Ingegerd Landström

Vi ska tillbringa fjärde juli i USA för första gången sedan vi flyttade hit och därför är det mycket prat om fyrverkerier. Var man kan se dem och var de är bäst att se dem, var de är snyggast och framför allt störst. Stora fyrverkerier är alltid, utan undantag, bäst.

Men alltså, fyrverkerier, det är väl det sorgligaste som finns. Jag blir så olycklig av att stå där bland alla andra oohande och aaahaande människor och stirra upp i himlen på fullständigt meningslösa färgblippar. Det enda jag kan tänka på är hur mycket det kostar och att vi står där och tittar på när tusentals kronor bokstavligt talat går upp i rök.

Att vi har sÃ¥ mycket pengar i den här delen av världen att vi kan göra det. Vi tittar och tycker det är sÃ¥ vackert och i samma ögonblick som det är över sÃ¥ har vi glömt bort det. Har nÃ¥gon nÃ¥gonsin sett ett fyrverkeri som lämnat nÃ¥gon form av bestÃ¥ende intryck, annat än möjligtvis nackspärr och – om det var det egna  – ett kvitto pÃ¥ betalningen?

Jag undrar vad Disneys fyrverkerier kostar? De har fyrverkerier varje kväll i deras värld och länder, verkligt magnifika fyrverkerier, båda snygga och stora. Tänk vad många bra saker de skulle kunna göra med de pengarna istället för att elda upp dem. Jag tror att om Disney la av med fyrverkerierna och lät folk veta vad alla de där pengarna nu kan användas till, alla projekt man valt att stödja med dem, så skulle folk tycka att det var en alldeles utmärkt idé och inte alls vara besvikna över uteblivna raketer. Säg att det är så.

Uppdatering: Å andra sidan tjänar Disney så snuskigt mycket pengar på allt de tar så hutlöst mycket betalt för att de skulle kunna bränna av tre timmar långa fyrverkerier tre gånger om dagen och ändå stödja massor av bra projekt om de var intresserade av att göra det. Så just Disney var kanske inte ett bra exempel. Men ni förstår tanken.

Vi ska åka bort över helgen, till Palm Springs. Vi åker hemifrån efter klockan åtta ikväll, när Alicias generalrepetition av  kommande rockbandsföreställning och Eriks sista hockeyträning före Playoff nästa helg är avklarade. Hur länge tar det att köra till Palm Springs, fyra timmar? Vi kommer väl fram nån gång på natten. På lördag ska vi bada, bada, bada. Antar jag, vad annat gör man i Palm Springs med tre barn och två medelålders släktingar när man har exakt en lördag på sig? På söndag morgon tar Jeff ett tidigt flyg till östkusten för att hinna till konferensen som börjar på måndag morgon. Ungarna och jag tar ett morgondopp i poolen, säger hejdå till släktingarna och kör hem för att hinna fram till Alicias andra generalrepetition (ja, de har två) och Max sista hockeyträning före playoff hockeyn nästa helg.

Känner mig lite kluven inför det här. Vet inte riktigt hur vi tänkte. Förmodligen inte alls.

Kl 15: Skolan slutar. Hämtar hem Alicia och kompisen S, rafsar ihop mellanmål, skjutsar dem till deras teaterrepetition på Santa Monica Playhouse.

Kl. 16: Hämtar Max från skolan på vägen hem, går igenom hockeyutrustningen, rafsar ihop mellanmål, AK kommer, in i bilen och iväg.

16.45 Hämtar upp Erik från kompisen, ber en stilla bön att trafiken ska vara på sitt bästa humör och att vi ska komma fram till Toyota Center före kl 18.

16.47: AK och jag försöker få GPS:en i bilen att fungera, det går inte att knappa in en adress.

17.30: Vi ger upp. F-bannade GPS.

17.45: AK kommer på att bilen måste stå still för att GPS:en ska fungera. Vi enas om att det var då f-bannat korkat.

18.00 Anländer till Toyota Center, yeih! Hittar omklädningsrum för Erik, får på all utrustning och lämnar av liten hockeypojke i tränarens goda händer.

18.30: Handlar mat till Max. Äter alldeles för snabbt. Textar svåger och ber honom texta mig när han kommit fram så jag kan andas ut.

18.40: Lämnar Max på egen hand med USD5 och ett lyckligt leende. Ensam. På Toyota Center. Med pengar.Kör iväg mot Westwood.

18.45: Kör fel.Missar uppfarten till 405:an, hamnar istället på 105:an.

18.50: Kommer på att jag glömt att lämna huset olåst. Svåger och söner har ingen nyckel.

19.00: Svåger meddelar att han kommit fram. Jag säger ingenting om det låsta huset.

19.05: Svåger textar igen, undrar var bilstolen är. Jag svarar att jag glömt lämna den. Funderar på om man kan bli uppsagd som förälder om man är tillräckligt oansvarig.

19.00-19-30: Svär över trafiken. Meddelar svåger att huset är låst. Han tar det med fattning Textar fram och tillbaka om hur vi ska göra. Löser problemet någorlunda.

19.32: Seminarium med Daniel Alfredsson. Intressant. Jag ställer en medikoer fråga.

20.45: Åter i bilen. Mot Venice för att hämta hem Alicia. Har lovat vara där senast kl 21.

21.00: Svåger textar, de är på väg hem. Erik har ont i magen. Jättont. Jag svarar att jag är hemma om tjugo minuter.

21.12: Anländer till Venice. Blir uppehållen av talföra föräldrar till S.

21.20:  På väg hem. Alicia ringer till svåger. De är hemma. Erik har jättejätteont i magen. Jag svarar att vi är där om sju minuter.

21.30: Alicia påpekar att det har gått sju minuter för länge sedan och att vi inte är hemma ännu.

21.35: Kommer hem. Erik springer iväg på toaletten, storgråtandes.

21.50: AK åker hem. Svåger och jag pratar jobb och blommor. Erik har slutat gråta och mår bra igen.

22.00 Svåger åker hem. Ungarna i säng.

Kvällens underhållningsvärde: VG

Kvällens föräldrainsats: U

Kvällens stressnivå: Konstant hög.

Nästa dag börjar vi om igen.

På hemresan fick inte hela familjen plats på samma flyg, vilket innebar att jag och pojkarna åkte med Lufthansa via Frankfurt, Jeff och Alicia någon annan väg och tid.

Det var ingen bra resa. Vi fick vänta en och en halv timme i planet innan vi lyfte. Vårt flygplan hade inga individuella tv-skärmar. Pojkarnas Ipodbatterier tog slut när det fortfarande var  åtta timmar kvar av resan (så otroligt orutinerat, hur blev det så?!). Det var trångt, bökigt, rastlöst och allmänt pestigt. En stor del av tiden satt jag och tänkte på precis hur eländigt allting var på detta plan, på vilken j-a katastrofal skitresa det var, och på hur mycket jag avskyr att flyga i största allmänhet.

Sedan skämdes jag över det. En katastrofal resa kan möjligtvis vara en där ett barn kräks över en hel stolsrad inklusive minst en okänd människa. Eller en där luftgroparna får en att lyfta från stolarna och man är säker på att man kommer att dö. Eller en där man inte ens kommer fram utan faktiskt dör. Det är varierande grader av katastrof det.

Vi var bara uttråkade. Rastlösa. Hade hemlängtan så det värkte i hjärtat. Värre än så var det faktiskt inte. Ingen katastrof alls, och nu är vi hemma. Vad jag älskar hemma. Hej hej vardag.

Kalifornien är en av de amerikanska delstater där man har rätt att bära vapen och göra det synligt, så kallad Open Carry. Generella undantag är skolor och i government buildings och vapnet får dessutom inte vara laddat.

Det senare har inte sÃ¥ stor betydelse som man skulle kunna tro. Man fÃ¥r bära ammunition ocksÃ¥, bara inte i själva vapnet, och pÃ¥ www.californiaopencarry.org försäkrar man att det inte är nÃ¥got egentligt problem: “Med lite träning  kan man enkelt ladda ett handeldvapen pÃ¥ mindre än tvÃ¥ sekunder.”

Att lyssna på och läsa om USA:s vapenälskare, i synnerhet de som lobbar för att man ska ha rätt att bära vapen i alla möjliga sammanhang, inklusive i skolor, lämnar mig oftast med känslan av att detta handlar om märkliga varelser, en särskild art vars förstånd och argumentation befinner sig på en helt annan våglängd än min. Omöjliga att förstå.

De pratar om att det är deras konstitutionella rätt, som om det handlar om en princip, som om de lika passionerat skulle försvara deras rätt att bära toga om det var det som stod i konstitutionen. Jag önskar att konstitutionen hade behandlat togabärande istället. Färre mord, färre skolskjutningar och så mycket bekvämare under sommarhalvåret dessutom.

LA Times kolumnist Steve Lopez  (rubrikcitatet hämtat därifrån) skriver om vansinnet i det hela. Och om det absurda i the California Brady Campaign to Prevent Gun Violence kampanj för människors rätt till vapenfria restaurangbesök; om det absurda i att vi över huvud taget behöver diskutera den frågan.

Out of one’s gourd N. Amer. informal: 1 out of one’s mind; crazy. 2 under the influence of alcohol or drugs (Concise Oxford Dictionay, Tenth Ed).

Så fort eftertextena började rulla efter III:an  hade vi en kort diskussion och kom fram till följande gemensamma åsikt: vi borde ha sett dem i den andra ordningen, det vill säga vi borde ha börjat med första filmen och kört på till sex.

Nu såg vi IV-V-VI och sedan I-II-III och det kändes inte alls bra. Sorgligt och hopplöst jäkla slut, galaxerna drunknar i glödande lava, profilbilder på Team ondska fyller upp hela rutan, och och hur ska det nu gå för dessa små bebisar som just förlorat sina föräldrar och lämnats av till människor som vi knappt vet vilka de är?

Vi baserade beslutet om ordningsföljd på någon vag tanke om att ja-men-de-tidiga-filmerna-är-ju-så-tekniskt-primitiva-jämfört-med-de-senare-så-man-måste se-dem-först-för-att-stå-ut-med-dem. Eller rättare sagt, Jeff gjorde det, jag hade ingen egentlig åsikt, tyckte inte att det spelade någon roll. Börja med fyran för all del.

Fel tänkt av oss båda två. För det första spelar det visst roll i vilken ordning man ser dem, det är en stor filmuppleveles att se Star Wars med ungarna för första gången och då ska man faktiskt tänka över  hur man vill lägga upp det hela så att det blir rätt. För det andra tror jag att tekniken, eller snarare bristen på teknik kanske, inte spelar någon större roll. Själva berättelsen är viktigare än långsamma lightsaber-dueller och mesiga rymdskepp och berättelsen tar inte slut med bortlämnade bebisar.

Ã… andra sidan, om man ser dem frÃ¥n I-VI sÃ¥ försvinner nÃ¥gra häftiga överraskningsmoment frÃ¥n de senare filmerna. “Luke, I am your father” förstÃ¥s och att Leia och Luke är syskon. Men jag tar hellre det än att sluta mitt i berättelsen. Dessutom finns det väl inte nÃ¥gon som inte känner till själva grundstoryn i Star Wars, sÃ¥ den enda som rimligtvis blir överraskade av släktskapen är Luke och och Leia och de blir överraskade oavsett i vilken ordning man än tittar.

Nyfiken som jag var vad riktiga die-hard fans har att säga i frÃ¥gan sÃ¥ hamnde jag hos en mycket initierad person som tar ordningsfrÃ¥gan pÃ¥ allvar och grundligt resonerar för- och nackdelar med olika sätt att se filmerna. Hans favorit är, och det hade  jag inte alls tänkt pÃ¥,  “The prequels as flashback”, det vill säga IV-V-I-II-III-VI.

På det viset behåller man spänningen med både pappa och att den lilla gröna ärtgubben faktiskt är Master Yoda, samtidigt som man avslutar berättelsen där den ska avslutas. Och om man nu är tekniknörd så är sexan inte fullt lika primitiv som de två första filmerna så det kanske man kan stå ut med.

Om ni ska se Star Wars med era barn eller andra nybörjare så tycker jag ni ska läsa det där resonemanget, det är faktiskt inte alls oviktigt. Vi har löst vår gemensamma sorg efter trean med att raskt bestämma oss för att se sexan igen så fort vi bara hinner och det är ju för all del trevligt för då har vi en film kvar.

Detta var för övrigt ett ämne som jag aldrig hade trott att jag skulle ha någon åsikt om.

Ja, jag vet, de är verkligen makalöst högljudda, de nya, 100 % komposterbara, Sun Chips-påsarna. Första gången man hör det där vassa SKRAAASCHET så hoppar man till lite, undrar om man hörde rätt och om en påse chips verkligen kan låta sådär. Och så klämmer man till lite bara för att testa och hör samma vassa SKRAAASCH igen och tänker What the heck!?

Men ändå, högljutt eller ej, att skriva till tillverkaren av påsarna och klaga på oljudet, vilket i sin tur för med sig att tillverkaren drar tillbaka påsarna från marknaden är inte det lite, vad ska man säga, korkat?

Med tanke på omständigheterna, att vi måste vara beredda på att göra en del rejäla uppoffringar för att få ordning på miljöproblemen så gott det nu går, så förefaller inte högljudda chipspåsar vara vårt största problem.

Just den uppoffringen kunde man kanske tänka sig att vi hade varit villiga att ta. Man skulle kanske kunna tänka sig att vi hade hällt chipsen i en skål och betrakta problemet som löst, istället för att ta oss tid att kontakta tillverkaren och påtala att vi aldrig mer kommer att köpa en Sun Chips påse någonsin, såvida de inte drar ner på volymen.

Men det gör vi alltså inte. istället skriver vi brev och när de 100% komposterbara påsarna så småningom dras in så blir vi nöjda och betraktar det som en seger.

Ibland känns blotta tanken på en annorlunda värld mycket, mycket avlägsen.

Steven Colbert rapporterar vidare.

Nej, jag gör det inte. I det barnkaos som uppstår när tio trötta barn kommer hem klockan halv nio på kvällen efter två timmars intensivt trick-or-treatande, tänker jag inte säga åt min sex-åring att sätta sig ner och räkna allt sitt godis, sortera upp dem i olika godissorter, samt skriva ner allting i bifogad blankett.  Jag gjorde det inte med Max förra året och jag gjorde det inte med Erik igår. Någon j-a måtta får det väl ändå vara.

…vad gjorde jag i söndags?

Ja inte gjorde jag det jag borde ha gjort i alla fall, packat ihop min familj och våra cyklar och begett oss (i bil olyckligtvis eftersom det är så långt, men i alla fall) till området mellan East Hollywood och Boyle Heights, där 7.5 miles var avstängda för biltrafik mellan klockan 10 och 15.

Istället för bilar tog 100 000 cyklister, fotgängare, skateboardare och roller bladeare över gatorna, inspirerade av liknande event i andra megastora, vanligtvis cykeolvänliga, städer.  Ciclovia heter originalet och startade i Bogotá i Colombia för 30 år sedan.

L.A. som ska vara så framåt, vi ligger lite efter i vissa hänseenden kan man ju konstatera, cykeltrafik har aldrig varit vår starka sida, men i söndags var det alltså dags för CicLAvia och 100 000 glada människor på gatorna.

Vi var dock inte där, vi hade fullt upp med hockeyträning och städning och inköp av dyr och, visade sig senare, skev byrå som måste transporteras tillbaka och bytas ut och allt detta med byråhelvetet är så irriterande och tidsödande att jag gärna cyklat runt hela L.A. County om jag bara hade sluppit vara med om det.

Vi var inte med på Coastal Cleanup Day heller, som gick av stapeln 25 september; då var det väl något annat ganska oväsentligt som kom i vägen. Kaffe och tidning på verandan eller nåt.

Så dåligt, verkligen, så jäkla dåligt! Jag får se till att se över våra prioriteringar.

Satt i solen hemma hos kära vänner och pratade politik igår. Vi var som en liten Bellmanhistoria där kring bordet: det var greken, belgaren, svensken och amerikanen, med det undantaget att vår diskussion inte hade något roligt Bellmanhistorieslut. Den slutade bara med ett stilla sörplande av de sista kaffedropparna och några dystra suckar över sakernas sorgliga tillstånd i våra respektive länder.

Känner mig mest bara dyster idag ocksÃ¥. Har inte gjort nÃ¥got produktivt alls, bara druckit alldeles för mycket kaffe, ätit upp ungarnas överblivna födelsedagsgodis och inte lyckats ta mig in pÃ¥ USCIS hemsida för att börja med ansökan om amerikanskt medborgarskap. Ansökan har inte pÃ¥ nÃ¥got vis – som man kanske skulle kunna tro – nÃ¥got att göra med det svenska valresultatet och inte med att det finns människor som tycker att Sarah Palin borde bli vÃ¥r nästa president heller. Eller förresten, det har det kanske, det kanske har allt med just precis det att göra.

Letade efter artiklar om valet i L.A. Times, med sökord “Sweden” hittade jag  en artikel frÃ¥n oktober 2009, som handlade om hur Stockholm löser det lokala kaninöverskottet genom att forsla dem till okänd ort nÃ¥gonstans i mellan Sverige där de bränns upp och pÃ¥ detta vis kommer till användning för uppvärmning av hus.

Tänk det hade jag ingen aning om, men nu vet jag, för det lät så märkligt att jag läste hela artikeln. En nyhet så god som någon denna dag.

ApropÃ¥ att bränna kaniner sÃ¥ har vi numera gÃ¥tt in för att äta mer vegetariskt i detta hushÃ¥ll. Alicia vill inte äta kött längre, och eftersom jag är vegetarian i tanken – djurhantering, resursslöseri, det vanliga eländet – men inte i handling sÃ¥ är det en alldeles utmärkt spark i häcken pÃ¥ mig. Vi hjälps Ã¥t att tvinga i oss broccoli och andra illasmakade grönsaker och förra veckan när vi handlade mat tillsammans köpte vi bÃ¥de bönor och linser som vi nu ska klura ut vad vi ska använda dem till.

Ja, det var väl allt då. Bättre än så här blir det inte idag.

Eller förresten så var jag på kräftskiva i lördags. Mycket trevligt på alla sätt och vis och maten var alldeles underbar. Till och med IKEA-kräftorna fick godkänt. Här är ett par bilder från den kvällen bara för att det känns bra att avsluta i en mer positiv stämning. Allt kan bli bättre och de kloka är fler än de korkade, de kloka måste bara bli bättre på att göra sig hörda.