Ingegerd Landström

Det här är förmodligen totalt ointressant för varenda människa som inte befinner sig i en likadan husköpscirkus som vår, men jag ser det som en plikt att meddela eventuella fellow short-sale friends var vi befinner oss just nu. Kanske vi kan emaila varandra, jämföra vem som fått flest kraschade deadlines, flest grusade förhoppningar, flest sömnlösa nätter. Bjuda varandra på inflyttningsfester någon gång långt in i en mycket vag framtid. Alternativt gravöl.

Så här ligger det till:

Våra lånevillkor kommer att förlängas. Visserligen måste det till en hel del pappersarbete, men det kommer inte att bli så dyrt eftersom banken har erbjudit sig att stå för kostnaden. Det är vi mycket glada för.

Bank 2 har förlängt överenskommelsen om priset. Utan krav på mer pengar, det är vi också mycket glada för.

Bank 1 har också förlängt överenskommelsen om priset utan förändringar (härligt, härligt), men bara muntligen. De måste få fingrarna ur och skicka en skriftlig bekräftelse på detta till the State Franchise Board som då ska fatta beslut om de kan ”release the lien” på huset.

Om the State… beslutar sig för att inte göra det så kan vi vinka farväl till huset.

Om the State… beslutar sig för att göra det, måste papper omgående skickas till ägaren som omgående måste skriva under och skicka tillbaka alltihop till the State…, som då kan sätta en stämpel och en namnunderskrift på detta för oss livsavgörande dokument. Dokumentet ska sedan skickas till Escrow-kontoret och om det kommer så långt till nästa vecka, så, ja, då vet man aldrig, då kanske det blir ett hus. Kanske.

Men. Före den 22:a, möjligtvis den 21:a, det råder lite delade meningar om exakt datum, måste alla papper vara underskrivna, alla pengar vara överförda och hela affären avslutad, annars blir det inte alls bra. IRS har nämligen också en ”lien” på huset som de har haft vänligheten att ”releasa”men bara under en begränsad tid. Den 22:a, eller den 21:a,  löper den överenskommelsen ut och allting måste göras om och om allting måste göras om så kraschar alla andra deadlines. Ridå.

Short sales är ett vansinne som inte hör hemma i ett civiliserat land.

Vet inte riktigt hur jag ska klä mig numera. Jag jobbar ju inte, behöver inga jobbkläder längre, men jag har vant mig vid dem. Det känns så slött att sjava omkring i flipflops och linne hela dagarna. Känns så…arbetslöst. På skolan blir jag omedelbart definierad som den stay-at-home mom jag inte vill vara: kvinnor som arbetar kommer inte till skolan på morgonen i jeans och t-shirt. Måste vänja mig vid det där.

Jahaja. Det var f

Äh, nu får jag dåligt samvete för att jag skrev det där om att sakna skolan så mycket. Det har visst varit härligt att vara ledig med barnen, jättehärligt. Det är bara de sista veckorna jag har saknat skolan. Ok, den sista månaden. De sista två veckorna har jag saknat skolan alldeles vettlöst.

Vardag. Rutiner. Skola. Världens vackraste ord just nu, äntligen återgår livet till det normala. Skolan börjar inte förrän imorgon, men redan i morse jagades ungarna upp klockan sju och klockan åtta var vi på skolan för att registrera Erik i Kindergarten. Underbara, älskade skola, vad vi har saknat dig! Vad jag har saknat dig. 

När vi kom hem från skolan ringde jag runt och bokade tid hos tandläkaren, ortopeden och mammografen, något som jag inte lyckats med sedan vi kom tillbaka för två veckor sedan. Två månaders ledighet kan göra vem som helst fullständigt oföretagsam.

Men nu är det slut med det, imorgon börjar skolan och ja, jag har visserligen inget jobb att gå till, men det ska väl ordna sig den här gången också.

Skolan börjar på onsdag och i lördags anlände de efterlängtade kuverten. De vita, avlånga kuverten som skolan skickar ut och som har ett litet nummer vid sidan om namnet på adressetiketten som talar om vilken lärare varje barn ska få kommande läsår.

När kuverten anlänt påbörjas en mycket nervös rundringning till kompisarna för att ta reda på om man händelsevis hamnat i samma klass i år igen. Oftast gör man det inte. Varje barn får som regel tre-fyra kompisar med sig från sin gamla klass och om man har riktigt, riktigt tur så är bästisen en av dem, men oftast försvinner bästisen till en annan klass.

Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om det där. När jag först förstod att man blandar om eleverna inför varje nytt läsår tyckte jag att det var helt vansinnigt. Nu vet jag inte riktigt. Det har sina fördelar också. Faktiskt.

Barn som inte funkar ihop kan man dela på. Å andra sidan delar man på barn som funkar alldeles utmärkt ihop. Och borde man inte lära barn att lösa konflikter istället för att bara sära på dem? Jag vet inte, men för Alicias del har det varit otroligt skönt att byta klass vid ett par tillfällen. Men hon har också blivit av med sin bästis. Fått nya vänner, men också behållit sina gamla, åtminstone en del av dem.

Barn får lära känna, och lära sig att samarbeta med, många olika barn. Fair enough, men stabilitet och varaktiga kompisrelationer är kanske inte så dumt det heller. 

Det här året ska Alicia gå i samma klass som två av sina bästa kompisar. Lycka!

Max får inte någon av sina två allra superbästa kompisar i sin klass. "It´s ok," sa han och ryckte på axlarna. "I can play with them on the yard. "  Och det har han ju rätt i, de träffas alltid på rasterna. 

Jag tror att det som gjort mig mest positiv till alla klassbyten är att Alicia, som har gått där i fyra år nu, är så trygg på sin skola. Hon känner inte bara barnen i sin klass, hon är mer eller mindre god vän med massor av ungar på skolgården. Hon är aldrig nervös för om hon ska känna någon på "after-school" programmen, hon vet att det finns alltid någon hon känner, alltid någon gammal klasskompis. Det är skönt.

Om två dagar börjar skolan. DET är skönt! 

Alltid, alltid när min barn åker iväg utan mig infinner sig den där molande obehagliga rädslan för att det ska hända dem något, att de inte ska komma hem igen. Vi kramas och jag vinkar och de vinkar och till sist blir de lite less och säger "jaja, mamma nu åker vi, hejdå."

Sedan är de borta och jag borde vara lycklig över at få tillbringa en hel dag i ensamhet, men istället blir jag bara rastlös och ångrar lite att jag inte följde med i alla fall. Jag vet inte vad jag ska börja med för det är så mycket jag vill göra och jag har bara den här dagen och herregud halva dagen har ju redan gått!

Sedan tar jag mig i kragen och kommer igång med något och sedan följer några timmar av absolut frid och ro när jag inte ägnar mina barn en enda tanke, jag vill bara att den här dagen aldrig ska ta slut.

Så småningom väller de in genom dörren igen och lägenheten som nyss var tyst och fridfull blir ett enda barnkaos när alla samtidigt ska kramas och berätta vad de har gjort och visa upp dagens eventuella inköp eller egentillverkade saker eller nåt som de har hittat hos farmor och släpat med sig hem.

Då är jag beredd. Jag har vilat en dag från utflykter, konflikthantering och strid om tv/dator/ds-tid – jag är en utvilad supermorsa som fixar vad som helst och som andas ut lite försiktigt, så innerligt lättad över att allt gick bra och att de är hemma igen.

Den 29:e augusti löpte den första banköverenskommelsen ut

Den 31:a augusti löpte den andra banköverenskommelsen ut.

Dessa två måste nu förlängas. Bankerna måste gå med på att även fortsättningsvis acceptera vårt bud (som alltså är lägre än den summa som ägaren är skyldig bankerna). Förra gånden det hände, med den köpare som var inblandad före oss, vägrade bank 2 göra det – de ville ha mer pengar – och då drog sig köparen ut. Vår mäklare säger att dessa två överenskommelser är "on hold" just nu. Hon kan inte begära en förlängning, det måste säljarens mäklare samt deras manager göra (vår mäklare och säljarens mäklare jobbar händelsevis på samma kontor). Vi vet inte vad "on hold" betyder.

Den 31:a augusti skulle vi ha "closed escrow" och allting vara klart. Det sket sig, kan man ju konstatera.

Den 4:e september löper vår låneöverenskommelse ut, det vill säga den ränta som vi fått på lånet är inte längre låst

Den 9:e september börjar skolorna.

Den 10:e september blir vår låneansökan ogiltig och hela processen måste göras om. 

Den 15:e september (ungefär) löper den 30 dagar långa överenskommelse från IRS om att "release the lien" som de har på huset på grund av ägarens skatteskulder (flera miljoner). När den går ut måste den förlängas och vi vet inte om det går igenom.

Allt dessa deadlines, möjligtvis med undantag av bankernas, hade vi kunnat hålla om bara vår mäklare hade lämnat in rätt ansökan till delstaten Kalifornien om att även de ska "release the lien" som de har på huset, eftersom ägaren är skyldig pengar till dem också. Det gjorde inte vår mäklare och ansökan blev liggande i över två veckor på någons skrivbord. Den rätta ansökan lämnade hon in för bara några dagar sedan. Igår eftermiddag fick vi reda på att den ansökan kommer att ta 21 dagar att behandla. Vi vet inte exakt från vilket datum det gäller och det har vår mäklare svårt att tala om för oss. Vi vill strypa vår mäklare.

Nu kan vi välja att be alla dra åt helvete, dra oss ur hela affären och istället lägga ett bud på ett annat hus i samma område. Det är ett hus som vi lagt bud på tidigare men som då inte blev accepterat. Nu, eftersom de inte kan sälja huset till det pris de vill, har de kommit tillbaka till oss. Möjligtvis kan de ha hört av sig till andra köpare också, det vet vi inte. Det huset är lite större, men har sämre läge och kräver mycket renovering. Mycket renovering.

Vi kan också välja att vänta de där 21 dagarna. Skoldeadlinen, den som vi så förtvivlat gärna ville hålla för att barnen skulle få börja rätt skola från början, är ju redan kraschad. Nu får de börja sin vanliga skola och sedan får vi väl se vad som händer med det. Men att vänta tills de där 21 dagarna är över innebär inte på något vis att affären sedan är avklarad. Bankerna kanske kräver högre pris. IRS kanske vill ha sina pengar. Delstaten kanske bestämmer att de också vill ha sina pengar. Dessutom kanske vi förlorar möjligheten att köpa det andra huset, där ägarna väntar på att vi ska höra av oss med ett nytt bud inom kort.

Sådärja. Nu ska vi äta frukost, ta ett morgonbad i poolen och gå på Sea World. 

Det är varmt, varmt, varmt. Vi badar mest hela tiden, varannan dag går vi till poolen, varannan dag till havet. Havet är alldeles underbart, det blåser så skönt och vattnet är alldeles varmt, det är ett plus. Poolen ligger närmare och har ingen sand, det är också ett plus. Det är också ett plus att vi över huvudtaget kommer in där – man skulle kunna tänka sig att vi blev portförbjudna efter förra veckans blodfest och välkomna tillbaka först när vi gått en kurs i konflikthantering utan våld.

Nåväl. Skolan börjar inte den här veckan heller – varför börjar skolan så sent, är det av besparingsskäl?? – och det är fortfarande varmt ute, men idag orkar vi inte med något bad. Det får bli någon inomhusaktivitet med luftkonditionering. Naturhistoriska museet. Så får det bli.

Där satt jag med Erik på en handduk i skuggan under ett träd och åt vindruvor och diskuterade simglasögon när Nicole ropade, "Ing, it´s Max, something happened to Max, he´s bleeding!"

Jag tittade upp, mot andra sidan UCLA:s stora familjepool, och såg en liten klunga människor och där någonstans en litet blont huvud som kunde vara Max.

Sprang ditåt, såg på långt håll att det verkligen var Max och såg en blodpöl stor som en middagstallrik på marken framför honom. Hann tänka i en mikrosekund att han slagit i huvudet i poolkanten och höll på att förblöda och dö, men så såg jag hans fullständigt nerblodade nedre del av ansiktet och att en av badvakterna höll ett stadigt tag om hans näsa och paniken försvann: Det var bara näsblod. 

Det var bara näsblod men vilket extraordinärt näsblod det var - att så mycket blod kan komma ur en liten barnnäsa övergår mitt förstånd. 

Och vilken uppståndelse det blev. Alla människor jagades ur poolen av sammanbitna  badvakter, män i svarta gummihandskar kom springande, saneringspersonal tillkallades.

Max, han bara satt där och spottade blod och försökte svara på frågor som den tillkallade badvaktschefen ställde för att se om han var vid sina sinnens fulla bruk. Det gick bra, han var ok. Han hade inte ens ont, han var bara väldigt blodig.

"What happened?", frågade jag badvakten som höll i Max näsa. "Did anyone see what happened?

"I´m not sure", sa badvakten. I turned around and saw that he was bleeding and I pulled him out of the water. I. think a little girl punched him."

"A little girl punched him??" upprepade jag, alldeles häpen över att Max blivit överfallen av en okänd liten tjej.

"I think so", sa badvakten och lät själv ganska förvånad över det hela.

Men så tänkte jag lite till, tänkte på hur mina barn allt som oftast löser konflikter som uppstår mellan dem, och frågade:

"Was it really a small girl? Or was she taller than him?"

Det visste inte badvakten, men Max bekräftade min tanke:

"It was Alicia" kraxade han fram och när han gjorde det bubblade blodet ur munnen på honom.

Ja, det var Alicia. Min vanligtvis ganska fridsamma dotter hade gett sin bror ett slag rakt över näsan. För att han hade slagit henne för att hon hade råkat sparkat honom när de lekte i vattnet. Det vanliga alltså, fast den här gången med oanade konsekvenser.

Hans näsa slutade inte blöda och han fick sitta där ett bra tag till. Sedan togs han in i det evakuerade omklädningsrummet för att duschas av och omklädningsrummet fick stänga för att städpersonal skulle kunna sanera alltihop.

Så småningom, när poolen också var sanerad, öppnade den igen, men vi hade badat färdigt. Både Max och Alicia var ganska skärrade och mycket tystlåtna. Vi fikade lite stillsamt för att lugna ner oss efter dramatiken och sedan åkte vi hem. 

Ingen har slagits efter det. Inte den kvällen och inte igår. Jag hoppas det håller i sig.