Ingegerd Landström

(En text jag skrev för några månader sedan men som fortfarande är högst aktuell)

De senaste åren har jag mer och mer börjat uppskatta att köra bil.

Första gången jag kom på mig själv med att sitta i bilen och bara njuta av att vara just där och ingen annanstans var för fyra år sedan, jag minns att jag tyckte att det var lite märkligt.

Jag körde längs med Sunset Blvd, befann mig någonstans mellan Westwood och Pacific Palisades, och vi höll som bäst på att flytta hela vårt liv från det förra till det senare.

I vårt hus som vi just hade köpt höll Jeff på att snickra till ett nytt rum, dammet och stöket låg tungt över kök och vardagsrum, barnen skulle byta skola, jag hade just blivit av med jobbet, tusen och en saker som hade med flytten att göra skulle fixas och jag var yr av stress och förväntan och oro över tillvarons alla små detaljer som skulle fås att gå ihop.

Jag satt i bilen den där dagen och tänkte på hur vilsamt det var att befinna mig just precis där. Bakom ratten kunde jag inte göra något annat än att följa med i strömmen: styra och gasa och bromsa på lämpliga ställen. Jag kunde inte ringa några telefonsamtal, inte fylla i några papper, inte söka jobb, inte lugna oroliga barn, inte bära möbler, inte välja färg till sovrummet.

Trafiken brusade och tutade runt omkring mig, men den störde mig inte där jag satt i min tysta bilbubbla. Trafik kan vara så okomplicerat, som en dans, och om man är följsam och hyfsat bra på att dansa så hänger man enkelt med i alla svängar och steg utan att tänka mer på det.

Det blir en bakgrundskuliss till ens eget lilla universum bara, nÃ¥got man mÃ¥ste förhÃ¥lla sig till pÃ¥ det mest okomplicerade sätt. Undvika alla former av krockar. That’s it.

Igår, nästan fyra år senare, slog det mig återigen hur vilsamt bilkörning är – kan vara – för mig.

Igår var jag chaufför till fyra fjärdeklassare på skolutfykt, vi skulle till ett museum som låg en knapp timmes bilväg från skolan, och jag hade varit ganska irriterad över det faktum att jag lovat att jag skulle köra. En hel dag skulle gå åt till denna utflykt och den tiden tyckte jag inte att jag hade.

När jag väl satt där i bilen var irritationen försvunnen och i dess ställe hade ett enda stort lugn infunnit sig. Jag funderade på varför det var så och tänkte att det kanske helt enkelt berodde på att allting var i sin ordning: bilen fulltankad, kaffemuggen strax intill, adressen i GPS:en, Max och hans bästa vänner glada och tramsiga i baksätet. I det lågintensiva kaos som mitt liv befinner sig i just nu så hade jag full kontroll över detta väl avgränsade och helt okomplicerade projekt.

Inga beslut att fatta, inga tankar på om det här verkligen var rätt väg att tänka, ingen oro över hur i all världen det här ska gå att älta. Känslan av att ha full kontroll över något, hur litet och obetydligt det än må vara, kan aldrig överskattas i en tid när nästan allting är rörigt och ogreppbart.

Så kan det också vara att köra bil. Ibland är det undertryckta svordomar, irriterade accelerationer och hetsiga omkörningar, men inte just nu. Just nu är det lugnet i mitt liv.

På samma sätt som jag är en vegetarian i teorin (gillar inte djurhanteringen, grönt känns nyttigare, applåderar min 13-åring som inte ätit kött på flera år), men inte i praktiken (äter kött) , så är jag också en public transportation-kramare som inte åker buss. Eller tåg för den delen.

Under mina nio år i Los Angeles kan jag enkelt lista de åkturer jag gjort som inte inkluderat bil:

En tur-och-retur resa Pacific Palisades – Santa Monica med buss.

Tv̴ enkla resor Pacific Palisades РWestwood.

En tur- och-retur  från Culver City till USC och bokfestivalen där. Men då tog vi först bilen till stationen i Culver City, så det räknas inte riktigt.

En tur- och-retur med tunnelbana tillsammans med familjen från nån station jag inte minns namnet på till downtown.

Cykla har jag gjort förstås, men bara som träning, inte med destination, utom en gång då jag cyklade till Santa Monica för att ta mig till optikern.

Så, det är allt. Ändå blir de allmänna kommunikationerna bättre, cykelvägar införs, säkerheten för gångtrafikanter ökar. Jag applåderar allting och tycker att ännu mer skattepengar ska användas till att göra allting ännu bättre; sedan sätter jag mig i bilen och åker iväg.

För att jag tror mig veta att andra alternativ är så tidsödande och för att jag inte vet vilka bussar och tåg som går vart och för att jag blir alldeles matt av tanken på att ta reda på det. Och för att jag tycker om att köra bil. Mycket.

Men nu är det slut med det. Nu har jag köpt boken Car-Free: Los Angeles & Southern California och med den som vägledning ska jag ta bussen och tåget. Inte alltid, just nu till exempel så befinner jag mig på pojkarnas träningsarena som ligger i El Segundo i närheten av LAX. Och man kan säkert ta sig dit med buss, men jag tänker inte börja mitt experiment med att släpa två motvilliga pojkar och deras hockeyutrustning kors och tvärs över stan. Då blir det med stor sannolikhet en resa och aldrig mer.

SÃ¥ inte alltid, men oftare.

Dagens Sverigeäventyr: bilkörning på spårig landsväg, i mörker och våldsamt snöfall.

Bara hastigheten skiljde mig från en finsk rallyförare som under halsbrytande förhållanden försöker ta sig från punkt a till punkt b.

Bilen krängde lite som den ville, renspåren längs med snövallarna varnade om annalkande blod och död och snön förvandlades till is på framrutan just där jag behövde se ut. Det senare gjorde ingenting för gigantiska snömoln från mötande långtradare skymde all sikt i alla fall.

Hela tiden vräkte snön ned, granarna stod mörka och dystra längs med vägkanterna och det enda ljud som hördes var vindrutetorkarnas stumma “Thump, thump, thump, thump.”

Jag har vuxit upp i det här, det är under dessa vinterförhållanden jag lärt mig köra bil. Men det var då och idag är en annan dag. Idag är jag en turist i mitt förra liv och allt det som var vardag då, är ett ämne för ett häpet blogginlägg idag.

Man skulle kunna tro att det enda vi diskuterar i USA just nu är om det blir något höjning av lånetaket eller inte, men det är det inte alls.

Inte i mitt hörn av landet i alla fall, för ikväll stängs I-405 av mellan U.S. 101 och I-10 (en sträcka på ungefär 16 kilometer) av och öppnar inte igen förrän på måndag morgon, och det enda vi läser om och pratar om är trafikkaoset som förväntas uppstå. Eller som kanske inte alls uppstår om folk är kloka och stannar hemma så gott det går. Ingen vet.

Om folk inte gör som borgmästaren ber oss och stannar hemma så ligger vi lite illa till. Vi måste ut till LAX på lördag kväll och för att ta oss dit behöver vi köra längs med Pacific Coast Highway. Om alla de hundratusentals bilar som vanligtvis tar I-405 istället försöker  med kombinationen PCH+ någon av canyonvägarna för att ta sig runt den avstängda sträckan så blir det bekymmersamt.

Vi avvaktar så länge. Hoppas på det bästa. Funderar på vad vi ska göra i New York på söndag, vi har drygt tio timmar på oss och vi orkar inte sitta på flygplatsen en hel dag.

Tips, någon? Det måste vara enkelt och okomplicerat och man måste kunna ta sig dit med taxi eller tåg eller nåt från Newark. Hinner man med frihetsgudinnan kanske?

I lördags begav vi oss ut för att hitta en bil och min sammanfattning av den dagen är att bilhandlare har precis ett sÃ¥ dÃ¥ligt rykte som de förtjänar att ha. Nej förresten, de borde ha ett ännu sämre rykte. om ens son barn växer upp och blir bilhandlare borde mödrar grÃ¥ta och fäder slita sitt hÃ¥r, förtvivlandes utropa “vad gjorde vi för fel, hur kunde det gÃ¥ sÃ¥ här?”

För bilhandlare ljuger, de ljuger och har en massa andra konstigheter för sig. Framför allt ljuger de.

De ljuger om att de har de och de bilarna hemma, “bara kom in sÃ¥ kan ni provköra” säger de och när vi sedan kommer in sÃ¥ visar det sig att det finns inte ett enda ex av den bilen, att de kommer in först om tvÃ¥ veckor. Eller sÃ¥ finns det troligtvis en sÃ¥dan bil i deras affär pÃ¥ andra sidan stan. Eller sÃ¥ oops, sÃ¥ldes den visst just innan vi kom. Händelsevis har de en annan lika bra, om inte bättre, bil som vi borde titta pÃ¥ istället.

De drar hela rövarhistorier om att den här bilen som vi så gärna vill köpa inte är såld men beställd och att beställaren ska välja mellan denna bil och en som kommer in på tisdag och då får vi köpa den som han inte vill ha. I själva verket är så att den första bilen är betald och väntar på att ägaren ska komma in och hämta den vilket ögonblick som helst och att den andra bilen som skulle komma in på tisdag över huvud taget inte existerar. Varför gör de så? Säljer de fler bilar på det viset?

Ibland tar de med en pÃ¥ en planlös rundkörning pÃ¥ en jättelik parkeringsplats, envist rabblande, “den ska finnas här nÃ¥gonstans” och de kör och svänger fram och tillbaka tills man försynt pÃ¥pekar att det verkar som att just den bilen faktiskt inte finns här och finns det kanske nÃ¥got bättre sätt att ta reda pÃ¥ var den kan vara än att köra runt pÃ¥ den här parkeringsplatsen för det gör mig ganska illamÃ¥ende och om vi inte SLUTAR NU SÃ… KOMMER JAG ATT KRÄKAS ÖVER HELA DENNA NYA FINA BIL OCH STÄDNINGEN KOMMER ATT DRAS AV PÃ… DIN FÖRBANNADE PROVISION.

De hugger varandra i ryggen också. I lördags fick jag lära mig att bilhandlare gömmer bilar för varandra, ställer undan en eftertraktad bil på en ödslig plats på parkeringsplatsen för att fellow bilhandlare inte ska kunna hitta och sälja den. Det är vad provisionslön gör med människor.

SÃ¥ har bilhandlare den märkliga egenheten att de hela tiden vill hÃ¥lla pÃ¥ och introducera en för nÃ¥gon person. “I want to introduce you to….” Det kan vara ägaren till bilaffären, eller hans son, eller en känd person som rÃ¥kar befinna sig i affären just där och dÃ¥. Varför gör de det? GÃ¥r affärerna bättre dÃ¥? Vi vill inte hälsa pÃ¥ nÃ¥gon alls, vi vill bara köpa en bil och Ã¥ka därifrÃ¥n.

Nej, det var ingen rolig lördag. Min tro på mänskligheten, eller i alla fall på bilhandlare, fick sig en buckla. Ingen bil köpte vi heller.

Vi är “between cars” för tillfället, eftersom vÃ¥r gamla toyota, den sÃ¥ kallade “katastrofbilen” har gÃ¥tt i graven. “You need a new engine” sa vÃ¥r mekaniker och det tyckte vi var en tydlig signal om att det var dags att skaffa nytt.

SÃ¥ nu tittar vi efter nya bilar. Jag vill ha den miljövänligaste vi kan fÃ¥ tag pÃ¥ och det vill väl Jeff ocksÃ¥, men han halkar hela tiden iväg till “coola” bilar. Bilar som väl är ok vad gäller bensinförbrukning, men som framför allt ser lite sportbilsaktiga ut och dessutom bara har plats för fyra personer. Vi är fem personer i vÃ¥r familj. FörstÃ¥r inte riktigt hur han resonerar, men jag tänker mig att det är en slags 40-Ã¥rskris. Han hÃ¥ller pÃ¥ att lÃ¥ta skägget växa ocksÃ¥, fÃ¥r allt oftare kommentarer om att han ser ut som “the Dude” (Jeff Bridges, the Big Lebowski). Det säger han ingenting om , men jag tror att det är precis sÃ¥ han vill ha det.

Hur som helst, eftersom vi bara har en bil (som Jeff tog till jobbet) och jag hade tid hos en optiker i Santa Monica i förmiddags så cyklade jag dit. Och det var alldeles fantastiskt!Vilken upptäckt!

Inte för att jag inte cyklat tidigare, det har jag, men bara på cykelbanan längs med stranden, tidigt på morgonen,utan något annat ärende än att få motion. Och i vår lilla stad förstås, men den är så liten så det räknas inte.

Nu bestämde jag mig för att inte fega ur, att verkligen cykla i biltrafiken och byta fil och grejer och det gick bra nästan hela tiden. Bara när  jag skulle göra en vänstersväng ut på Wilshire missade jag att ta mig över i vänstersvängningsfilen.Det blev övergångsstället istället. Nederlag. Å andra sidan hoppade kedjan en gång, men det fixade jag på ett par minuter. Kändes rutinerat. Seger.

Det jag inte riktigt hade väntat mig var att det var så roligt att cykla i trafik. Oändligt mycket roligare än att köra bil, en helt annan värld. Solen värmde, blommorna luktade vår, uppförsbackarna var görliga, ingen körde på mig och Fedexbudet hälsade på mig. Jag kryssade fram mellan bilar sådär som motorcyklar gör när det är trafik och man tänker alltid att det ser så farligt men samtidigt så fuck-traffic-behagligt ut. Det var jag i morse. Min cykel och jag.

Och så blev det en och en halv timmes bonusträning dessutom. En win-win situation helt enkelt. Visserligen tog optikerbesöket tre timmar istället för en och en halv, men det tidsbortfallet kommer jagatt kompensera med att skriva klart en artikel snabbare än jag någonsin gjort tidigare. Nu börjar jag.

Det syns inte sÃ¥ bra, men det stÃ¥r “FACE OFF” pÃ¥ den där skylten (med ett hjärta istället för O). Den stÃ¥r parkerad utanför ishallen varje söndag när vi är där och spelar hockey och pojkarna är inte sÃ¥ intresserade av bilen, men skylten, aah, skylten stannar de och beundrar lite varje gÃ¥ng de ser den.

Själv tänker jag ibland att jag kanske borde förverkliga den där tanken pÃ¥ att skaffa mig en registreringsskylt som det stÃ¥r “SO SWEDE” pÃ¥. När jag var au-pair i Chicago en gÃ¥ng för mycket länge sedan träffade jag en svensk ung man,bosatt i Chicago, som hade just den skylten. Jag tyckte att det var sÃ¥ snyggt och jag var sÃ¥ avundsjuk pÃ¥ att han bodde där medan jag snart skulle Ã¥ka hem. Jag ville ha det han hade.

Jeff tycker att “SO SWEDE” är hur töntigt som helst och det är det väl ocksÃ¥, men det spelar ingen roll: för mig är hela idén sÃ¥ förknippad med ett sanslöst roligt Ã¥r i Chicago och min absoluta övertygelse om att jag nÃ¥gon gÃ¥ng i framtiden skulle bosätta mig i USA och ha precis den skylten pÃ¥ min bil att jag har svÃ¥rt att släppa den. Jag vill kunna pricka av bÃ¥de “bosatt i USA” och  “SO SWEDE” frÃ¥n min att-göra-lista. Sedan kan jag sätta mig i soffan och pusta ut lite, fundera pÃ¥ nya livsprojekt.

Vi har kört omkring med vår fina hyrbil på Stockholms/Uppsalas gator de senaste dagarna. Förra sommaren förlitade vi oss på buss och tåg under vår Uppsalavecka och det går ju det också, men livet blir lite enklare med bil, det hjälps inte. Och manuell växellåda dessutom, jag känner mig som en riktig bilförare igen, om än lite mesig: när jag står i rödljus växlar jag ur och vilar kopplingsbenet.

Det har gått bra att köra på det hela taget tycker jag. Några synpunkter bara, som jag skulle vilja framföra till Stockholms lokala trafikkontor (eller motsvarande):

1. Var vänlig och återinför avfart 166 på E4 i södergående riktning. Jag vet inte varför den flyttades, kanske behövdes den bättre någon annanstans, vad vet jag, men det ställer till stora problem när det är den avfarten man behöver och den inte existerar.

2. Information, det är fina grejer det. När man kör in i en avgiftszon sÃ¥ informeras man om det. Ibland informeras man även om att avgiften är 10 kr. Ingenstans informeras man om var man ska betala; man kör och kör och ingenstans ser man en skylt med texten “betala här.” Man undrar hur man ska göra och man undrar om det kommer en stor fet böter med posten om ett par veckor med informationen “UndlÃ¥tande av betalande av trafikavgift.”

3. Apropå information: hur tänkte ni med skyltarna med gatunamn egentligen? Vet ni om att de är så små och oansenliga att när man kommit så nära att man ser vad det står så är det för sent för att svänga? Visste ni att det finns stora fyrvägskorsningar i centrala Stockholm där man inte ser en enda skylt med namn på gatorna hur mycket man än letar? Helt irrelevant påpekande i dessa GPS-tider kanske, men ändå. Om vi nu ska ha skyltar som talar om vad gatorna heter så bör de synas. En princip väl värd att hållas på, tycker jag.

Här ett exempel på tydlig gatunamnskylt i stor stad med mycket trafik. Ok, kanske inte den snyggaste varianten, men funktionellt. Jobba lite med färg och typsnitt bara, så ska ni se att det kommer att funka även i Stockholm.

Ja, det var väl allt. Kan ni fixa det snälla ni, och så ses vi nästa år igen.

Amerikaner gör allt möjligt samtidigt som de kör bil, det vet varje svensk. Amerikaner rakar sig på olika delar av kroppen, bättrar på mascaran, läser morgontidningen, äter middag, kort sagt gör allt som faller dem in och som man bara inte gör, i alla fall inte om man är svensk och kör bil med händerna parkerade på ratten i den korrekta tio i två positionen.

Jag har hamnat där själv nu. Häromdagen skulle jag köra in till Westwood, vanligtvis en rask liten biltur pÃ¥ femton minuter längs med Sunset Blvd. Det tog närmare tvÃ¥ timmar den här gÃ¥ngen  – varför vet jag inte, trafikstockningar här är ofta obegripliga och saknar alla former av logiska förklaringar – och under den tiden hann jag läsa ut en bok som jag inte hunnit med tidigare. Jag krockade inte och det gjorde mig pÃ¥ lite bättre humör mitt i trafikstockningsraseriet.

Ibland måste man helt enkelt, hör ni det? Ibland måste man.

Äntligen besked! Så många gånger som jag har stått där och tvekat och inte vetat, frågat någon förbipasserande som inte heller vetat och sedan, efter mycket vånda, svurit och kört därifrån för att leta upp en annan parkeringsplats som naturligtvis inte finns någonstans.

Men nu vet jag, Det är tillåtet att parkera vid en trasig parkeringsmätare i Los Angeles stad, man ska inte få parkeringsböter. Nästa gång jag står där och tvekar, ska jag minnas detta löfte, givet av Transportation Department assistant general manager Amir Sedadi:

“The policy of the Department of Transportation is not to issue any citations to broken meters.”

Visserligen kommer den här artikeln att leda till att alla Angelenos numera vet att man får parkera vid en trasig mätare och att de därför kommer att göra det, vilket i sin tur leder till att lediga platser vid trasiga mätare kommer att bli precis lika sällsynta som lediga platser vid fungerande mätare och att jag  aldrig någonsin kommer att ha någon användning för denna information.

Men i alla fall. Det är en principfråga. Det känns bra att veta.