Ingegerd Landström

Sverige, Norrbotten igen. Ungarna svettas på det älskade leklandet tillsammans med kusinerna, jag sitter på biblioteket i Kulturens Hus och hur underbart är inte det, rent obeskrivbart underbart är vad det är.

Jag vandrar planlöst bland hyllorna, hamnar bland ämnen som jag inte är särskilt intresserad av och bläddrar i böcker som jag inte visste fanns. Jag håller mig uteslutande till svenska författare; de utländska, översatta böckerna kan jag läsa någon annan gång, någon annanstans.

Dessförinnan glädjechock på bokhandeln när jag hittade böckerna jag väntat på att få läsa: PO Tidholm om Norrland, Katrine Kielos ekonomibok, Karolina Ramqvist senaste roman och en del annat. Only skral ekonomi och tillåten bagagevikt is the limit.

Böckerna och biblioteken alltså, de är så vänliga, så välkomnande mot en vilsekommen utlandssvensk. Jag känner mig alltid som en besökare när jag kommer till Sverige och det känns väl inte särskilt bra, men här och nu kunde det inte vara bättre. Hit hör jag alltid.

Den första tidiga morgonen i Sverige, klockan är bara fyra och åttaåringen skramlar i köket. Han försöker vara tyst, men väsnas ganska mycket, sådär på åtta-åringsvis. Han är så hungrig att det river i magen, jag vet det för det är jag också.

Jag tänker kliva upp och hjälpa honom, men ändrar mig, tänker att han får ha den här stunden för sig själv. Istället ligger jag vaken och lyssnar på ljuden, hör hur han äter kalla köttbullar direkt från förpackningen, brer mackor, letar fram burken med pålägg.

Runda polarbrödsmackor med falukorv, Norrbottens gåva till jetlaggade åtta-åriga pojkar och han äter dem sittandes vid köksbordet medan han bläddrar i en tidning, jag tror att det är Bamse.

Jag tänkte att den där morgonen, en av många likadana, blir en del av hans Sverigeminnen. När hans barnbarn frågar om Sverige  kommer han att säga att han inte kommer ihåg så mycket, att det var så länge sedan han var där, men att han minns hur han brukade vakna tidigt de där första morgnarna, smyga ut i köket utan att väcka sin mamma och äta kalla köttbullar och falukorvsmackor.

Jag låg där och kände mig helt plötsligt som ett gammalt svartvitt fotografi, ett foto av en mamma, en pojke, en stuga, en sommar en gång för länge, länge sedan.

Minns ni Eddie Meduza? Säkert kommer ni ihåg honom, han var ju så festlig, gav bland annat ut en skiva någon gång i början av 1980-talet där han sjöng om fruntimmer och sånt, typ så här, med obetydliga variationer mellan låtarna:

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med, knulla med, knulla med

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i, madrasser med hål i, madrasser med hål i

osv

Jag behövde inte googla texten, jag kan alla låtar som fanns med på skivan utantill. Jag lyssnade på dem om och om och om igen på skolbussen under några veckor när jag gick i 7:an.  Eller kanske var det månader, jag minns inte, jag minns bara hur killarna som satt längst bak i bussen flinade och tyckte att det var så kul. Så jävla kul.

Eddie och fruntimmerslåtarna poppade upp i mitt huvud när jag läste om Astrid och hennes protest mot toalettskylten på Tunaskolan i Luleå. På hur den vanligaste kritiken mot hennes agerande är att det ju bara var en rolig grej och herregud har hon ingen humor?

Jag funderade på hur vi reagerade då, om det var någon av oss som satt i bussen som någonsin protesterade? Var det någon som bara tryckte ut bandet, drog ut den där smala, flimsiga bandremsan och talade om för de fliniga killarna hur jävligt trötta vi var på deras så kallade humor? Jag tror inte det.

Jag vet att jag aldrig gjorde det. Jag avskydde låtarna och hur de kladdade sig fast i min hjärna, men jag tror inte att jag ens tänkte tanken att jag hade kunnat göra något åt det. Jag skulle aldrig ha vågat.

Det var det, ett minne från högstadiets glada dagar och ett konstaterande att allt går igen. Och igen. Och igen. Och så, emellanåt, kommer det en Astrid. Respekt.

Läste Mikael Niemis Fallvatten häromdagen och det var en helt okej thriller, men mest tänkte jag på hur märkligt det är att läsa en bok som utspelar sig i Norrbotten. Att känna till alla platser han nämner, att ha kört efter vägen västerut otaliga gånger, sett Suorvadammen i all sin storhet, känna flera personer som arbetar på Sunderyby sjukhus och veta exakt vilken rondell längs med väg 98 mot Boden som trafikstockningen uppstår i.

Jag tänker likadant när jag läser Daniel Åbergs blogg sedan han flyttat upp till Vittangi med sin familj. Han åker tåg,  skriver om hur han passerar Murjek och Nattavaara, stannar till i Gällivare och fortsätter till sist upp till Kiruna.

Det är märkligt att mina hemtrakter existerar i någon sorts offentlighet, i romaner, på välbesökta bloggar, för det har den aldrig gjort för mig.

Min känsla när jag växte upp var att Norrbotten inte fanns på Sverigekartan.

För något år sedan gick en temaserie i Tendens i P1, den hette Är du Stockholmare eller Norrbottning, och i ett av avsnitten intervjuades Bo Sundström (Bo Kaspers orkester). Han sa bland annat så här:

Det låg som ett lock på hela ens barndoms drömmerier att man pratade som man gjorde. ”Glöm att du skulle göra någon karriär om du kom från Pite”, sa man på något sätt. Skulle det bli något fick man göra det själv, för om man pratade som vi sågs man sällan till i offentligheten.

Precis så var det. Någon med min dialekt, eller från min del av landet, sa aldrig kloka saker i Rapport och Aktuellt, hördes aldrig i radio, existerade inte i tv-serier, filmer, böcker, you name it.

Om, mot förmodan, någon norrbottning någon gång syntes i offentligheten var det alltid så pinsamt, tyckte jag då. Det var någon skrynklig liten farbror som intervjuades och svarade “jo” eller “nä” på alla frågor och det var väl i stort allt.

Jag pratade inte Pitemål och drömde inte om att göra musikkarriär, men åh det där locket, den där känslan av att inte finnas till utanför den egena länsgränsen, knappt den egen kommungränsen, var så stark. Det sägs att allting är annorlunda idag, att Norrbotten i allra högsta grad existerar på Sverigekartan, och det är ju fantastiskt roligt, men min känsla finns kvar. Kanske inte lika stark som när jag var tonåring, men tillräckligt för att jag ska läsa en roman som utspelar sig i Norrbotten och tänka på hur märkligt det ändå är.

PS: Po Tidholm besökte Gällivare bibliotek tre dagar innan jag kom hem. Tre. Och hans bok är slut på förlaget. Till sommaren blir det läsfest.

Dagens Sverigeäventyr: bilkörning på spårig landsväg, i mörker och våldsamt snöfall.

Bara hastigheten skiljde mig från en finsk rallyförare som under halsbrytande förhållanden försöker ta sig från punkt a till punkt b.

Bilen krängde lite som den ville, renspåren längs med snövallarna varnade om annalkande blod och död och snön förvandlades till is på framrutan just där jag behövde se ut. Det senare gjorde ingenting för gigantiska snömoln från mötande långtradare skymde all sikt i alla fall.

Hela tiden vräkte snön ned, granarna stod mörka och dystra längs med vägkanterna och det enda ljud som hördes var vindrutetorkarnas stumma “Thump, thump, thump, thump.”

Jag har vuxit upp i det här, det är under dessa vinterförhållanden jag lärt mig köra bil. Men det var då och idag är en annan dag. Idag är jag en turist i mitt förra liv och allt det som var vardag då, är ett ämne för ett häpet blogginlägg idag.

Ser på film hela tiden, åtta stycken på tre dagar. Köper hämningslöst mycket böcker som jag inte har råd eller plats med. Det finns så många bra svenska böcker som jag inte hunnit läsa, jag vill ha allihop. Och tidningar förstås, köper massor av tidningar, plöjer igenom dem och blir besviken över att det går så snabbt. Varför går det så snabbt at läsa ut en genomsnittlig svensk tidsskrift? Är artiklarna korta? Är det helt enkelt språket? Nej, ge mig långt och komplicerat och svårläst, låt mig jobba lite för pengarna damn it. Köpt ett par skor som jag verkligen inte har råd med. Köpte nästan två par, besinnade mig, men än är det inte för sent. Äter jämt. Inte godis, mat, herregud vad jag är hungrig hela tiden. Andas så mycket frisk luft att jag blir yr. Kan inte sova. Det gör mig också yr. Nu, en film till, sedan ska jag sova.

Jag låg kvar i bäddsoffan i morse och övade mig på att göra just ingenting ett tag. Jag försökte tänka att det är helt acceptabelt att jag ligger här trots att klockan borde börja närma sig nio, att det går bra att göra just ingenting en morgon utan att få dåligt samvete över saker jag borde göra men inte gör.

BlÃ¥bären, mÃ¥lningen, joggningen, texterna, matlagningen, barnen, mamma och pappa, tvätten  – allt och alla klarar sig en stund utan min närvaro.

Det gick väl sådär. Jag klev upp ganska snart, blev bara rastlös. Nu är klockan snart halv tolv och jag känner att jag ligger efter.

Men det är för kallt att måla idag. Och jag är så innerligt trött på att plocka bär och när det är så här kallt så är inte mamma så angelägen om att plocka bär heller, vilket är hela anledningen till att jag drar runt i skogarna tills ryggen går i bitar. Att mamma tycker så mycket om det alltså och att hon vill ha sällskap.  Och matlagningen, nej, vi ska äta rester idag, ingen matlagning förrän i eftermiddag! Två av tre barn läser, det tredje roar sig hjälpligt på egen hand. Kan inte gå ut och springa när jag just har druckit kaffe. Tvättmaskinen går.

Skriva lite? Jaha. Kanske det. Ok. jag försöker.

Uppdatering:

Äh, det blev inget. De slutade läsa och roa sig själv och började bråka istället. The story of my summers. Mycket mindre den här sommaren än tidigare och det har varit underbart, men i alla fall. Jag kan sakna den ocean av arbetsro som kommer sig av tre barn i skolan så mycket att jag får ont i hjärtat. Vi ska bygga boktorn och fota barn nu. Ett projekt vi håller på med bara.

Nej nu mÃ¥ste jag väl ändÃ¥ ta mig ur den här bloggkoman. Inga besökare har jag kvar, de enda som hittar hit är en och annan hoppfull människa som söker på  “vattentunnor” och där har jag verkligen inte mycket att tillägga. Mina tre tunnor stÃ¥r där de stÃ¥r, tomma och skramlandes, och väntar pÃ¥ regnet som kommer i december.

Men jag hinner inte skriva för solen skiner hela tiden, vi badar som vore vi semestrandes på en grekisk ö och det är alldeles ljuvligt och alldeles, alldeles oväntat; jag hade ställt in mig på tidig höst när vi landade här fram emot senare delen av juli.

Utöver bad i liten sjö plockar jag blåbär, lagar mat, jobbar på mitt hemliga projekt och läser böcker om och av Barbro Alving. Först läste jag biografin, Krig, kvinnor och gud, innan jag åkte hemifrån, nu läser jag hennes utgivna dagböcker och brev. Hennes brev, så många brev, vilken produktion! Att de höll på sådär förr i tiden, skrev långa brev till höger och vänster, det är ju fantastiskt. Och så hann hon skriva artiklar också, de har jag inte ens läst ännu.

Ja, och så läser jag på om hur man får valpar rumsrena för när vi kommer hem ska vi hämta hem vår och svärmors lilla hund.

Vår hund, sa jag, vi har köpt en hund! Jag ville ju ha en stor och stark boxer, men så kom det sig att det blev en Cavalier King Charles Spaniel istället. Om Alicia och jag får bestämma ska den heta Luna.