Ingegerd Landström

Psychic readers, de finns överallt i den här stan. Kanske de spirituella krafterna är särskilt starka här, eller kanske den spirituella nöden är särskilt stor, eller kanske, förmodligen, både och, och det är därför det finns en psychic reader i varje gathörn.

Jag fundear en hel del över dessa ställen: om de verkligen har några besökare och vilka deras besökare är? Vad lever de av, är det lönsamt? Det måste det vara, hur kan en psychic reader annars ha råd att förlägga sin lilla butik på prime time real estate, alldeles vid PCH och med havet på andra sidan vägen?

Det är märkligt och intressant, om jag vågade skulle jag besöka tre-fyra olika readers och skriva något om det. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för, kanske att jag får dystra suckar och medlidsamma ögonkast av samtliga spådamer jag besöker. Heter det spådam förresten, är inte det ett ganska nedlåtande ord, det ger lite Kiviks marknad feeling? Spirituell ledsagare kanske låter bättre? Hur som helst, jag är inte redo för några spirituella framtidsscenarior ännu, men jag är förfärligt nyfiken på Sofia, Psychic by the Sea. Jag kör, eller cyklar, förbi där flera gånger i veckan, rätt vad det är så parkerar jag och kliver in. Any day now.

IgÃ¥r, besök pÃ¥ reumatologen igen. Läkaren tittade pÃ¥ alla mina prickar och sa “ojojoj, det där var ju inte bra.” Min första allergiska reaktion mot medicin, men det finns andra som är lika bra, försäkrade han.”If you say so,” sa jag.

I väntrummet, där jag vanligtvis brukar sitta tillsammans med betydligt äldre, ofta överviktiga, kvinnor och någon enstaka äldre man som alla ser ut att ha ont någonstans, kom det plötsligt in en annan typ. En man i min ålder som såg frisk och stark och välbyggd ut på alla sätt och vis. Såg bra ut dessutom. Hans närvaro gjorde mig lite mindre dyster, jag hoppades att han skulle slå sig ner, men han hade redan varit hos läkaren och var på väg ut. Han och jag, tänkte jag. Han och jag, vi fixar det här, vi kan förbli friska och starka och välbyggda, you wait and see you f-ing disease.

Sköterskan i receptionen frÃ¥gade mig om nÃ¥gon hade talat om för mig att jag sÃ¥g ut som den där skÃ¥despelaren…hon, vahettehonnurÃ¥, och sÃ¥ försökte hon komma pÃ¥ namnet.

Nej, sa jag. Och eftersom sköterskan är kollega till sköterskan som talat om för mig att jag såg bra ut för min ålder så lät jag ämnet falla. Annars hade hon väl funderat vidare och kommit på att jag ju såg ut som Helen Mirren eller Meryl Streep eller någon annan ur den generatinen. Mirren och Streep som naturligtvis är fantastiskt vackra och skärpta på alla sätt och vis men som trots allt är betydligt äldre än mig. När man är 42 är man lite känslig på det viset, det hjälps inte.

Igår natt dog råttan som bosatt sig på vår veranda och i vår grill. Vi gillrade en gammaldags råttfälla med ost igår kväll och på morgonen låg råttan, inte i råttfällan men på sidan om, död som en sten. Osten var uppäten så den fick förhoppningsvis en sista måltid bestående av svensk prästost.

Det känns lite lugnare, det måste jag erkänna för den har nästan sprungit slalom mellan våra fötter emellanåt, men det känns inte bra. Jag känner mig inte riktig lika usel som människan som i en insändare i förra veckans lokaltidning föreslog att bästa sättet att få bort kråkor som man tycker stör är att sockra små marshmallows med råttgift och lägga ut de på taken, men nästan.

Jag menar så här: Vi bor vid en canyon, vi har flyttat hit för att vi vill bo nära naturen. Men inte alltför nära tydligen och bara på våra villkor. Om det är någon del av naturen vi inte gillar så tar vi död på den. Med en råttfälla dessutom, herregud, detta medeltida tortyrinstrument, varför har det inte utvecklats något humanare sätt att bli kvitt råttor? Kunde man inte sprida något slags, inte gift förstås, men något som råttor inte gillar och så dryper de bara av. Till grannen eller någon annanstans där maten är godare.

Idag kom förresten veckans upplaga av lokaltidningen ut, och my god, vilket ursinne som slÃ¥r emot mig när jag öppnar insändardelen. Det var tur för den krÃ¥khataren att han inte satte ut sitt namn, det hade inte gÃ¥tt att bo kvar att döma av alla som skrivit in och upplyst honom om hur fullständigt knäpp i huvudet han är. Jag prenumererar pÃ¥ lokaltidningen bara för de där insändarnas skull, jag tycker de ger en god inblick i psyket hos lokalbefolkningen. Inte alltid sÃ¥ upplyftande läsning, det är mycket klagomÃ¥l pÃ¥ skateboardÃ¥kande tonÃ¥ringar och tonÃ¥riga bildrullar och andra saker som tonÃ¥ringar gör och allt som oftast undrar man vem dessa människor är som skriver insändare om “den unge mannen i den vita Audin som inte stannade för stopplikt pÃ¥ den gatan kl 7:49 p.m. och kunde ha kört bÃ¥de människor och djur om det velat sig illa.”

Just nu handlar det mest om kråkor. Och så 4th of July förstås, men när det handlar om det senare är vi alla vänner och går i samma parad. Förutom att tydligen ligger den en gammal konflikt och pyr angående ovanan att kvällen före paraden ställa ut sina hopfällbara stolar längs med Sunset för att försäkra sig om bra platser dagen därpå.

Det kommer säkert nån insändare om det nästa vecka.

Jeff frågade om han skulle ladda råttfällorna på nytt. Nej, sa jag, låt det vara. vi kanske bara lockar hit dem med osten. De kanske springer vidare istället.

Först: åka iväg på morgonen, väl förberedd, lite nervös men mest förväntansfull över att träffa en person jag är nyfiken på.

Sedan: intervju. I bästa fall ett bra samtal, ett där innehållet tar över situationen. Så var det idag. En intervju med en person som hade mycket att berätta och som var så, så, jag vet inte vad. Klok. Eftertänksam. Och intressant.

Efter det: köra hem, med huvudet fullt av alla första intryck. Meningar som dyker upp, möjliga inledningar som virvlar omkring. Lättnad över att det gick bra.

Till sist: sätta sig vid datorn. Kasta ner alla de där första intrycken. Lyssna igenom bandet. Hitta en första tråd. Börja skriva. Känna ansvaret över att skriva en text som gör personen jag pratat med rättvisa. Den utmaningen.

Det är arbetslycka det.

Jag åkte till Malibu för att byta ut Alicias chaps som visat sig vara för små, men affären var stängd och jag hamnade på Coffee Bean istället.

PÃ¥ Coffee Bean i Malibu hälsar personalen glatt och mycket, och jag menar mycket, trevligt pÃ¥ alla som kliver in genom dörren. Alla i personalen hälsar dessutom pÃ¥ alla kunder och det är mÃ¥nga “Hi” och How are you?” och “Good morning” som viner genom lokalen sÃ¥ fort en ny kaffekund kommer in.

Helst använder man förstÃ¥s förnamn ocksÃ¥, men i mitt fall blev det bara ett vänligt “Hi.” Om jag gÃ¥r dit nästa vecka igen kanske det blir “Hi Ingrid.” You never know.

Om det är en stamkund med regelbundna vanor  kan det ocksÃ¥ hända att personalen frÃ¥gar, liksom konstaterande: “The usual?”, alternativt “Vill du ha din non-fat latte med vanilla idag eller?”

Fånigt eller trivsamt, jag säger ingenting om det.  Malibu är inte som andra ställen, Malibu är sitt eget lilla universum, befolkat av människor som är sådär beachigt-Uggs-and-sweatpants-but-very-expensive-sunglasses-avslappnade, samtidigt som de är så akut medvetna om och uppmärksamma på sin egen och andras sociala status och star-faktor att de framstår som betydligt mer ängsliga än avslappnade.

Ängsligheten syns tydligast i alla de där hastiga, förstulna blickarna bakom solglasögonen: Vem är detta? Vem skulle det möjligtvis kunna vara? Vem är jag i förhållande till personen framför mig i kön? Är den värd att småpratas med? Bör jag hälsa? Nonchalera?

Äh, jag tycker inte om att generalisera, glöm det där; min känsla inför Malibufolket säger med all säkerhet mer om mig än det gör om dem. Nu ska jag sätta mig och få ordning på min telefon istället. Det ska finnas en slags sensor som gör att skärmen blir svart när man pratar så att man inte råkar trycka till någon funktion under samtalet. Den fungerar inte av någon anledning så mina samtal blir ett förvirrat kaos av mute, högtalare och hold och jag måste hela tiden be om ursäkt och förklara att jag har en ny telefon som jag inte riktigt lärt mig hur den fungerar. Måste lösa det där på något vis.

…är ett härligt ställe. Lugnt och stillsamt, tidningar som prasslar, ingen har brÃ¥ttom, solen har försiktigt börja lysa i ena hörnet av lokalen.

Det  är förvånansvärt mycket folk här, vilket väl mest beror på att det bor så många äldre människor i min stad. Äldre, pigga människor som inte ligger och drar sig på morgonen, de är ute och stavgår och yogar och sedan stannar de till på starbucks för att ta sig en kopp kaffe på det.

Det måste vara något med havsluften för pensionärerna i min stad ser nästan oförskämt fräscha ut. Jaja, tänker ni, det är klart, de är ju amerikaner, de är botoxade ända in i kaklet fattaruväl, men det är de inte alls. De är fräscha helt enkelt: spänstiga och väderbitna, lätt solbrända, ganska rynkiga (tänk Clint Eastwood för tio år sedan), rejält gråhåriga, de går klädda i jeans och snygga seglarjackor och ser ut som om de har för avsikt att leva i trettio år till. De får mig, med mitt höga blodtryck och min ständigt sovdepraverade hjärna, att känna mig lite sliten.

Sedan finns det en annan sorts äldre människor i min stad och de ser ut som författare hela bunten. Inte lika väderbitna, inte riktigt lika fräscha som gruppen ovan, mer sådär luggslitna på ett bohemiskt, artistiskt vis , med säckiga brallor, glasögon, hatt och olika grader av långt fladdrande hår. Jag blir glad av den där gruppen, tänker att jag skulle vilja hamna där själv en dag.

Men herregud, varför sitter jag här och skriver om pensionärer? Jag kom hit klockan kvart i sex i morse för att skriva  en artikel och en artikelanalys till min skrivkurs, inte för att analysera befolkningsgrupper i min lilla stad. Nu, artikel.

Ryssar – de låter så exotiska när de pratar med varandra. De låter som spioner, som författare i exil med säkerhetspolisen i hasorna, som ett par som träffas i hemlighet och i all hast: allt de säger låter viktigt och hemlighetsfullt och spännande.

Jag sitter på Starbucks och är grinig för att jag varit tvungen att köpa ett starbuckskort och registrera detta kort med mitt namn och min adress för att kunna använda internet. Vad är det för idioti? Jag ångrar mig så, blir mer och mer tveksam till att lämna ut mina uppgifter på nätet, man gör det till höger och vänster av alla möjliga anledningar och jag tycker inte om att göra det.  På Coffee Bean får man en inloggningskod som  består av några siffror och med den loggar man in och så är det bra med det: ingen frågar mig vad jag heter och var jag bor och om jag vill ha hundra miljoner reklamutskick per e-post om Coffee Beans alla produkter. Dessutom är kaffet godare.

Mitt emot mig har ett ryskt par slagit sig ned, de sitter med huvudena tätt ihop och pratar sådär snabbt och intensivt med varandra som bara ryssar kan. De ser definitivt inte ut att vara ett par trötta föräldrar som lämnat ungarna hemma ett par timmar med barnvakten; de ser ut som om de har bara denna enda halvtimme på sig att berätta allt det som måste berättas, sedan går tåget, sedan kommer Stasi, och allt kommer att vara för sent.

Jag skriver vidare på min text. En annan text, inte den här, den skrev jag efteråt.

Plötsligt, efter kanske femton minuters intensivt samtal, rullar mannen upp vänster skjortärm så långt han kan. Under skjortärmen, en bit ovanför armvecket, har han ett brett guldarmband. Ett slags överarmband helt enkelt. Paret studerar detta armband mycket ingående och jag vågar inte titta så ordentligt, men det ser dyrt ut och det gnistrar av röda stenar.

Bäst jag sitter och funderar på detta märkliga överarmband gör kvinnan likadant. Hon har en vit blus på sig, den har trekvartsärm och denna ärm rullar hon upp och visar upp ett likadant överarmband med likadana rödgnistrande stenar som mannens. De sitter där en stund och jämför och känner och vrider och vänder på armarna så gott det går.

Så småningom kavlar de ned ärmarna, rättar till kläderna, reser sig upp, tar sista klunken kaffe, och går ut genom dörren.

Denne ståtlige man är Jann of Sweden, södra Kaliforniens ende svenske cowboy. Han är också frisör (det kanske man inte kan tro), mandolinspelare och en entusiastisk paraddeltagare som leder sin Western ryttargrupp i både the Tournament of the Roses och the Hollywood Parade. Jag intervjuade honom för några veckor sedan och det var en upplevelse. Härlig människa, trevlig människa!

Men nu var det inte honom jag skulle berätta om, utan om Edward H. Bohlin, svensk silversadelmakare frÃ¥n Örebro och Hollywoods älskling i början av 1900-talet. Jag hade aldrig hört talas om honom, men Jann pratade om honom som om alla människor visste vem han var. Det kanske alla människor vet ocksÃ¥, bara inte jag. Hans “great uncle” var för övrigt Anders Zorn.

Ed Bohlin rymde hemifrån när han var femton för att försöka hitta plats som lärling hos en silversmed, efter att hans pappa, berättade Jann, hade talat om för honom att han inte dög till silversmed. Han fick ingen lärlingplats,  rymde vidare till USA, och hamnade så småningom i Montana där han arbetade som cowboy i flera år under tiden som han tillverkade läder- och silverföremål i liten skala.

Till Los Angeles kom han efter att ha tagit anställning som ryttare hos en teatergrupp och där blev hans arbete upptäckt av Tom Mix, den tidens Robert Pattinson kan man förmoda, som köpte Ed Bohlins egentillverkade rock för 35 dollar. Sedan gick det spikrakt uppåt: Ed Bohlins silver- och läderföremål blev ett måste för varenda skådespelare med cowboyamibitioner och bars av den tidens största westernhjältar, inklusive, naturligtvis, Ronald Reagan.

Jann visade mig tre olika sadlar tillverkade av Ed Bohlin (en av dem syns till vänster om Jann) och de är verkligen magnifika; kan få vem som helst att vilja bli westernhjälte. Eller i alla fall paradryttare.

Om man likt mig inte visste om denna var kanske storste Hollywoodexport kan man läsa mer här.