Ingegerd Landström

Tidig morgon, Temescal Canyon. Jag är färdig med min springrunda, traskar upp för stigen mot parkeringsplatsen. Några meter framför mig går en äldre kvinna med en hund, hon har lockigt, ostyrigt hår och på baksidan av hennes jacka står det tryckt “peace.”

Jag är snart i kapp henne och vi hälsar, kommer överens om att det är en strålande morgon och småpratar om hennes hund. Den är liten, vit och fluffig och heter Peace.

– Jag ska ge dig en fredsdikt, säger hon och frÃ¥gar vad jag heter.

– Ingrid.

– Okej Ingrid. Här är din dikt. I is for…. N is for…. G is for Glorious. R is for… Hon fortsätter, gÃ¥r snabbt igenom alla bokstäver och benämner mig med adjektiv som jag inte kommer ihÃ¥g men som alla är vänliga, rentav storslagna. När blev jag senast kallad “Glorious?”

– Tack, säger jag när hon är klar. “Det var fint. Tack sÃ¥ mycket.”

– Ingen orsak. Jag gÃ¥r igenom en del privata svÃ¥righeter just nu och jag skulle uppskatta om du vill tänka pÃ¥ mig. Om du vill komma ihÃ¥g mig när du ber. Det skulle hjälpa mig. Jag heter Alice.

РAlice. Det ska jag g̦ra. Tack f̦r den fina dikten. Jag ̦nskar dig allt gott, Alice.

– Tack.

Så hoppar hon in i en skraltig bil tillsammans med hunden Peace och åker iväg och jag joggar hem.

Jag har plockat upp två liftare i mitt liv.

En gång när jag nyligen hade fått körkort och var på väg hem från stan till min lilla by en lördagsmorgon. Jag kände igen honom, han var några år äldre och kom från en by några mil bortanför min. Han var snygg och jag var blyg och jag släppte av honom efter ett par mil, vid korsningen där jag skulle svänga vänster och han skulle fortsätta rakt fram.

Den andra gången var en sen kväll i Uppsala när jag var på väg hem från stallet. Det var mörkt, det ösregnade och vid en busshållplats stod en drypande våt människa och liftade. Hon hade just missat bussen visade det sig och jag skjutsade ner henne till stan. Hon var så glad över att någon hade stannat och jag var så glad över att jag hade stannat.

Jag kom att tänka på dem när jag körde förbi tre liftare idag. Först två unga män strax bortanför Main Street i Santa Monica, sedan en äldre man längs med PCH.

Jag tänkte att det är nÃ¥got med liftare som vädjar till det bästa i oss. Hela idén med att lifta bygger ju pÃ¥ att människor kan – och vÃ¥gar – lita pÃ¥ varandra.

Någon litar så mycket på sina medmänniskor att hen ställer sig en vägkant i förhoppningen att någon annan som är på väg åt samma håll och har plats över i bilen ska stanna till och öppna dörren.

Denne andra litar så mycket på sina medmänniskor att hen öppnar den där dörren och släpper in en okänd människa i bilen för en stund.

Jag vill också lita på mina medmänniskor. Jag vill tro att den där människan som står där inte vill någonting annat än att ta sig från punkt a till punkt b på billigast möjliga sätt, men det gör jag inte. Jag vill inte vara misstänksam och ängslig, men det är jag. Jag stannar aldrig och jag tittar inte på liftaren när jag kör förbi. Jag skäms, särskilt om jag sitter helt ensam i min stora bil.

Jag tror att varje upplockad liftare bidrar till att den sammanlagda tilliten i världen, den som kommer sig av att människor tror gott om varandra och gör snälla och hjälpsamma saker mot varandra, ökar.  Tydligen tror jag dock mest av allt att rån- och mordstatistiken går upp om jag stannar till.

Ängslighet, I hate you.

Först: åka iväg på morgonen, väl förberedd, lite nervös men mest förväntansfull över att träffa en person jag är nyfiken på.

Sedan: intervju. I bästa fall ett bra samtal, ett där innehållet tar över situationen. Så var det idag. En intervju med en person som hade mycket att berätta och som var så, så, jag vet inte vad. Klok. Eftertänksam. Och intressant.

Efter det: köra hem, med huvudet fullt av alla första intryck. Meningar som dyker upp, möjliga inledningar som virvlar omkring. Lättnad över att det gick bra.

Till sist: sätta sig vid datorn. Kasta ner alla de där första intrycken. Lyssna igenom bandet. Hitta en första tråd. Börja skriva. Känna ansvaret över att skriva en text som gör personen jag pratat med rättvisa. Den utmaningen.

Det är arbetslycka det.

Jag har bott här i drygt sex år, men jag har bara varit ner till Svenska kyrkan några få gånger. Kyrkan ligger i San Pedro, alldeles vid hamnen, och det känns liksom lite avsides att åka dit. Jag har varit där på någon konsert, firat midsommar där en gång och ätit prinsesstårta på en och annan nationaldag.

Aldrig förr har jag varit där en vanlig vardag när inget särskilt pågår men lokalerna är öppna för allmänheten och man kan gå in och köpa en kopp kaffe och sitta i soffan och läsa tidningar.

Tills igår. Igår satt AK och jag där i tre timmar och planerade vårt spirande projekt. Vi drack kaffe, åt färska våfflor, pratade med den jättetrevliga norska prästen och med en och annan gemensam bekant som droppade in och det var alldeles fantastiskt trivsamt i all sin anspråkslöshet. Märkligt att det tagit mig drygt sex år att upptäcka det.

Jag åkte till Malibu för att byta ut Alicias chaps som visat sig vara för små, men affären var stängd och jag hamnade på Coffee Bean istället.

PÃ¥ Coffee Bean i Malibu hälsar personalen glatt och mycket, och jag menar mycket, trevligt pÃ¥ alla som kliver in genom dörren. Alla i personalen hälsar dessutom pÃ¥ alla kunder och det är mÃ¥nga “Hi” och How are you?” och “Good morning” som viner genom lokalen sÃ¥ fort en ny kaffekund kommer in.

Helst använder man förstÃ¥s förnamn ocksÃ¥, men i mitt fall blev det bara ett vänligt “Hi.” Om jag gÃ¥r dit nästa vecka igen kanske det blir “Hi Ingrid.” You never know.

Om det är en stamkund med regelbundna vanor  kan det ocksÃ¥ hända att personalen frÃ¥gar, liksom konstaterande: “The usual?”, alternativt “Vill du ha din non-fat latte med vanilla idag eller?”

Fånigt eller trivsamt, jag säger ingenting om det.  Malibu är inte som andra ställen, Malibu är sitt eget lilla universum, befolkat av människor som är sådär beachigt-Uggs-and-sweatpants-but-very-expensive-sunglasses-avslappnade, samtidigt som de är så akut medvetna om och uppmärksamma på sin egen och andras sociala status och star-faktor att de framstår som betydligt mer ängsliga än avslappnade.

Ängsligheten syns tydligast i alla de där hastiga, förstulna blickarna bakom solglasögonen: Vem är detta? Vem skulle det möjligtvis kunna vara? Vem är jag i förhållande till personen framför mig i kön? Är den värd att småpratas med? Bör jag hälsa? Nonchalera?

Äh, jag tycker inte om att generalisera, glöm det där; min känsla inför Malibufolket säger med all säkerhet mer om mig än det gör om dem. Nu ska jag sätta mig och få ordning på min telefon istället. Det ska finnas en slags sensor som gör att skärmen blir svart när man pratar så att man inte råkar trycka till någon funktion under samtalet. Den fungerar inte av någon anledning så mina samtal blir ett förvirrat kaos av mute, högtalare och hold och jag måste hela tiden be om ursäkt och förklara att jag har en ny telefon som jag inte riktigt lärt mig hur den fungerar. Måste lösa det där på något vis.

På tal om utlandssvenskar var det ja. Svenskar (boendes i Sverige får man förmoda, såvida det inte är fråga om ett intensivt självförakt) avskyr, nej hatar, utlandssvenskar, påstod Lokko.

Jag tror ju inte på det. Jag tror att det  i största allmänhet är lite jobbigt med förändringar av sakernas tillstånd, det uppstår funderingar som man kanske inte reflekterar så mycket över när allt går på sådär som det gjort  länge och det kan vara frustrerande för alla inblandade.

Jag menar så här:

Säg att min kompis och jag har samma frisyr, samma midjelånga hår som vi haft sedan vi träffades på förskolan för 30 år sedan. Så en dag klipper hon av sig det. Och jag, jag börjar helt plötsligt fundera på vad det är för fel på den här frisyren och om det kanske inte är bättre med kort hår ändå och om inte jag också borde för hon är ju så himla nöjd.

Eller om min kollega sedan tio Ã¥r tillbaka plötsligt börjar prata om att byta jobb och sedan helt plötsligt gör det. Byter jobb. What the…! tänker jag. Vad är det för fel pÃ¥ det här jobbet? Ska jag verkligen fortsätta gÃ¥ pÃ¥ i samma hjulspÃ¥r när hon….borde inte jag …finns det kanske nÃ¥got annat för mig ocksÃ¥?

Eller om jag flyttar frÃ¥n Norrland till Uppsala sÃ¥ kanske det händer att mina vänner börjar fundera pÃ¥ om inte…ja ni förstÃ¥r hur jag menar.

Det tror jag är en del i det jobbiga med utlandssvenskar: att det ställer frågor till mig som stannar kvar i Sverige. Men jag tror inte att det är något unikt för just en stackars emigrerande svensk, det har med förändringar i allmänhet att göra.

Men det här behöver ju inte alls betyda att man i allmänhet tycker illa om förändringsbenägna personer. Avskyn – eller faktiskt gillandet – tror jag uppstÃ¥r när  förändring och status quo möts igen för det gör de ju ofta förr eller senare, särskilt om man bor pÃ¥ en liten ort där alla känner alla. Och hur det där mötet avlöper beror förstÃ¥s pÃ¥ vad det är för personer som möts.

Jag menar så här:

Om jag som slutade på jobbet kommer tillbaka till min gamla arbetsplats för att ta en fika med mina gamla kollegor och om jag då går på om hur fantastiskt det nya jobbet är och om alla fel som finns på den arbetsplats där mina f d kollegor fortfarande befinner sig och om hur jag minsann inte saknar nånting, ja då kanske jag får acceptera att de f d kollegorna blir lite trötta, tycker att jag är en stöddig jävel och inte bjuder in till så många fler fikor tillsammans.

Om å andra sidan de f d kollegorna fortfarande inte riktigt kan förlika sig med tanken på att jag slutade, att jag valde bort dem och hittade ett annat härligt jobb, och om de fortfarande går och grubblar lite över om inte de också borde så kan det också bli lite tröttsamt. Då kanske de f d kollegorna på ett mer eller mindre subtilt sätt vill tala om för mig att jag ska inte komma här och tro att jag är något, till exempel genom att mer eller mindre ignorera allt det nya och roliga som jag så gärna vill berätta om för mina kära gamla kollegor på  min kära gamla arbetsplats. Eller så blir det en ointressant pajkastning om vems jobb som är bäst, veom som gjorde mest rätt i att sluta eller stanna kvar, för någon måste ju alltid vinna, någon måste ha mest rätt. Då kanske jag känner mig lite trött eller rentav sårad och går och fikar med någon annan nästa gång.

Men. Om vi alla är intresserade av varandras jobb ( vi är ju trots allt fortfarande i samma bransch) och om vad som händer och sker, om vi jämför och diskuterar om det ena och det andra som kan vara intressant utan att lägga in en drös värderingar, om vi alla känner oss trygga och nöjda med vår egen plats på arbetsmarknaden vare sig vi bytte jobb eller stannade kvar, om vi  inser att det finns för- och nackdelar med alla jobb och att det är kul att höra andras erfarenheter så kan det ju också bli en alldeles strålande trevlig fika gamla kollegor emellan som åtföljs av många fler.

Se där, dagens filosofiska/metaforiska halvtimme. Hur allt detta hänger ihop med utlandsvenskar kontra Sverigesvenskar överlåter jag åt mina kloka läsare att fundera vidare på. Själv måste jag rensa blåbär och tvätta kläder och börja packa för om tre dagar åker vi HEM!

Visst var Eva Dahlgrens sommarprogram bra häromveckan, varför fick hon inte vara sommarens första värd? Att få ett eget Sommarprogram är, har jag förstått, det närmaste ett adlande vi kan komma i Sverige, att bli utvald till att inleda och avsluta alltihop verkar ännu finare ändå och det tycker jag Eva Dahlgren är värd för hon är bara så, ja, så bäst helt enkelt.

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om i ämnet Eva Dahlgren utan något helt annat.

Jag har en bok med skrivövningar som man kan göra när andan och/eller skrivkrampen faller på. Den verkar bra, jag hoppar lite planlöst mellan olika grejer och en övning som jag gjorde igår består i att man ska reflektera över pinsamma situationer man befunnit sig i (man ska göra mer med den övningen, men till en början ska man bara skriva ner en drös pinsamheter).

Då tänkte jag på Eva Dahlgren.

Jag har nämligen träffat henne, för alls inte länge sedan och för första gången i mitt liv. Det var på en fest i ett vackert hus vid havet i Santa Monica och Eva Dahlgren var där för att ta emot ett pris från Svenska skolan i Los Angeles. Varför hon fått detta pris framgick inte riktigt av den något förvirrade prisutdelningsituationen, men det finns ju hur många anledningar som helst till att ge henne priser så det spelar mindre roll.

På festen befann sig 300 uppklädda, en del ganska glammiga människor, men det rådde inget som helst tvivel om vem som var Rockstjärnan. Utan att anstränga sig alls.

Efter sånger och prisutdelning minglade Eva Dahlgren och Efva Attling bland gästerna och de var både trevliga och pratsamma vad jag förstår. Jag vet inte riktigt eftersom jag inte gjorde något försök att prata med henne. Jag är inte så framfusig, tänkte att varför skulle Eva Dahlgren vilja prata med mig och kikade lite på henne på avstånd bara.

Till en bekant nämnde jag nÃ¥got om hur bra jag tycker att Eva Dahlgren och denne bekant konstaterade “Jamen ska du inte be att fÃ¥ ta en bild tillsammans?”

Nej, det ska jag verkligen inte göra,” sa jag och rodnade vid blotta tanken pÃ¥ det pinsamma i en sÃ¥dan situation.

“JodÃ¥, det ska du visst,” sa min bekant, som bott i USA i mÃ¥nga Ã¥r och uppenbarligen helt förlorat sina svenska hämningar. Hon gick iväg och Ã¥tervände en liten stund senare med Eva Dahlgren. Som var mycket trevlig och gärna kunde tänka sig att fotograferas tillsammans med mig.

Jeff fotade glatt, jag tackade Eva Dahlgren så förfärligt mycket och gick fram till Jeff för att titta på korten eftersom jag trots att hela situationen var pinsam var väldigt glad över att ha ett foto på Eva Dahlgren och mig.

Efter att ha tittat på foton en liten stund upplyste Jeff mig om att Eva Dahlgren stod kvar där jag lämnat henne för att titta på kort. Och det gjorde hon, hon stod kvar där och såg lite tveksam ut, såg ut som att hon funderade på åt vilket håll hon skulle gå.

Jag insåg att hon, som den normalt funtade, sociala och artiga människa hon är, hängt kvar lite, antagit att jag kanske ville prata lite också, inte bara störta iväg för att fnissa över foton och lämna Sveriges bästa artist åt sitt öde. Det hade aldrig slagit mig att hon skulle göra det; alla människor ville prata med henne, och varför skulle hon ta sig tid att stanna kvar en minut och prata med mig?

Så tror jag att jag tänkte i alla fall, det är min enda, om än usla, förklaring.

Precis när jag insåg allt detta och tänkte att herregud jag måste gå fram och säga något strosade hon vidare. Jag hade fått min chans och sabbat den.

Hela kvällen tänkte jag på det där och var så förbannad på mig själv att jag fick huvudvärk av alltihop.

SÃ¥, om detta kan man säga att en bra övning för en aspirerande journalist  – eller för varje person som inte vill framstÃ¥ som ett socialt miffo – är denna:

Anta att du ska gå på en fest där en intressant person som du inte alls känner men verkligen beundrar också kommer att delta. Du vet inte om du kommer att få tillfälle att prata med personen i fråga, men det spelar ingen roll. Var förberedd, utgå ifrån att du kommer att få göra det.

Uppdatera dig lite om personen och förbered några bra, intressanta och relevanta frågor/ämnen som du kan prata om med personen. Om du inte är en spontan typ kan du också fundera över hur du först skulle kunna ta kontakt med personen så att du inte får totalt hjärnsläpp när personen i fråga står där framför dig.

Enkelt, simpelt. Glöm aldrig.

Utanför postkontoret möttes jag av tvÃ¥ damer som stod bakom ett litet bord och samlade ihop underskrifter för “Impeach Obama”. Bordet som de stod vid var fulltejpat med affischer pÃ¥ Obama försedd med en liten Hitlermustasch.

– Are you ready to sign, ma´am? frÃ¥gade en av damerna och höll fram en penna.

РNo, I believe our president is doing a wonderful job, sa jag och gick in p̴ posten.

Sedan stod jag där i postkön och tittade ut. Såg att en och annan stannade vid bordet och damerna, men hörde inte vad de sa. Såg att någon faktiskt skrev på en lista och undrade vad det är för fel på folk.

– Ma´am, are you ready to sign our petition? frÃ¥gade de mig igen när jag kom ut.

– No, I have absolutely no interest in signing your petition, sa jag. But I would like to know why you are comparing our president to Adolf Hitler?

En man som stod och skrev på listan log lite, himlade med ögonen, tittade på mig som om jag var ett barn som ställde korkade frågor. Ingen av kvinnorna svarade på min fråga.

– Really, I would like to know, why do you have posters with Obama being compared to Hitler?

– Well, you can read it right here, sa en av kvinnorna och gav mig ett blad.

– I´m surprised people like you can read and write, sa jag. You should be bloody ashamed of yourselves.

En kvinna som stod en bit bort kom fram till bordet.

– Yeah, I agree. Do you even have permission to stand here? You should go get an education instead of doing this.

Vi gick därifrån sedan, jag och min nyfunne vapendragare, och jag var lite irriterad på mig själv för att jag inte stannat kvar och diskuterat, ifrågasatt deras märkliga resonemang.

Men sedan började jag läsa papperet jag fick av dem och whohoho, insåg jag, det här var inga vanliga, bara ovanligt rabiata republikaner, det här var något alldeles extra och det var nog tur att jag inte gav mig in i någon vidare diskussion. Detta var representanter för en organisation som hävdar att president Obama´s sjukvårdsreform (här kallad Obama´s Nazi Health Bill) är sponsrad av britterna, samma britter som nu planerar att mörda presidenten för att göra honom till martyr vilket i sin tur av någon anledning skulle slita isär hela det amerikanska samhället. Sjukvårdsreformen jämfördes med Hitlers utrotning av judarna och anhängare av Obama med katolska kyrkans pedofilpräster. Sedan gled det hela allt mer över till präster och pedofili och där någonstans blev texten fullständigt obegriplig och jag gav upp.

Min ilska försvann för man kan ju inte bli arg över sånt, man kan inte argumentera mot helt uppenbart galna åsikter och galna människor; man kan bara häpet konstatera att folk inte är riktigt kloka.

Men de såg så normala ut, de där kvinnorna, hur kunde de ha hamnat där? Det kan inte ha varit på allvar, bestämde jag mig för till sist, det måsta ha varit någon version av dolda kameran. Ja, så var det nog. Ville tro att den där mannen som stod och flinade och skrev på listan hörde dit, att han var införstådd med alltihop och inte någon som gående längs gatan, såg Obama med hitlermustasch och tänkte att de där verkar ha en poäng, deras lista ska jag allt ta och skriva på.

Ja, så var det nog.

Pratade med en mycket trevlig man idag som, när jag frÃ¥gade om hans yrke, svarade att han var “independently wealthy.”

“Independently wealthy!” Vilket yrke. Vilket liv. Vad nyfiken jag blev. Jag sÃ¥g framför mig Hugh Grant i den-där-filmen-vadhetterenuigen och ville sÃ¥ gärna frÃ¥ga vad han gör pÃ¥ dagarna och om hans pappa ocksÃ¥ skrivit en julsÃ¥ng en gÃ¥ng i tiden och hur det kändes att vara sÃ¥ förmögen. Ja, det är kanske inte sÃ¥ märkvärdigt egentligen, det finns väl massor av förmögna människor som inte behöver lyfta ett finger om de inte vill, men i alla fall. Jag har aldrig pratat med en independently wealthy människa förut, Ã¥tminstone inte mig veterligt.

Jag frÃ¥gade ingenting alls förstÃ¥s, sa bara “ok” och övergick till att prata om blanketter och medborgarskap och annat sÃ¥nt som jag pratar om med folk mest hela dagarna pÃ¥ mitt jobb.

Tänkte på honom ibland under dagen. Independently wealthy. Jag hoppas han sitter på sin kammare och skriver en roman i lugn och ro.