Ingegerd Landström

Den första tidiga morgonen i Sverige, klockan är bara fyra och åttaåringen skramlar i köket. Han försöker vara tyst, men väsnas ganska mycket, sådär på åtta-åringsvis. Han är så hungrig att det river i magen, jag vet det för det är jag också.

Jag tänker kliva upp och hjälpa honom, men ändrar mig, tänker att han får ha den här stunden för sig själv. Istället ligger jag vaken och lyssnar på ljuden, hör hur han äter kalla köttbullar direkt från förpackningen, brer mackor, letar fram burken med pålägg.

Runda polarbrödsmackor med falukorv, Norrbottens gåva till jetlaggade åtta-åriga pojkar och han äter dem sittandes vid köksbordet medan han bläddrar i en tidning, jag tror att det är Bamse.

Jag tänkte att den där morgonen, en av många likadana, blir en del av hans Sverigeminnen. När hans barnbarn frågar om Sverige  kommer han att säga att han inte kommer ihåg så mycket, att det var så länge sedan han var där, men att han minns hur han brukade vakna tidigt de där första morgnarna, smyga ut i köket utan att väcka sin mamma och äta kalla köttbullar och falukorvsmackor.

Jag låg där och kände mig helt plötsligt som ett gammalt svartvitt fotografi, ett foto av en mamma, en pojke, en stuga, en sommar en gång för länge, länge sedan.

Min dotter vill bli vegetarian. Sedan förra sommaren, efter att ha sett  en annons om hästkött till salu och efter efterföljande samtal om köttätande och djurhantering, har hon inte ätit gris- och nötkött. Vi kom överens om att hon skulle trappa ned, inte bara sluta med allt kött nu och genast utan faktiskt lära sig att äta grönsaker först. Äta måste man ju, trots allt.

Nu har vi trappat ner i nästan ett års tid. Det har gått långsamt och det har varit mitt fel (well, Jeffs också eftersom han utgör den andra personen i familjen som får hantera en gasspis, men han är inte så himla intresserad av just matlagning vilket är en närmast oändlig källa till konflikter i vårt förhållande, men det är en annan historia).

Det har varit mitt fel eftersom ansvaret för matlagning i huvusak vilar på mig och jag avskyr vardagsmatlagning. Åh, det monumentalt tråkiga i att varje dag lägga ner tid på att planera, handla och sedan laga maten. Alla är hungriga, alla är trötta, vi har med stor sannolikhet just kommit hem från någon träning av något slag, och så ska jag ställa mig och laga mat. Igen och igen och igen. Och igen.

Jag tycker inte om att spendera tid på att hitta nya spännande recept (men det är klart jag gör det ibland, jag är ändå en någorlunda ansvarsfull moder). Vet ni hur många recept man måste leta efter för att ställa om till vegetarisk kost för en unge som inte är särskilt förtjust i grönsaker? Det är många, kan jag meddela.

Så vi äter mer vegetariskt nuförtiden, men det har varit en ganska planlös och sporadisk omställning. Jag har inte lärt mig så mycket om vegetarisk kost som jag borde ha gjort, har inte lagat så mycket vegetariskt som jag borde ha gjort, och det har jag förfärligt dåligt samvete över. Ett par gånger i veckan kanske, ibland fler, men ett par gånger i veckan gör ingen vegetarian. Jag tycker att det är strongt av min unge att ta ställning och jag stödjer henne till 110 procent, men jag har inte orkat fullfölja. Dessutom saknar tre av familjemedlemmarna min dotters moraliska resning och vill gärna fortsätta äta kött, vilket gör allting ännu lite krångligare.

Men nu, nu har hon läst Jonathan Safran Foers Eating Animals och nu är det slut med nedtrappning tycker hon, nu är det no more kyckling, kalkon eller fisk i hennes diet. Jag får vara glad om hon fortsätter med ägg och mjölk.

SÃ¥ nu är det akut vegetarisk matlagning som gäller. Vegetarisk lunchlÃ¥da varje dag. “Jag kan inte mamma, jag kan inte” säger hon olyckligt när jag föreslÃ¥r kyckling och ja, det fÃ¥r jag väl respektera. SÃ¥ gott det gÃ¥r. Kanske hon lugnar ner sig lite om nÃ¥gon dag, förstÃ¥r att nedtrappningen mÃ¥ste fortsätta, om än i snabbare takt.

Hur det än är med den saken så har det inträffat en dramatisk upptrappning av våra vegetariska ambitioner. Receptletande. Näringslära. Testande av maträtter, vem äter vad och inte. Så många matrelaterade aktiviteter, ännu mer  än tidigare.

Jag blir galen.

Mina barn begav sig ut på landet häromdagen och fick sig ett par ägg, från livs levande hönor. Mycket spännande, mycket märkligt, men kunde man verkligen laga plättar med dessa ägg? Var de inte smutsiga? Hur tvättar man av dem, det som är inuti alltså och som ju måste vara smutsigt när ägget inte kommer från en kartong? Skulle vi bli sjuka nu? Så många frågor och för att svara på dem stekte vi plättar. De smakade precis som plättar gjorda på vanliga hederliga kartongägg smakar. Ännu ett av livets små mysterier lösta.

Efter snart tre barnintensiva jullovsveckor lämnades barnen av hos farmor för övernattning och Jeff och jag drog ut i natten (eller snarare den tidiga kvällen) på tu man hand.

Först middag på litet Thaiställe, Cholada Thai Cuisine, i Malibu. Åh, lycka, god thaimat igen, det var länge sedan. Inga barn alls i lokalen, gästerna bestod av fok som antingen var för unga för att ha barn eller av folk som skickat iväg sina barn till college för något år sedan (en majoritet).

Jag konstaterade att det här är vår framtid; om tio år sitter vi här med en klump i halsen och saknar våra små ungar som åkt tillbaka till college efter jullovet. Men, konstaterade jag sedan, de såg fräscha och friska och nöjda ut, de som satt runt omkring oss, på ett sånt där coastal-living väderbitet och hälsosamt sätt, så det kanske inte blir så tokigt. Det kanske blir riktigt bra. Sedan kom vi överens om att våra barn kommer att gå på UCLA och på sin höjd flytta in till Westwood och vi kan äta middag tillsammans så ofta vi vill och där någonstans tog det vemodiga samtalsämnet slut.

Efter Thaimaten gick vi på bio, på Malibu Cinemas där jag aldrig varit tidigare. Filmen var sisådär (vi orkade inte vänta på True Grit och såg How do You Know) men jag ser så få filmer nuförtiden så jag är inte kräsen; en film är i alla fall en film.

Malibu Cinemas är en ljuvlig biograf. Inget megastort komplex beläget i ett shoppingcenter där man mÃ¥ste gÃ¥ genom tre vÃ¥ningar med butiker för att komma dit man ska. Bara parkera utanför, traska in i den lilla foajén, köpa biljetter och sedan sjunka ner…

…i dessa ROLLS ROYCE FÃ…TÖLJER som de tvÃ¥ biosalongerna är utrustade med. Lädret är slitet som pÃ¥ en kär gammal skinnjacka, de gÃ¥r att luta bakÃ¥t sÃ¥ att man halvligger (mycket bekvämt, men en fotpall hade suttit fint) och armstöden är stora som ett mindre picknickbord. Jag vill aldrig gÃ¥ pÃ¥ bio nÃ¥gon annanstans.

Idag skiner solen på mina nyplanterade tulpanlökar och vi har en ny guvernör som ska få Kalifornien på fötter igen. Det blir ett bra år det här.