Ingegerd Landström

Vi gjorde en sista inspektion igår. Konstaterade att allt är i sin ordning och att det verkligen är ett mycket litet hus det här. Jaja, det ordnar sig. Träffade säljaren som var mycket trevlig och inte alls den konstige och osamarbetsvillige person som han utmålats som. Stod på nedre verandan och beundrade eucalyptusträden. Tänkte båda två att vi kommer att bli ägare av två eller möjligtvis flera, eucalyptusträd. Det kändes mycket bra.

Sedan ringde banken och escrowdamen och konstaterade att pengarna är överförda, att allt är klart och att vi är husägare. 

Vi kunde förstås inte hålla oss borta, vi var tvungna att göra en liten söndagsutflykt till våra eventuellt nya kvarter .

Först åkte vi förbi Huset. Vi hade hoppats att vi skulle få se svettiga män i full färd med att bära ut soffor och bokhyllor till flyttbilen som vi hade hoppats skulle stå parkerad utanför huset. Dessvärre såg vi varken till män eller flyttbil, bara ägarens bil stod parkerad på uppfarten och det bekymrade oss en del. Vi är helt enkelt lite oroliga för att han inte tänker flytta ut.

Vi körde vidare och efter en minut kom vi fram till havet. Där lÃ¥g det och jag tänkte tanken att nästa helg kanske, kanske jag är ute och joggar just precis här. Kanske jag springer ner för just den där stigen för att se om den tar mig ända ner till havet. Kanske.

Ja, sedan åkte vi vidare till parken som ligger ett par kvarter bortanför huset som vi kanske får köpa. Hittade ett ställe där ungarna kunde cykla omkring lite hur som helst. Vi läste tidningen. Drack kaffe. Spelade lite fotboll. Tänkte att om vi får köpa huset så kan vi cykla hit nästa helg igen. Cykla. På tre minuter.

PÃ¥ väg hem – ja vi vet att det är lite stalkervarning men vi kan inte lÃ¥ta bli – körde vi förbi huset igen. Det sÃ¥g likadant ut. Samma bil, inga flyttgubbar.

Strax efterÃ¥t ringde vÃ¥r mäklare och meddelade att ägaren undrar om han kan fÃ¥ hyra huset av oss ett par veckor efter att vi köpt det. 

"Ne"j, sa vi. "Nej, nej, nej."

VÃ¥r mäklare meddelade hans mäklare detta, varpÃ¥ hans mäklare meddelade att han (ägaren) inte kommer att kunna flytta ut tills pÃ¥ tisdag när köpet ska avslutas.  

"Nähä", sa vi. "Vad gör vi då?"

"Det är bara att skicka dit sheriffen och köra ut honom", sa vår mäklare.

"OjdÃ¥", sa vi. Det lät sÃ¥…drastiskt pÃ¥ nÃ¥got vis. Inget man vill syssla med när man gör sitt livs första husaffär. DÃ¥ vill man gärna att allting ska gÃ¥ lugnt och fredligt till, utan nÃ¥gon som helst inblandning av sheriffer med dragna vapen.

Imorgon ska vi göra slutinspektion och ägaren kommer med största sannolikhet att vara där. Då kanske allting ordnar sig. Det känns lite nervöst.

IgÃ¥r gick deadlinen ut. Vi har väntat hela veckan och hela gÃ¥rdagen och kvart över fem pÃ¥ eftermiddagen kom det – beslutet frÃ¥n the Franchise Tax Board att det "releasar the lien" pÃ¥ huset. Kvart över fem. Vi hade gett upp, trodde att det inte skulle komma nÃ¥got beslut. Vi suckade och funderade pÃ¥ vad vi ska ta oss till härnäst. Och sÃ¥ kom det. 

Vi har inte ett hus ännu, men vi har aldrig någonsin varit så nära. "Everything looks normal" försäkrar oss vår escrow-agent, men vi avvaktar. Firar inte, säger inget till barnen. Ägaren ska fortfarande skriva under de sista papperena. Bank ett ska ge sitt slutliga godkännande. Diverse annat småkrafs.

Vi väntar och ser.

Vi borde göra något åt myrinvasionen. Vi borde arrangera ett system för alla skolpapper som väller över oss. Vi borde städa.

Vi borde göra något annat än att vänta på att alla papper som just nu flyter omkring på olika platser runtom i Los Angeles ska sammanstråla i en enda hög på ett enda skrivbord och med alla nödvändiga underskrifter på plats så att vi ska få köpa vårt hus.

Men det gör vi inte. Vi bara väntar.

Flygresan hem tillbringade jag i Bodil Malmstens trädgård i Finistére. Jag läste om hennes blomplanterande och vattnande och krig mot mullvadarna och om hennes bekantskaper med andra Finisterianer i denna lilla franska by som hon hittade av en slump och så totalt förälskade sig i att hon flyttade dit. Köpte ett hus och började odla sin trädgård.

Det låter så underbart det där, att hitta sin plats på jorden, hitta hem. Jag skulle också vilja göra det, har alltid trott att jag skulle göra det så småningom och jag skulle gärna vilja göra det ganska snart så att jag, om allt går väl i övrigt, hinner bo där ett bra tag.

I bilen pÃ¥ väg hem frÃ¥n flygplatsen, medan ungarna ropade "daddydaddydaddy" och ingen brydde sig om mig, satt jag och tänkte pÃ¥ allt detta och kände mig lite dyster. Alla dessa nedsläckta lokaler, tomma gator, ödsliga bensinmackar och iskalla reklamskyltar som rusar förbi utanför fönstret – kontrasten mellan Bodil Malmstens franska trädgÃ¥rd och Los Angeles sedd frÃ¥n 405:an mellan LAX och Westwood klockan halv tio pÃ¥ kvällen är…ja…obeskrivbar faktiskt. 

"Jaha", tänkte jag. "Välkommen hem, här bor jag. Är det här mitt Finistére? Är det här jag vill tillbringa resten av mitt liv?" Jag satt och tänkte på det där och på att det måste ha blivit fel någonstans. Inte för att jag har någon klar bild av hur min plats på jorden skulle se ut, men den innehåller definitivt inte några ödsliga bensinmackar, det är jag alldeles säker på. Den är mer åt Finistére-hållet om man säger så.

Men dagen därpÃ¥, det vill säga i förrgÃ¥r, var jag ute pÃ¥ en tidig joggingrunda och vinden blÃ¥ste sÃ¥ ljumt och vänligt, solen värmde mina trasiga axlar och krÃ¥korna höll sig pÃ¥ behörigt avstÃ¥nd. Och igÃ¥r fick vi reda pÃ¥ att det finns en liten, liten chans att vi fÃ¥r köpa det där huset i alla fall, det som ligger nära havet och bergen och utan minsta bensinmack inom synhÃ¥ll. Inte vet jag om nÃ¥gon ljuv hitta-hem känsla skulle uppstÃ¥ – det kanske är väldigt fÃ¥ förunnat, Bodil Malmsten kanske bara hade tur – men om jag fick sitta där ute pÃ¥ terassen pÃ¥ kvällarna, under mitt citronträd, och lukta pÃ¥ blommorna, sÃ¥ skulle det vara alldeles tillräckligt.

Idag, eller imorgon, eller möjligtvis på måndag, allra senast den 4.e, får vi besked.

Jag skjutsade Jeff till flygplatsen tidigt i morse: hans semester är slut och nu ska han hem och köpa hus och ja, möjligtvis hinna jobba emellanåt, men mest ska han köpa hus. Vårt fina lilla hus som bara står där och väntar på att vi ska flytta in, men nu har nya skatteskulder hittats hos ägaren och IRS är inte en vänligt sinnad myndighet. De vill ha sina stålar. Ägaren vill bo där gratis tills han blir utkastad om sex månader då han tänker flytta till Canada med sina pengar. Vi vill bara ha vårt hus.

Det låg tre trafikdödade renar på vägen till flygplatsen. Vi körde slalom mellan dem och lastbilen som kört på dem och jag tänkte, det gör jag varje gång jag ser renar på vägen, på den där reportern som körde hit upp för att följa vårens mordrättegång och mejade ner 17 renar. Sjutton renar. Hur lyckas man med det, undrar jag? Renar står sällan tätt, tätt tillsammans, de liksom traskar omkring lite kors och tvärs som de känner för och som om de ägde vägen, vilket man kanske kan säga att de gör, i alla fall tills det kommer en bil och råkar köra på dem. Sjutton stycken. Man måste anstränga sig, köra slalom på vägen för att träffa så många i ett svep. Om han inte backade och körde på dem igen med nya friska krafter. Mycket märkligt är det.

Ikväll har vi husvaka. Vi dricker cider och äter chips för att hålla oss vakna medan vi väntar på att några personer i L.A. ska bestämma sig för om de kan acceptera vårt bud eller inte. Sedan väntar vi på att dessa personer ska meddela vår mäklare som ska meddela oss och vi kommer antingen att bli alldeles lyckliga eller ganska så olyckliga. Kanske vi får besked i natt, kanske inte. Vi vet inte, vi bara väntar och dricker cider.

Det här är utsikten från den nedre terassen som hör till huset som vi inte har råd att köpa. Man ser det inte så tydligt på just den här bilden, men det är en canyon längst där nere, en som man kan nå från baksidan av huset och som går hela vägen ner till havet. Där skulle barn kunna springa omkring lite som de ville, man skulle kunna ge sig ut och springa tidigt på morgnarna med ens hund och på kvällarna skulle man kunna sitta ute på någon av de två terasserna och höra suset från träden som man omges av och vara stillsamt lycklig över att man inte längre bor i stan, att man inte hör några ambulanssirener och att det inte finns några japanska karakoeentusiaster i våningen ovanför som kastar ner cigarettfimpar och tomglas på ens uteplats när de har fest och sedan inte vågar öppna dörren när man ringer på och ber att de för helvete ska sluta med det. Allt det där skulle man kunna göra om man hade råd, men det har inte vi. Inte ännu, kanske aldrig någonsin och jag börjar ha svårt att komma på några vettiga argument till varför vi bor kvar här. Det är en sån dag idag.

Apropå att söka hus. Vi tittade på ett idag. Ett gammalt, skruttigt hus i behov av totalrenovering, men med vacker utsikt, en hel del charm och en trädgård med stor utvecklingspotential. Dessutom det enda huset på länge, länge till salu för under en miljon. Dollar.

Så nu sitter vi där igen och ska kanske lägga ett bud (vi har gjort det en gång tidigare). Och vi funderar på vad vi skulle kunna göra av det och vad de skulle kosta och helt plötsligt, när vi funderat ett tag och sett altanen som vi skulle kunna bygga på framsidan framför oss, så har vi förälskat oss.

Så då lägger vi ett bud, precis som femtio andra människor som också suttit och funderat också gör. Till sist säljs huset för 150,0000 över utgångspriset till någon "contractor" som river ner hela skiten, bygger ett nytt hus för 300,000 och säljer det för 1,9 miljoner. Dollar.

Jag hatar bostadsmarknaden här.