Ingegerd Landström

Jag har hela kvällen för mig själv och jag har en lång lista på saker som jag borde göra, som jag verkligen vill göra. Men jag förmår inte göra någonting vettigt alls; det enda jag förmår är att halvhjärtat leta efter intressanta jobb som jag kan söka (utan att hitta några), vara olycklig över att jag aldrig någonsin kommer att kunna skriva så som Bodil Malmsten skriver, samt försöka låta bli att äta upp ett helt paket Ballerinakex.

Det är allt. Hela dagen har jag väntat på att det ska bli kväll och på att min familj ska ge sig ut på egna äventyr. Nu det kväll, min familj är ute på egna äventyr och det enda jag vill är att de ska komma hem och befria mig från den här misären.

"Hey, this band does som really good shit! Who is it, Kei-ess-em-bii, who are they, are they still together?"

Är inte det märkligt att människor som har det gemensamt att man älskar det skrivna ordet, som har hundratusen tankar i sina huvuden – stora grandiosa tankar och små meningslösa – som man bara måste, måste få ur sig för att det ska bli plats för något annat, för nästa tanke; som sitter hukade över sina datorer och klurar över om det inte kanske passar bäst med ett kommatecken där eller om man ska våga sig på ett semikolon; är det inte märkligt att en relativt stor andel av dessa skrivälskande människor som väl rimligtvis borde vara fullständigt euforiska över såväl alla de möjligheter som ny teknik ger som över att det fortfarande finns butiker med väggarna fyllda av underbara prasslande papperstidningar och tidskrifter från golv till tak inte är det utan istället grupperar sig i det gamla vs det nya och ägnar dyrbar skrivtid tlll att beskriva hur meningslöst, pladdrigt och dåligt det nya är, alternativt hur förfärligt gammalt och omodernt och skitviktigt det gamla är i syfte att en gång för alla bestämma vilken gruppering, den gamla eller den nya, som är den viktigaste MAKTFAKTORN i samhället.

Ja, svarar jag på den frågan, det är mycket märkligt.

I thought I should try to write in English every once in a while. Because I need to practice, because my U.S. friends ask me if it isn’t about time and, ultimately, because a dear, old friend looked me sternly in the eye the other day and told me to get on with it.

And so I did.

Or, rather, I tried. I tried writing a very short and simple text about our visit to the U.S. Embassy in English, only to end up with a few half-finished, poorly phrased sentences and a level of frustration that took two beers and half a bag of pistacchio nuts to get rid of. I ended up writing the damn thing in Swedish just to get it out of my head.

It shouldn’t be this difficult. I do small talk, I tell jokes, I argue with my husband (and win!) in English – writing should be easy, but it’s not. I can’t find the words and expressions, grammar is impossible and everything sounds…I don’t know…slightly off. Most of all, words and finished texts, no matter how short or insignificant, belong to me in an entirely different way when I use Swedish. They are closer to my heart, that’s the best way I can describe it, at least while using English.

So this whole switching-language-experiment, I don’t know, in a way I would like to just forget about it. But my dear old friend is a very persistent woman and smart too and I can feel her giving me one of her stern looks all the way from Uppsala, so fine, I’ll give it a try. Every fifth text or so will be in English from now on. Maybe every seventh to begin with. And every once in a while,  if I can come up with a good enough excuse, I will be allowed exceptions.

Here we go.

Det var kö vid amerikanska ambassaden när vi kom fram. En lång kö, kanske 20 meter eller så, men det var ingenting som vi behövde bekymra oss om. Vi gled förbi till vänster om kön, ställde oss vid skylten "US citizens" där ingen annan stod och två sekunder senare öppnades dörren och en vakt kom ut.

"US citizens?" frågade han.

"Yes", sa Jeff.

"Can I see a passport." En order, ingen fråga.

Vi tog fram vår lilla passhög, vakten kastate en blick på det översta passet, nickade, gick åt sidan och höll upp dörren för oss: "Welcome home."

Jeff suckade lättat. Ungarna fnissade. Jag tänkte att jag ska nog se till att få in den där medborgarskapsansökan till hösten i alla fall.

Lugn. Ett sådant lugn i mitt liv har jag inte känt sedan…ja…jag minns inte när. Kanske var det morgonen efter att jag lämnat in slutmanus till min avhandling. Det var en söndag morgon, vi var bjudna på brunch hos Jeffs chef och vi stod ute i hans trädgård i Pacific Palisades och drack champagne med apelsinjuice. När någon frågade mig hur det gick med avhandlingen svarade jag, "I´m done. I turned it in last night" och tog mig ännu en klunk champagne. Hela den där morgonen och några dagar till – innan disputationsångesten tog över och försatte mig i ett konstant tillstånd av total stress och nervositet – gick jag omkring, fullständigt nollställd, tänkte inte en tanke utöver vad som pågick här och nu och möjligtvis vad ungarna skulle ha i sina lunchlådor nästa dag. Det var skönt, så oändligt vilsamt.

Nu har vi landat i vår sommarstuga och det känns just så skönt och just så oändligt vilsamt som den där söndagsmorgonen. Det gjorde det redan förra veckan när vi masade omkring i Uppsala i mycket maklig takt. Vi sov länge. Åt glass. Låg i parker och läste. Sightseeingade så mycket vi kände för. Träffade våra käraste gamla vänner. Vi hade inte ett enda "måste" på en hel vecka, förutom ett besök på amerikanska ambassaden för att skaffa ett nytt pass till Alicia. Men detta potentiella stressmoment gick förvånansvärt bra och vi kompenserade dessutom rejält med att masa runt på Skansen hela eftermiddagen, ätandes glass och drickandes kaffe och tittandes på en och annan älg.

Och nu, nu läser jag. Konstruerar coola cykelhopp till mina barn. Lagar mat. Ibland, när andan faller på, rycker jag lite ogräs på gräsmattan som min bror har anlagt utanför vår stuga och som kommer att vara så tät och fin till nästa sommar. Det är allt. Det alldeles tillräckligt.

Det första biblioteksbesöket för sommaren är ren och skär lycka. En stillsam lycka över alla böcker som står där i hyllorna och väntar och över den ocean av tid som ligger framför mig  – en hel sommar – då alla dessa böcker ska läsas.

Jag läser bara svenska författare, allt annat är slöseri med tid, allt annat kan jag läsa hemma. Idag blev det Bodil Malmsten, Ulf Lundell och Stig Claesson. Bodil Malmsten läste jag för första gången för bara några veckor sedan. Hittade Det är fortfarande ingen ordning på mina papper i min bokhylla, den har stått där i några år och jag har inte kommit mig för att läsa den. Men nu gjorde jag det, inte för att jag så gärna ville ta mig an just Bodil Malmsten, men för att jag behövde läsa en bok med korta texter och då passade just denna bok alldeles förträffligt. Så jag läste den och blev lite förälskad och ville helst ta med den till Sverige, men det hade ju varit ett förfärligt slöseri med plats att dra med sig redan lästa böcker till Sverige, så den fick stanna hemma. Men nu har jag två andra böcker av henne i min bokhylla och det känns bra.

Ulf Lundell. Ulf Lundell lånade jag för att jag läste om Jack förra sommaren och påmindes om hur mycket jag älskade Ulf Lundell en gång i tiden: musiken, böckerna, allt. Tänkte att jag vill se om jag tycker lika mycket om honom fortfarande. Och så lånade jag en bok av Stig Claesson därför att jag aldrig läst något av honom och för att jag blev så nyfiken när jag läste alla fina ord om honom efter att han dog förra året. Alla dessa författare, alla dessa böcker, som jag inte läst ännu. Vilken skatt.

Ännu en flygresa avklarad och jag går nu och funderar på hur jag ska vidareutveckla min strategi. Jag tvekar mellan två olika alternativ och jag har svårt att bestämma mig. Det är ett stort beslut att fatta; det har med hela mitt förhållningssätt till omvärlden att göra. Såhär:

Alternativ 1: Så fort vi satt oss på planet knackar jag den person som sitter framför min 4-åring på axeln och säger. "Hej du, ursäkta, jag vill bara säga att min 4-åring sitter här bakom dig. Hans ben är precis så långa så att han gärna använder din stolsrygg för att sätta sig tillrätta på stolen. Jag vet att det är irriterande och jag lovar att jag verkligen ska försöka se till så att han inte stör dig, men det kommer nog att hända någon gång då och då. Jag hoppas du har överseende med det."

Alternativ 2, som jag i så fall kommer att använda mig av när personen framför Erik fått två-tre knuffar i ryggen av små 4-åringsben under loppet av en timme och ilsket vänder sig om och fräser något otrevligt eller ger mig/min son/oss båda en mördande blick, består i att jag svarar denna person ungefär så här: "Hörru min vän, du sitter i ekonomiklass på flyg, vi är tvåhundra personer som sitter packade som sillar här. Är du så korkad att du trodde att det ingick i priset att du skulle få sitta totalt ostörd i tio timmar med alla dina medresenärer fastlimmade vid sina stolar och med en enda tanke i sina huvuden: Att inte störa dig? It doesn´t get any better than this – deal with it, or get a fucking first class ticket (lite svårt med den svenska översättningen där på slutet, ibland är engelskan oslagbar. Särskilt när man är arg)."

Om personen framför mig är en stor, muskulös man som breder ut sig över sina stolsgrannar (vilket händelsevis var fallet på denna resa) så skulle jag, beroende på graden av aggressivitet från hans sida, eventuellt lägga till följande: And besides, I think the person next to you would rather have the occasional kick in the back from a 4-year old with no shoes, than your ridiculously oversized arm in her lap the entire trip. Now get out of my face muscle boy, you disturb the hell out of me."

Ja, ni hör ju. Totalt olika alternativ, totalt olika sätt att ta sig an sin omvärld.

Jag tror att alternativ 2 skulle vara ganska tllfredsställande att använda sig av på kort sikt och det fortsatta samtalet skulle kunna ta sig många spännande vändningar. Eventuellt skulle det kunna engagera både medresenärer och kabinpersonal i ett livligt samtal. På lång sikt tror jag dock att det skulle göra mig till en likadan människa som den jag har framför mig och det vore förfärligt sorgligt.

Jag får fundera vidare, jag har ju ett par månader på mig att bestämma mig. Jag hoppas jag bestämmer mig för ettan.

"Mommy, that was so fun! I love security check, it´s the best part of the trip!"

Jag sörjer min sons hår idag.

Vi gick till frisören och en extremt muskulös man med stora tatueringar och stark fransk accent tittade på Max långa hår och sa:

"I löv ´is air. Beautiful. I will not cut it short. Nonono, not short."

Det kändes tryggt, tyckte jag. Ingen stubbfrisyr skulle komma förbi denne franske frisörs händer, Max skulle få ha kvar sina lockar, de skulle bara bli lite mer välansade.

Sedan försvann Max med frisören och jag försjönk i min bok.

Fyrtio minuter senare tittade jag upp från boken och skrek förtvivlat: "WHAT THE HELL DID YOU DO TO MY SON´S HAIR, YOU FREAKIN´CLOUSEAU??!!!"

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Istället rufsade jag om i Max hår – de ynkliga hårstrån som Clouseau hade haft vänligheten att lämna kvar – och sa "vad snygg du blev, Max. Jättefin." Sedan log jag vänligt mot frisören och gick ut genom dörren, undrandes vad i hela fridens namn som hände här. Jag förstår det fortfarande inte. Jag bara sörjer hans hår.