Detta med mitt namn, det är så knäppt och jag vet inte vad jag ska göra med det.

Jag heter alltså Ingegerd. När jag var ung tyckte jag det var jordens pinsammaste namn; när jag behövde presentera mig brukade jag säga det snabbt och lite slarvigt så att man inte riktigt skulle kunna höra vad jag sa.

Så småningom växte jag in i det och under många år hade jag inga problem med mitt namn alls. Det var som det var.

Sedan flyttade jag till USA och nu har namnproblemet återuppstått, om än i ny skepnad: det går inte att uttala. När jag presenterar mig som Ingegerd får jag alltid, undantagslöst, tillbringa en minut eller två med att försöka få personen framför mig att uttala det på ett sätt som ligger någorlunda nära det tänkta. De vill ju så väl, amerikanerna. Oftast ger vi upp efter några försök, kommer överens om en hyfsad variant och går vidare i livet.

SÃ¥ kunde jag ju lÃ¥ta det vara, men faktum är att jag tycker sÃ¥ illa om den där situationen. Jag tycker inte om att ha ett namn som är omöjligt att uttala  – och stava med för den delen – och jag avskyr att inleda varje ny konversation med en namnövning.

SÃ¥ jag började kalla mig för “Ingrid.” Det lÃ¥g närmast, kändes minst konstigt. Först gjorde jag det bara  pÃ¥ ställen som “Coffee Bean,” där man mÃ¥ste säga sitt namn för att beställa och där jag verkligen inte hade nÃ¥gon lust att förklara och bokstavera och ha mig.

Så småningom blev jag Ingrid även i andra sammanhang. Jag minns inte hur det gick till, jag tyckte väl bara att det var så bekvämt att jag fortsatte och numera existerar knappt Ingegerd längre. Mina svenska vänner kallar mig för det förstås och Jeff och alla nära och kära kallar mig för Ing vilket ligger bra mycket närmare sanningen, men annars poppar Ingegerd upp bara i något sällsynt officiellt sammanhang. När jag måste skriva under för husköp eller field trip till något museum eller betala in skatt eller nåt sånt.

Jag har aldrig varit så förfärligt förtjust i det. Det känns lite fånigt, ungefär som när jag var åtta år och under ett par veckors tid gick omkring och kallade mig för Inca. Men det har varit bättre än alternativet så jag har låtit det vara.

Men nu, jag vet inte, jag tycker jag borde fatta ett beslut. Antingen börja kalla mig för mitt riktiga namn och rycka på axlarna åt alla märkliga versioner (Lingongord fick jag heta på mitt Ralphskort och då hade de ändå haft den rätta stavningen framför sig när de skrev det. Förstår ni vad jag menar nu?). Eller lägga till Ingrid officiellt, som ett andranamn kanske om man nu kan det, så att det inte längre känns som åtta-årigt hittepå .

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kommer, om jag känner mig rätt, aldrig ta mig för att börja lägga till något namn. Jag kan inte ens förmå mig att börja med min medborgarskapsansökan trots att jag verkligen verkligen borde göra det, bara för att det innehåller så mycket pappersarbete och myndighetskontakt som jag inte vill ha i mitt liv.

Återstår att börja använda Ingegerd. Lingongord. Injenjerd. Ingren. Ingerd. Ilaknalfnlaeadnlakfalfknalfn. Whatever.

Det syns inte sÃ¥ bra, men det stÃ¥r “FACE OFF” pÃ¥ den där skylten (med ett hjärta istället för O). Den stÃ¥r parkerad utanför ishallen varje söndag när vi är där och spelar hockey och pojkarna är inte sÃ¥ intresserade av bilen, men skylten, aah, skylten stannar de och beundrar lite varje gÃ¥ng de ser den.

Själv tänker jag ibland att jag kanske borde förverkliga den där tanken pÃ¥ att skaffa mig en registreringsskylt som det stÃ¥r “SO SWEDE” pÃ¥. När jag var au-pair i Chicago en gÃ¥ng för mycket länge sedan träffade jag en svensk ung man,bosatt i Chicago, som hade just den skylten. Jag tyckte att det var sÃ¥ snyggt och jag var sÃ¥ avundsjuk pÃ¥ att han bodde där medan jag snart skulle Ã¥ka hem. Jag ville ha det han hade.

Jeff tycker att “SO SWEDE” är hur töntigt som helst och det är det väl ocksÃ¥, men det spelar ingen roll: för mig är hela idén sÃ¥ förknippad med ett sanslöst roligt Ã¥r i Chicago och min absoluta övertygelse om att jag nÃ¥gon gÃ¥ng i framtiden skulle bosätta mig i USA och ha precis den skylten pÃ¥ min bil att jag har svÃ¥rt att släppa den. Jag vill kunna pricka av bÃ¥de “bosatt i USA” och  “SO SWEDE” frÃ¥n min att-göra-lista. Sedan kan jag sätta mig i soffan och pusta ut lite, fundera pÃ¥ nya livsprojekt.

Jag har bott här i drygt sex år, men jag har bara varit ner till Svenska kyrkan några få gånger. Kyrkan ligger i San Pedro, alldeles vid hamnen, och det känns liksom lite avsides att åka dit. Jag har varit där på någon konsert, firat midsommar där en gång och ätit prinsesstårta på en och annan nationaldag.

Aldrig förr har jag varit där en vanlig vardag när inget särskilt pågår men lokalerna är öppna för allmänheten och man kan gå in och köpa en kopp kaffe och sitta i soffan och läsa tidningar.

Tills igår. Igår satt AK och jag där i tre timmar och planerade vårt spirande projekt. Vi drack kaffe, åt färska våfflor, pratade med den jättetrevliga norska prästen och med en och annan gemensam bekant som droppade in och det var alldeles fantastiskt trivsamt i all sin anspråkslöshet. Märkligt att det tagit mig drygt sex år att upptäcka det.

På tal om utlandssvenskar var det ja. Svenskar (boendes i Sverige får man förmoda, såvida det inte är fråga om ett intensivt självförakt) avskyr, nej hatar, utlandssvenskar, påstod Lokko.

Jag tror ju inte på det. Jag tror att det  i största allmänhet är lite jobbigt med förändringar av sakernas tillstånd, det uppstår funderingar som man kanske inte reflekterar så mycket över när allt går på sådär som det gjort  länge och det kan vara frustrerande för alla inblandade.

Jag menar så här:

Säg att min kompis och jag har samma frisyr, samma midjelånga hår som vi haft sedan vi träffades på förskolan för 30 år sedan. Så en dag klipper hon av sig det. Och jag, jag börjar helt plötsligt fundera på vad det är för fel på den här frisyren och om det kanske inte är bättre med kort hår ändå och om inte jag också borde för hon är ju så himla nöjd.

Eller om min kollega sedan tio Ã¥r tillbaka plötsligt börjar prata om att byta jobb och sedan helt plötsligt gör det. Byter jobb. What the…! tänker jag. Vad är det för fel pÃ¥ det här jobbet? Ska jag verkligen fortsätta gÃ¥ pÃ¥ i samma hjulspÃ¥r när hon….borde inte jag …finns det kanske nÃ¥got annat för mig ocksÃ¥?

Eller om jag flyttar frÃ¥n Norrland till Uppsala sÃ¥ kanske det händer att mina vänner börjar fundera pÃ¥ om inte…ja ni förstÃ¥r hur jag menar.

Det tror jag är en del i det jobbiga med utlandssvenskar: att det ställer frågor till mig som stannar kvar i Sverige. Men jag tror inte att det är något unikt för just en stackars emigrerande svensk, det har med förändringar i allmänhet att göra.

Men det här behöver ju inte alls betyda att man i allmänhet tycker illa om förändringsbenägna personer. Avskyn – eller faktiskt gillandet – tror jag uppstÃ¥r när  förändring och status quo möts igen för det gör de ju ofta förr eller senare, särskilt om man bor pÃ¥ en liten ort där alla känner alla. Och hur det där mötet avlöper beror förstÃ¥s pÃ¥ vad det är för personer som möts.

Jag menar så här:

Om jag som slutade på jobbet kommer tillbaka till min gamla arbetsplats för att ta en fika med mina gamla kollegor och om jag då går på om hur fantastiskt det nya jobbet är och om alla fel som finns på den arbetsplats där mina f d kollegor fortfarande befinner sig och om hur jag minsann inte saknar nånting, ja då kanske jag får acceptera att de f d kollegorna blir lite trötta, tycker att jag är en stöddig jävel och inte bjuder in till så många fler fikor tillsammans.

Om å andra sidan de f d kollegorna fortfarande inte riktigt kan förlika sig med tanken på att jag slutade, att jag valde bort dem och hittade ett annat härligt jobb, och om de fortfarande går och grubblar lite över om inte de också borde så kan det också bli lite tröttsamt. Då kanske de f d kollegorna på ett mer eller mindre subtilt sätt vill tala om för mig att jag ska inte komma här och tro att jag är något, till exempel genom att mer eller mindre ignorera allt det nya och roliga som jag så gärna vill berätta om för mina kära gamla kollegor på  min kära gamla arbetsplats. Eller så blir det en ointressant pajkastning om vems jobb som är bäst, veom som gjorde mest rätt i att sluta eller stanna kvar, för någon måste ju alltid vinna, någon måste ha mest rätt. Då kanske jag känner mig lite trött eller rentav sårad och går och fikar med någon annan nästa gång.

Men. Om vi alla är intresserade av varandras jobb ( vi är ju trots allt fortfarande i samma bransch) och om vad som händer och sker, om vi jämför och diskuterar om det ena och det andra som kan vara intressant utan att lägga in en drös värderingar, om vi alla känner oss trygga och nöjda med vår egen plats på arbetsmarknaden vare sig vi bytte jobb eller stannade kvar, om vi  inser att det finns för- och nackdelar med alla jobb och att det är kul att höra andras erfarenheter så kan det ju också bli en alldeles strålande trevlig fika gamla kollegor emellan som åtföljs av många fler.

Se där, dagens filosofiska/metaforiska halvtimme. Hur allt detta hänger ihop med utlandsvenskar kontra Sverigesvenskar överlåter jag åt mina kloka läsare att fundera vidare på. Själv måste jag rensa blåbär och tvätta kläder och börja packa för om tre dagar åker vi HEM!

Visst var Eva Dahlgrens sommarprogram bra häromveckan, varför fick hon inte vara sommarens första värd? Att få ett eget Sommarprogram är, har jag förstått, det närmaste ett adlande vi kan komma i Sverige, att bli utvald till att inleda och avsluta alltihop verkar ännu finare ändå och det tycker jag Eva Dahlgren är värd för hon är bara så, ja, så bäst helt enkelt.

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om i ämnet Eva Dahlgren utan något helt annat.

Jag har en bok med skrivövningar som man kan göra när andan och/eller skrivkrampen faller på. Den verkar bra, jag hoppar lite planlöst mellan olika grejer och en övning som jag gjorde igår består i att man ska reflektera över pinsamma situationer man befunnit sig i (man ska göra mer med den övningen, men till en början ska man bara skriva ner en drös pinsamheter).

Då tänkte jag på Eva Dahlgren.

Jag har nämligen träffat henne, för alls inte länge sedan och för första gången i mitt liv. Det var på en fest i ett vackert hus vid havet i Santa Monica och Eva Dahlgren var där för att ta emot ett pris från Svenska skolan i Los Angeles. Varför hon fått detta pris framgick inte riktigt av den något förvirrade prisutdelningsituationen, men det finns ju hur många anledningar som helst till att ge henne priser så det spelar mindre roll.

På festen befann sig 300 uppklädda, en del ganska glammiga människor, men det rådde inget som helst tvivel om vem som var Rockstjärnan. Utan att anstränga sig alls.

Efter sånger och prisutdelning minglade Eva Dahlgren och Efva Attling bland gästerna och de var både trevliga och pratsamma vad jag förstår. Jag vet inte riktigt eftersom jag inte gjorde något försök att prata med henne. Jag är inte så framfusig, tänkte att varför skulle Eva Dahlgren vilja prata med mig och kikade lite på henne på avstånd bara.

Till en bekant nämnde jag nÃ¥got om hur bra jag tycker att Eva Dahlgren och denne bekant konstaterade “Jamen ska du inte be att fÃ¥ ta en bild tillsammans?”

Nej, det ska jag verkligen inte göra,” sa jag och rodnade vid blotta tanken pÃ¥ det pinsamma i en sÃ¥dan situation.

“JodÃ¥, det ska du visst,” sa min bekant, som bott i USA i mÃ¥nga Ã¥r och uppenbarligen helt förlorat sina svenska hämningar. Hon gick iväg och Ã¥tervände en liten stund senare med Eva Dahlgren. Som var mycket trevlig och gärna kunde tänka sig att fotograferas tillsammans med mig.

Jeff fotade glatt, jag tackade Eva Dahlgren så förfärligt mycket och gick fram till Jeff för att titta på korten eftersom jag trots att hela situationen var pinsam var väldigt glad över att ha ett foto på Eva Dahlgren och mig.

Efter att ha tittat på foton en liten stund upplyste Jeff mig om att Eva Dahlgren stod kvar där jag lämnat henne för att titta på kort. Och det gjorde hon, hon stod kvar där och såg lite tveksam ut, såg ut som att hon funderade på åt vilket håll hon skulle gå.

Jag insåg att hon, som den normalt funtade, sociala och artiga människa hon är, hängt kvar lite, antagit att jag kanske ville prata lite också, inte bara störta iväg för att fnissa över foton och lämna Sveriges bästa artist åt sitt öde. Det hade aldrig slagit mig att hon skulle göra det; alla människor ville prata med henne, och varför skulle hon ta sig tid att stanna kvar en minut och prata med mig?

Så tror jag att jag tänkte i alla fall, det är min enda, om än usla, förklaring.

Precis när jag insåg allt detta och tänkte att herregud jag måste gå fram och säga något strosade hon vidare. Jag hade fått min chans och sabbat den.

Hela kvällen tänkte jag på det där och var så förbannad på mig själv att jag fick huvudvärk av alltihop.

SÃ¥, om detta kan man säga att en bra övning för en aspirerande journalist  – eller för varje person som inte vill framstÃ¥ som ett socialt miffo – är denna:

Anta att du ska gå på en fest där en intressant person som du inte alls känner men verkligen beundrar också kommer att delta. Du vet inte om du kommer att få tillfälle att prata med personen i fråga, men det spelar ingen roll. Var förberedd, utgå ifrån att du kommer att få göra det.

Uppdatera dig lite om personen och förbered några bra, intressanta och relevanta frågor/ämnen som du kan prata om med personen. Om du inte är en spontan typ kan du också fundera över hur du först skulle kunna ta kontakt med personen så att du inte får totalt hjärnsläpp när personen i fråga står där framför dig.

Enkelt, simpelt. Glöm aldrig.

Jag kan inte så mycket om den svenska tidningsbranschen, men det var intressant att lyssna på Medierna i lördags och på ett reportage om Dagens Nyheters respektive Svenska Dagbladets syn på framtidens medier och förhållandet papperstidning/nätpublicering.

Det var intressant därför att trots att DN och SvD tänker helt olika i frÃ¥gan – DN publicerar allt mindre material pÃ¥ nätet, SvD mer och mer – sÃ¥ fick jag uppfattningen att bÃ¥da chefredaktör Gunilla Herliz pÃ¥ DN och redaktionschef Martin Jönsson pÃ¥ SvD är övertygade om att framtiden för papperstidningen är fortsatt ljus.

Det var alldeles särskilt intressant därför att jag har börjat läsa The Death and Life of American Journalism: The Media Revolution That Will Begin the World Again, av Robert W. McChesney och John Nichols, som handlar om den amerikanska tidningsjournalistiken uppgång och fall och vad som ska ersätta den.

Jag har inte hunit särskilt långt ännu, men så långt har jag kommit så att jag förstått att om man ska tro på McChesney och Nichols så är papperstidningens era snart över. De redovisar en undersökning gjord av MarketWatch som visar att upplagan hos de 395 största dagstidningarna i USA  minskade med 7.1 procent mellan oktober 2008 och mars, 2009. Motsvarande siffror för de två tidigare sexmånadersperioderna var 4.6 respektive 3.6 procent.

Baserat på den undersökningen gör McChesney och Nichols följande långtidsprognoser:

1. If newspapers continue to lose circulation at a rate of 7 percent every six months, they´ve got less than eight years to go before no one is reading them.

2. If the circulation losses continue to accelarate – from 3.6 percent to 4.6 percent to 7 percent – it´s probably closer to six years. In view of the ongoing cutbacks that make daily newspapers less and less attractive, this is not an unreasonable projection.

McChesney och Nichols är inga papperstidningskramare, även om de gillar dem. Boken handlar istället om den nära förestående totala kollapsen av amerikansk journalistik, vilket i sin tur har allt att göra med demokratifrågor, eller snarare bristen på demokrati.

Hur ska framtidens journalistik finansieras för att säkerställa vår demokrati är huvudfrågan, och de argumenterar starkt för att den amerikanska staten måste göra det. Papperstidningarna går inte längre med vinst, nätet kommer inte att kunna dra in tillräckligt med pengar, åtminstone inte än på länge, länge, och om inte staten skjuter till pengar,så kraschar en av demokratins viktigaste förutsättningar; den om välinformerade och pålästa medborgare.

De vill se ett slags presstöd helt enkelt, Sverige nämns flera gånger i boken som ett av de länder som begripit att staten måste vara med och betala (och om man ska tro DN och SvD så funkar det finemang). Jag har inte hunnit till kapitlet om hur de menar att denna amerikanska variant av presstöd ska se ut, men det ska bli intressant.

McChesney och Nichols har en hemsida: www.freepress.net, med diverse mediereformsrelaterad (puh) läsning.

Titta här dÃ¥: Guideboken L.A. Bizarro: The All-New Insider’s Guide to the Obscure, the Absurd, and the Perverse in Los Angeles, som skriver om bisarra, märkliga, och/eller mer eller mindre porriga företeelser i Los Angeles, har tillägnat Ikea en hel sida. Det är kombinationen osannolikt billig mat – möbelförsäljning som författarna tycker är…well…absurd:

“Next time you’re shopping for a Krämsp or Glorfnab at Ikea, take a break and park your buns at perhaps the finest eating establishment in Los Angeles – if not the entire world: The Ikea Restaurant and Cafe. Seriously, how many furniture stores have a clean, modern cafeteria that will serve you a plate of eight billion Swedish meatballs smothered in heartstopping gravy with boiled red potatoes and a giant glop of sweet sticky lingonberries on the side, all for less than the price of a Croissanwich. Go on to an Ethan Allen showroom and demand penne past with Alfredo sauce for ninety-nine cents and see how long it takes them to call the police. […] The last time we were there they offered a complete prime rib dinner for about a nickel. That means a typical family of twenty can gorge themselves on beef for about a dollar and then pass out in the bedding section.”

PÃ¥ självaste Oscarsdagen fÃ¥r minsann en svensk pryda omslaget av LA Times Magazine. Till och med Ã¥:et pÃ¥ Alexander SkarsgÃ¥rd blev rätt.  Intervjun (av Leslie Gornstein) finns inte pÃ¥ nätet och Alicia tog med sig min kamera till sitt sleep-over party, men bÃ¥da kanske dyker upp sÃ¥ smÃ¥ningom. Tills vidare, en inledande beskrivning av det märkliga, svenska kynnet…

“You can’t accuse Alexander SkarsgÃ¥rd of going Hollywood. At a recent photo shoot, the six-foot-four Swedish stunner – currently heating up the small screen on HBO’s hit series True Blood – showed up sans entourage, parking his own car in the same lot as the crew. His outrageous on-set demand? A cup of coffee, please. Oh, and he volunteered to be his own stand-in for lighting setup. Unheard of! The actor’s unaffected manner – all the more striking given his angular movie-idol looks – put the set in a state of mild bewilderment. This is, after all, the home of hign-maintenance celebrity needs. So when someone as easyoging and ego-free as SkarsgÃ¥rd comes along, we almost don’t know what to do with him.”
Uppdatering 10-11-2010

Som utlovat, så här såg framsidan ut. Lite Garbo-stämning över det hela, är det inte?

Här händer ingenting just nu och jag är ledsen för det. Det bli bättre. Tills vidare kan jag meddela att LA Times har en lång artikel om arvet efter Stieg Larsson. Läs här.

 Nu ska jag och Alicia ut pÃ¥ äventyr: Vi ska Ã¥ka buss!