Ingegerd Landström

Dagens Sverigeäventyr: bilkörning på spårig landsväg, i mörker och våldsamt snöfall.

Bara hastigheten skiljde mig från en finsk rallyförare som under halsbrytande förhållanden försöker ta sig från punkt a till punkt b.

Bilen krängde lite som den ville, renspåren längs med snövallarna varnade om annalkande blod och död och snön förvandlades till is på framrutan just där jag behövde se ut. Det senare gjorde ingenting för gigantiska snömoln från mötande långtradare skymde all sikt i alla fall.

Hela tiden vräkte snön ned, granarna stod mörka och dystra längs med vägkanterna och det enda ljud som hördes var vindrutetorkarnas stumma “Thump, thump, thump, thump.”

Jag har vuxit upp i det här, det är under dessa vinterförhållanden jag lärt mig köra bil. Men det var då och idag är en annan dag. Idag är jag en turist i mitt förra liv och allt det som var vardag då, är ett ämne för ett häpet blogginlägg idag.

Hej hej, nu har jag kommit till Sverige. Jag sitter pa Arlanda och vantar pa en anslutning till Lulea och sa odsligt som det ar har sa kunde man tro att det vore midsommarafton. Om det inte vore for att det hanger juldekorationer i taken; nar jag klev av planet och mottes av alla dessa kransar och ljus sa gjorde min hjarna en mental baklangeskullerbytta och julstamningen infann sig igen pa ett markligt satt.

Har lyser solen, jag har kopt en bunt tidningar och flyget till Lulea gar forst om tva timmar. Jag tankte skriva mer nar jag anda har tid, men jag ar sa trott sa jag mar illa och dessutom har jag inte svensk keyboard pa den har gamla laptopdraken som jag skriver pa sedan min egen fina fick en tjock tralist rakt i skarmen och vem orkar lasa en text dar halften av vokalerna fattas? Nej just det, ingen.

Nej, jag var inte alls med på the Women´s Conference 2010 i Long Beach, som jag hade kunnat vara om jag bara tagit reda på att den gick av stapeln och om jag hade köpt biljetter i god tid. Däremot målar jag väggar, skjutsar runt på besökande syskonbarn, volunteerar på skolan, skriver och så har jag satt min fot i Los Angeles River för första gången i mitt liv. Det senare var märkligt och fantastiskt på alla sätt och vis, jag har bott här i snart sex år och läst massor om floden och kört över den någon gång då och då, men that is it. Igår stod jag mitt i den och blev nästan tårögd av alltihop, oklart riktigt varför, men så var det i alla fall.

Visste någon ens att det fanns en flod här, ja det visste ni förstås för alla människor har sett Grease och Terminator II och alla andra filmer den figurerar i, men det är ju inte precis det största turistmålet i denna stad och om ni ombads peka ut var den går så kan jag slå vad en massa pengar om att ni inte skulle klara av det.

Men den förtjänar mycket mer uppmärksamhet, denna stackars betongklädda så kallade flod. L.A. river är anledningen till att Los Angeles ligger där det ligger och ja, det finns massor av spännande saker att berätta om den, men nu har jag ett SWEA-Blad att göra klart så det får bli lite senare.

PS. jag ber verkligen om ursäkt för kassa bilder, det är en sällsynt dålig kombination av fotograf och kamera och jag måste verkligen göra något åt båda!

Nyss avsläppt frÃ¥n en bil pÃ¥ baksidan av den nybyggda centralstationen I Uppsala stÃ¥r jag med min bokfyllda resväska och undrar hur jag ska komma över spÃ¥ren och var jag kan hitta förvaringsboxarna. Allt är nytt, allt ser annorlunda ut och jag är alldeles förvÃ¥nad: “När hände det här?”

GÃ¥r fel först och hamnar bara pÃ¥ en ny perrong, nerför rulltrappan igen och sÃ¥ smÃ¥ningom kommer jag in i det nya, moderna, trendiga stationshuset med PressbyrÃ¥, apotek och öppen planlösning. Av en gammal järnvägsstation – visserligen fullständigt underdimensionerad i relation till antalet tÃ¥gresenärer men ändÃ¥ med nÃ¥gon form av karaktär – med träbänkar,, har det blivit en glasinramad galleria.

Jag letar mig fram till förvaringsskåpen. Det är fullt med folk framför dem; skåpen har placerats mittemot toaletterna och för att komma åt dem måste man ta sig igenom toalettkön. Kön är lång, det är trångt, jag har inte tillräckligt med växel. Min väska stöter i folk och jag säger “oj, ursäkta,” till höger och vänster. Ingen reagerar.

Jag skulle vilja säga något om den märkliga placeringen av toaletter och skåp, och om det faktum att det inte finns någon växlingsautomat, men jag låter bli. Ingen tittar på mig, ingen säger något, ingen ler inbjudande eller medkännande och i såna lägen är det svårt att småprata. I såna lägen förblir man tyst.

Går iväg för att få tag på växel och måste be folk flytta på sig när jag kommer tillbaka och ska försöka ta mig fram till skåpen. Ingen flyttar på sig oombedd. Jag känner mig uttittad trots att alla tittar bort.

Det finns inga lediga skåp visar det sig, axlarna skriker efter flera dagars stillasittande och flygresor och inga gymbesök alls, jag måste in till stan och handla, och jag tänker fanihelvete vad gör jag nu, jag orkar inte släpa omkring på det här tunga aset en sekund till.

Då säger en ung tjej: “det finns ett ledigt skåp här.” Hon flyttar på sig så att jag kommer fram och jag börjar nästan gråta av tacksamhet över den där lilla, vänliga gesten och över mina trasiga axlar och kanske mest av allt över det faktum att jag känner mig så  bortkommen och fel och vilse i min gamla stad, bland tysta Uppsalabor.

Jag gör ju inte det förstås, jag börjar inte gråta, jag bara tackar henne så mycket, baxar in resväskan i skåpet och tar rulltrappan upp ur gallerian. Och ja, när jag kommer ut har det börjat regna.

Vi har fyra dagar kvar av semestern, vi har inte ens klivit på båten ännu, men det kan vara så att resans höjdpunkt redan är avklarad.

The Wizarding World of Harry Potter på Universal Studios. Som Alicia har väntat. Och längtat. Och sett fram emot. Nu, äntligen!

Vi kom dit vid tolv-tiden och ställde oss i en mycket, mycket, mycket lång kö för att över huvud taget komma in. Det kunde ha tagit tre timmar, men av någon anledning tog det bara en. Se där. Magi. Återigen. Och vi befann oss inte ens på Disney World.

Väl i Hogsmeade stod vi i kö för att äta på Three Broomsticks, därefter i kö för att gå till Hogwarts. Kön för att gå in på Ollivanders och köpa wands (trollstavar?) var så lång och ungarna så trötta på att köa, att vi bytte strategi. Köade bara en kort stund för att köpa godis och ny energi på den där godisaffären vaddennuhette, därefter lite Dr Seuss och Super Heroes, därefter avlämnande av trött farmor och trött Erik och därefter Harry Potter igen. Som fortfarande var fullt med folk, men inte lika mycket som tidigare på dan.

Kön för att köpa trollstavar var uthärdlig och medan jag stod i kö åkte Jeff Harry Potter and the Forbidden Journey och Alicia och Max traskade iväg på egna äventyr. (Var det ansvarslöst av mig? De lovade, lovade, världsapromise mamma, att de skulle hålla sig till varandra, de hade järnkoll på vart jag befann mig och de var så glada när de fick kuta iväg alldeles själva.)

Efter oändliga diskussioner och mycket funderande om vilket som var det rätta just för mig köpte vi spön, sedan köpte vi lite annat. Jag åkte Harry Potter and the Forbidden Journey, vi beundrade Hogswarts  och sedan skulle de till att stänga och vi gick därifrån.

Jag önskar att det hade funnits fler åkturer för mindre, lite mer försiktiga barn. Jag önskar att det hade varit mindre folk, kortare köer och godare mat på Three Broomsticks. Butter beer smakar som flytande smörkola och såvida man inte lider av ett sjukligt behov av socker i form av rinnande smörkola så klarar man bara av några klunkar: jag önskar att vi hade köpt ett stort glas istället för fyra stora.

Annars var det bra. Helt ok. Fint. Välgjort. Harry Potter and the Forbidden Journey var härlig.En älskare av Theme Parks hade antagligen haft mycket mer att säga, men jag är ingen älskare av Theme Parks och har inte varit på så många. Helt ok, det får räcka.

Sitter i en gungstol på en veranda på ett hotell i Disney World och betraktar regnet. För en stund sedan sken solen över poolen, sedan kom regnet och åskan och då stängde poolen. Sedan vräkte regnet ner i en kvart och nu har det strilat ett tag. De säger att om en timme har det gått över och solen kommer fram igen. Sådär håller det på.

Det är ett galet, sällsamt väder i den här delen av landet.

Vi befinner oss alltså i Floria, utanför Orlando, men i allt väsentligt befinner vi oss i Disney World. Jag vet att det finns ett Florida där ute, men jag har bara skymtat det under resan från flygplatsen. Det är som att befinna sig i den där filmen med Jim Carrey, vavarenudenhetterå?

Disney tar hand om oss, tar hand om allt. Efter att resan blivit bokad skickade de oss biljetter i form av smÃ¥ spiralblock som i detalj talade om hur resan skulle gÃ¥ till. När vi kom fram till Orlando tog de hand om vÃ¥rt bagage, slussade oss genom flygplatsen, visade oss till rätt kö för rätt buss, en särskild Magisk Expressbuss (men mitt säte var trasigt och sÃ¥ fort jag rÃ¥kade luta mig en aning bakÃ¥t hamnade jag i knät pÃ¥ en stackars mamma med en liten unge i famn, det var ingenting magiskt med det alls) och sedan Ã¥kte vi hem till vÃ¥rt hotell. “Welcome home” stod det pÃ¥ en skylt i entréen.

När vi ringer till receptionen svarar en vänlig röst nÃ¥got i stil med “Thanks for sharing our dream with us, this is…, how can I help you? Samtalet avslutas med ett vänligt “Have a magical day.”

(När jag ringer till receptionen en andra gÃ¥ng för att ställa samma internetfrÃ¥ga eftersom jag inte förstod det första gÃ¥ngen avslutas samtalet med ett alldeles vanligt o-disneyigt “bye.” Jag förstÃ¥r att det var en korkad frÃ¥ga som jag borde ha begripit första gÃ¥ngen hon förklarade det för mig.)

När Jeff senare vänligt pÃ¥pekar för en en person i receptionen att vi mÃ¥ste ha fÃ¥tt hotellets absolut sämsta rum med utsikt över parkeringsplatsen uppgraderas vi till en tvÃ¥rumssvit med utsikt över “savannen” där zebror och giraffer och smÃ¥ märkliga hjortar ströver omkring. Sviten är USD1100 dyrare per natt än vÃ¥ra ursprungliga rum, men vi behöver inte betala mellanskillnaden. Vi vet inte riktigt hur det gick till, det var nÃ¥got magiskt över det hela.

Den här resan är en bonus. Inte riktigt den semester jag hade valt om jag hade fått välja, men nu var det inte jag som valde och det är helt ok. Det är en familjesemester där jag tar varje tillfälle i akt att fly familjen, att sätta mig någonstans i ett hörn, i en gungstol på en veranda till exempel, och läsa mina böcker. Det är också helt ok; vi är flera vuxna och det märks inte så mycket om jag är borta.

Nu slutar det regna. Snart hittar mina barn mig, då ska vi gå och bada. Tills det börjar regna igen.

Andres Lokko hörni. Är inte han en av vår tids skarpaste  iakttagare av samhället? Har inte han nyss gett ut två böcker med sina tidigare publicerade, roliga och unika, krönikor som älskas av Sveriges samtliga kulturskribenter under fyrtiofem års ålder?

Om det nu är så, hur kan det då komma sig att Lokko i hans sommarprogram ägnar hälften av tiden till att kåsera om att man dricker mycket öl i England? Efter fem år i London är det just det budskapet han tycker är nytt och fräscht och lite småtokigt sådär för en inflyttad svensk; något som man gärna vill upplysa den hemmavarande svenska befolkningen om när man nu får detta unika tillfälle att leda ett Sommarprogram.

Okidoki.

Det är så fantasilöst, så slarvigt. Den enda som gjorde sådana kåserier bra var Torsten Ehrenmark och det gjorde han för trettio år sedan eller om det var ännu tidigare. På sextiotalet kanske? Herman Lindqvist försökte sig på samma sak ett par årtionden senare, men han var bara en trött kopia av Ehrenmark och dessutom inte det minsta rolig, bara just oändligt tröttsam, och efter det trodde jag att den där nu-ska-jag-berätta-en-tokig-historia-om-hur-ett-lands-befolkning-beter-sig-helt-crazy-och-inte-alls-som-vi-svenskar-genren hade självdött.

Sedan ägnade Lokko ungefär resten av tiden till att påstå att svenskar som bor i Sverige hatar utlandssvenskar. Det var något jag ville säga om det också, men det får bli senare. Jag måste rycka ut och leta rätt på två tanter i hjortronskogen. Nu får bären ta slut tycker jag.

Jag äter frukost i min lilla stuga en solig torsdagsmorgon. Fil med färsk jordgubbsylt, äpplen, flingor och några slags brunbeiga frön som min mamma påstår är bra för mig.

Under tiden som jag äter frukost lyssnar jag på radio och läser Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna.

Jag sitter där och inser att här, vid mitt köksbord med gröna marimekkoblommor, sitter jag med ett absolut koncentrat av det allra, allra bästa med Sverige:

Sveriges radio P1. Bodil Malmsten. Filmjölk.

Förstår ni det, svenska folk, vilka skatter ni sitter på? Kanske ni blivit lite hemmablinda, kanske ni slår på radion och slölyssnar lite på P1 Morgon medan ni förstrött käkar upp filfrukosten utan att inse hur bra det faktiskt var, vilken bra början på morgonen det blev? Och den där senaste Malmsten-boken som ni skulle köpa och läsa i hängmattan under semesterna första dagar, kanske ni inte har kommit er för att göra det ännu, fast ni tänkte att ni skulle?

Om det är så, så får ni en påminnelse av mig, utlandssvensken:

Malmsten. P1. Filmjölk. Utan inbördes rangordning eller jämförelser.

Glöm aldrig det.

Det bästa med Sverige.

Vi har kört omkring med vår fina hyrbil på Stockholms/Uppsalas gator de senaste dagarna. Förra sommaren förlitade vi oss på buss och tåg under vår Uppsalavecka och det går ju det också, men livet blir lite enklare med bil, det hjälps inte. Och manuell växellåda dessutom, jag känner mig som en riktig bilförare igen, om än lite mesig: när jag står i rödljus växlar jag ur och vilar kopplingsbenet.

Det har gått bra att köra på det hela taget tycker jag. Några synpunkter bara, som jag skulle vilja framföra till Stockholms lokala trafikkontor (eller motsvarande):

1. Var vänlig och återinför avfart 166 på E4 i södergående riktning. Jag vet inte varför den flyttades, kanske behövdes den bättre någon annanstans, vad vet jag, men det ställer till stora problem när det är den avfarten man behöver och den inte existerar.

2. Information, det är fina grejer det. När man kör in i en avgiftszon sÃ¥ informeras man om det. Ibland informeras man även om att avgiften är 10 kr. Ingenstans informeras man om var man ska betala; man kör och kör och ingenstans ser man en skylt med texten “betala här.” Man undrar hur man ska göra och man undrar om det kommer en stor fet böter med posten om ett par veckor med informationen “UndlÃ¥tande av betalande av trafikavgift.”

3. Apropå information: hur tänkte ni med skyltarna med gatunamn egentligen? Vet ni om att de är så små och oansenliga att när man kommit så nära att man ser vad det står så är det för sent för att svänga? Visste ni att det finns stora fyrvägskorsningar i centrala Stockholm där man inte ser en enda skylt med namn på gatorna hur mycket man än letar? Helt irrelevant påpekande i dessa GPS-tider kanske, men ändå. Om vi nu ska ha skyltar som talar om vad gatorna heter så bör de synas. En princip väl värd att hållas på, tycker jag.

Här ett exempel på tydlig gatunamnskylt i stor stad med mycket trafik. Ok, kanske inte den snyggaste varianten, men funktionellt. Jobba lite med färg och typsnitt bara, så ska ni se att det kommer att funka även i Stockholm.

Ja, det var väl allt. Kan ni fixa det snälla ni, och så ses vi nästa år igen.

…stay for the ice cream, the frosted lemonade, the chance to win yet another stuffed animal, the ice cream, the thousands and thousands of useless toys, stupid looking hats, small plastic figures and all other forms of merchandise known to mankind, the arcades and did I mention the ice cream?

Vi åkte till San Diego över helgen och givetvis besökte vi Sea World. Varje gång vi åker till San Diego går vi på Sea World eftersom vi har två års medlemsskap och kan komma och gå som vi vill utan att det kostar något. Vi har två års medlemsskap därför att en viss person i vår familj är fanatiskt övertygad om att det är en så fantastiskt bra deal, ungarna tycker att det är kul och vi kan gå dit så ofta vi vill. Vi har tidigare, och av samma anledning, haft årsvisa medlemsskap på LA Zoo och Long Beach Aquarium.

Jag har aldrig varit någon ivrig anhängare till de där medlemsskapen, dels därför att jag inte är särskilt förtjust i stora parkanläggningar med instängda djur och mycket folk och inte gärna vill besöka dem så ofta, dels därför att jag inte tror att det är en så förfärligt bra deal, men jag har inte ifrågasatt det särskilt mycket. Det gör en viss person i vår familj glad och jag tycker att det är trevligt med glada och nöjda familjemedlemmar så visst, ok då.

Men nu, efter lördagens besök på Sea World, får det faktiskt vara nog. Första gången vi var där hade vi jätteroligt. Ungarna var alldeles lyckliga över att snudda vid delfiner och mata sälar och kolla in jättesköldpaddor. Och så alla shower förstås, det var en härlig dag! Men nu, nu är de inte intresserade av delfinerna längre, nu vill de äta glass, spela spel, och köpa grejer. Ok då, en och annan show, men annars, glass, spel och grejer.

Och så mycket glass, spel och grejer det finns, överallt, hela Sea World är ett enda stort shoppingcenter. Det är helt vansinnigt, våra barn är små godis- och prylmonster, människor är helt galna som konsumerar så många onödiga skitsaker, och jag tänker aldrig åka dit igen, hur många års medlemsskap vi än har kvar.

Det om det, behövde bara få rensa lite. Annars var påskhelgen härlig och nu är det alldeles underbart med vardag igen. Leve vardagen!