Den första tidiga morgonen i Sverige, klockan är bara fyra och åttaåringen skramlar i köket. Han försöker vara tyst, men väsnas ganska mycket, sådär på åtta-åringsvis. Han är så hungrig att det river i magen, jag vet det för det är jag också.
Jag tänker kliva upp och hjälpa honom, men ändrar mig, tänker att han får ha den här stunden för sig själv. Istället ligger jag vaken och lyssnar på ljuden, hör hur han äter kalla köttbullar direkt från förpackningen, brer mackor, letar fram burken med pålägg.
Runda polarbrödsmackor med falukorv, Norrbottens gåva till jetlaggade åtta-åriga pojkar och han äter dem sittandes vid köksbordet medan han bläddrar i en tidning, jag tror att det är Bamse.
Jag tänkte att den där morgonen, en av många likadana, blir en del av hans Sverigeminnen. När hans barnbarn frågar om Sverige  kommer han att säga att han inte kommer ihåg så mycket, att det var så länge sedan han var där, men att han minns hur han brukade vakna tidigt de där första morgnarna, smyga ut i köket utan att väcka sin mamma och äta kalla köttbullar och falukorvsmackor.
Jag låg där och kände mig helt plötsligt som ett gammalt svartvitt fotografi, ett foto av en mamma, en pojke, en stuga, en sommar en gång för länge, länge sedan.