Ingegerd Landström

En annan grej vi – Alicia och jag – gjorde under helgens besök i downtown var att ta oss till The Last Bookstore pÃ¥ Spring Street. Än sÃ¥ länge är det bara ett namn pÃ¥ en bokhandel, men det vet man ju inte hur länge det dröjer innan det inte längre bara är ett namn utan ett faktum, sÃ¥ man fÃ¥r passa pÃ¥ att gÃ¥ dit – och till alla andra bokhandlar som hukar i kylan- medan tid är. Efter att vÃ¥r egen lilla bokhandel stängde för gott alldeles nyligen sÃ¥ har jag till och med sympatibesökt Barnes & Noble ett par gÃ¥nger.

Man kan inte tro det av de ödsliga bilderna (jag tycker illa om att fota okända människor, jag tror att de ska bli förbannade och kräva att jag ska radera alla bilder jag tagit och därför försöker jag undvika att fota dem över huvud taget. Tråkigare bilder, men lugnare för mig.), men det var mycket folk i butiken och jag gick där och tänkte att det här kommer inte alls att bli den sista bokhandeln.

Bokhandlar kommer alltid att finnas kvar. Det kommer inte att finnas en i varje stad längre (om det någonsin funnits det), men de kommer att finnas kvar, i bästa fall på en plats någorlunda (på rimligt köravstånd) nära dig, för det kommer alltid att finnas människor som tycker om att besöka dem.

De kommer att vara mycket mer än “bara” bokhandlar. The Last Bookstore köper och säljer (mest second hand, en del nytt) böcker, de bjuder in föreläsare och författare, varje mÃ¥ndag har de en slags variant pÃ¥ “Speakers Corner”, de har konserter och de ska börja med teaterföreställningar pÃ¥ den yttepytte scenen som tronar i mitten av lokalen.

Så kommer det att fortsätta för människor tycker om och vill ha och behöver sådana ställen. Yes, så är det.

VÃ¥ra tio böcker kostade sammanlagt $61 (varav tvÃ¥ böcker stod för hälften) och eftersom det var ett sÃ¥dant kap sÃ¥ gick vi iväg och fikade efterÃ¥t. Bra dag, denna lördag. (Tidningen, “Boom: A Journal of California” har jag aldrig sett förut. En tidning om Kalifornien. Inte norra, inte södra, men hela Kalifornien. Fick mig att inse att för mig är Kalifornien synonymt med Los Angeles. Eller i alla fall SoCal. Det kändes bra att vidga mina vyer en stund.)

Man skulle kunna tro att det enda vi diskuterar i USA just nu är om det blir något höjning av lånetaket eller inte, men det är det inte alls.

Inte i mitt hörn av landet i alla fall, för ikväll stängs I-405 av mellan U.S. 101 och I-10 (en sträcka på ungefär 16 kilometer) av och öppnar inte igen förrän på måndag morgon, och det enda vi läser om och pratar om är trafikkaoset som förväntas uppstå. Eller som kanske inte alls uppstår om folk är kloka och stannar hemma så gott det går. Ingen vet.

Om folk inte gör som borgmästaren ber oss och stannar hemma så ligger vi lite illa till. Vi måste ut till LAX på lördag kväll och för att ta oss dit behöver vi köra längs med Pacific Coast Highway. Om alla de hundratusentals bilar som vanligtvis tar I-405 istället försöker  med kombinationen PCH+ någon av canyonvägarna för att ta sig runt den avstängda sträckan så blir det bekymmersamt.

Vi avvaktar så länge. Hoppas på det bästa. Funderar på vad vi ska göra i New York på söndag, vi har drygt tio timmar på oss och vi orkar inte sitta på flygplatsen en hel dag.

Tips, någon? Det måste vara enkelt och okomplicerat och man måste kunna ta sig dit med taxi eller tåg eller nåt från Newark. Hinner man med frihetsgudinnan kanske?

Jag har begravt mig i jordbävningslitteratur idag. Intressant, nyttigt, men när jag läste den här meningen som jag hittade i ett framtidsscenario över en jordbävning med en styrka på M7.8 konstruerat av United States Geological Survey och en drös andra institut och forskare, kom jag av mig.

“In some areas, the ground will shift violently back and forth, moving nearly 2 meters (6 feet) in each second- shoving houses off foundations, sending unsecured furniture and objects flying.”

Jag satt en lÃ¥ng stund och funderade pÃ¥ vad det skulle innebära. Att tillsammans med hus och möbler och allt annat runtomkring kastas tvÃ¥ meter fram och tillbaka i upp till 100 sekunder (stod i ett annat stycke), hur skulle det kännas? När en jordbävning inträffar ska man kasta sig under närmaste bord, men hur ska man kunna hÃ¥lla sig fast där och finns det nÃ¥got bord som inte skulle flyga all världens väg av sÃ¥dana krafter? Jag tänkte pÃ¥ smÃ¥ barnkroppar och hur de skulle flyga omkring som pingpongbollar. Hur de, om skalvet inträffade mitt i natten, omedelbart skulle kastas ur sina sängar och vakna till fullständig kaos och katastrof, kanske famla efter nÃ¥got att hÃ¥lla sig fast i men det skulle ju inte finns nÃ¥gon chans för dem att fÃ¥ ta tag pÃ¥ nÃ¥got. Hur skulle vi kunna ta oss till dem och de till oss, vi skulle ju bara kastas fram och tillbaka, slÃ¥ huvuden i väggar och fönster, bryta armar och ben? Jag sÃ¥g mig själv i bilen, pÃ¥ motorvägen i 100 km i timmen, bilar överallt och sÃ¥ “Wham!” Vad skulle hända med min och alla andras bilar och lastbilar och motorcyklar? Hur parerar man det?

Tänk på det, föreställ er: Två meter, fram och tillbaka, i nästan två minuter. Hur överlever man det?

Andreas Nordström på tidningen City intervjuar Jan Arnald (alias deckarförfattaren Arne Dahl). Fin intervju. Men så, ett påhopp,  sådär i förbifarten:

– Stockholm verkar ha mÃ¥nga romantiska kvalitéer. Folk pratar om ”vattnet” och ”skönheten”. Ingen skulle komma pÃ¥ tanken att bli poetisk när man beskriver Los Angeles.
– Nä! Och inte när det gäller Berlin, heller. Då handlar det snarare om en sunkromantik.

Sunkromantik. Stackars vår missförstådda stad. Jag återkommer med poetiska beskrivningar av Los Angeles. Ta fram näsdukarna.

Våra kära finländska vänner. Vi har känt varandra ända sedan vi flyttade till USA och jag tycker så mycket om dem. De är olidliga när Finland vinner VM-guld i hockey; då mailar de och gratulerar till silvret, samt påpekar att är det inte lustigt att samtliga mål i finalen faktiskt gjordes av finnar eftersom det enda svenska målet gjordes av  Hyväpäive eller vad han nu hette.

“As if I care,” säger jag dÃ¥. “Jag har vuxit ifrÃ¥n Hockey-VM för mÃ¥nga Ã¥r sedan.”

De är så olika. Hon, hetlevrad åsiktsmaskin; han, lugn som en filbunke, finskare än den finskaste finne. Underbara människor. Och om jag inte vet vad något heter på engelska så kan jag säga det på svenska och så kan vi komma fram till vad jag menar. Bara en sån sak.

Hur som helst, igår kväll när de och några andra gäster var här så kom vi att prata om vädret. Vi, finnarna och svensken, uttryckte vår förälskelse i SoCal-vädret och försökte förklara hur den förälskelsen aldrig går över utan istället har övergått till djupaste kärlek; en som man inte längre kan klara sig utan och som man med all säkerhet vet kommer att vara livet ut (vi uttryckte det inte direkt så poetiskt, men det var själva kärnan i konversationen).

Angelenos-gästerna sÃ¥g nöjda ut där de satt och lyssnade. Inte nöjda pÃ¥ ett skrytigt sätt alls för Angelenos skryter inte om sitt väder, mer som ett “we know and we appreciate that you appreciate it as well.”

SoCal-vädret är sÃ¥ bra pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga olika sätt, men, förklarade jag, för mig som kommer frÃ¥n norra Sverige, frÃ¥n en del av världen där sommaren är kort, full av mygg, ofta regnig och ganska sval och med nÃ¥gra ynkliga, underbara varma sommardagar däremellan, sÃ¥ är SoCal-vädret – ja, solen dÃ¥ – sÃ¥ rogivande.

Svensk – framför allt norrländsk – sommar är sÃ¥ full av desperation mitt i allt det underbara. Alla har längtat sÃ¥ oerhört, plÃ¥gat sig igenom vintermÃ¥naderna, förtvivlats över vÃ¥ren som aldrig kommer och när vÃ¥ren och sommaren och solen väl kommer sÃ¥ kastar vi oss ut i den och det är sÃ¥ obeskrivbart härligt alltihop.

Samtidigt, mitt i allt det där härliga, så spanar vi tvångsmässigt mot himlen och väderleksrapporterna, för vi vet med all säkerhet att innan vi vet ordet av så är nästa lågryck på väg in och hela sommarhärligheten skiter sig. Och så är det helt plötsligt november igen.

Man kan bli galen för mindre.

SoCal-solen håller inte på så där. Det finns ingen desperation över vädret här, ingen oro. Det finns bara ett enda stort varmt och vänligt lugn; vi vet att nästa dag med stor sannolikhet blir lika varm och skön som den förra. Och så vidare.

Inte för att inte vädret varierar i södra Kalifornien, det gör det visst. Det finns perioder när regnet vräker ner i flera dagar, när vattentunnorna fylls upp på en halvtimme  och taket börjar läcka i vårt lilla hus. Det finns dagar när dimman rullar in från havet klockan två på eftermiddagen och allting blir kallt och fuktigt och luktar sen septemer och potatisland. Det finns soliga kyliga dagar och soliga stekheta dagar och så de där ljuvliga alldeles-lagom-soliga-dagarna som man aldrig kan få nog av och som man uppskattar lika mycket varje gång de dyker upp, om det så är varje dag två månader i sträck.

Ungefär så försökte jag förklara, lite mer kortfattat bara.

Detta om vädret och finländska vänner. Nu ska Alicia och jag gå ut i solen och köpa doppresent och nya kryddor. Hoppas solen lyser över alla mammor idag!

Mail från mamman till en av Max bästa klasskompisar:

“Hej Ingrid,

Rex (Max klasskompis, inte hans rätta namn) undrar om Max vill följa med pÃ¥ en särskild förvisning av Diary of a Wimpy Kid. Rex sa att Max älskar serien och eftersom Rex pappa har skrivit manus till filmen har vi extra biljetter till visningen. Hoppas han kan följa med, jag tror det blir jätteroligt. Vi hämtar honom vid fem-tiden.”

Vi väntade…

…och spanade…

…och fotade.

Helikoptrarna surrade i luften…

…men havet förblev lugnt. NÃ¥gon rapporterade nÃ¥gon form av vÃ¥grörelser, men det tvivlar jag pÃ¥. Ännu en solig dag i paradiset bara.

Jag åkte till Malibu för att byta ut Alicias chaps som visat sig vara för små, men affären var stängd och jag hamnade på Coffee Bean istället.

PÃ¥ Coffee Bean i Malibu hälsar personalen glatt och mycket, och jag menar mycket, trevligt pÃ¥ alla som kliver in genom dörren. Alla i personalen hälsar dessutom pÃ¥ alla kunder och det är mÃ¥nga “Hi” och How are you?” och “Good morning” som viner genom lokalen sÃ¥ fort en ny kaffekund kommer in.

Helst använder man förstÃ¥s förnamn ocksÃ¥, men i mitt fall blev det bara ett vänligt “Hi.” Om jag gÃ¥r dit nästa vecka igen kanske det blir “Hi Ingrid.” You never know.

Om det är en stamkund med regelbundna vanor  kan det ocksÃ¥ hända att personalen frÃ¥gar, liksom konstaterande: “The usual?”, alternativt “Vill du ha din non-fat latte med vanilla idag eller?”

Fånigt eller trivsamt, jag säger ingenting om det.  Malibu är inte som andra ställen, Malibu är sitt eget lilla universum, befolkat av människor som är sådär beachigt-Uggs-and-sweatpants-but-very-expensive-sunglasses-avslappnade, samtidigt som de är så akut medvetna om och uppmärksamma på sin egen och andras sociala status och star-faktor att de framstår som betydligt mer ängsliga än avslappnade.

Ängsligheten syns tydligast i alla de där hastiga, förstulna blickarna bakom solglasögonen: Vem är detta? Vem skulle det möjligtvis kunna vara? Vem är jag i förhållande till personen framför mig i kön? Är den värd att småpratas med? Bör jag hälsa? Nonchalera?

Äh, jag tycker inte om att generalisera, glöm det där; min känsla inför Malibufolket säger med all säkerhet mer om mig än det gör om dem. Nu ska jag sätta mig och få ordning på min telefon istället. Det ska finnas en slags sensor som gör att skärmen blir svart när man pratar så att man inte råkar trycka till någon funktion under samtalet. Den fungerar inte av någon anledning så mina samtal blir ett förvirrat kaos av mute, högtalare och hold och jag måste hela tiden be om ursäkt och förklara att jag har en ny telefon som jag inte riktigt lärt mig hur den fungerar. Måste lösa det där på något vis.

När Mark ska ut och spana efter sniglar går han först ut till garaget och hämtar ett par stövlar ur frysen. Han har en frys tillägnad enbart stövlar, upp emot 40 par påstår han, men jag vet inte jag. Det är av modell vadarstövlar, såna som storfiskare har när de står mitt ute i en älv och försöker fånga lax; det kan omöjligt få plats med 40 par sådana i den medelstora frysboxen.

Hur som helst. Stövlarna ligger i frysen eftersom Mark kliver omkring i olika vattendrag mest hela dagarna och för att New Zealand Mud Snails är seglivade som få andra levande varelser. Han har ett par stövlar för varje plats han jobbar på.

New Zealand Mud Snails kan klara sig upp till 48 timmar i frysen. De klarar av saltvatten, torka och starka vätskor av alla de slag. De är liksom kletiga av sig och fastnar på allt möjligt, skor, hundtassar, hästhovar, cykelhjul, fiskespön och kläder, och det behövs bara en enda snigel som förflyttar sig från ett nedsniglat vattendrag till ett friskt för att smitta ner det friska. De förökar sig på egen hand, genom kloning: av en enda snigel kan det bli mellan 30 och 40 miljoner nya.

Sniglarna är ett elände eftersom de tar över hela vattendrag och pajar hela det lokala ekosystemet. SmÃ¥ inhemska insekter dör ut och finns det inga sÃ¥na sÃ¥ blir det ingen mat för fiskar,  smÃ¥ grodor med röda ben (red-legged frogs) och andra arter. Det gÃ¥r inte – Ã¥tminstone har man inte lyckats hitta ett sätt ännu – att bli av med dem utan att samtidigt ta död pÃ¥ allt det som man vill ha kvar.

Sniglarna hittads i USA på 1980-talet och sedan dess har de spridit sig över västra USA. I Santa Monica Mountains hittade man dem 2006 och nu finns de nästan överallt där man söker efter dem. När vi begav oss ut för att leta sniglar till Alicias och klasskompisens science project åkte vi till närmsta å, Medea Creek, vände på en sten och där låg de och trivdes i leran.

För att inte sprida sniglarna vidare när man är ute och går i skog och mark ska man helst undvika vatten. Man ska definitivt inte vandra vidare från ett vattendrag till ett annat med något som varit i kontakt med vatten. Inga fuktiga skor, inga hundtassar, inget fiskespö, nada.

Borsta bort all synlig lera och gegg från skorna innan du åker hem. Lägg blöta grejer i torktumlaren i minst två timmar, eller lägg dem i solen/frysen i minst två dygn. Låter man skorna stå i hallen i två veckor för att sedan vandra iväg till nästa hike så ligger sniglarna där och bidar sin tid.

Nu har vi fem olika akvarier med sniglar som Alicia och S ska utföra olika experiment med. I ett par akvarier har vi placerat en enda snigel för att se hur många det blir och efter bara ett drygt dygn är det fullt med små sandkornstora snigelbarn i dem. Det känns lite obehagligt, som om vi välkomnat fienden med öppna armar till vårt hus och nu håller de snabbt och nästan omärkligt på att ta över.

30 miljoner nya sniglar under en enda snigels livstid på tre år. Det blir 10 miljoner om året.  27 397,3 om dagen. Våra akvarium kommer att svämma över framemot helgen.

Det är mycket som vi är dÃ¥liga pÃ¥ i Los Angeles för tillfället, men enligt en artikel i senaste Los Angeles Magazine kan vi i alla fall vara stolta över att vi är bäst i USA pÃ¥ att Ã¥tervinna vÃ¥rt avfall. Förra Ã¥ret utsÃ¥gs vi nämligen till “Top Recycler among the ten largest U.S. cities.”

Jag vet inte om det stämmer, när jag googlar så får jag fram en hel drös med listor där olika städer rankas olika högt, men enligt den här uträkningen (som jag antar är källan till artikeln) så är vi i alla fall riktigt bra på det. Yeih us!

Den där artikeln är intressant, sopor är mer spännande än jag nÃ¥gonsin anade. Till exempel fÃ¥r jag veta att Los Angeles började sortera avfall redan 1960, men att borgmästare Sam Yorty stoppade programmet fyra Ã¥r senare eftersom det tvingade “housewives to perform coolie labor.”

Ett par decennier senare tog man inte längre hänsyn till hemmafruarnas roll i avfallshanteringen (kanske männen hade börjat sopsortera? Kanske hemhjälpen och trädgårdsmästaren hade gjort sitt intåg i de amerikanska hemmen så att det nu var en annan typ av lågvärderad arbetskraft som tog hand om soporna och allt därmed var helt i sin samhälleliga ordning?) och påbörjade ett pilotprogram för full återvinning i västra Los Angeles. Sedan har det rullat på och nästa delmål är satt till år 2013 då 70 procent av allt avfall ska återvinnas.

Sedan skickas det förmodligen till Kina. Återvinningsbart avfall är USAs snabbast växande export till Kina: år  2008 exporterades avfall till ett värde av 7.562 miljader (tio procent av all U.S.-Sino export) och man beräknar att det kommer att öka till 12 miljarder inom en snar framtid. Allt detta exporterade avfall kommer sedan, får man förmoda, tillbaka till oss i form av billiga, Kina-producerade varor.

Tack vare  avfallsartikeln halkade jag dessutom in pÃ¥ hemsidan för the Center for Land Use Interpretation, som jag aldrig tidigare hört talas om, men som verkar syssla med mÃ¥nga spännande saker. Tillsammans med dem kan man utforska mindre kända “landskap”, bÃ¥de i Los Angeles och pÃ¥ andra platser i USA. Till exempel Puente Hills Landfill (en av USA:s största och som ligger strax utanför Whittier i L.A. County), Los Angeles oljelandskap, dess helikopterplattformar och dess trafikmönster. En utställning har fÃ¥tt namnet “The best dead mall in America,” visst blir man nyfiken.

Det om det, nu dags för “Gulliver’s Travels.“