Ingegerd Landström

Roligare än allting annat just nu, så roligt så att jag blir lika glad när jag tänker på det som när jag tänker på att vi har köpt ett hus, är att jag har skrivit en artikel.

Det är ingen märkvärdig aritkel alls; den kommer inte att publiceras i någon etablerad tidning, jag får ingenting betalt och den handlar helt anspråkslöst om ett besök som SWEA (organisation för svenska kvinnor bosatta utomlands) gjorde på UCLA Medical Center.

Men ändå. 

Jag gick på det där studiebesöket. Lyssnade på föreläsningar. Fick en visning av sjukhuset. Sedan gick jag hem och skrev ihop en artikel om alltihop, in i nyhetsbrevet med det och idag går det ut till medlemmarna. 

Det är inte det att jag inte har skrivit någonting tidigare, jag har skrivit massor: jag har skrivit dagbok i hela mitt liv, jag har skrivit fler pm än jag vill komma ihåg, jag har skrivit en avhandling och jag har fått ihop ganska många blogginlägg de senaste tre åren.

Men det här är annorlunda. Jag tänker på den där artikeln och blir alldeles lycklig. Den får mig att känna mig…ja faktiskt nästan som en journalist. Som ett embryo till en journalist. Eller som ett embryo till en skribent eller vad man nu ska kalla det, jag kan inte använda de där titlarna, det känns så förmätet. "Writer" kanske, det ordet tycker jag om. En som skriver helt enkelt, inget konstigt alls med det.

Mitt hus och min artikel. Mina två älsklingar just nu.

Vi har anställt en trädgårdsmästare. Jag vet inte riktigt hur det gick till, jag har verkligen inte haft för avsikt att anställa en trädgårdsmästare, vi har inte så mycket trädgård och den lilla vi har tänkte jag att vi skulle ta hand om själva.

Men vi stod utanför huset och pratade med Robin, vår granne tvärs över gatan och den f.d. ägarens mäklare, när José kom gående över gräsmattorna.

"Det här är José", sa Robin, "han tar hand om trädgårdsmästeriet hos alla här på gatan. Han har gjort det hos C (förre ägaren) också, han gör ett fantastiskt jobb." Sa Robin och tittade uppfodrande på oss.

José var mycket trevlig och sa att vi kanske kunde ta hans kort och återkomma om vi skulle vilja att han fortsätter att ta hand om gräsmattorna nu när vi flyttat in.

Då blev Jeff lite stressad och sa att det är klart vi vill och så var det bestämt.

Jag har träffat honom ett par gånger nu och han är verkligen mycket trevlig. Vi pratar engelska med varandra, men jag tänkte att jag ska nog våga fråga om vi möjligtvis kan prata spanska. Jag vill så gärna få ordning på min spanska igen, det finns ingen ursäkt till varför jag inte gjort det ännu!

Och det är klart jag vet att det ska vara ett uppochnervänt frågetecken i början av meningen, men hur får man till ett sådant??

Efter skolan åkte ungarna och jag ut till Huset. Jeff var redan där, han har hjälpt den f.d. ägaren att flytta hela dagen. Jag bara skakar på huvudet åt dessa människor, de verkar inte riktigt vuxna om man säger så. Men skit samma, de är mycket trevliga och imorgon klockan nio ska de rensa ut kylen och plocka ihop de sista grejerna som står staplade i garaget och sedan är de borta. 

Förutom det lilla irritationsmomentet så har eftermiddagen varit alldeles strålande. Vi har ätit apelsiner från vårt apelsinträd och grapefrukt från vårt grapefruktträd. Grannar har kommit in och hälsat och sagt välkommen sådär som grannar gör i amerikanska filmer. Till vänster om oss bor en farbror som heter Larry, till höger bor Nancie och hennes åtta-årige son. Tvärs över gatan bor Robin (för övrigt den f.d. ägarens mäklare) och hennes familj, men de ska möjligtvis flytta och hyra ut huset. Alla människor verkar ha hundar och en del av dem skäller besinningslöst. Erik, som inte kan stava till grannsämja, lutade sig över staketet til Nancies hus och skrek "When will you dog shut up!?" Det var mycket pinsamt och jag hoppas att hon inte var hemma. Hunden skällde i alla fall ett tag till.

Jag har hämtat pizza från vår lilla pizzeria neråt gatan, de var goda och hutlöst dyra, och sedan satt vi på verandan och åt vår första middag hemma hos oss.

Och så, gissa vem som kom och hälsade på efter skolan? Jamen naturligtvis, vår f.d. granne the Finnish Rocket Scientist och hans son som nu har blivit våra grannar igen. De flyttade till Palisades för ett år sedan och varje gång vi har hälsat på dem har vi suckat och tänkt att vi vill också bo här och nu gör vi det. 

…eller hur det nu heter. Huset är vårt, men den före detta ägaren har inte flyttat ut. Är inte det lite märkligt? Klockan fem i eftermiddags kom låssmeden för att byta lås (vilket vi trodde att alla var överens och medvetna om), men när Jeff kom dit strax före fem var huset fullt med möbler och några vilsna flyttkartoner stod utspridda över vardagsrumsgolvet.

I ett förvirrat samtal med Jeff fick jag reda på att den f d ägaren hade begett sig ut för att hitta ett gäng mexikaner som kunde hjälpa honom att flytta, att han är mycket arg för att han inte får stanna kvar i huset längre (dvs hyra det av oss), att hans egen mäklare skällt ut honom för att han är en sån komplett idiot, samt att Jeff tänker stanna kvar och hjälpa honom att få ut sina grejer. Det låter rörigt jag vet, men ungarna bråkade och potatisen höll på att koka över och det ringde på dörren, så jag tog inte reda på detaljerna just där och då.

Nu tänker jag bara på den där filmen om det där paret i San Francisco som hyrde ut en del av sitt hus till en galning som de sedan inte kunde bli av med. Den där de öppnade dörren till skåpet under diskbänken och ut rasslade hundratals….ja, ni minns. I´ll say no more.

Vi gjorde en sista inspektion igår. Konstaterade att allt är i sin ordning och att det verkligen är ett mycket litet hus det här. Jaja, det ordnar sig. Träffade säljaren som var mycket trevlig och inte alls den konstige och osamarbetsvillige person som han utmålats som. Stod på nedre verandan och beundrade eucalyptusträden. Tänkte båda två att vi kommer att bli ägare av två eller möjligtvis flera, eucalyptusträd. Det kändes mycket bra.

Sedan ringde banken och escrowdamen och konstaterade att pengarna är överförda, att allt är klart och att vi är husägare. 

Vi kunde förstås inte hålla oss borta, vi var tvungna att göra en liten söndagsutflykt till våra eventuellt nya kvarter .

Först åkte vi förbi Huset. Vi hade hoppats att vi skulle få se svettiga män i full färd med att bära ut soffor och bokhyllor till flyttbilen som vi hade hoppats skulle stå parkerad utanför huset. Dessvärre såg vi varken till män eller flyttbil, bara ägarens bil stod parkerad på uppfarten och det bekymrade oss en del. Vi är helt enkelt lite oroliga för att han inte tänker flytta ut.

Vi körde vidare och efter en minut kom vi fram till havet. Där låg det och jag tänkte tanken att nästa helg kanske, kanske jag är ute och joggar just precis här. Kanske jag springer ner för just den där stigen för att se om den tar mig ända ner till havet. Kanske.

Ja, sedan åkte vi vidare till parken som ligger ett par kvarter bortanför huset som vi kanske får köpa. Hittade ett ställe där ungarna kunde cykla omkring lite hur som helst. Vi läste tidningen. Drack kaffe. Spelade lite fotboll. Tänkte att om vi får köpa huset så kan vi cykla hit nästa helg igen. Cykla. På tre minuter.

På väg hem – ja vi vet att det är lite stalkervarning men vi kan inte låta bli – körde vi förbi huset igen. Det såg likadant ut. Samma bil, inga flyttgubbar.

Strax efteråt ringde vår mäklare och meddelade att ägaren undrar om han kan få hyra huset av oss ett par veckor efter att vi köpt det. 

"Ne"j, sa vi. "Nej, nej, nej."

Vår mäklare meddelade hans mäklare detta, varpå hans mäklare meddelade att han (ägaren) inte kommer att kunna flytta ut tills på tisdag när köpet ska avslutas.  

"Nähä", sa vi. "Vad gör vi då?"

"Det är bara att skicka dit sheriffen och köra ut honom", sa vår mäklare.

"Ojdå", sa vi. Det lät så…drastiskt på något vis. Inget man vill syssla med när man gör sitt livs första husaffär. Då vill man gärna att allting ska gå lugnt och fredligt till, utan någon som helst inblandning av sheriffer med dragna vapen.

Imorgon ska vi göra slutinspektion och ägaren kommer med största sannolikhet att vara där. Då kanske allting ordnar sig. Det känns lite nervöst.

När den ekonomiska krisen krisade som värst sa jag till någon att det är märkligt detta, att på sätt och vis befinna sig mitt i allt det som händer, men ändå på sidan om. Vi känner inte av någon kris, vi påverkas inte alls av den, sa jag. Jeff, konstaterade jag, jobbar på ett av de största och bästa universiteten i USA, jag är anställd av svenska staten; vi kommer inte att bli av med jobben i första taget. Vi har inget hus, vi hyr en lägenhet där hyran varken går upp eller ner och där man bara ringer till vaktmästaren om något behöver bytas eller lagas eller ändras. vårt liv fortsätter som vanligt medan vi läser nya krigsrubriker i tidningarna varje dag. Sa jag.

Det var då det.

Nu har Jeff fått en rejäl lönesäkning för att UCLA ska klara ekonomin. Svenska staten har inga pengar och jag blir av med jobbet. Och nu, ja nu ser det ju faktiskt ut som om vi ska köpa hus.

Jag vet inte om vi är optimistiska eller bara dumma i huvudet.

Igår gick deadlinen ut. Vi har väntat hela veckan och hela gårdagen och kvart över fem på eftermiddagen kom det – beslutet från the Franchise Tax Board att det "releasar the lien" på huset. Kvart över fem. Vi hade gett upp, trodde att det inte skulle komma något beslut. Vi suckade och funderade på vad vi ska ta oss till härnäst. Och så kom det. 

Vi har inte ett hus ännu, men vi har aldrig någonsin varit så nära. "Everything looks normal" försäkrar oss vår escrow-agent, men vi avvaktar. Firar inte, säger inget till barnen. Ägaren ska fortfarande skriva under de sista papperena. Bank ett ska ge sitt slutliga godkännande. Diverse annat småkrafs.

Vi väntar och ser.

Min nio-åring läser Twilight-böckerna just nu. I somras lånade hon böckerna av sin 16-åriga kusin och läste ut hela serien. Sedan fick hon böckerna på engelska när hon fyllde år och nu har hon snart läst ut dem. 

Häromdagen föreslog hon att vi skulle läsa serien i vår bokklubb, och eftersom vi har en regel där den ena medlemmen aldrig får säga nej till en bok som den andra medlemmen föreslår, så har jag börjat läsa den första delen. Har kommit igenom sisådär två tredjedelar och känner mig lite…vad ska jag säga…beklämd kanske. Funderar mycket på hur jag ska prata med Alicia om den här boken. 

Hon älskar ju serien förstås. Jag tycker att den är långrandig och tjatig – efter två kapitel vill jag kräkas på Edwards outsägligt, ofattbart, obeskrivbart vackra ansikte och Bellas totala besatthet av det. Och deras förhållande är lika obehagligt som det är välbekant: Fin flicka dras till farlig, spännade, potentiellt extremt våldsam, pojke, vars svartsjuka och galna stalkerbeteende är romantik på högsta nivå; ett bevis på att han älskar henne besinningslöst. Nej, hur jag ska prata om den här boken med min nio-åring vet jag faktiskt inte. 

Vi borde göra något åt myrinvasionen. Vi borde arrangera ett system för alla skolpapper som väller över oss. Vi borde städa.

Vi borde göra något annat än att vänta på att alla papper som just nu flyter omkring på olika platser runtom i Los Angeles ska sammanstråla i en enda hög på ett enda skrivbord och med alla nödvändiga underskrifter på plats så att vi ska få köpa vårt hus.

Men det gör vi inte. Vi bara väntar.