(En text jag skrev för några månader sedan men som fortfarande är högst aktuell)
De senaste åren har jag mer och mer börjat uppskatta att köra bil.
Första gången jag kom på mig själv med att sitta i bilen och bara njuta av att vara just där och ingen annanstans var för fyra år sedan, jag minns att jag tyckte att det var lite märkligt.
Jag körde längs med Sunset Blvd, befann mig någonstans mellan Westwood och Pacific Palisades, och vi höll som bäst på att flytta hela vårt liv från det förra till det senare.
I vårt hus som vi just hade köpt höll Jeff på att snickra till ett nytt rum, dammet och stöket låg tungt över kök och vardagsrum, barnen skulle byta skola, jag hade just blivit av med jobbet, tusen och en saker som hade med flytten att göra skulle fixas och jag var yr av stress och förväntan och oro över tillvarons alla små detaljer som skulle fås att gå ihop.
Jag satt i bilen den där dagen och tänkte på hur vilsamt det var att befinna mig just precis där. Bakom ratten kunde jag inte göra något annat än att följa med i strömmen: styra och gasa och bromsa på lämpliga ställen. Jag kunde inte ringa några telefonsamtal, inte fylla i några papper, inte söka jobb, inte lugna oroliga barn, inte bära möbler, inte välja färg till sovrummet.
Trafiken brusade och tutade runt omkring mig, men den störde mig inte där jag satt i min tysta bilbubbla. Trafik kan vara så okomplicerat, som en dans, och om man är följsam och hyfsat bra på att dansa så hänger man enkelt med i alla svängar och steg utan att tänka mer på det.
Det blir en bakgrundskuliss till ens eget lilla universum bara, nÃ¥got man mÃ¥ste förhÃ¥lla sig till pÃ¥ det mest okomplicerade sätt. Undvika alla former av krockar. That’s it.
Igår, nästan fyra år senare, slog det mig återigen hur vilsamt bilkörning är – kan vara – för mig.
Igår var jag chaufför till fyra fjärdeklassare på skolutfykt, vi skulle till ett museum som låg en knapp timmes bilväg från skolan, och jag hade varit ganska irriterad över det faktum att jag lovat att jag skulle köra. En hel dag skulle gå åt till denna utflykt och den tiden tyckte jag inte att jag hade.
När jag väl satt där i bilen var irritationen försvunnen och i dess ställe hade ett enda stort lugn infunnit sig. Jag funderade på varför det var så och tänkte att det kanske helt enkelt berodde på att allting var i sin ordning: bilen fulltankad, kaffemuggen strax intill, adressen i GPS:en, Max och hans bästa vänner glada och tramsiga i baksätet. I det lågintensiva kaos som mitt liv befinner sig i just nu så hade jag full kontroll över detta väl avgränsade och helt okomplicerade projekt.
Inga beslut att fatta, inga tankar på om det här verkligen var rätt väg att tänka, ingen oro över hur i all världen det här ska gå att älta. Känslan av att ha full kontroll över något, hur litet och obetydligt det än må vara, kan aldrig överskattas i en tid när nästan allting är rörigt och ogreppbart.
Så kan det också vara att köra bil. Ibland är det undertryckta svordomar, irriterade accelerationer och hetsiga omkörningar, men inte just nu. Just nu är det lugnet i mitt liv.
