Ingegerd Landström

Den här gången gick det bättre. Den här gången lämnade jag av mina sömniga barn hos våra vänner kl 6.30, åkte in till downtown och the USCIS Los Angeles Field Office, stod i kö en liten stund, satt i ett väntrum en liten stund och sedan blev jag inkallad till en tjänsteman och där minsann låg min ansökan och väntade.

Tjänstemannen bläddrade bland dokumenten ett bra tag, kryssade och signerade på olika ställen och allt såg ut att gå vägen. Jag fick läsa meningen “Who lives in the White House”, därefter fick jag skriva meningen “The President lives in the White House” och det gick riktigt bra.

Sedan frågade han mig vem som är guvernör i Kalifornien och jag fick ett hjärnsläpp utan dess like. Namnen flimrade förbi i huvudet: Barbara Boxer (nej, en av våra två senatorer), Henry Waxman (nehej, han är min kongressledamot), Gray Davis (guvernör för hundra år sedan eller i alla fall före Arnold!). Av någon anledning tänkte jag sedan Peter Brown, men Peter var helt fel förstås och då blev jag osäker på Brown också, men sedan tänkte jag “Men herregud människa, skärp dig” och så sa jag “Brown”, för jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vad han heter i förnamn.

(Han heter Jerry Brown och jag följer faktiskt delstatspolitisken hyfsat väl. Vill bara poängtera det.)

Tjänstemannen bockade av frågan som godkänd och jag tänkte för mig själv att jag kanske inte förtjänar det där medborgarskapet i alla fall.

Resten av frågorna gick bra och efter ytterligare några minuters pappersbläddrande och signerande stämplade han min ansökan med ett stort rött “Approved” och jag tyckte mig höra ett “Congratulations” också, men han var inte så meddelsam och verkligen inte pratsam,så jag kan ha missuppfattat det.

Hur som helst, jag tror att jag blivit godkänd som blivande amerikansk medborgare idag. Jag har ju inte svurit någon ed eller fått något pass eller så, men ändå. Pappersexercisen är över och skönt är det.

Idag sitter jag i min igensnöade by i övre Lappland och läser på inför medborgarskapsprovet som jag ska göra i slutet av februari.

Det är en trevlig broschyr det här, som inleds med jag tackas för mitt beslut att ansöka om att bli amerikansk medborgare. Min ansökan är, hävdar USCIS, “a very meaningful demonstration of your commitment to this country and we applaud your efforts.”

Man känner sig lite högtidlig av det där välkomnandet. Man har inte riktigt tänkt på ens ansökan just på det viset eller på att den skulle generera några som helst applåder från någon.

Trevligheten är genomgående för hela materialet. Inga konstigheter, allt är mycket pedagogiskt och lättfattligt och vänligt; jag känner tydligt att författarna gärna vill att jag ska klara det här, att de håller tummarna för mig.

Först kommer en fråga, sedan de rätta svaren och efter det ett litet stycke som berättar mer utförligt om frågan som just ställts. Många frågor har flera möjliga svar, så kan till exempel frågan “What is the name of the Vice President of the United States now?” besvaras på tre olika sätt:

1. Joseph R. Biden, Jr

2. Joe Biden

3. Biden

Ni ser, vänliga svar, upplagda för att även det mest nervösa och fumliga intervjuobjekt ska lyckas få rätt. Och det blir inga stilpoäng eller extra snyggt pass bara för att man drar till med alternativ 1.

Det tog mig för övrigt ett par ögonblick att förstå upplägget med svaren, jag trodde först att bara ett av dem var rätt. Så jag läste frågan “What is the economic system in the United States?” och de två svaren “Capitalist economy” och “Market economy” och tänkte att det där var väl ändå en lite taskig fråga och vad i all världen är det för skillnad på capitalist economy och market economy anyway?

Sedan trillade poletten ned och jag tänkte att det här ska nog gå bra. Nu, nationalsång. Lära mig texten alltså, inte sjunga.

Idag, äntligen, började min medborgarskapsansökan röra på sig. Jag skickade in papper för ett år sedan, i december 2011, och tänkte att nu ska jag väl ändå få delta i mitt första val nästan ett år senare. Våra finländska vänner ansökte samtidigt och tanken var att vi skulle ha en rejäl medborgarskapsfest, ity det är inte varje dag man får sig ett nytt, eller snarare ett till, land tilldelat och det är värt att fira.

Jag fick tid för att ta fingeravtryck, som jag var tvungen att avboka eftersom jag var i Sverige då. Det gjorde jag brevledes och väntade därefter tålmodigt på att få en ny tid. Det stod så på blanketten: “Räkna med att det kommer att ta tid innan du får någon ny tid om du måste avboka,” stod det.

Så jag väntade. Veckorna gick, och månaderna, de lyckliga finländarna fick sina medborgarskap och sina pass, men jag fick inte ens en ny tid för att ta fingeravtryck.

Till sist fick jag i alla fall ett brev från USCIS, ett brev som hävdade att de aldrig fått någon  avbokning, att min ansökan därmed betraktades som “övergiven” och därför fått ett stort fett “avslag.”

Men jag kunde överklaga, sa brevet också, så det gjorde jag. Skickade in en överklagan i somras, väntade igen, och den här gången var jag inte fullt lika tålmodig,  ringde upp dem, och en vänlig person upplyste mig om att de inte fått in någon överklagan från mig.

Jag ville vänligt fråga om de har som princip att inte öppna breven som skickas till dem, men det gjorde jag inte, istället konstaterade jag att “det måste ha blivit något fel.” Det höll hon med om och konstaterade i sin tur att jag behövde göra en ny överklagan.

Jag vinkade farväl till valdeltagandet, skickade in nya papper och tre veckor senare fick jag min tid för fingeravtryckstagning.

Så, klockan åtta i morse stod jag utanför USCIS lokaler på Pico Blvd tillsammans med ett gäng likasinnade och vi släpptes in och fingeravtryck togs och så fick vi en broschyr med allt det som vi behöver plugga på inför det kommande provet. Jag blev alldeles rörd bara av att läsa denna broschyr där jag satt i väntsalen. Det känns stort och märkligt detta, att få ett till land. Ett lite skamfilat land med många fel och brister, men i alla fall. Mitt land också. Och i nästa val får jag rösta.