Ingegerd Landström

I hörnet av Wilshire Blvd och Glendon Ave, bakom vårt lilla bibliotek och omgiven av lägenhetskomplex och parkeringsgarage, ligger Marilyn Monroe begravd. Om man inte vet att det finns en begravningsplats just där så lägger man antagligen inte ens märke till den: ingången till Pierce Brothers Westwood Village Memorial Park är gemensam med utfarten från parkeringsgaraget och ända tills helt nyligen fanns det ingen skylt som talade om vart man skulle gå.

Marilyn Monroes gravplats är inte storslagen alls och den är inte övertäckt av blommor, nallebjörnar och hjärtformade kuddar. Den består bara av en liten anspråkslös fyrkantig krypta med namn och årtal ingraverade på en platta. Det enda som skiljer hennes fyrkant från de intilliggandes, är att den är litet mörkare, (miss)färgad, sägs det, av alla kyssar den fått ta emot under årens lopp.

Kryptan till vänster om Marilyn Monroes är tom än så länge, men den är bokad och betald av Playboy-kungen Hugh Hefner. Hefner ville egentligen ha kryptan ovanför Monroe, men den var redan upptagen av Richard F. Poncher, vars vänner, sägs det, vände på honom efter att han kommit på plats i sin krypta för att han alltid skulle vara "on top." Möjligtvis kan man tänka sig att det var något sådant som gubben Hefner också hade i åtanke.

Att Marilyn Monroe (och ett gäng andra Hollywoodstjärnor, bl a Natalie Wood, Burt Lancaster, Dean Martin, Doroty Stratten och Billy Wilder), ligger begravda just här är kanske ganska passande, för även om Westwood inte längre är The place to go en lördagkväll, så är det faktiskt fortfarande det absolut biotätaste lilla hörnet av världen och biopremiärerna avlöser fortfarande varandra. Ibland, på väg hem från jobbet på kvällen, går jag förbi de röda mattorna och folksamlingarna och i ungefär en sekund saktar jag ner stegen och känner att mitt liv nog är lite glamoröst i alla fall. Sedan kommer jag på att "fan, jag glömde bort att köpa fiskpinnar till ungarna" och så halvspringer jag in på WholeFoods och den där känslan av Hollywoodliv står kvar på trottoaren och suckar besviket.

Hur som helst, jag tycker nog att de ser lite malplacerade ut där de ligger, Marilyn Monroe och de andra stjärnorna, inklämda mellan höghusen och biblioteket och alldeles intill ett ständigt trafikbrusande Wilshire Blvd. Jag hade nog förväntat mig att platsen för Marily Monroes sista vila skulle vara mer grandios. Eller kanske bara litet lugnare och mer fridfullt belägen, under en stor korkek någonstans – det tycker jag att hon hade förtjänat. Det, och så något mer sympatiska grabbar i gravarna bredvid.

Jag har fått flera komplimanger på sistone. Komplimanger får jag visserligen ganska ofta, men till 99% kommer de från min man eller mina barn. Trevligt förstås, men de räknas inte riktigt, komplimanger inom familjen hör ju liksom till. Dessutom, som komplimang betraktat är "Mommy, your floppy belly is the best in the world" ganska tveksam.

Nej, på sistone har jag fått flera (ok, kanske fem på sin höjd, men i alla fall) komplimanger av människor jag inte känner. Och idag, fast jag var så eländes förkyld och rödnäst och glansögd, fick jag först en komplimang för min frisyr. Senare sa en annan kund "tack och hej" till min kollega, gick iväg, vände i dörren, kom tillbaka och sa "och tack till damen i svart" (det var jag alltså) och gick iväg. Det var visserligen inte en komplimang i ordets rätta bemärkelse, men i kombination med ett vackert leende och en lång blick (fast inte alls på ett slemmigt sätt vill jag betona) drog jag mina egna slutsatser.

Jag har funderat en del på vad de där komplimangerna kan bero på och jag har kommit fram till att det måste vara Fälldin-brillorna. Jeff  att det är väl inget konstigt med det: "It's the sexy-librarian-look," konstaterade han. "Guys like that." "Uhuh?", sa jag. Nu väntar jag med spänning på vad som kommer att hända när det slutar regnar och jag får börja använda mina nya pilot-Salt. Jeff kommer inte att släppa ut mig genom dörren.

…man råkar nämna ordet gummistövlar i något inlägg, så  får man en hel drös besökare som sökt på just det ordet och ingenting annat. Inga sökkombinationer: inte gummistövlar + fashion, inte gummistövlar + laga, inte gummistövlar + sex. Möjligtvis kan kombinationen gummi + stövlar halka in.

Bara gummistövlar alltså. Är inte det märkligt?

-Mamma, mamma, it's raining outside! We can't go to school!

– Det är klart ni kan gå till skolan, de stänger väl inte för lite regn. Ni får ta på er regnjackor och stövlar bara. Var är regnjackorna förresten?

– Oh no, my field trip will be cancelled! And we're not allowed gummistövlar at school.

– Jag hittar inte mina stövlar, mamma. Vad ska jag ha för skor idag?

– Mamma, my boots are to small. My feet hurt. I hate these boots.

– Men var i fridens namn är ungarnas regnjackor? Och var är min jacka? Säg inte att vi lämnade alltihop i Sverige i somras.

– Mamma, I can only find one boot.

– I don't want a rainjacket anyway, I want an umbrella. Mamma, where is my umbrella?

– Den gick ju sönder när ni lekte med den, du och Telly, har du glömt det? Vi har inga fler. Jo, ett har vi, men det ligger på jobbet.

– Mamma, I don't want to get wet. I wanna stay home! I hate rain!

– I want my own umbrella. With spiderman on it. And I want my rainboots.

– Jag hittar inte dina gummistövlar, vi måste ha glömt dem hos farmor och farfar. Ni får hoppa över pölarna.

– Come on guys, we're late, let's go!

– Men spelar roll om vi är sena, alla är sena idag, det regnar. VAR I HELA HELVETET ÄR REGNJACKORNA???

…

Ni vet hur norrlänningar gillar att fnysa lite föraktfullt över kaoset som uppstår när den första snön faller söder om Gävle. Jag vet, för jag har gjort det själv: "Hur kan de vara så oförberedda, hur kan de inte ha utrustning, hur kan de vara så förvånade över att det snöar? Det kan ju inte komma som en överraskning att det faktiskt faller snö på vintern." Ungefär så.

Efter den här morgonen kommer jag aldrig någonsin att kommentera snökaos i södra Sverige igen. Efter den här morgonen kommer den här norrlänningen bara att nicka medlidande när snön faller i drivor över Stockholm, när strömmen försvinner, traktorerna inte räcker till och bilarna halkar i diket. Hon kommer att nicka medlidande och hon kommer att tänka tyst för sig själv: "I hear you brothers and sisters, I hear you.

Först "Cookies and Brandy Party" hos vänner till min svåger, miljökämpen. Vi bakade en förfärlig massa kakor och träffade trevliga människor som jobbar med saker som jag också skulle vilja jobba med. One of these days…

Just när Brandy-delen av kalaset började komma igång, susade vi vidare mot Sjömanskyrkan i San Pedro för att fira lucia. Vilket var alldeles fantastiskt trevligt, knökfullt med folk och vacker sång och nu infann sig luciastämningen precis som den skulle. Jag tror att det var pianot som gjorde det. Det stod där i hörnet av salen och såg ut sådär som ett gammalt och väl använt piano i en liten låg- och mellanstadieskola på landet ofta ser ut. Där åt vi lussekatter och träffade  gamla bekanta från Svenska skolan som jag inte har sett på två år och det var också förfärligt trevligt. Jag har förresten inte bakat lussekatter i år, så är det, det är lika bra att erkänna det. Vi ska baka pepparkakor. Nästa vecka ska vi definitivt göra det.

Så hem och sova.

Idag, Abbot Kinnery Blvd med SWEA. Först galleribesök och glögg. Sedan julbord på AK in Venice som drivs av svensken Conny Andersson och som öppnade för bara några veckor sedan och går alldeles strålande bra, vilket inte är konstigt alls. Vi åt tjocka skivor västerbottensost med något slags grovt mörkt bröd och jag hade kunnat äta bara det, men sedan åt vi förstås allt det andra också och det var alldeles, alldeles underbart att sitta ner i lugn och ro och äta god mat och prata med trevliga människor som jag aldrig träffat tidigare.

Ja, sedan åkte jag hem och fann att min man och mina barn hade ägnat sig åt storstädning hela dagen och allt var så glänsande rent och undanplockat och ungarna var så stolta över allt det de hade åstadkommit och drog mig runt i lägenheten för att jag inte skulle missa något. För att kompensera min frånvaro gick jag iväg och storhandlade och sedan lagade jag Gulaschsoppa och sedan bestämde jag vilka bilder jag ska ta kopior på och skicka till Sverige och sedan skrev jag ihop ett recept på Swedish pancakes som Max fröken ska få när hon ska gifta sig och skickade iväg det till ansvarig person (i bröllopspresent från klassen ska hon alltså få en receptbok och diverse köksredskap som anknyter till dessa recept. En passande present till lilla frun måste man säga).

Ja, det var allt, jag har haft en rolig helg, det var väl mest det jag ville säga. Nu tror jag minsann att jag ska bjuda min man på ett glas glögg.

Jag stod under värmelampan och såg luciaföljet komma inskridande över terassen. De ställde sig mitt på altanen, med ryggen mot poolen, med ett och annat palmträd vajande i bakgrunden och de sjöng "Gläns över sjö och strand" så vackert för både svenskar och amerikaner.

Jag stod och väntade på att luciastämningen skulle infinna sig, den där stämningen som har sitt ursprung i låg- och mellanstadiets alla luciamorgnar då vi sprang från klassrummet till hallen utanför gympasalen i våra lucialinnen och det var 23 grader kallt ute och fortfarande mörkt. De där luciamorgnarna när vi stod i hallen, uppradade två och två, och fnissade och kikade in i salen genom dörrspringan och väste "Guuud vad mycket folk" och memorerade verser som skulle läsas med darriga röster. Vi var så nervösa och vi skred fram genom gympasalen som luktade av pepparkakor och O'boy bara denna enda dag på året och vi kikade i smyg efter våra föräldrar, men vi såg dem aldrig för alla i publiken var bara mörka skuggor denna magiska morgon.

Jag stod under värmelampan på en vacker terass i Beverly Hills och försökte frammana den där luciamorgonsstämningen som alltid brukar infinna sig när jag hör luciasånger, men den här gången gick det faktiskt inte. Ibland är gympasalen alldeles för långt borta.

Det gick inte så bra det där med linserna i alla fall, så förra veckan provade jag äntligen ut nya glasögon. Hämtade ut dem igår och idag har jag speglat mig en gång i halvtimmen. Försöker hitta igen den där avslappnat-intellektuella-writer-looken (enligt principen "det man vill vara men inte är, kan man åtminstone försöka se ut som") som jag såg så tydligt när jag valde brillorna i förra veckan. Ser oftast bara Thorbjörn Fälldin, komplett med pipa och sådana där rutiga filttofflor med hård sula som han helt säkert stack fötterna i när han kom hem från sitt ansträngade regeringsjobb på kvällarna.

Hur tänkte jag här? undrar jag.

Ännu mer undrar jag hur mina nya solglasögon egentligen kommer att se ut, de som jag provade ut samtidigt som de vanliga glasögonen och utan alltför mycket funderande – jag tänkte Gwyneth Paltrow i pilotglasögon, provade några modeller och så var det klart. Jag ska hämta ut dem nästa vecka och varje gång jag ser Fälldin i spegeln undar jag vad som väntar mig. Förmodligen inte Gwyneth Paltrow.

Jag har sett honom varje dag de senaste veckorna, på min väg till och från jobbet,

Det var inget speciellt med honom, han såg ungefär lika sliten och tovig och trött ut som vilken annan hemlös människa som helst. Han gjorde aldrig något väsen av sig. Tiggde aldrig, pratade inte med några osynliga demoner, ignorerade mig alltid när jag gick förbi honom. På morgnarna stod han ofta och hängde mot ett av de där el(?) skåpen som finns placerade här och där på trottoarerna. Vi har ett sådant alldeles utanför vår trappuppgång och där stod han, tittandes ut över gatan eller sovandes sådär som man gör när man sitter vid skrivbordet, med huvudet lutat i armarna.

Så småningom började han vika upp det ena byxbenet, eller så kanske han helt enkelt klippte av det. På vaden hade han ett sår, ett stort varigt sår, slarvigt omlindat av en grå gasbinda som någon gång måste ha varit vit. Runt omkring såret var huden alldeles röd och svullen och jag tror att han stod och hängde mot det där elskåpet för att vila benet.

Veckorna gick och såret blev allt större och smutsigare, vaden svullnade upp ännu mer och gasbindan hängde i trasor och hade liksom vuxit fast i geggan. Jag kunde inte låta bli att snegla på det varje gång jag gick förbi honom och jag tänkte att jag ser en människa dö långsamt framför mina ögon. Jag tänkte att hur kan en människa få gå omkring på det där viset i världens rikaste land.

Jag frågade honom aldrig hur han mådde, eller om jag kunde hjälpa till. Jag köpte honom aldrig ens en kopp kaffe.

Igår när jag gick hem från jobbet satt han på en parkbänk, med ett ben som såg ut som om det skulle explodera i vilket ögonblick som helst, och till synes helt ointresserad av de fem ambulansmän som stod runt omkring honom.  Ambulansmännen pekade och diskuterade, hämtade en bår som antagligen var för liten (han är väldigt storväxt) och gick efter en annan istället. Jag undrade varför de till sist hade hämtat honom. Hade någon som sett honom på trottoaren till sist ringt till någon och sagt att den här människan måste faktiskt tas om hand? Hade jag också kunnat göra det?

Jag vände mig om flera gånger efter att jag gått förbi och det sista jag såg var ambulansen som åkte iväg. Jag hoppas han inte förlorar benet. Jag hoppas han fick sova gott i natt.

Vi har en öppen spis i vårt vardagsrum. Den drivs inte med gas och det ligger ingen löjlig fejk-vedklabb där och låtsas brinna om ni trodde det. Nej, nej, det är en riktig öppen spis, med riktig eld och riktig ved som man kan köpa i tio-pack på Ralph's, och vid den här tiden på året är den alldeles, alldeles underbar. Jag vill helst göra upp en eld varenda kväll, men så tänker jag på vad som skulle hända med luften om alla åtta miljoner Angelenos började elda med ved några månader varje år och får genast dåligt samvete.

Jag vet egentligen inte exakt vad som skulle hända, men jag föreställer mig att det inte kan vara nyttigt för mänskligheten att återgå till vedeldning i stor skala. Så jag försöker ransonera. Jag sneglar längtansfullt på mina vedklabbar varje kväll, men tänder bara en brasa ibland. Ikväll får det duga med stearinljus.

Idag, den 4:e december kom det första julkortet med posten. Fjärde december! Jag satt vid köksbordet och tittade på kortet, bestående av två fina, julklädda barn som önskade God Jul, och jag tänkte för mig själv att jag fattar inte hur en del människor fixar det.

Vi har inte tagit några julfoton ännu (och jag har verkligen inte några högra krav på detta foto, att vi alla ska vara samlade och titta åt ungefär samma håll brukar är helt godtagbart) och nu är Jeff bortrest och hela söndagen ska jag jobba på julmarknaden och då blir det inga kort tagna. Och under veckorna blir det mörkt så tidigt och min kamera tar inga bra bilder när det är mörkt. Så möjligtvis nästa helg, men då är det ju snart jul och korten som man skickar kommer fram lagom till trettonhelgen.

Vi borde förstås ha planerat i god tid, tagit några fina bilder redan för en månad sedan och skickat iväg julkorten till Sverige lagom till första advent. Varje år, vanligtvis någon gång i oktober, tänker jag att jag ska göra det. Sedan hamnar jag där ändå till sist. Vid köksbordet, fingrandes på någon annans tidiga julkort.