Ingegerd Landström

Vi håller så sakteliga på att återhämta oss från vårt influensahelvete och jag sitter här och funderar på om jag kanske skulle koka mig en kopp kaffe. Jag har inte druckit kaffe sedan i söndags morse, då jag drack en kaffe latte, åt en engelsk scone och la mig ner för att vila bort den där lilla förkylningen som jag kände var i antågande. Ha! Jag reste mig inte upp på tre dagar och när jag väl gjorde det var jag inte ens frisk, bara tvungen att kliva upp för att mina barn var sjukare än jag och ens barn – särskilt de sjuka – är man alltid så illa tvungen att ta hand om, det hjälps inte.

Men nu mår vi bättre och jag funderar på om jag ska koka kaffe. Inte för att jag är så sugen på kaffe egentligen, mest är jag så nöjd över att jag inte mår illa och faktiskt kan tänka mig att dricka lite. Eller borde jag kanske helt enkelt skulle lägga av när jag ändå varit utan i nästan en vecka. Kanske jag är avvänjd och borde övergå till grönt te? Jag ska fundera lite till.

Såg ni honom, cellisten, som spelade så vackert för vår nye president igår? Han såg så strålande stolt och glad ut och jag grät en skvätt när han satt där på scenen och log ut över världen.

Över huvud taget så gräts det en hel del i min soffa igår. Lite när den blivande presidenten kom in och en del när kameran svepte över publiken som också hade tårar i ögonen och den där äldre mannen som stod och gjorde honnör och så när presidentens höll sitt tal som var precis så förtroendeingivande och hoppfullt och ödmjukt och fullt av självförtroende som det behövde vara. Ja och sedan, eftersom jag satt där i mitt Vicadin-rus, halvt dödssjuk i influensa, så grät jag väl över något annat också, Pepsireklamen kanske, jag minns inte riktigt, jag tror jag somnade igen.

Men idag är en ny dag och jag mår bättre och idag heter vår president Barack Obama. Idag känns det verkligen så här, bara ännu bättre, för nu står han ju där, vår nye kapten. Och vilken kapten han är.

…skolveckan efter jullovet avklarat. Snart återvänder jag till livet. Och till min blogg. Det ska bli roligt.

Jag läser inga romaner längre. Ibland börjar jag läsa en, men jag avslutar den inte. På sistone har jag påbörjat, men inte avslutat, Pojkår (J.M Coetzee), White Teeth (Zadie Smith) en bok av Klas Österberg från 1978 och en ganska ny bok av T.C. Boyle. Inga dåliga grejer alltså, jag kan inte direkt skylla på att det var usla böcker som inte gick att ta sig igenom.

Istället läser jag novellsamlingar. Eller "short stories", jag vet inte riktigt vad det heter på svenska. Både fiction och non-fiction. Det är mycket praktiskt: Jag hinner läsa en halv berättelse, en hel om den är kort och jag måste vänta på grönt ljus, på väg till jobbet på morgonen. Jag kan läsa två medan jag steker plättar. Om jag är asocial och inte äter lunch med mina kollegor så hinner jag också med ett par stycken.

Någon enstaka gång, om jag råkar ha haft en bok liggande i bilen och det är ett långt rödljus, har det hänt att jag läst i bilen. Då har jag känt hur jag i ett slag fövandlats till en sån där tyypisk amerikaaan, en sån som gör saker i bilen som man inte bör göra och som svenskar i gemen tycker om att fnysa föraktfullt åt. För en svensk kör med händerna på tio över två i alla väder om det så skulle kosta honom livet, det vet man ju. "Live a little", vill man säga till dessa människor. "Ta en klunk kaffe, klia dig i nacken om du känner för det. Var lite crazy." I alla fall, jag gör inte det ofta alls, dels för att jag inte kör mycket bil, dels för att hur det nu än är så blir man lite ouppmärksam när man läser något spännande. Man glömmer bort att lyfta blicken och när man sedan gör det så har kön börjat röra på sig och bilen bakom lägger sig på tutan, med all rätt, för det finns inget mer irriterande än folk som stoppar upp trafiken.

På detta vis (men nästan aldrig i bilen) har jag läst ett par böcker av David Sedaris, en bok av Kary Mullis (nobelpristagare i kemi) och ett par böcker med berättelser om Los Angeles , skrivna av lokala författare. De böckerna ska jag skriva något ordentligt om sedan. Nu, sömn.

Vi kom iväg på konsert igår kväll i alla fall och det var väldigt trevligt. Vi var bara lite besvikna på ljudet, det var väl så beskedligt, vi hade nog väntat oss att bli blåsta av stolarna när hela orkestern tog i, men inte minsta susning nådde oss där vi satt. Kanske satt vi för högt upp (fast vi satt ändå inte så högt upp), kanske satt vi för nära en vägg, vad vet jag.

För övrigt, eftersom jag inte kan någonting alls om klassisk musik och bara tycker mycket om att lyssna på det på ett totalt okunnigt och okritiskt sätt, så kan jag bara konstatera att det var en fantasiskt bra konsert. Emanuel Ax spelade Brahms så att de som satt parkett faktiskt blåste av stolarna och vi som satt högre upp åtminstone ryste lite grann. Och eftersom det var "Casual Friday" så kom Maestro Salonen och Mr. Ax ut på scenen efteråt för en liten Post-Concert Discussion och Mr. Ax visade sig vara en mycket lågmält rolig och sympatisk farbror som jag  gärna hade lyssnat länge på. Maestro själv såg inte alldeles bekväm ut, han satt mest och drog mest handen genom håret och kom inte riktigt till skott. Han var väl trött förstås, det tar på krafterna att dirigera.

Ja, sedan skulle vi gå ut och dricka drinkar, men då tog skidhelgen ut sin rätt och vi åkte hem och stupade i säng, med Brahms ringande i öronen.

Förr i världen, på den tiden när folk inte snokade runt i soprum och skräpkorgar på jakt efter namn, social security nummer, körkortsnummer, kreditkortsnummer eller vilka nummer som helst som kan säga något om en person,  kunde man fördriva tiden med att städa i sin plånbok. Kommer någon ihåg hur det var? Man stod där i någon postkö (på den tiden fanns posten kvar också), eller väntandes hos tandläkaren, eller väntandes på sin man som alltid är sen, och man hade ingen bok eller tidning att roa sig med. Då började man rota bland alla kvitton och lappar som låg intryckta i plånboken, funderade på vad det var man hade handlat på den affären, mindes hur bra den där konserten hade varit och undrade hur i fridens namn senaste matinköpet hade kunnat gå på nästan 2000 spänn!

När man hade gjort det, gått igenom alla lappar, så tog man alltihop och slängde dem i närmsta papperskorg och genast kändes det som om det där meningslösa väntandet ändå inte hade varit alldeles meningslöst. Det var fint.

Nuförtiden händer det fortfarande att man får vänta och att man inte tagit med sig något att läsa och av gammal vana börjar man rensa bland alla lappar i plånboken. Skillnaden är att nu måsta man dela upp lapparna i sådant som måste strimlas och sådant som kan slängas i papperskorgen. Som regel visar sig nittiosju procent av lapparna uppbära någon form av identifikationsmöjliggörande information och måste följaktligen tryckas tillbaka i plånboken för att bäras hem och sedan strimlas. Resultat: meningslöst väntande och dessutom irritation, en viss sorg rentav, över tillståndet i världen.

Om man frågar någon hyfsat ung människa varför de bor i Los Angeles så är det inte alldeles ovanligt att man får svaret: "Where else can I go skiing in the morning and surfing in the afternoon?" Någon gång har jag frågat om de faktiskt har gjort det, men det är det ingen som har gjort. Det är själva principen som är grejen här tydligen.

Jag tänkte på det där med skidåkningen/surfingen i eftermiddags när vi satt i bilen på väg hem från Big Bear, utmattade efter ett långt förmiddagspass i skidbackarna och med ansiktena (mest mitt) sönderbrända av stark sol. Jag satt och tänkte på att jag hade ingen som helst lust att komma hem och packa upp, duscha, täcka över mitt illröda ansikte på något fantasifullt sätt, lämna över trötta barn till farmor och sedan ta bilen in till stan för att lyssna på LA Phil. Biljetterna var min julklapp från Jeff och jag har verkligen sett fram emot föreställningen, men så kom skidresan ivägen och man blir verkligen helt utmattad av sol, frisk luft och skidåkning och inte så värst konsertsugen.

Men så kom jag att tänka på det där med kontraster och så tänkte jag att nu jag kan i alla fall säga att jag har åkt skidor på förmiddagen och sett Esa-Pekka Salonen dirigera på kvällen och då kändes det lite bättre. Inte direkt ett motiv till att bo här, men i alla fall. Alltid något.

Vi har alltså åkt på semester och ja, vi tog med oss några datorer för vi åker inte gärna någonstans utan dem. Man blir bara stressad av att lämna datorn hemma, det är min fasta övertygelse. Vi brukar däremot inte ha med oss tre, men jag fick min nya imorse och det skulle överföras en massa filer och grejer, så både den gamla och den nya fick följa med på en roadtrip upp till bergen.

Vi är alltså i Big Bear och allting är precis som det ska vara. Det är en finfin liten stuga. Det är en lycklig morsa som hjälper sina svettiga ungar av med de blöta kläderna när de kommer in klockan nio efter att ha tillbringat hela kvällen i backen bakom vår stuga, byggandes en pulkbacke. Det är en hummande farsa som har börjat scanna av fastighetsmarknaden för att se om vi kanske ändå inte skulle köpa en stuga här. Det är snö, sol och glada barn.

Och imorgon ska vi åka skidor. Och snowboard. Mina ungar ska ställa sig på skidor för första gången i sina liv. Vilken dag det blir!