Ingegerd Landström

Kalifornien är en av de amerikanska delstater där man har rätt att bära vapen och göra det synligt, så kallad Open Carry. Generella undantag är skolor och i government buildings och vapnet får dessutom inte vara laddat.

Det senare har inte sÃ¥ stor betydelse som man skulle kunna tro. Man fÃ¥r bära ammunition ocksÃ¥, bara inte i själva vapnet, och pÃ¥ www.californiaopencarry.org försäkrar man att det inte är nÃ¥got egentligt problem: “Med lite träning  kan man enkelt ladda ett handeldvapen pÃ¥ mindre än tvÃ¥ sekunder.”

Att lyssna på och läsa om USA:s vapenälskare, i synnerhet de som lobbar för att man ska ha rätt att bära vapen i alla möjliga sammanhang, inklusive i skolor, lämnar mig oftast med känslan av att detta handlar om märkliga varelser, en särskild art vars förstånd och argumentation befinner sig på en helt annan våglängd än min. Omöjliga att förstå.

De pratar om att det är deras konstitutionella rätt, som om det handlar om en princip, som om de lika passionerat skulle försvara deras rätt att bära toga om det var det som stod i konstitutionen. Jag önskar att konstitutionen hade behandlat togabärande istället. Färre mord, färre skolskjutningar och så mycket bekvämare under sommarhalvåret dessutom.

LA Times kolumnist Steve Lopez  (rubrikcitatet hämtat därifrån) skriver om vansinnet i det hela. Och om det absurda i the California Brady Campaign to Prevent Gun Violence kampanj för människors rätt till vapenfria restaurangbesök; om det absurda i att vi över huvud taget behöver diskutera den frågan.

Out of one’s gourd N. Amer. informal: 1 out of one’s mind; crazy. 2 under the influence of alcohol or drugs (Concise Oxford Dictionay, Tenth Ed).

Det var den klassutflykten det, den sista för året. Nu är det bara några kalas kvar, ganska många faktiskt men vi tar sommarlov en vecka tidigt så vi hinner bara med ett glassparty, en after-school föreställning samt party efteråt, ett dramaklasskalas, ett beach-kalas, ett reading buddy-kalas och så är det diverse insamlingar av pengar till alla lärare och lärarassistenter och så ska jag visst hjälpa till i Max klassrum en gång till. Till tre av kalasen har jag, under protest, lovat att vi ska rulla chokladbollar.

Sedan är det slut för den här terminen.

Under de här fem åren som mina barn har gått i public schools (två olika) inom Los Angeles skoldistrikt har jag suckat och svurit över allt som föräldrarna förväntas ställa upp och hjälpa till med, både i tid och pengar. Men jag har också haft härliga utflykter med mina ungar och deras kompisar. Ungarna minns dem och jag minns dem också för jag var med. Jag har varit hjälplärare i ungarnas klassrum och de har varit så glada över att just deras mamma leder bokklubben, eller skriver berättelser, eller tränar på bokstaven K. Jag har ganska bra koll på ungarnas klasskompisar och det gillar jag.

Volunteeringen är frustration och glädje, om vartannat.

Så har det varit de här fem åren och är det fortfarande: ena gången svär jag över ännu en förfrågan om kalasmat att bidra med; nästa gång kommer jag hem från en regnig heldagsutflykt i en nationalpark tillsammans med en lycklig Erik som förklarar att det här var den bästa dagen i hela hans liv.

Roligast har det varit när jag varit arbetslös och kunnat vara med så mycket som jag har velat eller inte velat.

Mest frustrerande har det varit när jag har jobbet heltid, för hur i hela fridens namn ska man få det att gå ihop? Hela systemet bygger ju på att det finns ett gäng hemmamammor och ett gäng yrkesarbetande kvinnor (Män? Nej. Män volunteerar inte.) med flexibla arbetstider som lägger ner massor av obetald arbetstid på volunteering. Mina arbetstider har alltid varit hyfsat flexibla, men det finns ju gränser.

På det stora hela så har jag accepterat att i den konkursmässiga staden Los Angeles måste föräldrar bidra, annars blir det en skola som ingen vill se sina barn gå i. Såna skolor finns det alldeles för många av och det är för sorgligt.

Sedan finns det förstås olika slags volunteering som är olika viktiga och vettiga, ungefär så här:

Mycket viktigt och absolut nödvändigt:

Insamling av pengar och om detta finns inte mycket att säga.  LAUSD har inte tillräckligt med pengar för att driva bra skolor, sÃ¥ är det. Punkt.  De föräldrar som sköter skolans fundraising sliter häcken av sig, det är i perioder ett – obetalt – heltidsjobb med ansvar för att flera miljoner kronor dras in, mÃ¥ste dras in. Jag har aldrig jobbat med det, men all heder Ã¥t dem som tar sig an uppgiften. Tack vare extra pengar fÃ¥r vi datorsal, lärarassistenter, idrottslärare, sÃ¥nglärare ända upp till femte klass, art classes, mindre klasstorlekar, sÃ¥na saker. Inga märkvärdigheter alltsÃ¥, bara sÃ¥nt som alla barn – minst – borde fÃ¥ ha, men som det inte finns pengar till. Ibland svär vi för att nu är det ännu en fundraiser pÃ¥ gÃ¥ng, men som sagt, pÃ¥ det stora hela sÃ¥ är det inte sÃ¥ mycket att säga om det.  Skylten ovan är alldeles sann.

Bra bonusgrejer som aldrig skulle inträffa utan föräldrar:

Första gÃ¥ngen vi kom in pÃ¥ skolgÃ¥rden pÃ¥ vÃ¥r nya skola blev jag alldeles lycklig – och förvÃ¥nad! – över all växtlighet, alla blommor och grönsaker som tog upp ett stort hörn av skolgÃ¥rden. Pumpor var pÃ¥ gÃ¥ng, tomater….allt möjligt finns det i denna härliga trädgÃ¥rd och det beror inte pÃ¥ att LAUSD bestämt sig för att anställa trädgÃ¥rdsmästare. Nix, det är naturligtvis föräldrar som lägger ner massor av tid pÃ¥ att odla tillsammmans med eleverna. Ungarna sÃ¥r och skördar och mäter temperaturen pÃ¥ komposten och ropar ilsket om man rÃ¥kar trampa pÃ¥ deras nysÃ¥dda gräs. Det är definitivt en bonus. Jag är glad och tacksam över att föräldrar tar sig tid att göra det, jag vill ocksÃ¥ skörda morötter med ungarna. Nästa läsÃ¥r kanske.

Ett annat exempel pÃ¥ bonus är en kvinna i Max klass som gör de mest fantastiska “art projects” med ungarna. Hon fixar och grejar och planerar och ibland behöver hon hjälp och dÃ¥ rycker andra föräldrar in bäst vi kan, men mest är det hon som gör det. Max konstaterade att denna mamma är hans favorit “parent volunteer.” Inte konstigt alls, hon är en suverän bonus. Jag önskar att jag ocksÃ¥ kunde Ã¥stadkomma coola projekt med ungarna,  inte i samma omfattning, men nÃ¥gon gÃ¥ng. Vill komma pÃ¥ nÃ¥got bra projekt. Nästa läsÃ¥r kanske.

Hmm. NÃ¥gonstans mitt emellan:

Här börjar det bli lite tveksamt. Ta field trips till exempel. Varje Ã¥rskurs har sisÃ¥där en Ã¥tta, tio field trips varje läsÃ¥r. Till varje field trip behövs ett antal frivilliga föräldrar som skjutsar, vanligtvis 6-8 personer. Det behövs ocksÃ¥ en förälder som tar pÃ¥ sig jobbet “field trip coordinator” för ett läsÃ¥r och som ser till att det finns chaufförer, gör upp listor över vem som ska Ã¥ka med vem, hÃ¥ller reda pÃ¥ att körkort och försäkring är aktuella osv osv. Det är väl bra med nÃ¥gon field trip dÃ¥ och dÃ¥, men sÃ¥ mÃ¥nga? Nej.

Till den här kategorin hör ibland ocksÃ¥ volunteering i klassrummen, dvs dÃ¥ föräldrar leker hjälplärare. Jättebra ibland, tveksamt ibland: i Eriks klass gör vi nytta, klasserna kan delas upp och jobba i mindre grupper och allt det där. SÃ¥dana gÃ¥nger är det roligt och vettigt. Men i Max klass gör vi ibland läsövningar med eleverna, ibland vässar vi pennor och klipper ut papperslejon. Om jag jobbade heltid, tog ledigt frÃ¥n jobbet ett par timmar en förmiddag för att hjälpa till i klassrummet och blev tillsagd att vässa pennor sÃ¥ skulle jag…skulle jag…ja, jag vet inte vad jag skulle göra.

Jamen herregud!:

Hur många kalas ska en genomsnittlig skolunge egentligen få ha per läsår? Är det skola eller en nöjespark vi talar om här? Till varje kalas ska det planeras, tas med grejer och så måste det förstås  vara några frivilliga som hittar på roliga saker man kan göra på kalaset, och som dukar upp och hjälper till under kalaset och sedan städar efteråt. Här känns det definitivt som att en del föräldrar  har lite väl mycket tid till sitt förfogande och kanske borde fokusera på andra saker här i livet än att arrangera femårspartyn på skoltid.

I denna djungel av volunteeringsmöjligheter försöker jag navigera mig fram så gott det går, prioriterar sånt som jag tycker är viktigt, oftare med dåligt samvete över allt det jag inte gör, än med gott samvete över det jag faktiskt bidrar med. Jag jobbar på det. Det blir hemrullade chokladbollar den här gången, men sedan får det räcka!

Läs debatten om föräldranärvaron i svenska skolan. Intressant. Rejält annorlunda jämfört med hur det ser ut här, men samma dåliga samvete. Det här inlägget är bäst. Och roligast.

De senaste dagarna har jag läst Leslie Bennets’ bok The Feminine Mistake: Are we giving up too much? som handlar om kvinnor, barn, och jobb (och en del om män ocksÃ¥, mest om hur de är knölar som lämnar familjen Ã¥t sitt ekonomiska öde när de tröttnat pÃ¥ äktenskapet).

Bennetts inleder med att konstatera att hennes bok inte alls är något inlägg i den gamla dammiga och okonstruktiva Mommy Wars-debatten. I förordet försäkrar hon att hon har full respekt för kvinnors val, vilket det än må vara, och hon påpekar att hon minsann älskar att arrangera blommor, inreda sitt hem, och laga mat. Också.

Jag kan inte riktigt hÃ¥lla med henne om det, jag tycker nog att Leslie Bennetts’ bok, The Feminine Mistake: Are we giving up too much? är ett inlägg i Mommy Wars-debatten sÃ¥ det bara skriker om det; det är ett basebollträ i huvudet pÃ¥ kvinnor som tagit beslutet att stanna hemma och ta hand om sina barn pÃ¥ heltid.

Det är en intressant bok om man vill lära sig mer om läget på den amerikanska familj-vs-arbetsfronten. Inte minst är den intressant om man vill förstå något av tonläget på debatten. Ganska hög, får man säga.

Boken är ganska rörig ibland och vissa argument och teman återkommer Bennetts till om och om och om igen. Jag läser och läser och förstår hur viktigt hon tycker att det här är och hur gärna hon vill få läsaren att förstå, men det blir lite tröttsamt. En alert redaktör hade kanske kunnat använda rödpennan lite oftare, kanske rentav plockat bort ett och annat kapitel, men Leslie Bennets är contributing editor på Vanity Fair sedan tjugo år tillbaka, så hon skriver väl sin bok som hon vill antar jag.

Det grundläggande argumentet i Bennets’ bok är detta:

“Yes, women are entitled to make their own choices; yes, raising children is an essential, deeply meaningful, and socially valuable occupation. But those arguments entirely miss the larger point, as does the current debate over “choice feminism.” In the end, the real question isn’t about feminism at all; it’s about survival. When women rely on blind faith to safeguard their financial security, they put their own futures and those of their children at risk. If your husband divorces you or drops dead, was it really such a great idea to stay home if you can’t afford to buy groceries to feed your kids (Bennets, p. 311)?”

I oceaner av exempel visar Bennet vilka ekonomiska risker som är förenade med långa uppehåll från arbetsmarknaden, hur svårt det kan vara att komma tillbaka efter flera års uppehåll, hur mycket man halkar efter i löneläge, vad som kan inträffa om mannen dör, vill skiljas, förlorar jobbet, blir sjuk och förlorar arbetsförmågan osv osv. Hon intervjuar män som berättar om hur pressade de känner sig över att vara ensamma familjeförsörjare, eller som skulle vilja byta karriär men som inte kan eller vågar eftersom ekonomin hänger på honom och enbart på honom.

Det går att kombinera arbete och familj, hävdar Bennets. Det är svårare i USA än i många andra länder, men det går; det behöver inte vara antingen-eller. Och så visar hon om och om igen (det är här det blir rejält tröttsamt) hur kvinnor lyckas kombinera barn och jobb så till den milda grad att jag till sist blir alldeles matt och en enda fråga går runt i huvudet på mig: Varför, till och med i denna bok, är det bara kvinnor som ska lyckas kombinera barn och familj i detta land, var är männen, hur ska föräldrar fixa det där kombinerandet tillsammans?

Framemot slutet av boken kommer det faktiskt ett kapitel om det också, som handlar både om männens ansvar, om hur det långsamt förändras, och om hur amerikansk familjepolitik är närmast obefintlig och behöver förändras så att fler människor inte ska behöva känna att man måste välja.

Framemot slutet av boken framhåller Bennetts också att vi alla har ett ansvar utöver det rent individuella, att beslutet att sluta jobba har implikationer, för våra egna barn och för nästa generation föräldrar, både kvinnor och män. Om vi drar oss tillbaka från arbetsmarknaden istället för att kräva förändring kommer arbetsgivare aldrig att behöva införa föräldravänligare arbetsvillkor, det kommer aldrig att finnas en amerikansk familjepolitik värd namnet.

Här skriver Bennetts om reaktionerna som hon fÃ¥tt pÃ¥ boken och att sÃ¥ mÃ¥nga är negativa är möjligtvis inte sÃ¥ konstigt. Hennes grundläggande argument – att kvinnor behöver ta ekonomiskt ansvar för sina liv – är jag med pÃ¥, men, som sagt, hon framför inte alltid det där argumentet sÃ¥ elegant. Trots att hon pÃ¥stÃ¥r att hennes mÃ¥l enbart är att “informera” sÃ¥ är det mycket stay-at-home-mum-bashing, inte alldeles smart kanske om det är den mÃ¥lgruppen man vill nÃ¥ och en del av hennes pÃ¥stÃ¥enden är bara larviga fördomar. Det är ocksÃ¥ mÃ¥nga intervjuer med extremt högutbildade och välbetalda kvinnor vars situation vi vanliga dödliga inte alldeles enkelt kan sätta oss in i.

I reviewtrÃ¥den pÃ¥ Amazon.com kan man hitta massor av lÃ¥nga och insiktsfulla kommentarer pÃ¥ boken, bÃ¥de positiva och negativa. Mammakriget är alive and well i USA, det är alldeles säkert….

Så. Nu ska jag läsa på om amerikansk familjepolitik.

Läste i dagens tidning att en förälder i nÃ¥gon stad nÃ¥gonstans krävt att en av skolbiblitotekets uppslagsböcker – the Merriam Webster’s Collegiate Dictionary – ska bannlysas. Den beskriver nämligen alltför ingÃ¥ende och detaljerat vad termen oralsex innebär. Uppslagsboken är tills vidare inte bannlyst, bara borttagen frÃ¥n bokhyllan och “tillfälligt inhyst pÃ¥ annat hÃ¥ll.”

Jag läser det där och tänker dystra tankar om detta samhälle som mina barn ska växa upp i, ett samhälle där uppslagsböcker bannlyses, där inte ens världens bästa president kan få till ett vettigt sjukförsäkringssystem och där Sarah Palin kommenterar politik på bästa sändningstid.

Herregud, tänker jag uppgivet, det är så mycket nu, vad är det med detta land, dessa människor, dessa åsikter!?

Men sÃ¥ läser jag igenom hela artikeln noggrannt och tänker att ja, det är väl illa, men inte sÃ¥ illa ändÃ¥. I artikeln kommer nämligen även kloka människor till tals, människor som inte alls vill bannlysa böcker. “Eventually you end up with a library that is empty or partially full of dumbed-down or redacted version of books”, säger till exempel Peter Scheer, executive director of the First Amendment Coalition.

Man får tänka på det, jag får tänka på det, att det finns såna som Peter Scheer också. För varje galen åsikt, finns det en klok. Sådant är det här landet.