Ibland, när jag läser artiklar där jag kan ämnet, tänker jag att det är märkligt att man kan använda så många ord och berätta så litet. Eller att man kan skriva en artikel utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet – man gör en intervju eller två, ser sig omkring i omgivningen, kollar upp basfakta och så har man en en text färdig för publicering.
Jag tänker på det när jag läser DN-artikeln om turismen i Sri Lanka och hur lankeserna hoppas att den öka igen, nu när någon slags fred existerar.
Jag vet, det är ju bara en glad och anspråkslös researtikel, utan ambitioner att ta upp frågor om rättvisa och vem som tjänar på turism och vem som inte gör det, men i alla fall. Det finns så mycket mer som är intressant och värt att berättas när det gäller turism i Sri Lanka.
Dess historia – hur det lankesiska folket (den fattiga delen, de så kallade ”local people”) förväntades uppföra sig väl, vara glada och trevliga och vänliga och under inga omständigheter försöka sko sig på de välbärgade besökarna när de dök upp i början av 1960-talet:
”The people of Ceylon offer one of the country’s greatest assets in their friendly attitudes. This condition should be exploited so that the visitors will receive the benefits of this worthwhile attribute (Ceylon Tourism Plan, 1967:276)”
Lankesernas roll var turistattraktionens, inte entreprenörens. Den senare var förbehållet folk med pengar att investera.
Dess nutid – hur lokala, enskilda, privata entreprenörer som ofta finns inom den informella sektorn och som betraktas som parior av den formella delen av turistindustrin – guesthouseägare, restauranger, guider, snorkelutrustningsuthyrare – i till exempel Hikkaduwa inte har en chans att konkurrera med de stora all-inclusive hotellen i till exempel Bentota. Turisterna som kommer dit har redan betalt för hela deras semester i förväg, de kommer inte att anlita någon lokal entreprenör av något slag. Mannen som citeras i artikeln väntar med all säkerhet inte bara på svenskar, han väntar på turister. Punkt.
Dess eventuella framtid – hur den senaste turiststrategin lovar att nu ska lokalbefolkningen inte längre reduceras till leende photo opportunities, nu ska de också få ta del av vinsterna från turismen, nu ska de också få vara med och bestämma. Den (mig veterligt) senaste Ecotourism Development Strategy (2003:4) utlovar till exempel att ekoturism (som man har ambitionen att satsa stort på) kommer att ha mycket starka inslag av:
”Benefits to the local communities and peoples, through such means as participation in decision-making, employment, management, ownership, education, self-reliance and fulfilment, or strengthening culture.”
Många vackra ord och jag undrar så hur man kommer att förverkliga dem när man nu börjar exploatera den norra och östra sidan av landet som har precis de där orörda, palmbeströdda stränderna som vi så gärna vill veckla ut våra vinterbleka kroppar på. Utan att bli störda av någon lokal småmånglare i läsk, – guide, – eller klädförsäljningsbranschen förstås.
Och det är bara början. Det finns så mycket som är intressant och viktigt att säga om turismen i Sri Lanka. En vacker dag ska jag skriva om det.
