Ingegerd Landström

Jag minns alldeles bestämt att jag levde ett annat liv en gång. Ett liv som inte involverade lera, rötter, sten i olika storlekar och hundratals plantor som ska ner i jorden. Ett liv där jag inte låg vaken på nätterna med bortdomnade händer och värkande armar, där jag lagade mat till mina barn och städade huset emellanåt. Jag skrev mycket också, det är jag säker på och allt som oftast har jag för mig att jag lämnade huset och gick ut på stadens gator som en alldeles vanlig kvinna.

Men det var dÃ¥ det. Livet nu bestÃ¥r av ett  trädgÃ¥rdsprojekt som aldrig tar slut och nu har dessutom arbetskraften skingrats för vinden: svÃ¥gern har gÃ¥tt vidare till nästa projekt, Jeff har Ã¥kt till Indien och kvar är bara jag som ska “göra klart det sista.”

Det lÃ¥ter ju inte sÃ¥ farligt, eller hur? Att “göra klart det sista” borde väl ta en eftermiddag eller sÃ¥, man bara sopar ihop lite skräp, planterar den sista plantan, Ã¥tervinner plastkrukorna, sÃ¥na grejer.

Men detta sista har hÃ¥llit pÃ¥ i flera dagar nu och fortfarande har jag en stor stenhög och en nästan lika stor hög med ett barkliknande material som kallas “mulch” pÃ¥ min garageuppfart.

Spridda här och där står plantor som ska ner i särskilt oländiga delar av trädgården men jag är för trött för att ta fram den f-bannade pick-axen (hackyxa, vad heter det, jag vet inte) igen. Som jag har hackat denna månad. Och grävt. Mest hackat, i flera veckor har jag känt mig som Karl-Oskar när han vandrade omkring i sten och skit i Korpamoen, med skillnaden att han kunde i alla fall emigrera; jag är redan här.

Jag har märkt att en hel del personer hittar till min blogg efter att ha sökt pÃ¥ diverse trädgÃ¥rdsrelaterade sökord. GrusgÃ¥ng. Stenkant rabatt. Vattentunna. Pelargonliknande blomma. Fin rabatt (tänk ändÃ¥, man googlar pÃ¥ “fin rabatt” och hamnar i min rabatt.). SÃ¥na saker.

Hur som helst, när man gör den där sökningen så hamnar man ofta här, och så kan vi ju inte ha det. Så där ser det ju inte ut längre, nu är det fullt i rabatten och det blommar överallt och jag blir lite lycklig varje gång jag går förbi och tittar vad som hänt sen förra gången jag gick förbi. Så här:

På verandan är det också blommigt. Ett blomkluster. De står så där därför att just där är det flest antal soltimmar om dagen och de flesta av mina blommor vill gärna ha mycket sol.Och så är de kompisar och har kul ihop och vem är jag att dela på ett gäng goda vänner.

Och så sorgebarnet då: gräsmattan på framsidan i kombination med en ledsam version av en rabatt bestående av ogräs och grannens överspillande växter. Vi ska ersätta gräset med något annat, något som inte behöver konstbevattning, och vi ska ha fantastiska blomrabatter och rock gardens och så ska vi knyta fast en häst vid vårt nya rustika staket, men vi har inte riktigt tagit oss för att komma igång med det projektet. Så här ser framsidan ut:

Och så det där förbannade trädet! Med grannens välsignelse har vi beskurit den rejält men den ju står fortfarande där, som ett dystert gammalt ök och sprider skugga över nästan hela framsidan av huset. Detta träd måste bort! Jag tänker att vi kanske kan fråga vår snälle granne om vi kan få hugga ner det och ersätta det med en fin Manzanita eller något annat träd av mer behändig storlek. Men det blir ju dyrt och just nu går alla våra pengar till hockeyträning, ridlektioner och biljetter till Sverige, så jag vet inte riktigt hur vi ska ha råd med det.

Så är läget just nu. Ljuvliga blommor att njuta av. Ett as till träd att hugga ner. Ett slags jämvikt ändå.

Fin utsikt här uppe. Och trädgården, vilken trädgård. (Nästan) bara natives. Kolibris överallt, så högljudda att de överröstar det rejält tilltagna vattenfallet. Fjärilar. Allting blommar, allting doftar sage och nånting annat som jag inte vet namnet på.

Jag skulle göra en intervju som alls inte skulle handla enbart om trädgård, men jag kom alldeles av mig inför allt detta. Orutinerat av mig. Det blir en trädgårdsprofil med fläckvisa inslag av personporträtt.

Det är söndag eftermiddag, en ljuvligt ljummen och händelselös eftermiddag, och jag halvligger i vår soffa på altanen och tittar upp på våra eucalyptusträd, funderar lite förstrött på om man verkligen kan hugga ner något som är så grandiost?

Visst kan man det, säger min svåger. Han tycker inte om eucalyptusträd, framför allt därför att de inte hör hemma i södra Kalifornien. Min svåger tycker inte om någon växtlighet som inte hör hemma här, oavsett grad av grandiositet, and that is that.

Invasive alltsÃ¥ – det är ett minus. Dessutom är de brandfarliga, de brinner som torrt björknäver, och vÃ¥ra träd, som stÃ¥r alldeles intill vÃ¥rt lilla hus, är säkert alldeles speciellt brandfarliga eftersom vi inte har beskurit dem sedan vi flyttade hit. Ett minus till.

De står i vägen för vår framtida utbyggnad av tomten. Stort minus.

Om vi bygger ut tomten så att vi kan ha ett trädgårdsland i ena hörnet så kommer eucalyptusträden att se till att både trädgårdsland och den utbyggda tomten ligger i skugga så gott som hela dagen. Det största minuset.

Men hugga ner träd, det är verkligen inte min grej. Jag kan inte göra mig av med någon form av växtlighet så länge det finns minsta hopp om liv, hur ska jag kunna sanktionera mördandet av ett stort träd, eller till och med två?

Stort beslut alltså.

Andra stora beslut som väntar runt hörnet:

Ny kamera. En bättre kamera, en mer avancerad kamera. Men vilken djungel det är i kameravärlden och jag är verkligen inget proffs, hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst? För mig.

Ny telefon. En Iphone? Men jag vill gärna ha knappar på min telefon, tycker inte om touch screens. Är det hopplöst gammalmodigt att tänka så, finns det över huvud taget telefon med knappar nuförtiden? Jag måste kunna kolla min mail på den, det och knappar är mina modesta krav.

Hund. Kan vi ha en hund, har vi tid? Och ska vi köpa en boxer eller inte? Blandras kanske? Men jag vill verkligen ha en boxer.

Om vi bestämmer oss för att skaffa hund, ska vi då ta en rescue dog eller ska vi gå till en bra uppfödare? En nära släkting till oss slutade prata med mig när jag försiktigt förde fram idén om att inte gå till ett animal shelter. Inte för att jag inte tycker det är en bra idé, det är det visst, men jag tänker att om vi ska ha en stor, stark boxer i familjen så vill jag veta varifrån den kommer. Inga dolda aggressiva anlag bland mina ungar, nix, det går inte.

Sånt ligger jag och funderar på. Vädret är verkligen alldeles ljuvligt. Äntligen värme, mina blomlökar växer en halv centimeter om dagen. Min Manzanita blommar, trots att någon påstod att den inte trivs i kruka. Det var säkert min svåger som sa det. Jag ska visa honom den nästa gång han kommer hit. Imorgon ska vi förresten ut i vildmarken och leta efter Nya Zeeländska lersniglar med honom. Det blir spännande.

Höstsäsongen har dragit igång på Theodore Payne. Begav mig dit i lördags för att bättra på mina rabatter. Handlade lite grann, inte så mycket för jag hittade inte allt det jag behövde, och pratade med andra native plants entusiaster. Dessutom: musikunderhållning.

Det är så trivsamt där, alla går omkring iklädda kängor, rutiga bomullsskjortor och bredbrättade hattar av olika modeller och funderar och petar bland plantorna och ingenting är det minsta apokalyptiskt.

Det är också Los Angeles.

Jag klipper gräs, det finns oceaner av gräsmattor här och nu när min bror är bortrest har jag fått förtroendet att ta hand om dem.

Så jag klipper gräs men mest av allt klipper jag humlor. Det är vidrigt, de finns överallt och de är så fina och runda och ludna och somriga och det enda de vill är att surra omkring och äta blommor i lugn och ro och jag kör över dem med min jättelika mördarmaskin och klipper dem i små geggiga gulsvarta småbitar som jag sedan spottar ut bakom mig.

Jag vet att jag gör det för jag har kollat.

Jag saktar ner för att de ska hinna surra vidare, jag kör runt dem när de inte har vett att flytta på sig så att det blir små långhåriga öar av oklippt gräs här och där och jag vet att min bror kommer att undra vad i hela fridens jag sysslat med. Men när jag stannat och väjt ett tag så börjar jag slarva för det är humlor precis överallt och om jag håller på så där blir jag aldrig klar.

Så jag ser varje humla jag möter i ögonen, mumlar förlåt och sedan kör jag över dem.

Jag drog med mig min morgontrötta dotter till Theodore Payne´s Poppy Day i lördags morse. Där köpte vi plantor,  pratade med andra native plants älskare och hade det allmänt trevligt.

Så här exemplariskt märks alla plantor. Alldeles underbart för en nybörjare!

Sedan åkte vi hem och började gräva i rabatten. Inte riktigt klart ännu, men nästan. De små blommorna är någon slags Blue Grass. Det blommar i min rabatt!

…men titta vad som kom istället:

Min allra första California Poppy! Jag trodde jag hade planterat dem för tätt och att det bara skulle bli en massa blad och det var lite ledsamt. Jag tror fortfarande jag har planterat dem för tätt, men det spelar ingen roll: de tänker blomma i alla fall. Och idag fyller min fina storasyster år, så den här får du Stina!

Vi har en fin liten lokaltidning här i min lilla stad. Palisadian-Post heter den (ja, bindestrecket ska vara där, vet inte riktigt varför) och jag läser den från första sidan till sista när den kommer ut varje torsdag. Den är precis som en lokaltidning ska vara, man får reda på viktiga saker (som hur våra skolor påverkas av det astronomiska budgetunderskottet), och en del mindre viktiga saker ( som att en person fick sin bildörr påkörd när hon, möjligtvis lite obetänksamt och utan att se sig för, det förtäljer inte historien, öppnade den efter att ha parkerat längs med Sunset Blvd).

Som i varje god lokaltidning kan lokalbefolkningen naturligtvis göra sina röster hörda genom insändare och det är det många som gör. Trafikrelaterade insändare är absolut vanligast och som god tvåa kommer den ständiga frågan om hundbajs på gräsmattorna. Här en liten pärla från förra veckans tidning:

“Use your own lawn
Many neighbourhood dog owners seem to take it for granted that their dogs can pee and poop on my lawn (even if they pick up the poop). And so I ask myself: Would they allow their kids to do so? Think about that. Am I supposed to allow your pet some slack because it´s an animal? I don´t understand. Please explain.”

Jag ser och förstår författarens ilska (vår gräsmatta är något av en toalett för lösspringande hundar och när man en gång fått torka upp hundbajs i hela huset efter att en unge råkat trampat i en hög och sedan traskat in utan att ta av sig skorna kan det hända att man funderar på om man kanske ändå inte skulle ta och skriva sig en liten insändare), men kan inte låta bli att fnissa åt den där jämförelsen. Den kom så oväntat, presenterade ett helt nytt angreppssätt, ett helt nytt perspektiv på företeelsen. Vet inte riktigt vad jag skulle svara om jag var en slacker hund och dess ägare. Diskussionen slutar där.

Så här ser mina tomatplantor ut just nu:

Är det inte märkligt?

Å ena sidan: små, vackra tomater som smakar precis som man vill att de ska smaka.

Å andra sidan: svarta fläckar, ruttnande blad, död och elände.

Jag har läst på en del och förstått att tomatplantor är mycket sköra av sig och kan tyna bort i en rad olika sjukdomar. Nu minns jag inte vad jag kom fram till att just mina plantor lider av, men att det är allvarligt har jag förstått och att de befinner sig utom all räddning står också klart, även om själva tomaterna inte har insett det. Tomaterna kämpar på och låtsas som ingenting, de växer och mognar och snart ska vi skörda dem och sedan åker de sorgliga bladresterna i sophinken. Inte ett alldeles lyckat första försök att odla tomater alltså, men inte alldeles misslyckat heller. Till helgen tror jag att vi ska plantera några nya.