Ingegerd Landström

Bilden är från december, eller möjligtvis januari förra året, därav mörkret. Än så länge lyser solen på eftermiddagarna.

Hockey var det ja. Och stelfrusna hockeymorsor som står uppradade längs med sargen och tittar på när deras söner (och förra säsongen en, ibland ett par, tjejer) snubblar och skjuter och dribblar och, allt oftare faktiskt, passar till varandra.

Två timmars träningspass två gånger i veckan, det blir en halv arbetsdag i veckan gånger säg tolv veckor på en termin, det blir sex hela arbetsdagar per person och termin.

De två första veckorna pågår dessutom ett slags lågintensivt träningsläger, vilket innebär två timmars träning varje dag gånger tio, det blir tjugo timmar, alltså två och en halv arbetsdagar bara under de två första veckorna som vi tillbringar hängandes vid en sarg i en park där vinden och dimman blåser in från havet och lägger sig som en mycket kall och fuktig filt över ens axlar oavsett hur mycket man klär på sig  Per person.

Det är ju helt galet när man tänker efter, men när jag pÃ¥pekar detta uppenbara för Jeff frÃ¥gar han retoriskt om jag inte tycker att det är viktigt att umgÃ¥s med mina barn, varpÃ¥ jag frÃ¥gar om inte han tycker att det är viktigt , varpÃ¥ han svarar att det är klart han tycker men dessvärre kan han inte vara borta frÃ¥n jobbet sÃ¥ mycket, varpÃ¥ jag svarar “exactly my point, babe” och sÃ¥ talar vi inte mer om saken.

“Gör inte det dÃ¥” är det kanske nÃ¥gon som tänker nu, “det är ingen som tvingar dig att stÃ¥ vid sargen och frysa om du nu tycker att det är ett sÃ¥nt slöseri med din dyrbara tid. Lämna av barnen och hämta dem tvÃ¥ timmar senare och sluta gnäll.”

Sant. Men så enkelt är det inte, eftersom hockey är en extremt bökig sport. Skyddstät. Det är benskydd, armbågsskydd, vadderade byxor med suspensoar, ett par byxor till, vadderad tröja och en tröja till, handskar, hjälm, skridskor samt en klubba.

Alla dessa skydd och alla dessa kläder ska tas på, justeras när de halkar snett, tas av (delvis) och på vid toalettbesök, och om man byter från utespelare till målvakt är det en herrans massa skydd som ska bytas ut och fås på rätt plats.

Allt det där klarar inte en fem-åring och inte min sju-åring heller på egen hand ännu och därför behöver de hjälp emellanåt. Alla mammor hjälper sina egna barn och om jag inte är där så kanske jag framstår som en smitare som förlitar sig på att andra morsor ska ta hand om mina barn och det vill jag ju inte göra.

Vad jag skulle vilja göra är att fråga de andra morsorna om vi inte skulle kunna turas om att assistera våra barn, ett par föräldrar varje vecka som tar hand om allt det där böket medan vi andra kan gå därifrån med gott samvete.

Här finns dock ett annat problem, nämligen det att jag inte känner de andra hockeymorsorna. De består av en liten klick där alla verkar känna varandra sedan de gick i samma mammagrupp och de är ärligt talat inte särskilt approachable alls och därför har jag inte ens försökt. Jag sitter vanligtvis på en sten på andra sidan basketplanen, i ett hörn av parken där eftermiddagssolen lyser som längst, och ser mycket upptagen ut med min dater eller min bok. Ibland går jag fram till sargen och tittar hur det går, applåderar ett snyggt mål, justerar något skydd och springer med vatten.

De andra morsorna ser heller inte ut som om de har nÃ¥gra planer pÃ¥ att gÃ¥ därifrÃ¥n, eller ens nÃ¥gon önskan om att gÃ¥ därifrÃ¥n, och jag inbillar mig att om jag lade fram mitt förslag skulle de ge mig iskalla blickar och säga “no thanks, we actually enjoy supporting our children in their sports activities.”

Så jag ser ingen lösning på hänget och tidsförspillandet, förutom för min alldeles personliga del eftersom Jeff tagit på sig rollen som hjälptränare och alltså kommer att vara där varenda träningspass framöver. Bra, då gör han ju nytta och det borde han göra tillsammans med ett par andra föräldrar som turas om att assistera med det ena och det andra.

Vi andra bör hålla oss därifrån, lämna våra barn ifred, låta dem göra sina barngrejer utan oss, medan vi ägnar oss åt, jag vet inte, vuxengrejer helt enkelt.

Det var den klassutflykten det, den sista för året. Nu är det bara några kalas kvar, ganska många faktiskt men vi tar sommarlov en vecka tidigt så vi hinner bara med ett glassparty, en after-school föreställning samt party efteråt, ett dramaklasskalas, ett beach-kalas, ett reading buddy-kalas och så är det diverse insamlingar av pengar till alla lärare och lärarassistenter och så ska jag visst hjälpa till i Max klassrum en gång till. Till tre av kalasen har jag, under protest, lovat att vi ska rulla chokladbollar.

Sedan är det slut för den här terminen.

Under de här fem åren som mina barn har gått i public schools (två olika) inom Los Angeles skoldistrikt har jag suckat och svurit över allt som föräldrarna förväntas ställa upp och hjälpa till med, både i tid och pengar. Men jag har också haft härliga utflykter med mina ungar och deras kompisar. Ungarna minns dem och jag minns dem också för jag var med. Jag har varit hjälplärare i ungarnas klassrum och de har varit så glada över att just deras mamma leder bokklubben, eller skriver berättelser, eller tränar på bokstaven K. Jag har ganska bra koll på ungarnas klasskompisar och det gillar jag.

Volunteeringen är frustration och glädje, om vartannat.

Så har det varit de här fem åren och är det fortfarande: ena gången svär jag över ännu en förfrågan om kalasmat att bidra med; nästa gång kommer jag hem från en regnig heldagsutflykt i en nationalpark tillsammans med en lycklig Erik som förklarar att det här var den bästa dagen i hela hans liv.

Roligast har det varit när jag varit arbetslös och kunnat vara med så mycket som jag har velat eller inte velat.

Mest frustrerande har det varit när jag har jobbet heltid, för hur i hela fridens namn ska man få det att gå ihop? Hela systemet bygger ju på att det finns ett gäng hemmamammor och ett gäng yrkesarbetande kvinnor (Män? Nej. Män volunteerar inte.) med flexibla arbetstider som lägger ner massor av obetald arbetstid på volunteering. Mina arbetstider har alltid varit hyfsat flexibla, men det finns ju gränser.

På det stora hela så har jag accepterat att i den konkursmässiga staden Los Angeles måste föräldrar bidra, annars blir det en skola som ingen vill se sina barn gå i. Såna skolor finns det alldeles för många av och det är för sorgligt.

Sedan finns det förstås olika slags volunteering som är olika viktiga och vettiga, ungefär så här:

Mycket viktigt och absolut nödvändigt:

Insamling av pengar och om detta finns inte mycket att säga.  LAUSD har inte tillräckligt med pengar för att driva bra skolor, sÃ¥ är det. Punkt.  De föräldrar som sköter skolans fundraising sliter häcken av sig, det är i perioder ett – obetalt – heltidsjobb med ansvar för att flera miljoner kronor dras in, mÃ¥ste dras in. Jag har aldrig jobbat med det, men all heder Ã¥t dem som tar sig an uppgiften. Tack vare extra pengar fÃ¥r vi datorsal, lärarassistenter, idrottslärare, sÃ¥nglärare ända upp till femte klass, art classes, mindre klasstorlekar, sÃ¥na saker. Inga märkvärdigheter alltsÃ¥, bara sÃ¥nt som alla barn – minst – borde fÃ¥ ha, men som det inte finns pengar till. Ibland svär vi för att nu är det ännu en fundraiser pÃ¥ gÃ¥ng, men som sagt, pÃ¥ det stora hela sÃ¥ är det inte sÃ¥ mycket att säga om det.  Skylten ovan är alldeles sann.

Bra bonusgrejer som aldrig skulle inträffa utan föräldrar:

Första gÃ¥ngen vi kom in pÃ¥ skolgÃ¥rden pÃ¥ vÃ¥r nya skola blev jag alldeles lycklig – och förvÃ¥nad! – över all växtlighet, alla blommor och grönsaker som tog upp ett stort hörn av skolgÃ¥rden. Pumpor var pÃ¥ gÃ¥ng, tomater….allt möjligt finns det i denna härliga trädgÃ¥rd och det beror inte pÃ¥ att LAUSD bestämt sig för att anställa trädgÃ¥rdsmästare. Nix, det är naturligtvis föräldrar som lägger ner massor av tid pÃ¥ att odla tillsammmans med eleverna. Ungarna sÃ¥r och skördar och mäter temperaturen pÃ¥ komposten och ropar ilsket om man rÃ¥kar trampa pÃ¥ deras nysÃ¥dda gräs. Det är definitivt en bonus. Jag är glad och tacksam över att föräldrar tar sig tid att göra det, jag vill ocksÃ¥ skörda morötter med ungarna. Nästa läsÃ¥r kanske.

Ett annat exempel pÃ¥ bonus är en kvinna i Max klass som gör de mest fantastiska “art projects” med ungarna. Hon fixar och grejar och planerar och ibland behöver hon hjälp och dÃ¥ rycker andra föräldrar in bäst vi kan, men mest är det hon som gör det. Max konstaterade att denna mamma är hans favorit “parent volunteer.” Inte konstigt alls, hon är en suverän bonus. Jag önskar att jag ocksÃ¥ kunde Ã¥stadkomma coola projekt med ungarna,  inte i samma omfattning, men nÃ¥gon gÃ¥ng. Vill komma pÃ¥ nÃ¥got bra projekt. Nästa läsÃ¥r kanske.

Hmm. NÃ¥gonstans mitt emellan:

Här börjar det bli lite tveksamt. Ta field trips till exempel. Varje Ã¥rskurs har sisÃ¥där en Ã¥tta, tio field trips varje läsÃ¥r. Till varje field trip behövs ett antal frivilliga föräldrar som skjutsar, vanligtvis 6-8 personer. Det behövs ocksÃ¥ en förälder som tar pÃ¥ sig jobbet “field trip coordinator” för ett läsÃ¥r och som ser till att det finns chaufförer, gör upp listor över vem som ska Ã¥ka med vem, hÃ¥ller reda pÃ¥ att körkort och försäkring är aktuella osv osv. Det är väl bra med nÃ¥gon field trip dÃ¥ och dÃ¥, men sÃ¥ mÃ¥nga? Nej.

Till den här kategorin hör ibland ocksÃ¥ volunteering i klassrummen, dvs dÃ¥ föräldrar leker hjälplärare. Jättebra ibland, tveksamt ibland: i Eriks klass gör vi nytta, klasserna kan delas upp och jobba i mindre grupper och allt det där. SÃ¥dana gÃ¥nger är det roligt och vettigt. Men i Max klass gör vi ibland läsövningar med eleverna, ibland vässar vi pennor och klipper ut papperslejon. Om jag jobbade heltid, tog ledigt frÃ¥n jobbet ett par timmar en förmiddag för att hjälpa till i klassrummet och blev tillsagd att vässa pennor sÃ¥ skulle jag…skulle jag…ja, jag vet inte vad jag skulle göra.

Jamen herregud!:

Hur många kalas ska en genomsnittlig skolunge egentligen få ha per läsår? Är det skola eller en nöjespark vi talar om här? Till varje kalas ska det planeras, tas med grejer och så måste det förstås  vara några frivilliga som hittar på roliga saker man kan göra på kalaset, och som dukar upp och hjälper till under kalaset och sedan städar efteråt. Här känns det definitivt som att en del föräldrar  har lite väl mycket tid till sitt förfogande och kanske borde fokusera på andra saker här i livet än att arrangera femårspartyn på skoltid.

I denna djungel av volunteeringsmöjligheter försöker jag navigera mig fram så gott det går, prioriterar sånt som jag tycker är viktigt, oftare med dåligt samvete över allt det jag inte gör, än med gott samvete över det jag faktiskt bidrar med. Jag jobbar på det. Det blir hemrullade chokladbollar den här gången, men sedan får det räcka!

Läs debatten om föräldranärvaron i svenska skolan. Intressant. Rejält annorlunda jämfört med hur det ser ut här, men samma dåliga samvete. Det här inlägget är bäst. Och roligast.

De senaste dagarna har jag läst Leslie Bennets’ bok The Feminine Mistake: Are we giving up too much? som handlar om kvinnor, barn, och jobb (och en del om män ocksÃ¥, mest om hur de är knölar som lämnar familjen Ã¥t sitt ekonomiska öde när de tröttnat pÃ¥ äktenskapet).

Bennetts inleder med att konstatera att hennes bok inte alls är något inlägg i den gamla dammiga och okonstruktiva Mommy Wars-debatten. I förordet försäkrar hon att hon har full respekt för kvinnors val, vilket det än må vara, och hon påpekar att hon minsann älskar att arrangera blommor, inreda sitt hem, och laga mat. Också.

Jag kan inte riktigt hÃ¥lla med henne om det, jag tycker nog att Leslie Bennetts’ bok, The Feminine Mistake: Are we giving up too much? är ett inlägg i Mommy Wars-debatten sÃ¥ det bara skriker om det; det är ett basebollträ i huvudet pÃ¥ kvinnor som tagit beslutet att stanna hemma och ta hand om sina barn pÃ¥ heltid.

Det är en intressant bok om man vill lära sig mer om läget på den amerikanska familj-vs-arbetsfronten. Inte minst är den intressant om man vill förstå något av tonläget på debatten. Ganska hög, får man säga.

Boken är ganska rörig ibland och vissa argument och teman återkommer Bennetts till om och om och om igen. Jag läser och läser och förstår hur viktigt hon tycker att det här är och hur gärna hon vill få läsaren att förstå, men det blir lite tröttsamt. En alert redaktör hade kanske kunnat använda rödpennan lite oftare, kanske rentav plockat bort ett och annat kapitel, men Leslie Bennets är contributing editor på Vanity Fair sedan tjugo år tillbaka, så hon skriver väl sin bok som hon vill antar jag.

Det grundläggande argumentet i Bennets’ bok är detta:

“Yes, women are entitled to make their own choices; yes, raising children is an essential, deeply meaningful, and socially valuable occupation. But those arguments entirely miss the larger point, as does the current debate over “choice feminism.” In the end, the real question isn’t about feminism at all; it’s about survival. When women rely on blind faith to safeguard their financial security, they put their own futures and those of their children at risk. If your husband divorces you or drops dead, was it really such a great idea to stay home if you can’t afford to buy groceries to feed your kids (Bennets, p. 311)?”

I oceaner av exempel visar Bennet vilka ekonomiska risker som är förenade med långa uppehåll från arbetsmarknaden, hur svårt det kan vara att komma tillbaka efter flera års uppehåll, hur mycket man halkar efter i löneläge, vad som kan inträffa om mannen dör, vill skiljas, förlorar jobbet, blir sjuk och förlorar arbetsförmågan osv osv. Hon intervjuar män som berättar om hur pressade de känner sig över att vara ensamma familjeförsörjare, eller som skulle vilja byta karriär men som inte kan eller vågar eftersom ekonomin hänger på honom och enbart på honom.

Det går att kombinera arbete och familj, hävdar Bennets. Det är svårare i USA än i många andra länder, men det går; det behöver inte vara antingen-eller. Och så visar hon om och om igen (det är här det blir rejält tröttsamt) hur kvinnor lyckas kombinera barn och jobb så till den milda grad att jag till sist blir alldeles matt och en enda fråga går runt i huvudet på mig: Varför, till och med i denna bok, är det bara kvinnor som ska lyckas kombinera barn och familj i detta land, var är männen, hur ska föräldrar fixa det där kombinerandet tillsammans?

Framemot slutet av boken kommer det faktiskt ett kapitel om det också, som handlar både om männens ansvar, om hur det långsamt förändras, och om hur amerikansk familjepolitik är närmast obefintlig och behöver förändras så att fler människor inte ska behöva känna att man måste välja.

Framemot slutet av boken framhåller Bennetts också att vi alla har ett ansvar utöver det rent individuella, att beslutet att sluta jobba har implikationer, för våra egna barn och för nästa generation föräldrar, både kvinnor och män. Om vi drar oss tillbaka från arbetsmarknaden istället för att kräva förändring kommer arbetsgivare aldrig att behöva införa föräldravänligare arbetsvillkor, det kommer aldrig att finnas en amerikansk familjepolitik värd namnet.

Här skriver Bennetts om reaktionerna som hon fÃ¥tt pÃ¥ boken och att sÃ¥ mÃ¥nga är negativa är möjligtvis inte sÃ¥ konstigt. Hennes grundläggande argument – att kvinnor behöver ta ekonomiskt ansvar för sina liv – är jag med pÃ¥, men, som sagt, hon framför inte alltid det där argumentet sÃ¥ elegant. Trots att hon pÃ¥stÃ¥r att hennes mÃ¥l enbart är att “informera” sÃ¥ är det mycket stay-at-home-mum-bashing, inte alldeles smart kanske om det är den mÃ¥lgruppen man vill nÃ¥ och en del av hennes pÃ¥stÃ¥enden är bara larviga fördomar. Det är ocksÃ¥ mÃ¥nga intervjuer med extremt högutbildade och välbetalda kvinnor vars situation vi vanliga dödliga inte alldeles enkelt kan sätta oss in i.

I reviewtrÃ¥den pÃ¥ Amazon.com kan man hitta massor av lÃ¥nga och insiktsfulla kommentarer pÃ¥ boken, bÃ¥de positiva och negativa. Mammakriget är alive and well i USA, det är alldeles säkert….

Så. Nu ska jag läsa på om amerikansk familjepolitik.