Ingegerd Landström

Julen är över men jag kan inte förmå mig till att packa undan julsakerna, de är så fina och vår julgran är så vacker och lyser så trivsamt på kvällarna. Det blir mörkt tidigt på kvällen och ljust sent på morgonen och dessutom är det fortfarande kallt och regnigt eller bara plain old dimmigt ute, och då behöver jag en vacker julgran som lyser upp mitt liv och mitt vardagsrum. Den får hänga med i några dagar till.

Semester är också fint att ha och det har jag nu. Min semester sammanfaller med ungarnas sista lediga skolvecka och det är förfärligt trevligt, förutom ibland när det är ett litet helvete. Jag fixar en hel del, tjat till exempel är jag bra på att inte bry mig om desto mer, men bråk som urartar till att någon börjar slåss och någon annan ger igen, som gör att jag måste lösa konflikter som jag inte vet hur de har uppstått och där alla inblandade blåljuger mig rakt i ansiktet om vem som har gjort vad och som dessutom uppstår en gång i halvtimmen, gör mig galen. Gör att jag aldrig någonsin vill ha semester igen, i alla fall inte tillsammans med mina barn.

Jaja, det där var en överdrift förstås, bråket går över och sedan blir allting bra igen och att vara hemma med mina fina barn är det bästa som finns. Nu, till exempel, bygger de med lego och allt är frid och fröjd. Inom fem minuter kommer de att börja bråka om någon särskilt attraktiv legobit och då kommer de att ropa på mig för att jag ska utreda vem som är den rättmätige användaren av denna legobit i detta nu, och då gör jag det. Eller så kan det hända att jag sopar ihop varenda legobit i detta hus och slänger ner dem i en stor kartong som jag sedan placerar på ett hemligt ställe och plockar fram på deras artonårsdag. Jag får se. Hur som helst,  just nu byggs det legobilar och allt är lugnt. Gott så.

Ett par timmars sitta-framför-datorn-tid på biblioteket mitt på blanka lördagseftermiddagen, det har varit mycket trivsamt. Jag  gillar mitt lilla bibliotek, det finns gott om bord och det är oftast lugnt och stillsamt även om det är mycket folk, vilket det ofta är. Så förfärligt många böcker finns det inte, det är trots allt bara ett lokalbibliotek, men man kan beställa allt möjligt trevligt från centralbiblioteket och några dagar senare plockar man upp dem här. Lätt som en plätt. De har en bra barnavdelning också, med en förfärlig massa filmer som man får låna alldeles gratis i ett par dagar. Vi, ok jag, glömmer nästan alltid bort att lämna tillbaka dem i tid för två dagar är ju inte mycket alls, men jag tänker att böterna går till bibliotekets verksamhet och då betalar jag glatt. Så behöver det ju inte alls vara, det inser jag ju, det kanske går till personalens fikakassa och inte alls till att driva biblioteket, men å andra sidan är bibliotikarie ett förnämligt yrke som alldeles säkert är grovt underbetalt, så de kan gärna få mina pengar och göra vad de vill med dem.

Nu ska jag åka hem och laga västerbottensostpanerad fläskfilé med saffransris. Roligare mat har jag ju lovat!

Det är svårt att skriva det första inlägget ett nytt år. Jag vill gärna skriva något eftertänksamt och nyårsaktigt, men jag kommer inte på någonting, jag är för trött. Jag sover för litet och jag har inte börjat äta nyponpulver, så det nyårslöftet kraschlandade redan innan det hann lyfta. Men på andra sätt tycker jag nog att jag har börjat mitt nya år på ett tämligen storartat sätt: jag har skickat iväg de sista julkorten, gått med i en grej som jag har funderat ett bra tag på om jag borde gå med i, skickat iväg en födelsedagspresent som möjligtvis kan komma fram i tid, returnerat beställda grejer som jag inte gillade, och lagat både potatisgratäng och äppelkaka. Det låter inte så märkvärdigt, jag vet, det är väl sånt som folk gör mest hela tiden utan att klappa sig själv på axeln, men att ta tag i saker och ting är inte alltid min starka sida och därför är jag nöjd. Dessutom har vi pratat huslån med en UCLA-lånepeson och nästan bestämt oss för att åka till Big Bear på söndag. Det här året kan vad som helst hända.

Varje morgon kliver jag upp och slår ihjäl myror. Ibland är de bara fem och då trycker jag till dem litet förstrött och övergår till att göra frukost eller bygga en legobil med Erik och tänker inte mer på det.

Men ibland är de 95 och springer omkring över hela köksbordet och äter någon kvarglömd druva eller äppelbit och det är snuskigt. Det är snuskigt med så många myror och det är dessutom en usel start på dagen: myror eller ej, jag tycker inte om att känna mig som en massmördare klockan sex på morgonen. Jag bankar ihjäl dem och de märker förstås vad som händer – myror är smarta eller hur – och panikslagna små kryp springer åt alla håll för att försöka komma undan denna vanvettige näve som slår ner allt i dess väg. Till sist är det bara en myra kvar, överallt ser den döda kamrater och den vet inte vart den ska ta vägen, och så bankar jag ihjäl den också och mördandet är över för den här gången. Över hela köksbordet ligger det små myrlik som jag sopar ihop i en liten hög och slänger i skräpkorgen och sedan tvättar jag händerna noggrannt och känner mig som den slaktare jag är.

Ännu värre är det om Erik eller Max är med på dödandet: "Döda dem mamma, döda dem!" skriker de och hjälper till så gott de kan. Så lär man inte sina söner att ha respekt för allt liv, det är jag ganska säker på.

För att kunna uppfylla nummer två av mina tre nyårslöften så tror jag att jag måste börja i tid. Så redan idag, den 28:e december 2008, sa jag till Jeff "nej, nu måste jag faktiskt gå iväg och bestämma vad jag ska göra av mitt liv". Det är svårt att säga emot någon som står inför en sådan utmaning, så han önskade mig lycka till och fortsatte med städning och målarprojekt och legobyggen och allt vad vi höll på med denna söndagsförmiddag. Jag har inte så länge på mig, om en och en halv timme ska vi iväg och åka skridskor, men, ja, det är alltid något. Då börjar jag väl då.

(Här skulle jag ha haft en bild på en mycket vacker, mycket glad och extremt energisk boxer som heter Otto, men eftersom jag tappat bort min kamera så blir det ingen bild.)

Vi träffade Otto igen i eftermiddags och våra barn var inte odelat förtjusta över det. De tycker ju så väldigt mycket om hundar och vill så gärna ha en, men Otto…ja, han är lite speciell.

Det började avvaktande:

"Mamma, I think I want to wait for you in the car", sa Max när vi närmade oss Ottos hus och minnen från deras förra möte, då Otto åt upp Max fotboll och var allmänt galen sådär som valpar gärna är, började komma tillbaka. Otto är möjligtvis  ännu mer galen än andra valpar, eftersom hans matte och husse inte har fått riktig ordning på det där med hunduppfostran ännu. De är lite väl mesiga helt enkelt, inte riktigt rätt approach när det gäller en boxer som är som en enda mycket stor muskel, misstänker jag.

Men allt slutade lyckligt och väl och efter några timmar tillsammans hade Otto vunnit allas våra hjärtan och ungarna hade vågat sig ner på golvet. Jag erbjöd oss att vara hundvakter om ett par månader och Jeff , som alltid viftat undan allt prat om eventuella hundar i framtiden och föreslagit guldfiskar istället, tyckte att kanske vi skulle skaffa oss en liten Otto-valp när han, Otto alltså, ska bli pappa så småningom.

Så, hus och sedan möjligtvis en hund, det önskar jag mig inför nästa år. Och så lovar jag att laga roligare mat, att verkligen försöka förverkliga mina diffusa idéer och planer, och att se till att få tillräckligt med sömn. Sova mer helt enkelt. Antingen det, eller så får jag se till att testa det där nyponpulvret.

I USA går man gärna på bio på juldagen och det gjorde vi också. Vi såg Marley & Me som hade premiär idag och här följer handlingen i korthet:

Kvinna och man – båda journalister – gifter sig. Flyttar till Florida där hon genast får jobb och skriver om viktiga saker som han inte orkar läsa. För långt och för komplicerat. Han får jobb så småningom, som någon typ av lokalreporter, skriver om mindre viktiga saker.

De köper hus. Hon åker iväg och gör stora reportage. Han gör det inte.

Han är rädd för att hon vill ha barn, köper hundvalp i födelsedagspresent för att hennes biologiska klocka ska ticka långsammare.

Hunden är jättesuperduperbusig men söt förstås och allt är lyckligt ett tag. Förutom att han är avundsjuk på kollegan som är en riktig reporter (tänk Ulf Nilson på 70-talet). Det vill han också vara. Egentligen. Vad hon vill med sitt jobb får vi aldrig reda på.

Han föreslår att de ska skaffa barn. Hon vill också ha barn. De får barn.

Hon sitter framför datorn, försöker skriva en artikel, glömmer bort orden för att hon är så trött. Han tröstar, lovar att han ska kliva upp med bebisen nästa natt. Hon säger att han inte hör bebisen och inte kommer att vakna. Han säger att nej, det gör han ju inte.

De får ett till barn. Hon är slut, orkar inte med både barn och jobb och så den där jättesuperduperbusige hunden dessutom. Hon säger att hon måste gå in på jobbet idag, du får ta barnen. Han säger visst. Hur länge tänkte du vara borta? Hon ger honom en ilsken blick.

Han försöker byta blöja på bebis. Hon kommer in i barnkammaren och tar över eftersom han gör det på fel sätt. Vi förstår att allt är hennes fel och att han försöker så gott han kan.

Hon har dåligt samvete för både barn och jobb. Hon bestämmer sig för att sluta på tidningen. Han plutar bekymmersamt med läpparna (det är Owen Wilson för guds skull, det enda han gör är att pluta med läpparna).

Han blir befordrad, får ett erbjudande om att skriva kolumner i tidningen. Accepterar med tvekan, vill egentligen fortfarande bli Ulf Nilson. Hon är hemma med barnen.

Hon slänger sig ner i soffan en kväll, talar om för honom att han inte har en aning om hur mycket av sig själv man ger upp när man skaffar barn. Hur mycket livet förändras. Men det får man inte säga  och inte tycka, för då är man en dålig mamma.

De får ett barn till. Han får en 40-årskris.

Han får ett fett erbjudande om att bli riktig reporter. Tvekar. Hon säger klart du ska ta det, vi följer med dig. Han tar det. Blir riktig reporter, men inser att det var inte det han ville vara, han ville vara kolumnist. Och vad var det hon ville nu igen? Ingen minns och det var ändå inte viktigt.

Den jättesuperduperbusige hunden dör. Alla dricker varm choklad.

Ni får ursäkta, jag skulle skriva en bra avslutning på det här inlägget, men jag har inte tid, jag måste sätta mig och prata politik med mina barn.

…att jag har tagit julledigt från min blogg, inte alls. Det är bara det att vi har varit utslagna i magsjuka och förkylningar och mitt i allt detta sjukdomskaos har vi försökt fira någon slags jul.

Det gick väl sådär, tycker jag. Det kommer inte att bli någon julafton som vi ser tillbaka på med vemod och längtan i blicken, men den var ok. Idag är vi ganska friska, idag blir en bättre dag.

God Fortsättning, alla.

De ska sova över hos farmor och farfar ikväll. Han har varit så glad över det hela dagen, över att de ska få stanna hos farmor och farfar alldeles på egen hand. Men vi väntar för länge med att åka, det blir sent och han blir trött och då har han ändrat sig.

"Nej mamma, I want to sleep with you, I want to sleep in our house."

Jag påminner honom om allt det roliga de ska göra hos farmor och farfar och om hur roligt de hade förra gången de sov över, men det spelar ingen roll. Han ligger i sängen, jag ligger bredvid, och han gråter och vill sova med mig och vill följa med oss hem  och han vill inte sova hos farmor och farfar och han vill sova hemma, bara sova hemma.

Jag ger med mig förstås, hur kan jag göra något annat? Jag minns när jag var åtta år och hälsade på hos min kusin på egen hand i en hel vecka. Vi hade så roligt på dagarna och jag ville aldrig åka hem, men varje kväll grät jag mig till sömns, förtvivlad över att vara ensam i världen och hundra miljoners mil hemifrån.

"Vi sover här vi också, blir det bra? Vi sover här och så åker vi till jobbet tidigt imorgon istället. Ok?

Han snörvlar och snorar och nickar.

"Ok, mamma."

Vi ligger som vi alltid gör på kvällarna när vi läst färdigt och ska sova, med ansiktena tätt intill varandra och med hans hand mot min kind.

"Mamma", viskar han och klappar mig på kinden, snörvlar några gånger till.

Sedan somnar han.