedsniglat vattendrag till ett friskt för att smitta ner det friska. De förökar sig på egen hand, genom kloning: av en enda snigel kan det bli mellan 30 och 40 miljoner nya.

mud snails 3

Sniglarna är ett elände eftersom de tar över hela vattendrag och pajar hela det lokala ekosystemet. Små inhemska insekter dör ut och finns det inga såna så blir det ingen mat för fiskar,  små grodor med röda ben (red-legged frogs) och andra arter. Det går inte – åtminstone har man inte lyckats hitta ett sätt ännu – att bli av med dem utan att samtidigt ta död på allt det som man vill ha kvar.

mud snails 6

Sniglarna hittads i USA på 1980-talet och sedan dess har de spridit sig över västra USA. I Santa Monica Mountains hittade man dem 2006 och nu finns de nästan överallt där man söker efter dem. När vi begav oss ut för att leta sniglar till Alicias och klasskompisens science project åkte vi till närmsta å, Medea Creek, vände på en sten och där låg de och trivdes i leran.

För att inte sprida sniglarna vidare när man är ute och går i skog och mark ska man helst undvika vatten. Man ska definitivt inte vandra vidare från ett vattendrag till ett annat med något som varit i kontakt med vatten. Inga fuktiga skor, inga hundtassar, inget fiskespö, nada.

mud snails 7

Borsta bort all synlig lera och gegg från skorna innan du åker hem. Lägg blöta grejer i torktumlaren i minst två timmar, eller lägg dem i solen/frysen i minst två dygn. Låter man skorna stå i hallen i två veckor för att sedan vandra iväg till nästa hike så ligger sniglarna där och bidar sin tid.

mud snails 8

Nu har vi fem olika akvarier med sniglar som Alicia och S ska utföra olika experiment med. I ett par akvarier har vi placerat en enda snigel för att se hur många det blir och efter bara ett drygt dygn är det fullt med små sandkornstora snigelbarn i dem. Det känns lite obehagligt, som om vi välkomnat fienden med öppna armar till vårt hus och nu håller de snabbt och nästan omärkligt på att ta över.

30 miljoner nya sniglar under en enda snigels livstid på tre år. Det blir 10 miljoner om året.  27 397,3 om dagen. Våra akvarium kommer att svämma över framemot helgen.

söndagseftermiddag

januari 16th, 2011 § 7 comments § permalink

eucalyptusträd

Det är söndag eftermiddag, en ljuvligt ljummen och händelselös eftermiddag, och jag halvligger i vår soffa på altanen och tittar upp på våra eucalyptusträd, funderar lite förstrött på om man verkligen kan hugga ner något som är så grandiost?

Visst kan man det, säger min svåger. Han tycker inte om eucalyptusträd, framför allt därför att de inte hör hemma i södra Kalifornien. Min svåger tycker inte om någon växtlighet som inte hör hemma här, oavsett grad av grandiositet, and that is that.

Invasive alltså – det är ett minus. Dessutom är de brandfarliga, de brinner som torrt björknäver, och våra träd, som står alldeles intill vårt lilla hus, är säkert alldeles speciellt brandfarliga eftersom vi inte har beskurit dem sedan vi flyttade hit. Ett minus till.

De står i vägen för vår framtida utbyggnad av tomten. Stort minus.

Om vi bygger ut tomten så att vi kan ha ett trädgårdsland i ena hörnet så kommer eucalyptusträden att se till att både trädgårdsland och den utbyggda tomten ligger i skugga så gott som hela dagen. Det största minuset.

Men hugga ner träd, det är verkligen inte min grej. Jag kan inte göra mig av med någon form av växtlighet så länge det finns minsta hopp om liv, hur ska jag kunna sanktionera mördandet av ett stort träd, eller till och med två?

Stort beslut alltså.

Andra stora beslut som väntar runt hörnet:

Ny kamera. En bättre kamera, en mer avancerad kamera. Men vilken djungel det är i kameravärlden och jag är verkligen inget proffs, hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst? För mig.

Ny telefon. En Iphone? Men jag vill gärna ha knappar på min telefon, tycker inte om touch screens. Är det hopplöst gammalmodigt att tänka så, finns det över huvud taget telefon med knappar nuförtiden? Jag måste kunna kolla min mail på den, det och knappar är mina modesta krav.

Hund. Kan vi ha en hund, har vi tid? Och ska vi köpa en boxer eller inte? Blandras kanske? Men jag vill verkligen ha en boxer.

Om vi bestämmer oss för att skaffa hund, ska vi då ta en rescue dog eller ska vi gå till en bra uppfödare? En nära släkting till oss slutade prata med mig när jag försiktigt förde fram idén om att inte gå till ett animal shelter. Inte för att jag inte tycker det är en bra idé, det är det visst, men jag tänker att om vi ska ha en stor, stark boxer i familjen så vill jag veta varifrån den kommer. Inga dolda aggressiva anlag bland mina ungar, nix, det går inte.

Sånt ligger jag och funderar på. Vädret är verkligen alldeles ljuvligt. Äntligen värme, mina blomlökar växer en halv centimeter om dagen. Min Manzanita blommar, trots att någon påstod att den inte trivs i kruka. Det var säkert min svåger som sa det. Jag ska visa honom den nästa gång han kommer hit. Imorgon ska vi förresten ut i vildmarken och leta efter Nya Zeeländska lersniglar med honom. Det blir spännande.

missa inte

januari 13th, 2011 § 0 comments § permalink

logo-header

Om ni har vägarna förbi, missa för all del inte del två (det vill säga andra helgen av två) av Scandinavian Film Festival L.A. Förra helgen ville våra kära irländska gäster göra andra saker än se på nordisk film, men denna helg tänkte jag hinna med både två födelsedagar och ett par filmer också.

På lördag kväll visas till exempel ”I rymden finns inga känslor, ” Sveriges Oscarsbidrag om någon missat det. Jag läste på Andreas Öhmans blogg att de har fått ett strålande mottagande på filmfestivalen i Palm Springs och det är ju alldeles fantastiskt trevligt för denne pojkspoling. Tjugofem år och möjlig Oscarsnominering inom en snar framtid, det måste kännas, tja, bra kan jag föreställa mig.

Innan ”I Rymden…” visas presenterar vi (”vi” som i SWEA L.A.) vår nya filmstipendiat, Terese Andrén, som har landat här för några dagar sedan, och så är snällaste Jim Koenig så vänlig och visar hennes kortfilm ”Nina Argentina” som förfilm till ”I rymden…”

Så. Ville bara berätta det, om det skulle råka vara så att någon Los Angelesboende svensk hittar hit. Lördag kväll alltså. Writers Guild of America Theatre i Beverly Hills. Ses där.

den kinesen visste vad den talade om

januari 12th, 2011 § 0 comments § permalink

Erik var sjuk igår och vi åt lunch på Panda Express eftersom apelsinkyckling med chow mein är den erkänt bästa förkylningsmedicinen för små förkylda pojkar.

Man får en fortune cookie på Panda Express och jag brukar aldrig öppna dem för de smakar bara papper, men Erik tycker att det är makalöst spännande med små kakor fulla med hemliga meddelanden så han övertalade mig att öppna den.

I Eriks kaka stod det något om att han kommer att utöva en magnetisk dragningskraft på sin omgivning. Efter att jag förklarat att ”magnetisk dragningskraft på sin omgivning” betyder att alla ens kompisar tycker att man är jättecool och trevlig var han mycket nöjd med dagens spådom.

På min lapp stod det: ”You should do well at making money and holding on to it.”

Jag blev inte riktigt klok på det där meddelandet. Vad ville det säga?

Först tog jag det som en uppmuntrande förutsägelse, som resultatet av en utvärdering av mina samlade egenskaper där det framkommit att mina framtidsutsikter förefaller vara lovande och att pengarna med allra största sannolikhet kommer att börja trilla in inom en nära framtid.

Men sedan läste jag det en gång till och då lät det mer som en brysk uppmaning, i betydelsen ”nu får du se till att bli lite realistisk, skaffa dig ett ordentligt jobb och bidra till försörjningen av dina barn och utbyggnaden av ditt lilla lilla hus.

Det första lät mycket trevligare, men det senare stämmer antagligen bättre. Det blir ett spännande år.

en regntunna, eller tre, i taget

januari 11th, 2011 § 0 comments § permalink

vattentunnor

När nio-åriga små tjejer skjuts ihjäl och det efterföljande så kallade politiska samtalet får en att vilja kräkas är det vilsamt att ägna sig åt det lilla livet. Åt min trädgård till exempel. Och åt våra tre fina seriekopplade vattentunnor, som står där och väntar på nästa ösregn.

Vi kan inte ta äran åt oss, det är inte vi som har installerat dem. Det är inte ens vi som har köpt dem, förutom den blå tunnan som vi inhandlade förra året men som det aldrig blev något riktigt bra av.

Nej, det är min svåger, miljökämpen Mark, som har ett litet projekt på gång tillsammans med Culver City. Projektet går ut på att förse Culver City invånarna med tunnor – 500 till att börja med – för att de på så vis ska kunna börja ta tillvara sitt regnvatten. Det är inte officiellt ännu, beslutet ska klubbas igenom i Culver City City Council, men det är bara en formalitet.

Både tunnorna och installationen står alltså Mark & Co för. Inte för att vi bor i Culver City, men Mark ansåg att hans kollegor  behövde träna på att installera tunnorna innan det riktiga projektet drar igång, och när han frågade oss om han kunde skicka över ett par personer med ett par tunnor så, ja, det finns inte mycket att säga om det förutom ”Sure Mark, go right ahead.”

Om det regnar rejält tar det ungefär sju minuter för en sån tunna att bli full, vilket ju får tre tunnor att framstå som en mycket liten droppe i ösregnet. Men i alla fall. Man kan bara göra det en tunna i taget.

det blev en star wars jul i år och vilken jul det blev

januari 7th, 2011 § 0 comments § permalink

star wars på tv

Så fort eftertextena började rulla efter III:an  hade vi en kort diskussion och kom fram till följande gemensamma åsikt: vi borde ha sett dem i den andra ordningen, det vill säga vi borde ha börjat med första filmen och kört på till sex.

Nu såg vi IV-V-VI och sedan I-II-III och det kändes inte alls bra. Sorgligt och hopplöst jäkla slut, galaxerna drunknar i glödande lava, profilbilder på Team ondska fyller upp hela rutan, och och hur ska det nu gå för dessa små bebisar som just förlorat sina föräldrar och lämnats av till människor som vi knappt vet vilka de är?

Vi baserade beslutet om ordningsföljd på någon vag tanke om att ja-men-de-tidiga-filmerna-är-ju-så-tekniskt-primitiva-jämfört-med-de-senare-så-man-måste se-dem-först-för-att-stå-ut-med-dem. Eller rättare sagt, Jeff gjorde det, jag hade ingen egentlig åsikt, tyckte inte att det spelade någon roll. Börja med fyran för all del.

Fel tänkt av oss båda två. För det första spelar det visst roll i vilken ordning man ser dem, det är en stor filmuppleveles att se Star Wars med ungarna för första gången och då ska man faktiskt tänka över  hur man vill lägga upp det hela så att det blir rätt. För det andra tror jag att tekniken, eller snarare bristen på teknik kanske, inte spelar någon större roll. Själva berättelsen är viktigare än långsamma lightsaber-dueller och mesiga rymdskepp och berättelsen tar inte slut med bortlämnade bebisar.

Å andra sidan, om man ser dem från I-VI så försvinner några häftiga överraskningsmoment från de senare filmerna. ”Luke, I am your father” förstås och att Leia och Luke är syskon. Men jag tar hellre det än att sluta mitt i berättelsen. Dessutom finns det väl inte någon som inte känner till själva grundstoryn i Star Wars, så den enda som rimligtvis blir överraskade av släktskapen är Luke och och Leia och de blir överraskade oavsett i vilken ordning man än tittar.

Nyfiken som jag var vad riktiga die-hard fans har att säga i frågan så hamnde jag hos en mycket initierad person som tar ordningsfrågan på allvar och grundligt resonerar för- och nackdelar med olika sätt att se filmerna. Hans favorit är, och det hade  jag inte alls tänkt på,  ”The prequels as flashback”, det vill säga IV-V-I-II-III-VI.

På det viset behåller man spänningen med både pappa och att den lilla gröna ärtgubben faktiskt är Master Yoda, samtidigt som man avslutar berättelsen där den ska avslutas. Och om man nu är tekniknörd så är sexan inte fullt lika primitiv som de två första filmerna så det kanske man kan stå ut med.

Om ni ska se Star Wars med era barn eller andra nybörjare så tycker jag ni ska läsa det där resonemanget, det är faktiskt inte alls oviktigt. Vi har löst vår gemensamma sorg efter trean med att raskt bestämma oss för att se sexan igen så fort vi bara hinner och det är ju för all del trevligt för då har vi en film kvar.

Detta var för övrigt ett ämne som jag aldrig hade trott att jag skulle ha någon åsikt om.

dinner and a movie – feels like dating again

januari 5th, 2011 § 0 comments § permalink

cholada thai place

Efter snart tre barnintensiva jullovsveckor lämnades barnen av hos farmor för övernattning och Jeff och jag drog ut i natten (eller snarare den tidiga kvällen) på tu man hand.

Först middag på litet Thaiställe, Cholada Thai Cuisine, i Malibu. Åh, lycka, god thaimat igen, det var länge sedan. Inga barn alls i lokalen, gästerna bestod av fok som antingen var för unga för att ha barn eller av folk som skickat iväg sina barn till college för något år sedan (en majoritet).

Jag konstaterade att det här är vår framtid; om tio år sitter vi här med en klump i halsen och saknar våra små ungar som åkt tillbaka till college efter jullovet. Men, konstaterade jag sedan, de såg fräscha och friska och nöjda ut, de som satt runt omkring oss, på ett sånt där coastal-living väderbitet och hälsosamt sätt, så det kanske inte blir så tokigt. Det kanske blir riktigt bra. Sedan kom vi överens om att våra barn kommer att gå på UCLA och på sin höjd flytta in till Westwood och vi kan äta middag tillsammans så ofta vi vill och där någonstans tog det vemodiga samtalsämnet slut.

malibu movie theater

Efter Thaimaten gick vi på bio, på Malibu Cinemas där jag aldrig varit tidigare. Filmen var sisådär (vi orkade inte vänta på True Grit och såg How do You Know) men jag ser så få filmer nuförtiden så jag är inte kräsen; en film är i alla fall en film.

Malibu Cinemas är en ljuvlig biograf. Inget megastort komplex beläget i ett shoppingcenter där man måste gå genom tre våningar med butiker för att komma dit man ska. Bara parkera utanför, traska in i den lilla foajén, köpa biljetter och sedan sjunka ner…

malibu movie theater chair

…i dessa ROLLS ROYCE FÅTÖLJER som de två biosalongerna är utrustade med. Lädret är slitet som på en kär gammal skinnjacka, de går att luta bakåt så att man halvligger (mycket bekvämt, men en fotpall hade suttit fint) och armstöden är stora som ett mindre picknickbord. Jag vill aldrig gå på bio någon annanstans.

Idag skiner solen på mina nyplanterade tulpanlökar och vi har en ny guvernör som ska få Kalifornien på fötter igen. Det blir ett bra år det här.

avfall och annat

december 29th, 2010 § 2 comments § permalink

Det är mycket som vi är dåliga på i Los Angeles för tillfället, men enligt en artikel i senaste Los Angeles Magazine kan vi i alla fall vara stolta över att vi är bäst i USA på att återvinna vårt avfall. Förra året utsågs vi nämligen till ”Top Recycler among the ten largest U.S. cities.”

Jag vet inte om det stämmer, när jag googlar så får jag fram en hel drös med listor där olika städer rankas olika högt, men enligt den här uträkningen (som jag antar är källan till artikeln) så är vi i alla fall riktigt bra på det. Yeih us!

Den där artikeln är intressant, sopor är mer spännande än jag någonsin anade. Till exempel får jag veta att Los Angeles började sortera avfall redan 1960, men att borgmästare Sam Yorty stoppade programmet fyra år senare eftersom det tvingade ”housewives to perform coolie labor.”

Ett par decennier senare tog man inte längre hänsyn till hemmafruarnas roll i avfallshanteringen (kanske männen hade börjat sopsortera? Kanske hemhjälpen och trädgårdsmästaren hade gjort sitt intåg i de amerikanska hemmen så att det nu var en annan typ av lågvärderad arbetskraft som tog hand om soporna och allt därmed var helt i sin samhälleliga ordning?) och påbörjade ett pilotprogram för full återvinning i västra Los Angeles. Sedan har det rullat på och nästa delmål är satt till år 2013 då 70 procent av allt avfall ska återvinnas.

Sedan skickas det förmodligen till Kina. Återvinningsbart avfall är USAs snabbast växande export till Kina: år  2008 exporterades avfall till ett värde av 7.562 miljader (tio procent av all U.S.-Sino export) och man beräknar att det kommer att öka till 12 miljarder inom en snar framtid. Allt detta exporterade avfall kommer sedan, får man förmoda, tillbaka till oss i form av billiga, Kina-producerade varor.

Tack vare  avfallsartikeln halkade jag dessutom in på hemsidan för the Center for Land Use Interpretation, som jag aldrig tidigare hört talas om, men som verkar syssla med många spännande saker. Tillsammans med dem kan man utforska mindre kända ”landskap”, både i Los Angeles och på andra platser i USA. Till exempel Puente Hills Landfill (en av USA:s största och som ligger strax utanför Whittier i L.A. County), Los Angeles oljelandskap, dess helikopterplattformar och dess trafikmönster. En utställning har fått namnet ”The best dead mall in America,” visst blir man nyfiken.

Det om det, nu dags för ”Gulliver’s Travels.”

välkommen till verkligheten lilla aningslösa vän

december 28th, 2010 § 8 comments § permalink

Jag hittade en kurs på USC som jag tänkte att jag skulle söka in på. En nio månader lång kurs som leder till en M.A. i  ”Specialized Journalism.”

Läste det finstilta och hickade till när jag såg vad kursavgiften är: kursavgiften för en nio månader lång utbildning är 40,000 dollar.

$40,000!

Det är klart jag vet att en universitetsutbildning i USA kostar mycket pengar. Men jag har aldrig tagit reda på exakt hur mycket, det har inte varit aktuellt, varken för mig eller för mina små elementary-school-barn.

$40,000 för två terminers studier- det är ju helt osannolikt. En fantasisumma. I alla fall i min värld. Även om jag hade haft råd så skulle det kännas helt galet att lägga ner så mycket pengar på en nio månader lång utbildning. Vilka är dessa människor som gör det? Har alla fått stipendium?

Jag är bortskämd förstås, omklappad och omkramad som jag varit av ett universitetssystem där ingenting kostar pengar och där doktorander till och med får lön under forskarutbildningen.

$ 40,000. Det var som fan.

« Older Entries

Newer Entries »