Ingegerd Landström

För att vara exakt så är det översättning av engelska organisationsnamn och titlar jag funderar över och jag hittar inga regler för det. Säg att jag vill skriva detta:

“Mark Abramson, Senior Watershed Advisor vid kustmiljöorganisationen Santa Monica Bay Restoration Commission….”

Jag skulle vilja ha det engelska originalet på både titel och organisationsnamn i löpande text och den ungefärliga svenska översättningen inom parentes. Så här:

“Mark Abramson, Senior Watershed Advisor (ung. senior rÃ¥dgivare…alltsÃ¥ svensk översättning av titeln inom parentes) vid kustmiljöorganisationen Santa Monica Bay Restoration Commission (ung. Santa Monica…alltsÃ¥, svensk översättning av organisationens namn inom parentes)…”

Kan jag komma undan med det, ni kloka människor som vet, eller måste det till en svensk översättning i den löpande texten och det engelska originalet inom parentes?

Detta med mitt namn, det är så knäppt och jag vet inte vad jag ska göra med det.

Jag heter alltså Ingegerd. När jag var ung tyckte jag det var jordens pinsammaste namn; när jag behövde presentera mig brukade jag säga det snabbt och lite slarvigt så att man inte riktigt skulle kunna höra vad jag sa.

Så småningom växte jag in i det och under många år hade jag inga problem med mitt namn alls. Det var som det var.

Sedan flyttade jag till USA och nu har namnproblemet återuppstått, om än i ny skepnad: det går inte att uttala. När jag presenterar mig som Ingegerd får jag alltid, undantagslöst, tillbringa en minut eller två med att försöka få personen framför mig att uttala det på ett sätt som ligger någorlunda nära det tänkta. De vill ju så väl, amerikanerna. Oftast ger vi upp efter några försök, kommer överens om en hyfsad variant och går vidare i livet.

SÃ¥ kunde jag ju lÃ¥ta det vara, men faktum är att jag tycker sÃ¥ illa om den där situationen. Jag tycker inte om att ha ett namn som är omöjligt att uttala  – och stava med för den delen – och jag avskyr att inleda varje ny konversation med en namnövning.

SÃ¥ jag började kalla mig för “Ingrid.” Det lÃ¥g närmast, kändes minst konstigt. Först gjorde jag det bara  pÃ¥ ställen som “Coffee Bean,” där man mÃ¥ste säga sitt namn för att beställa och där jag verkligen inte hade nÃ¥gon lust att förklara och bokstavera och ha mig.

Så småningom blev jag Ingrid även i andra sammanhang. Jag minns inte hur det gick till, jag tyckte väl bara att det var så bekvämt att jag fortsatte och numera existerar knappt Ingegerd längre. Mina svenska vänner kallar mig för det förstås och Jeff och alla nära och kära kallar mig för Ing vilket ligger bra mycket närmare sanningen, men annars poppar Ingegerd upp bara i något sällsynt officiellt sammanhang. När jag måste skriva under för husköp eller field trip till något museum eller betala in skatt eller nåt sånt.

Jag har aldrig varit så förfärligt förtjust i det. Det känns lite fånigt, ungefär som när jag var åtta år och under ett par veckors tid gick omkring och kallade mig för Inca. Men det har varit bättre än alternativet så jag har låtit det vara.

Men nu, jag vet inte, jag tycker jag borde fatta ett beslut. Antingen börja kalla mig för mitt riktiga namn och rycka på axlarna åt alla märkliga versioner (Lingongord fick jag heta på mitt Ralphskort och då hade de ändå haft den rätta stavningen framför sig när de skrev det. Förstår ni vad jag menar nu?). Eller lägga till Ingrid officiellt, som ett andranamn kanske om man nu kan det, så att det inte längre känns som åtta-årigt hittepå .

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kommer, om jag känner mig rätt, aldrig ta mig för att börja lägga till något namn. Jag kan inte ens förmå mig att börja med min medborgarskapsansökan trots att jag verkligen verkligen borde göra det, bara för att det innehåller så mycket pappersarbete och myndighetskontakt som jag inte vill ha i mitt liv.

Återstår att börja använda Ingegerd. Lingongord. Injenjerd. Ingren. Ingerd. Ilaknalfnlaeadnlakfalfknalfn. Whatever.

Min skrivkurs tar knäcken på mig, om än på ett bra sätt. Jag hinner inte med och ligger alltid två steg efter, men jag lär mig massor under tiden som jag skriver och plöjer artiklar som ska analyseras och ändrar om klantigt formulerade och kommaterade meningar till snygga, Los Angeles Times-värdiga diton. Eller ja, de är väl inte alldeles LA-Times värdiga, ännu, men jag försöker i fall fall komma i närheten av det, det är ditåt jag strävar. Man måste ha ett mål och en mening med allt.

Stressigt men roligt alltså. Igår skrev jag klart en artikel om Tove Alsterdal på engelska. Henne träffade jag förra veckan, en mycket sympatisk och energisk människa. Jag skrev alltså texten på engelska, och det är jag stolt över att jag klarade av. Att jag fick ihop det alltså, sedan vet jag inte om det blev så bra. Jag får min dom av magister Mike ikväll. Är nervös inför det. Sedan ska jag skriva en text om Tove Alsterdal på svenska också, men det blir bara roligt.

Igår kväll läste jag på och skrev lite om sportdrycken Gatorade och om hur den kom till, det var också intressant. Den har fått sitt namn efter Florida University fotbollslag, som heter Gators och som var provkaniner när Robert Cade och hans kollegor började experimentera med salt, socker, vatten och lite annat för att få fotbollslaget att behålla vikten och stå på benen i Floridavärmen.

Idag ska jag förbereda frågor till kvällens presskonferens med Richard Halpurn, Tin Pan Alley-sångare och världens främsta (enligt honom själv) imitatör av Austin Powers. Jag har aldrig tidigare hört talas om Richard Halpurn, visste inte att det finns folk som fortfarande imiterar Austin Powers och Tin Pan Alley musik, what the heck is that?

Men idag och ikväll kommer allt att klarna. Richard Halpurn kommer till vår kurs ikväll och vi ska intervjua honom, presskonferens-style. Vi vet inte riktigt om han kommer som sig själv eller som Austin. Nu ska jag läsa på.

Jag kallar ungarnas hockeytränare för “Coach.” Alla gör det, bÃ¥de föräldrar och ungar, men varje gÃ¥ng rodnar jag lite inombords. Det lÃ¥ter sÃ¥ oerhört fÃ¥nigt när jag säger det, som om jag är nio Ã¥r gammal och lÃ¥tsas leka amerikan:

– Hi coach, how are ya doin’ today?

Ã…h, nu rodnar jag igen.

Som vanligt förundras jag över alla nya ord och uttryck som mina barn börjar använda efter ett par veckor i Sverige. De flesta känner jag igen frÃ¥n förra Ã¥ret och de är lika fula eller märkliga nu som dÃ¥, men det är som det är med den saken, bara att “gilla läget” som man säger.

Ett uttryck undrar jag dock mycket över, nämligen “ofta.” Inte ofta i den gamla vanliga hederliga betydelsen nÃ¥got som förekommer regelbundet, utan mer som ett sarkastiskt “yeah, sure.”

Så här:

“Jag sprang Tjejmilen pÃ¥ 35 minuter blankt förra Ã¥ret.”

“Ofta.”

Eller så här:

“Kan inte du följa med mig ut och plocka bär imorgon?”

“Mäh, ofta.”

Eller:

“Ofta jag tänker sitta barnvakt ikväll.” (Betyder alltsÃ¥ att jag aldrig i livet kan tänka mig att vara barnvakt ikväll.)

Det låter ju inte riktigt klokt det där och dessutom är det fullständigt ologiskt. Är det något slags lokalt lulemål eller pratar hela landets fjortonåringar på detta vis?