Ingegerd Landström

Min lilla trio är på semester hos farmor sedan igår kväll och det är ju alldeles fantastiskt vad mycket jag har fått gjort idag. Upp klockan sju efter en natts ostörd sömn vilket inträffar en gång om året i genomsnitt och gör mig till en bättre människa. Förbereda intervju, åka iväg till downtown, traska omkring lite på stan och fota, leta rätt på Hygge Danish Bakery, göra lång och rolig intervju med Jim Koenig som grundat och fortfarande driver Scandinavian Film Festival in Los Angeles och som är  en fantastiskt trevlig människa. Sedan hem, köpa sekatör, äta lunch och läsa tidningen, skriva klart annan text och skicka iväg den till min ständige läsare för en dos skoningslös kritik. Välförtjänst skrivbordspaus som jag tillbringade med att inviga den nya sekatören (som visade sig vara irriterande dålig på alla sätt och vis) på rotsystemet från de hemska rosenbuskarna som jag tog bort för ett par veckor sedan. Grävde ner de sista plantorna som stått och väntat på att få komma ner i jorden och det kändes mycket, mycket bra, jag har oroat mig för dem. Ja, sedan in till skrivbordet igen och här sitter jag och klockan är bara fem på eftermiddagen. Jag har en dryg timme på mig att titta på intervjun från idag och peta ner lite inledande text, därefter ut till Moorpark, krama mina barn, krama min snälla svärmor och svåger, äta middag och när vi kommer hem kan klockan omöjligt vara mer än nio. på sin höjd halv tio.

Det  är ju alldeles otroligt vad mycket tid ens barn tar i anspråk! Jag säger ingenting om det, det är som det är och det är för det mesta mycket trevligt, jag noterar bara denna ocean av tid  jag har haft  till mitt förfogande idag och alla saker jag hunnit med utan att vara det minsta jäktad, utan att snegla på klockan alls, förutom inför intervjun då.

Märkligt. Härligt.

Igår kväll var det dags för Max att göra den årliga Mothers Day-intervjun och frågorna var ungefär likadana som förra gången.

Mina svar däremot, de var inte alls likadana. I alla fall inte frågan om vad jag jobbar med.

– Ok, last question Mommy, what is your job?

En nanosekunds tvekan bara, sedan:

– My job is to write. I´m a writer.

– Writer. Ok. Cool.

En nanosekunds tvekan till och sedan, eftersom jag eventuellt ska hjälpa till i ett forskningsprojekt tillsammans med min förre handledare och för att någon nytta ska jag väl ha av min doktorstitel och för att jag ibland blir så f-bannat trött på mig själv,  drämde jag till ordentligt:

– You can write reseracher too. I´m a writer and a researcher.

– Ok, researcher. How do you spell researcher?

En liten oansenlig fråga för Max, ett gigantiskt svar för hans mamma.

På fredag är det morsdagskalas i Max klass. Dagen till ära har alla barn intervjuat sina mammor, ställt frågor om favoritfärg och godaste maten och roligaste hobbyn och sånt. Samt vad man jobbar med. Denna intervju, tillsammans med ett foto på mamman och barnet, sätts sedan upp på en vägg i klassrummet och så kan alla andra mammor och alla pappor med för den delen, gå runt och läsa alla intervjuer och få reda på litet mer om varandra.

“Mamma, what is your job?”frÃ¥gade alltsÃ¥ Max häromkvällen, helt i enlighet med den interjvumall han följde.

“What is my job?” upprepade jag.

“Yeah, what´s your job?” upprepade Max.

“Well,” sa jag. “Vi hoppar över den frÃ¥gan sÃ¥ länge. Ta den sist.” VarpÃ¥ jag drabbades av en smärre existensiell kris, svarade pÃ¥ alla frÃ¥gor utom just denna och gick in i sovrummet för att beklaga mig för min man.

“Administrator, that´s my job. I don´t want to be an administrator, I´m not an administrator!”

“What´s wrong with being an administrator?” frÃ¥gade han.

“Nothing, absolutely nothing, it´s a fine job. I just don´t want to think of myself as an administrator. I´m not an administrator damn it!”

“Say Academic”, föreslog han.

“That´s pathetic,” sa jag. “That sounds like a person who desperatly tries to hold on to her failed academic carrier.”

“Oh,” sa han. “Say you´re a writer then. That´s what you´re aiming for.”

“No no no, that´s a lie. I can´t lie to my own child about my job. That´s even more pathetic.”

“Ok then. Administrator it is.”

“Mamma, what is your job? ropade Max otÃ¥ligt frÃ¥n köket.

“Well, it´s kind of hard to explain,” började jag, icke-administratören. “I read a lot of papers. Talk to people. Write stuff.”

“Ok, so your job is to write?”

Hmmm.

“Ja, sa jag. “Skriv det. Mommy´s job is to write. There you go.”

“What do you write?”

“Det behöver du inte berätta”, sa jag, “det blir sÃ¥ lÃ¥ngt. Kom nu sÃ¥ gÃ¥r vi och borstar tänderna.”

Min man och jag har varsin doktorstitel. Vi jobbade stenhårt i flera år för att få dem, min man fixandes och blandandes med sina vätskor och proteiner i sitt labb, jag traskandes runt bland fiskare och statstjänstemän på Sri Lanka, ställandes ett oändligt antal frågor om det ena och det andra.

Sedan disputerade vi båda två.

Som av en händelse har vi nu blivit publicerade nästan samtidigt.

Min man i Science, en av världens två mest ansedda forskningstidsskrifter, där han redovisar sitt och kollegans senaste stora forskningsresultat. Jag på sajten Allt om barn, där jag berättar om vår flygresa till Sverige och argumenterar för litet större tolerans mot barn här i världen.

Min man får samtal och mail från forskarkollegor världen över. Alla gratulerar, alla är imponerade, alla vill att han ska komma till just deras institution och hålla föreläsningar och dricka champagne (det dricks mycket champagne i den naturvetenskapliga forskarvärlden. Allt firas med champagne. Ibland firar de ett lyckat toalettbesök med champagne).

Jag fÃ¥r 11 läsarkommentarer pÃ¥ min läsarkrönika. Nej förresten, 10 var det visst, en är min egen. Majoriteten av kommentarerna gÃ¥r ut pÃ¥ att jag är dum i huvudet. Ordet “lÃ¥gvattenmärke” förekommer minst en gÃ¥ng.

Min man har sitt på det torra efter det här. Han kommer att få tenure (fast anställning) vid UCLA, forskningspengarna kommer att regna ner över honom och hans forskargrupp, han kommer att bli berömd och få Nobelpriset om 20 år.

Jag? Tja, jag fortsätter väl att skriva på min blogg. Och så dricker jag väl litet champagne då och då. Jeff bjuder.

Jag ska göra ett tillfälligt inhopp i min gamla värld den här veckan, en värld där jag inte satt min fot på drygt två år, med undantag av disputationen då.

Jag ska träffa kära gamla arbetskompisar från Uppsala, lyssna på föreläsningar, hålla föredrag och delta i seminarier. Och så ska jag äta sena middagar och dricka mycket vin och dela rum med en av mina gamla doktorandkompisar. Det ska bli alldeles fantastiskt roligt!

Men jag ska också gå där bland alla geografer och inse att det är inte min värld längre, inte just nu och kanske aldrig mer igen. Och jag är litet skraj för det. Jag vet inte om jag kommer att snegla sorgset och avundsjukt på alla framgångsrika, etablerade geografer med tjänster och forskningsmedel och 25 artiklar på sina cv:n, eller om jag kommer att sucka befriat och inse att det här är inte för mig längre.

Jag hoppas på det senare. Åtminstone tror jag att jag hoppas på det. Jag hoppas också att jag kommer på vad i all världen som är för mig, när jag ändå håller på.

Det är en märklig söndag morgon det här. Märklig för att jag vaknade halv fem och inte kunde somna om. Och ännu märkligare för att det inte gjorde mig ett dugg stressad, för att jag tänkte att jaha, jag kliver väl upp då, läser litet tidningar och några bloggar och väntar på att ungarna ska vakna och välla över mig.

För en vecka sedan orsakade samma tidiga uppvaknande smärre panik. För litet sömn är förödande för skrivförmågan och för tankeverksamheten, huvudet blir en enda trött, värkande klump och deadlinepaniken når nya, aldrig tidigare skådade höjder.

Men nu spelar det ingen roll att klockan är fem och att jag bara sovit fyra timmar, för igår kväll satte jag äntligen punkt. Jag har skrivit färdigt min avhandling. På måndag går den till tryck.

Idag ska vi Ã¥ka till makens boss och äta brunch och gÃ¥ ut och vandra i bergen. Sedan ska vi Ã¥ka hem och…tja…inte vet jag…vad gör man en söndag eftermiddag när man inte behöver jobba? Leker med ungarna kanske. Läser tidningen? Funderar pÃ¥ vad vi ska laga till middag? Städar skrivbordet?

Sedan vi flyttade till Los Angeles har helgerna inneburit jobb, punkt och slut. Med två-åringen utan dagisplats har jag i bästa fall, tack vare svärmor och ett evigt tidspusslande med maken, kunnat jobba halvtid, vilket inte räcker långt. Alltså har jag jobbat på helgerna. Folk frågar vad vi har gjort och sett sedan vi flyttade hit och jag har svarat litet svävande, jaaaa, du vet, litet av varje. Eller så har jag varit ärlig och sagt som det är: vi har fan inte sett eller gjort nånting. Nada.

Det är ju inte alldeles sant. Någon helg har jag varit ledig. Vi har gått på zoo. Varit ute och vandrat i bergen. Åkt till stranden och till Santa Monica Pier någon gång. Dessutom är det ju noga räknat mest för mig som helgerna har inneburit ett ständigt hukande över datorn. Ungarna och maken har hittat på litet av varje.

Och det har väl gått bra. Ungarna har vant sig, det är länge sedan de slutade fråga om jag ska följa med när de ska iväg någonstans. Mamma följer inte med på utflykter, det är lika självklart som att tänderna ska borstas på kvällen.

Men nu är det slut med det. Idag ska vi äta brunch, vandra i berg och sedan ska vi åka hem och vara lediga. Nästa helg ska vi åka till San Diego. Jag kan inte få in i mitt huvud att det faktiskt är så.

Lugnt känns det. Som att lugnet i mitt liv faktiskt är på väg tillbaka. Ofattbart är vad det är.