Ingegerd Landström

Den första tidiga morgonen i Sverige, klockan är bara fyra och åttaåringen skramlar i köket. Han försöker vara tyst, men väsnas ganska mycket, sådär på åtta-åringsvis. Han är så hungrig att det river i magen, jag vet det för det är jag också.

Jag tänker kliva upp och hjälpa honom, men ändrar mig, tänker att han får ha den här stunden för sig själv. Istället ligger jag vaken och lyssnar på ljuden, hör hur han äter kalla köttbullar direkt från förpackningen, brer mackor, letar fram burken med pålägg.

Runda polarbrödsmackor med falukorv, Norrbottens gåva till jetlaggade åtta-åriga pojkar och han äter dem sittandes vid köksbordet medan han bläddrar i en tidning, jag tror att det är Bamse.

Jag tänkte att den där morgonen, en av många likadana, blir en del av hans Sverigeminnen. När hans barnbarn frågar om Sverige  kommer han att säga att han inte kommer ihåg så mycket, att det var så länge sedan han var där, men att han minns hur han brukade vakna tidigt de där första morgnarna, smyga ut i köket utan att väcka sin mamma och äta kalla köttbullar och falukorvsmackor.

Jag låg där och kände mig helt plötsligt som ett gammalt svartvitt fotografi, ett foto av en mamma, en pojke, en stuga, en sommar en gång för länge, länge sedan.

De var trötta och misstänksamma, hade ingen större lust att åka iväg hemifrån halv sju en söndagsmorgon för att springa, iklädda för stora tävlingströjor och med mitt opålitliga “det-kommer-att-bli-jättekul” som enda garanti för att det skulle bli ens det minsta roligt.

Men mina tre musketörer – de kom, de såg, de segrade! Sprang hela loppet som galna kaniner, piskade av tävlingshetsen och av tanken på chokladkakorna de blivit lovade efter avklarat lopp (Mutor? Till barn? Ja, absolut.).

De hade faktiskt precis så jättekul som jag lovat dem, bara lite bråk uppstod om huruvida 8-åringen fuskat och vänt för tidigt (det gjorde han). I övrigt så var det ett strålande första 5k-lopp och vi planerar redan för nästa.

Så var den sommaren slut. Jeff har gått till jobbet, alla barn har gått till skolan och här sitter jag vid mitt skrivbord och vet inte riktigt vad jag ska göra av detta universum av tid som jag plötsligt trätt in i.

Jag har inte skrivit sÃ¥ mycket under sommaren som jag hade tänkt mig (varför tänker jag fortfarande sÃ¥, efter sex Ã¥r av feltänk, varför varför?) sÃ¥ tidigare i morse, för att liksom komma igÃ¥ng igen, tog jag fram en bok med skrivövningar. Bläddrade lite planlöst, hittade “The Dying Goat” och satte igÃ¥ng.

The Dying Goat går ut på att man föreställer sig att man är en get som blir stungen av något dödlig växt. Blodet forsar ut från ens lilla getkropp och i detta blod skriver man sina sista, allra viktigaste och mest meningsfulla ord. (Det är bland annat sånt här man sysslar med på Creative Writing Programs har jag förstått och vem är jag att ifrågasätta det?)

Ett alternativ till The Dying Goat, skriver Jay Kirk som är mannen bakom denna övning, är att skriva ett självmordsbrev.

Jag gjorde något slags mellanting. Tänkte mig själv som den där döende geten, men hur mycket kan man skriva i sitt eget blod egentligen, inte så mycket för ganska snart förblöder man väl och dör, så övningen övergick i ett självmordsbrev.

Herregud, det var inte en övning för mig kan jag säga. Jag levde mig in i det där och det hela utvecklades till ett brev till mina barn och allting blev förfärligt sorgligt, vilket innebär att klockan tio i morse satt jag ute på altanen med en kaffekopp bredvid mig och med solen värmandes mina ben och grät för mig själv, vilt skrivandes på ett farväl till mina barn.

Det blev för sorgligt, jag skrev inte klart. Men det var en bra övning, det var det, för jag skrev ett ganska långt brev ändå och nu har jag kommit igång här också, så tack för det Jay Kirk.

Nu ska jag ta mig ur den här dystra sinnesstämningen genom att åka iväg och köpa lite leksaker och en bra borste till Luna. Denna hund, hon är en liten ängel.

I förrgår, yellow split pea soup. En älskade den, tycker bara att California Pizza Kitchens split pea soup är ännu bättre. En älskade den, tycker bara att green split pea soup är ännu bättre. En tyckte den var ok. Åt lite annat på sidan om.

Igår, spagetti med köttfärssås, med quorn istället för köttfärs. Pasta med proteinsås alltså. Tre tummar upp, en med förbehållningen att man får ha mycket ketchup på.

Mina barn alltså, de är de finaste. Alla står på min sida, vill mig så väl. Mina små musketörer.

Mycket har jag dåligt samvete för när det gäller mina barn och allt jag inte förmår och hinner med, men inte detta: kortare Sverigevistelse och tre veckors summer camp innan vi åker iväg.

När vi först flyttade till USA och de långa sommarloven i Sverige blev aktuella såg jag framför mig en lång rad av härliga tider, strålande tider. Barnen skulle släppas ut på grönbete, de skulle cykla och bygga kojor i skogen och bada och skrota omkring och göra allt det där som de inte kunde göra med en lägenhet i Westwood som bas. Allt det där som min bror och jag och vår bäste kompis och alla besökande kusiner gjorde hela somrarna när vi var barn.

Jag skulle få tid att skriva, de första åren på min avhandling och när den var klar, allting annat jag ville skriva som jag inte hunnit med i vardagen. Klart jag skulle vara med mina barn också, men allt skulle vara så enkelt och okomplicerat och alla skulle vara glada och nöjda och dricka saft.

Så blev det inte. Emellanåt kanske, det är klart att de cyklar och grejar på med lite av varje och legoskoven kan vara i flera dagar om allt går väl. När de har kompisar som hälsar på eller hälsas på så är allting frid och fröjd. Särskilt för Alicias del, hon har en kompis som bor alldeles i närheten och när kompisen är hemma leker de mest hela dagarna och jag ser inte så mycket av dem annat än när de blir hungriga. Som det ska vara.

Men pojkarna. Pojkarna har ingenting att göööra, vad ska vi göööra, mamma? De vet inte vad de ska göra av all den där friheten som de ställs inför. Eller det vet de visst: de vill spela dator och dvd och se på tv. De vill inte göra saker utan mig, eller Jeff när han är där. Till exempel är skolan ett utmärkt ställe att cykla på och den ligger granne med vår gård. De vill väldigt gärna vara där, men bortanför skolan ligger skogen och skogen tycker mina pojkar är lite läskig. Alltså vill de inte gå dit själva.

SÃ¥där hÃ¥ller det pÃ¥ och det har tagit mig lÃ¥ng tid att inse att de där sommarloven som jag sett fram emot aldrig kommer att infinna sig, inte i den version jag mÃ¥lat upp framför mig. Mina barn är stadsbarn, en hel sommar pÃ¥ en gÃ¥rd i en liten by i Norrbotten vet de inte riktigt vad de ska göra av. En del är precis sÃ¥ rolig och härlig som jag nÃ¥gonsin kunnat önska mig, men en stor del är “ingenting-att-göra-fÃ¥r-vi-spela-pÃ¥-datorn-eller-se-pÃ¥-tv-mamma-snälla-snälla-snälla-mamma-snälla?”

Idag börjar pojkarnas hockey camp och Alicias theater camp.

– Mamma, jag är sÃ¥ lycklig. Ingen skola idag, bara hockey, sa Max när han vaknade.

Om tre veckor åker vi till Sverige. En månad ungefär. Kort och intensivt. Det blir härligt.

Min dotter vill bli vegetarian. Sedan förra sommaren, efter att ha sett  en annons om hästkött till salu och efter efterföljande samtal om köttätande och djurhantering, har hon inte ätit gris- och nötkött. Vi kom överens om att hon skulle trappa ned, inte bara sluta med allt kött nu och genast utan faktiskt lära sig att äta grönsaker först. Äta måste man ju, trots allt.

Nu har vi trappat ner i nästan ett års tid. Det har gått långsamt och det har varit mitt fel (well, Jeffs också eftersom han utgör den andra personen i familjen som får hantera en gasspis, men han är inte så himla intresserad av just matlagning vilket är en närmast oändlig källa till konflikter i vårt förhållande, men det är en annan historia).

Det har varit mitt fel eftersom ansvaret för matlagning i huvusak vilar på mig och jag avskyr vardagsmatlagning. Åh, det monumentalt tråkiga i att varje dag lägga ner tid på att planera, handla och sedan laga maten. Alla är hungriga, alla är trötta, vi har med stor sannolikhet just kommit hem från någon träning av något slag, och så ska jag ställa mig och laga mat. Igen och igen och igen. Och igen.

Jag tycker inte om att spendera tid på att hitta nya spännande recept (men det är klart jag gör det ibland, jag är ändå en någorlunda ansvarsfull moder). Vet ni hur många recept man måste leta efter för att ställa om till vegetarisk kost för en unge som inte är särskilt förtjust i grönsaker? Det är många, kan jag meddela.

Så vi äter mer vegetariskt nuförtiden, men det har varit en ganska planlös och sporadisk omställning. Jag har inte lärt mig så mycket om vegetarisk kost som jag borde ha gjort, har inte lagat så mycket vegetariskt som jag borde ha gjort, och det har jag förfärligt dåligt samvete över. Ett par gånger i veckan kanske, ibland fler, men ett par gånger i veckan gör ingen vegetarian. Jag tycker att det är strongt av min unge att ta ställning och jag stödjer henne till 110 procent, men jag har inte orkat fullfölja. Dessutom saknar tre av familjemedlemmarna min dotters moraliska resning och vill gärna fortsätta äta kött, vilket gör allting ännu lite krångligare.

Men nu, nu har hon läst Jonathan Safran Foers Eating Animals och nu är det slut med nedtrappning tycker hon, nu är det no more kyckling, kalkon eller fisk i hennes diet. Jag får vara glad om hon fortsätter med ägg och mjölk.

SÃ¥ nu är det akut vegetarisk matlagning som gäller. Vegetarisk lunchlÃ¥da varje dag. “Jag kan inte mamma, jag kan inte” säger hon olyckligt när jag föreslÃ¥r kyckling och ja, det fÃ¥r jag väl respektera. SÃ¥ gott det gÃ¥r. Kanske hon lugnar ner sig lite om nÃ¥gon dag, förstÃ¥r att nedtrappningen mÃ¥ste fortsätta, om än i snabbare takt.

Hur det än är med den saken så har det inträffat en dramatisk upptrappning av våra vegetariska ambitioner. Receptletande. Näringslära. Testande av maträtter, vem äter vad och inte. Så många matrelaterade aktiviteter, ännu mer  än tidigare.

Jag blir galen.

På besök i Alicias blivande middle school, eller Junior high som det visst också heter. Min lilla, lilla unge ska börja junior High, tänk det. Det är en förfärligt stor skola dessutom, över 2 000 elever. Och så mitt lilla barn då.

Men besöket gick bra. Skolan verkar bra. Det mesta var förtroendeingivande.

Den lilla bondgården så fin, trädgården med uteklassrum och långa rader av prisbelönt sallad och andra grönsaker imponerande.

Musikprogrammet suveränt, men hur många barn med instrument kan man egentligen klämma in i ett medelstort, ganska slitet klassrum utan att olika typer av instrumentrelaterde olyckor inträffar? Förvånansvärt många faktiskt.

Alla tillval, ååh alla tillval. De kan välja mellan massor av roliga ämnen och de har idrott varje dag. De läser inte språk.

De kommer att få så mycket läxor att de får sitta uppe till elva på kvällarna fast de bara är elva år gamla och borde göra andra saker efter skolan. En del säger att det bara är så i början, att lärarna vill få igång rutinerna och sätta sig i respekt, att det lugnar ner sig efter Thanksgiving. Andra säger att det lugnar ner sig i februari. Jag säger att det borde vara brottsligt att ge barn så mycket hemläxor.

Det ser ut precis som det gör i alla amerikanska high school filmer med långa rader av skåp där allt viktigt inträffar. Ville ta kort på det men glömde.

Min lilla unge i junior high.

Kl 15: Skolan slutar. Hämtar hem Alicia och kompisen S, rafsar ihop mellanmål, skjutsar dem till deras teaterrepetition på Santa Monica Playhouse.

Kl. 16: Hämtar Max från skolan på vägen hem, går igenom hockeyutrustningen, rafsar ihop mellanmål, AK kommer, in i bilen och iväg.

16.45 Hämtar upp Erik från kompisen, ber en stilla bön att trafiken ska vara på sitt bästa humör och att vi ska komma fram till Toyota Center före kl 18.

16.47: AK och jag försöker få GPS:en i bilen att fungera, det går inte att knappa in en adress.

17.30: Vi ger upp. F-bannade GPS.

17.45: AK kommer på att bilen måste stå still för att GPS:en ska fungera. Vi enas om att det var då f-bannat korkat.

18.00 Anländer till Toyota Center, yeih! Hittar omklädningsrum för Erik, får på all utrustning och lämnar av liten hockeypojke i tränarens goda händer.

18.30: Handlar mat till Max. Äter alldeles för snabbt. Textar svåger och ber honom texta mig när han kommit fram så jag kan andas ut.

18.40: Lämnar Max på egen hand med USD5 och ett lyckligt leende. Ensam. På Toyota Center. Med pengar.Kör iväg mot Westwood.

18.45: Kör fel.Missar uppfarten till 405:an, hamnar istället på 105:an.

18.50: Kommer på att jag glömt att lämna huset olåst. Svåger och söner har ingen nyckel.

19.00: Svåger meddelar att han kommit fram. Jag säger ingenting om det låsta huset.

19.05: Svåger textar igen, undrar var bilstolen är. Jag svarar att jag glömt lämna den. Funderar på om man kan bli uppsagd som förälder om man är tillräckligt oansvarig.

19.00-19-30: Svär över trafiken. Meddelar svåger att huset är låst. Han tar det med fattning Textar fram och tillbaka om hur vi ska göra. Löser problemet någorlunda.

19.32: Seminarium med Daniel Alfredsson. Intressant. Jag ställer en medikoer fråga.

20.45: Åter i bilen. Mot Venice för att hämta hem Alicia. Har lovat vara där senast kl 21.

21.00: Svåger textar, de är på väg hem. Erik har ont i magen. Jättont. Jag svarar att jag är hemma om tjugo minuter.

21.12: Anländer till Venice. Blir uppehållen av talföra föräldrar till S.

21.20:  På väg hem. Alicia ringer till svåger. De är hemma. Erik har jättejätteont i magen. Jag svarar att vi är där om sju minuter.

21.30: Alicia påpekar att det har gått sju minuter för länge sedan och att vi inte är hemma ännu.

21.35: Kommer hem. Erik springer iväg på toaletten, storgråtandes.

21.50: AK åker hem. Svåger och jag pratar jobb och blommor. Erik har slutat gråta och mår bra igen.

22.00 Svåger åker hem. Ungarna i säng.

Kvällens underhållningsvärde: VG

Kvällens föräldrainsats: U

Kvällens stressnivå: Konstant hög.

Nästa dag börjar vi om igen.

Jag hade glömt bort hur vått allting blir på våren. Mina barn har aldrig tillbringat en sen vårvinter i norra Norrbotten tidigare, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Tror jag tänkte mer på kyla än på väta innan vi kom hit, bekymrade mig mest för att hålla mina små, känsliga  SoCal-knoddar varma, inte torra.

Amatörmässigt kan man tycka eftersom jag vuxit upp här, men jag är övertygad om  att vårvintrarna var mindre våta på min tid. Somrarna var i alla fall varmare och soligare och vi badade hela tiden, det är jag helt säker på.

Nu tittar jag förvånat på mina barn när de kommer in efter bara nån halvtimme och klagar över att deras varma, sköna vinterkläder är blöta och att de vill byta.

Till vadå? frågar jag dem då. Jag har varit så nöjd med att de alla har varsin uppsättning vinterkläder, inklusive bra skor och nya vattenavvisande varma handskar; att de skulle behöva flera omgångar har inte slagit mig en sekund (vattenavvisande är på intet sätt samma sak som vattentäta, minns det när ni köper handskar, men det visste väl alla redan).

Nu har vi insett att vi måste uppgradera klädbeståndet: det måste bli galon. Vilket Erik inte har några problem med, han fick ett par fodrade galonbyxor häromdagen och de är han mycket glad över. Det är jag också, de är fantastiska!

Max däremot, ställer sig tveksam till hela grejen. Han har begränsad erfarenhet av galon, men han har omedelbart snappat upp att det är ett material för småbarn, inte för en cool åtta-åring. Han tycker dessutom inte om bylsiga kläder över huvud taget och vill helst ha på sig samma kläder som hemma: träningsskor, luvtröja och mjukisbrallor. I obevakade ögonblick har han begett sig ut i pulkbackarna iklädd träningsskor, luvtröja (eller t-shirt!) och mjukisbrallor, bara för att komma in fem minuter senare som ett mycket kall, genomblöt och ganska sur åtta-åring. Det är inte hans klädval som är problemet, det är snön det är fel på, verkar vara hans grundinställning.

Idag ska vi göra ett nytt försök att hitta godtagbara galonkläder. Byxor. Och handskar. Helst vill jag svepa in dem i en enda stor galonoverall och så vore vi av med det problemet. Nästa vår, då blir det annat av.

Kolla här då, nu har Alicia hittat bokstäver till mig på telefonen. Fantastiskt, den till och med autokorrigerar på svenska. Jag vet jag vet, det är ingen nyhet för någon utom för mig, men för mig är det stort.

Jag sitter på en träbänk på skolgården och väntar på att mina barn ska tröttna på att spela handboll. Då ska vi traska iväg och köpa en sån där tång som man gör hål i läder med. Sedan ska vi nog köpa glass också, bara för att liva upp denna mediokra dag.

Jag sitter och tittar på alla andra kvinnor som också är här för att hämta sina barn och som hänger på skolgården ett tag innan de går hem. Vad gör de, är de nöjda och tillfreds med sina hemma-mammaliv? Har de valt det aktivt, har de en plan B när barnen blir äldre, sover de gott om nätterna?

Eller är de som jag, sitter de här för att det av olika anledningar bara blev så? Har de samma ständigt närvarande panik i bakhuvudet, den som man håller tillbaka så gott det går, men som gör att man vaknar på nätterna ibland och undrar hur det här livet ska fortsätta, om det över huvud taget går att få ett jobb igen efter flera år utanför arbetsmarknaden, om man alls kan nånting längre, om man kan bli galen av att känna sig så otillfredsställd, så utanför allt,  eller om man vänjer sig så småningom?

Nej, jag frågar inte, det är klart jag inte gör. De kanske inte ens är hemmamammor, de kanske bara har en ledig dag. Eller ännu bättre, de kanske har ett yrke där de kan bestämma över sin tid och hämta barn från skolan ibland, bara för att det är så trivsamt att göra det.

Jag pratar  lite med några mammor jag känner, om barn och alla klassfester som är på gång och om hur det blir nästa år när våra små tio-åringar ska börja en annan, mycket större, skola. Sånt som vi alltid pratar om.

Det är trevligt. Sedan blir det glass och hålslagare. Läxor. Middag. Sova. Life goes on.