Ingegerd Landström

Sverige, Norrbotten igen. Ungarna svettas på det älskade leklandet tillsammans med kusinerna, jag sitter på biblioteket i Kulturens Hus och hur underbart är inte det, rent obeskrivbart underbart är vad det är.

Jag vandrar planlöst bland hyllorna, hamnar bland ämnen som jag inte är särskilt intresserad av och bläddrar i böcker som jag inte visste fanns. Jag håller mig uteslutande till svenska författare; de utländska, översatta böckerna kan jag läsa någon annan gång, någon annanstans.

Dessförinnan glädjechock på bokhandeln när jag hittade böckerna jag väntat på att få läsa: PO Tidholm om Norrland, Katrine Kielos ekonomibok, Karolina Ramqvist senaste roman och en del annat. Only skral ekonomi och tillåten bagagevikt is the limit.

Böckerna och biblioteken alltså, de är så vänliga, så välkomnande mot en vilsekommen utlandssvensk. Jag känner mig alltid som en besökare när jag kommer till Sverige och det känns väl inte särskilt bra, men här och nu kunde det inte vara bättre. Hit hör jag alltid.

Läste Mikael Niemis Fallvatten häromdagen och det var en helt okej thriller, men mest tänkte jag på hur märkligt det är att läsa en bok som utspelar sig i Norrbotten. Att känna till alla platser han nämner, att ha kört efter vägen västerut otaliga gånger, sett Suorvadammen i all sin storhet, känna flera personer som arbetar på Sunderyby sjukhus och veta exakt vilken rondell längs med väg 98 mot Boden som trafikstockningen uppstår i.

Jag tänker likadant när jag läser Daniel Åbergs blogg sedan han flyttat upp till Vittangi med sin familj. Han åker tåg,  skriver om hur han passerar Murjek och Nattavaara, stannar till i Gällivare och fortsätter till sist upp till Kiruna.

Det är märkligt att mina hemtrakter existerar i någon sorts offentlighet, i romaner, på välbesökta bloggar, för det har den aldrig gjort för mig.

Min känsla när jag växte upp var att Norrbotten inte fanns på Sverigekartan.

För något år sedan gick en temaserie i Tendens i P1, den hette Är du Stockholmare eller Norrbottning, och i ett av avsnitten intervjuades Bo Sundström (Bo Kaspers orkester). Han sa bland annat så här:

Det låg som ett lock på hela ens barndoms drömmerier att man pratade som man gjorde. ”Glöm att du skulle göra någon karriär om du kom från Pite”, sa man på något sätt. Skulle det bli något fick man göra det själv, för om man pratade som vi sågs man sällan till i offentligheten.

Precis så var det. Någon med min dialekt, eller från min del av landet, sa aldrig kloka saker i Rapport och Aktuellt, hördes aldrig i radio, existerade inte i tv-serier, filmer, böcker, you name it.

Om, mot förmodan, någon norrbottning någon gång syntes i offentligheten var det alltid så pinsamt, tyckte jag då. Det var någon skrynklig liten farbror som intervjuades och svarade “jo” eller “nä” på alla frågor och det var väl i stort allt.

Jag pratade inte Pitemål och drömde inte om att göra musikkarriär, men åh det där locket, den där känslan av att inte finnas till utanför den egena länsgränsen, knappt den egen kommungränsen, var så stark. Det sägs att allting är annorlunda idag, att Norrbotten i allra högsta grad existerar på Sverigekartan, och det är ju fantastiskt roligt, men min känsla finns kvar. Kanske inte lika stark som när jag var tonåring, men tillräckligt för att jag ska läsa en roman som utspelar sig i Norrbotten och tänka på hur märkligt det ändå är.

PS: Po Tidholm besökte Gällivare bibliotek tre dagar innan jag kom hem. Tre. Och hans bok är slut på förlaget. Till sommaren blir det läsfest.

En annan grej vi – Alicia och jag – gjorde under helgens besök i downtown var att ta oss till The Last Bookstore pÃ¥ Spring Street. Än sÃ¥ länge är det bara ett namn pÃ¥ en bokhandel, men det vet man ju inte hur länge det dröjer innan det inte längre bara är ett namn utan ett faktum, sÃ¥ man fÃ¥r passa pÃ¥ att gÃ¥ dit – och till alla andra bokhandlar som hukar i kylan- medan tid är. Efter att vÃ¥r egen lilla bokhandel stängde för gott alldeles nyligen sÃ¥ har jag till och med sympatibesökt Barnes & Noble ett par gÃ¥nger.

Man kan inte tro det av de ödsliga bilderna (jag tycker illa om att fota okända människor, jag tror att de ska bli förbannade och kräva att jag ska radera alla bilder jag tagit och därför försöker jag undvika att fota dem över huvud taget. Tråkigare bilder, men lugnare för mig.), men det var mycket folk i butiken och jag gick där och tänkte att det här kommer inte alls att bli den sista bokhandeln.

Bokhandlar kommer alltid att finnas kvar. Det kommer inte att finnas en i varje stad längre (om det någonsin funnits det), men de kommer att finnas kvar, i bästa fall på en plats någorlunda (på rimligt köravstånd) nära dig, för det kommer alltid att finnas människor som tycker om att besöka dem.

De kommer att vara mycket mer än “bara” bokhandlar. The Last Bookstore köper och säljer (mest second hand, en del nytt) böcker, de bjuder in föreläsare och författare, varje mÃ¥ndag har de en slags variant pÃ¥ “Speakers Corner”, de har konserter och de ska börja med teaterföreställningar pÃ¥ den yttepytte scenen som tronar i mitten av lokalen.

Så kommer det att fortsätta för människor tycker om och vill ha och behöver sådana ställen. Yes, så är det.

VÃ¥ra tio böcker kostade sammanlagt $61 (varav tvÃ¥ böcker stod för hälften) och eftersom det var ett sÃ¥dant kap sÃ¥ gick vi iväg och fikade efterÃ¥t. Bra dag, denna lördag. (Tidningen, “Boom: A Journal of California” har jag aldrig sett förut. En tidning om Kalifornien. Inte norra, inte södra, men hela Kalifornien. Fick mig att inse att för mig är Kalifornien synonymt med Los Angeles. Eller i alla fall SoCal. Det kändes bra att vidga mina vyer en stund.)

Tänk att vara journalist, en bra och framgångsrik journalist med massor av journalistkollegor att diskutera skrivande och allt annat spännande med. Tänk att man tillsammans med en av de kollegorna spånar på några uppslag och idéer och att en av de idéerna utmynnar i ett gemensamt bokprojekt, ett bokprojekt som man sedan sitter i en grandios lägenhet i Marocko och finslipar tillsammans.

Tänk sedan hela den resan, att skriva en bok om ett ämne som man verkligen är intresserad av och att få göra det tillsammans med någon annan som man tycker om att jobba med. Tänk allt forskande och läsande, allt dispositionsfilande, alla utkast, alla textversioner som mailas fram och tillbaka (eller ja det finns ju Google.doc också). Alla diskussioner, alla strykningar och omskrivningar, all frustration, alla tysta kvällar framför datorn med alldeles för mycket kaffe och alldeles för lite text, men också, någon enstaka gång, i det där totalt koncentrerade, glasklara tillståndet som överträffar det mesta annat man kan företa sig här i livet och som gör att texten nästan skriver sig själv.

Tänk all stillsam, ren och skär lycka över att få göra allt detta. Tänk det.

Sträckläste ut Björn af Kleens “Jorden de ärvde” som handlar om de svenska fideikommissen. Det  kanske inte lÃ¥ter sÃ¥ spännande, det kanske inte lÃ¥ter som en bok som man sträckläser för att komma fram till det oväntade slutet, men det är det visst.

Den är så välskriven och intressant och visst är det lite kul att titta in i de adliga familjerna och förundras över deras liv och leverne, men framför allt så är det verkligen en välskriven bok som jag bara vill fortsätta läsa.

Massor av fakta och utredande av lagar och bestämmelser och berättelser om arvsfejder skrivet med så lätt hand och allt detta uppblandat med intervjuer av fideikommissarier och slottsherrar och grevar och baroner med pilsnerfilmsnamn som Gyllenkrok och Gripenstedt gör att det inte blir tråkigt en minut.

Det är en annan värld, verkligen, det är det.

Men bäst som jag läste började jag jämföra med vår gård uppe i de norrländska skogarna. Det är en gammal gård som byggdes av min farfars far eller farfars farfar någon gång för mycket länge sedan och till den hör en ansenlig mängd åkrar och ängar och skog, samt byggnader till förbannelse. Allt detta har gått i arv till en son ända fram tills idag när min käre bror har tagit över och nu sitter han där som en fideikommissarie på sin gård och det är ganska roligt tycker jag att föreställa mig honom som just detta.

Aah, min bror, han är för härlig det är han. Förutom att han sitter som en greve på sin gård så säljer han snöskotrar av bara fasen på sitt företag och är den bäste skotermekaren i Norrland. Om någon läsare behöver en skoter så kan jag säkert fixa en bra deal åt er, han är inte omöjlig.

Jag tror jag ska börja kalla honom för Greven.

I alla fall, vår gård är ju inget fideikommiss på något vis och inte är vi adliga heller, men jag känner igen mycket av det som kommer upp i Björn af Kleens bok, både från det som vi går igenom nu och från det som pappa har berättat om hur det gick till när han tog över. Vem ska ta över, hur ska det delas, nej det ska inte delas för det vill vi inte att det ska, hur ska det kompenseras och hur ska driften finansieras osv osv.

Hur som helst, boken är jättebra även om man inte har en gammal gård i släkten att fundera över och jag rekommenderar den varmt.

Jag försöker låta bli att köpa böcker just nu.

Dels för att jag inte har råd (har donerat bort alla pengar), dels för att jag har en hel drös olästa böcker i min bokhylla. Böcker som jag har köpt under det senaste året eller så, som jag tyckte verkade jättebra och vars ämnen jag är intresserad av, men som jag ändå inte läst. Eller läst delar av, eller bara skummat igenom.

Det irriterar mig att jag är en så dålig läsare nuförtiden. Och det oroar mig också,  mest det faktum att jag kan börja läsa en bok som jag tycker är bra, men som jag sedan ändå inte läser färdigt.

Jag har tänkt att det är säkert en reaktion på doktorerandet: efter att ha plöjt igenom hundra miljoner böcker med teoretiska resonemang om makt och natur och politik under flera års tid så är det kanske naturligt att jag helst har velat läsa serietidningar ett tag framöver.

Men nu har det gått tre och ett halvt år sedan disputationen och den där återhämtningen har inte infunnit sig. Jag tycker att jag läser långsammare, har svårare att koncentrera mig och allt som oftast lämnar jag böcker halvlästa. Det är inget medvetet beslut att inte läsa klart, det var ju som sagt en bra bok. Det bara blir så att jag inte plockar upp boken igen, jag flyter vidare till nästa bok, eller någonting helt annat.

Om det fortsätter så här, har jag tänkt, så kommer jag snart inte att kunna läsa texter som är längre än ett genomsnittligt blogginlägg. Eller möjligtvis den lilla textsnutt som ryms på ett 1-liters mjölkpaket (här har vi mjölk i gallons. Det blir mycket text det).

Nu börjar den här texten bli alldeles för lång och jag lovar att nittio procent av eventuella läsare börjar tappar koncentrationen ungefär här och skrollar ner till slutet. Det gör ingenting, jag skriver titeln på den bok ni bör läsa längst ner, så missar ni inte det viktiga.

Hur som helst, häromdagen gick jag in på en bokhandel. Jag skulle bara köpa en enda bok, Writer´s Market, som inte ens är en riktig bok; det är en förteckning över samtliga tidsskrifter som publiceras i USA och när man bläddrar i denna tegelsten  kan man omöjligt tro på att det är kris i tidningsbranschen. Vilket är positivt eftersom jag, uppmuntrad av min snälle skrivlärare, ska försöka slå mig in på den amerikanska marknaden med dunder och brak.

Vi får se hur det går med det. Men det är en annan historia.

Hur som helst, jag gick alltsÃ¥ in pÃ¥ bokhandeln, strosade förbi “New non-fiction” avdelningen och eftersom jag är en sucker för just new non-fiction sÃ¥ stannade jag till och blädddrade lite. Hade inte för avsikt att köpa nÃ¥gonting alls men sÃ¥ började jag läsa ur  The Shallows:What the Internet Is Doing to Our Brains, av Nicholas Carr, och tänkte ok, om det är nÃ¥gon bok jag faktiskt bör köpa och sedan faktiskt ocksÃ¥ läsa sÃ¥ är det antagligen den här.

Carr hävdar nämligen att nätet förändrar inte bara vårt sätt att läsa; det påverkar våra hjärnor på ett fundamentalt sätt. Vi håller helt enkelt på att bli mjölkpaketsläsare alltihop. Från baksidestexten:

“Carr makes a convincing case that every information techonology carries an intellectual ethic – a set of assumptions about the nature of knowledge and intelligence. He explains how the printed book serves to focus our attention, promoting deep and creative thought. In stark contrast, the Internet encourages the rapid, distracted sampling of small bites of information from many sources. Its ethic is that of the industrialist, an ethic of speed and efficiency, of optmized production and consumption -  and now the Net is remaking us is its own image. We are becoming ever more adapt at scanning and skimming, but what we are losing os our capacity for concentration, contemplation, and reflection.”

Tankeväckande, och inte så lite obehagligt.

En slags förlöpare till boken kan man hitta här, en text ur the Atlantic pÃ¥ just det temat, där Carr ställer frÃ¥gan: “Is Google making us stupid?” Den är ganska lÃ¥ng, men väl värd att läsa.

Själv ska jag bara läsa klart den bok jag håller på med just nu, och jag ska läsa klart den, sedan ska jag se vad som håller på att hända med min hjärna.

För er som skippade mesta delen av texten: boken ni bör läsa heter The Shallows:What the Internet Is Doing to Our Brains, av Nicholas Carr.

När jag läser fotografen Thomas Nilssons underbara och galna rapport frÃ¥n “mediaghettot”  i Louisiana tänker jag tillbaka pÃ¥ det där seminariet jag var pÃ¥ för ett par veckor sedan, med David Cullen, Barry Siegel och Rick Warzman.

Alla tre har skrivit böcker om händelser som ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden: Cullen om skolskjutningen i Columbine (1999), Siegel om kraschen av en U.S. Air Force B-29 (1948) och Warzman om bokbränningen och försöken att bannlysa John Steinbecks Vredens Druvor (1939).

Barry Siegel och David Cullen i synnerhet pratade länge och entusiastiskt om värdet i att som journalist vara den som är “sist pÃ¥ plats” och Siegel talade varmt för fenomenet “lÃ¥ngsam journalistik:”

“We obviously live in an instant information age, but even before twitter …there is a lot of pressure in the conventional  mainstream news paper to beat the competition, to break the news, to be first.  Some of us were always trying to argue the point of maybe it’s better to be last. To get the true full story. That’s what I would argue, I was always very conscious of the fact of how wrong we could be at the start. The imperative to be first is to me dangerous. So I would always raise my hand and  vote for being last. The great value of coming to any story after the dust have settled. When you have perspective, when people are willing to talk who weren’t when microphones and spotlights were on them.”

David Cullen följde skolmassakern i Columbine frÃ¥n första dagen och han betonade flera gÃ¥nger hur fel alla – inklusive han själv – hade frÃ¥n början. Alla teorier, alla spekulationer, alla rykten som spreds var fel: bakom massakern lÃ¥g en psykopatisk ung man och hans deprimerade följeslagare och kompis, ingenting annat. De slutgilitga bevisen för det kom inte förrän 7 Ã¥r efter massakern, dÃ¥ ett stort antal dokument, inklusive bÃ¥da pojkarnas dagböcker, blev tillgängliga för allmänheten.

Rick Wartzman som skrev om försöken att bannlysa Vredens druvor betonade hur viktig kontexten är för att förstå en händelse. Hans bok handlar egentlingen inte så mycket om själva bannlysningen, men desto mer om det sena 30-talets amerikanska samhälle och politik: utan att förstå sammanhanget kan man inte förstå varför reaktionen på Steinbecks bok blev så stark.

Jaja. Alla kan ju inte ägna sig Ã¥t lÃ¥ngsam journalistik, men det var i alla fall mÃ¥nga kloka ord som sades pÃ¥ seminariet, väl värda att kontemplera när “mediaghettot” samlas till nästa katastrof.

Jag kan inte så mycket om den svenska tidningsbranschen, men det var intressant att lyssna på Medierna i lördags och på ett reportage om Dagens Nyheters respektive Svenska Dagbladets syn på framtidens medier och förhållandet papperstidning/nätpublicering.

Det var intressant därför att trots att DN och SvD tänker helt olika i frÃ¥gan – DN publicerar allt mindre material pÃ¥ nätet, SvD mer och mer – sÃ¥ fick jag uppfattningen att bÃ¥da chefredaktör Gunilla Herliz pÃ¥ DN och redaktionschef Martin Jönsson pÃ¥ SvD är övertygade om att framtiden för papperstidningen är fortsatt ljus.

Det var alldeles särskilt intressant därför att jag har börjat läsa The Death and Life of American Journalism: The Media Revolution That Will Begin the World Again, av Robert W. McChesney och John Nichols, som handlar om den amerikanska tidningsjournalistiken uppgång och fall och vad som ska ersätta den.

Jag har inte hunit särskilt långt ännu, men så långt har jag kommit så att jag förstått att om man ska tro på McChesney och Nichols så är papperstidningens era snart över. De redovisar en undersökning gjord av MarketWatch som visar att upplagan hos de 395 största dagstidningarna i USA  minskade med 7.1 procent mellan oktober 2008 och mars, 2009. Motsvarande siffror för de två tidigare sexmånadersperioderna var 4.6 respektive 3.6 procent.

Baserat på den undersökningen gör McChesney och Nichols följande långtidsprognoser:

1. If newspapers continue to lose circulation at a rate of 7 percent every six months, they´ve got less than eight years to go before no one is reading them.

2. If the circulation losses continue to accelarate – from 3.6 percent to 4.6 percent to 7 percent – it´s probably closer to six years. In view of the ongoing cutbacks that make daily newspapers less and less attractive, this is not an unreasonable projection.

McChesney och Nichols är inga papperstidningskramare, även om de gillar dem. Boken handlar istället om den nära förestående totala kollapsen av amerikansk journalistik, vilket i sin tur har allt att göra med demokratifrågor, eller snarare bristen på demokrati.

Hur ska framtidens journalistik finansieras för att säkerställa vår demokrati är huvudfrågan, och de argumenterar starkt för att den amerikanska staten måste göra det. Papperstidningarna går inte längre med vinst, nätet kommer inte att kunna dra in tillräckligt med pengar, åtminstone inte än på länge, länge, och om inte staten skjuter till pengar,så kraschar en av demokratins viktigaste förutsättningar; den om välinformerade och pålästa medborgare.

De vill se ett slags presstöd helt enkelt, Sverige nämns flera gånger i boken som ett av de länder som begripit att staten måste vara med och betala (och om man ska tro DN och SvD så funkar det finemang). Jag har inte hunnit till kapitlet om hur de menar att denna amerikanska variant av presstöd ska se ut, men det ska bli intressant.

McChesney och Nichols har en hemsida: www.freepress.net, med diverse mediereformsrelaterad (puh) läsning.

Det var bokfestival i Westwood förra helgen, två dagar med massor av författare, föredrag, seminarier och boksigneringar. Ja, och så böcker förstås. Många böcker och väldigt mycket folk, 140 000 på två dagar.

Det är en härlig helg och hittills har jag gått dit år varje år sedan vi flyttade hit. Inte första året, då hade vi nyss flyttat hit och jag hade ingen koll på någontins alls, men efter det har jag alltid lyckats ta mig dit. Ibland med familjen och det är visst trevligt, men det bästa sättet att besöka bokfestivalen är på egen hand och med förbokad biljett till alla seminarier som man för allt i världen inte vill missa.

I år missade jag nästan allting och det var ledsamt. Jag trodde inte att jag skulle kunna gå alls först så jag bokade inga biljetter, och när jag väl lyckats förhandla till mig några timmar på lördagen var mycket redan slutsålt (biljetterna är gratis, men man måste ändå boka dem).

Men jag lyckades i alla fall gÃ¥ pÃ¥ ett seminarim som hette “Journalists uncovering the larger story”, med LA Times-kolumnisten Hector Tobar som moderator och med David Cullen, Barry Siegel och Rick Wartzman i panelen (heter det sÃ¥: “i panelen?”).

Roligt samtal, spännande samtal mellan fyra journalister/författare som alla har skrivit böcker om historiska händelser och som alla sa en massa kloka saker om skrivande och journalistik och en del annat också.

Mer om deras böcker senare, nu ska jag skriva en engelsk text om seminariet till min skrivkurs och det känns lite…jobbigt.  Engelska är svÃ¥rt. Inte akademisk engelska, den är ganska okomplicerad och dessutom har jag tränat pÃ¥ det en hel del. Men vanlig engelska eller vad man nu ska kalla det. Icke-akademisk engelska, journalistengelska: det är svÃ¥rt. Och det är oändligt frustrerande när jag inte hittar ord och när nyanserna gÃ¥r förlorade och när det helt enkelt inte lÃ¥ter bra.

Aaargh.

SÃ¥. Nu skriver jag vidare.

De senaste dagarna har jag läst Leslie Bennets’ bok The Feminine Mistake: Are we giving up too much? som handlar om kvinnor, barn, och jobb (och en del om män ocksÃ¥, mest om hur de är knölar som lämnar familjen Ã¥t sitt ekonomiska öde när de tröttnat pÃ¥ äktenskapet).

Bennetts inleder med att konstatera att hennes bok inte alls är något inlägg i den gamla dammiga och okonstruktiva Mommy Wars-debatten. I förordet försäkrar hon att hon har full respekt för kvinnors val, vilket det än må vara, och hon påpekar att hon minsann älskar att arrangera blommor, inreda sitt hem, och laga mat. Också.

Jag kan inte riktigt hÃ¥lla med henne om det, jag tycker nog att Leslie Bennetts’ bok, The Feminine Mistake: Are we giving up too much? är ett inlägg i Mommy Wars-debatten sÃ¥ det bara skriker om det; det är ett basebollträ i huvudet pÃ¥ kvinnor som tagit beslutet att stanna hemma och ta hand om sina barn pÃ¥ heltid.

Det är en intressant bok om man vill lära sig mer om läget på den amerikanska familj-vs-arbetsfronten. Inte minst är den intressant om man vill förstå något av tonläget på debatten. Ganska hög, får man säga.

Boken är ganska rörig ibland och vissa argument och teman återkommer Bennetts till om och om och om igen. Jag läser och läser och förstår hur viktigt hon tycker att det här är och hur gärna hon vill få läsaren att förstå, men det blir lite tröttsamt. En alert redaktör hade kanske kunnat använda rödpennan lite oftare, kanske rentav plockat bort ett och annat kapitel, men Leslie Bennets är contributing editor på Vanity Fair sedan tjugo år tillbaka, så hon skriver väl sin bok som hon vill antar jag.

Det grundläggande argumentet i Bennets’ bok är detta:

“Yes, women are entitled to make their own choices; yes, raising children is an essential, deeply meaningful, and socially valuable occupation. But those arguments entirely miss the larger point, as does the current debate over “choice feminism.” In the end, the real question isn’t about feminism at all; it’s about survival. When women rely on blind faith to safeguard their financial security, they put their own futures and those of their children at risk. If your husband divorces you or drops dead, was it really such a great idea to stay home if you can’t afford to buy groceries to feed your kids (Bennets, p. 311)?”

I oceaner av exempel visar Bennet vilka ekonomiska risker som är förenade med långa uppehåll från arbetsmarknaden, hur svårt det kan vara att komma tillbaka efter flera års uppehåll, hur mycket man halkar efter i löneläge, vad som kan inträffa om mannen dör, vill skiljas, förlorar jobbet, blir sjuk och förlorar arbetsförmågan osv osv. Hon intervjuar män som berättar om hur pressade de känner sig över att vara ensamma familjeförsörjare, eller som skulle vilja byta karriär men som inte kan eller vågar eftersom ekonomin hänger på honom och enbart på honom.

Det går att kombinera arbete och familj, hävdar Bennets. Det är svårare i USA än i många andra länder, men det går; det behöver inte vara antingen-eller. Och så visar hon om och om igen (det är här det blir rejält tröttsamt) hur kvinnor lyckas kombinera barn och jobb så till den milda grad att jag till sist blir alldeles matt och en enda fråga går runt i huvudet på mig: Varför, till och med i denna bok, är det bara kvinnor som ska lyckas kombinera barn och familj i detta land, var är männen, hur ska föräldrar fixa det där kombinerandet tillsammans?

Framemot slutet av boken kommer det faktiskt ett kapitel om det också, som handlar både om männens ansvar, om hur det långsamt förändras, och om hur amerikansk familjepolitik är närmast obefintlig och behöver förändras så att fler människor inte ska behöva känna att man måste välja.

Framemot slutet av boken framhåller Bennetts också att vi alla har ett ansvar utöver det rent individuella, att beslutet att sluta jobba har implikationer, för våra egna barn och för nästa generation föräldrar, både kvinnor och män. Om vi drar oss tillbaka från arbetsmarknaden istället för att kräva förändring kommer arbetsgivare aldrig att behöva införa föräldravänligare arbetsvillkor, det kommer aldrig att finnas en amerikansk familjepolitik värd namnet.

Här skriver Bennetts om reaktionerna som hon fÃ¥tt pÃ¥ boken och att sÃ¥ mÃ¥nga är negativa är möjligtvis inte sÃ¥ konstigt. Hennes grundläggande argument – att kvinnor behöver ta ekonomiskt ansvar för sina liv – är jag med pÃ¥, men, som sagt, hon framför inte alltid det där argumentet sÃ¥ elegant. Trots att hon pÃ¥stÃ¥r att hennes mÃ¥l enbart är att “informera” sÃ¥ är det mycket stay-at-home-mum-bashing, inte alldeles smart kanske om det är den mÃ¥lgruppen man vill nÃ¥ och en del av hennes pÃ¥stÃ¥enden är bara larviga fördomar. Det är ocksÃ¥ mÃ¥nga intervjuer med extremt högutbildade och välbetalda kvinnor vars situation vi vanliga dödliga inte alldeles enkelt kan sätta oss in i.

I reviewtrÃ¥den pÃ¥ Amazon.com kan man hitta massor av lÃ¥nga och insiktsfulla kommentarer pÃ¥ boken, bÃ¥de positiva och negativa. Mammakriget är alive and well i USA, det är alldeles säkert….

Så. Nu ska jag läsa på om amerikansk familjepolitik.