Ingegerd Landström

(En text jag skrev för några månader sedan men som fortfarande är högst aktuell)

De senaste åren har jag mer och mer börjat uppskatta att köra bil.

Första gången jag kom på mig själv med att sitta i bilen och bara njuta av att vara just där och ingen annanstans var för fyra år sedan, jag minns att jag tyckte att det var lite märkligt.

Jag körde längs med Sunset Blvd, befann mig någonstans mellan Westwood och Pacific Palisades, och vi höll som bäst på att flytta hela vårt liv från det förra till det senare.

I vårt hus som vi just hade köpt höll Jeff på att snickra till ett nytt rum, dammet och stöket låg tungt över kök och vardagsrum, barnen skulle byta skola, jag hade just blivit av med jobbet, tusen och en saker som hade med flytten att göra skulle fixas och jag var yr av stress och förväntan och oro över tillvarons alla små detaljer som skulle fås att gå ihop.

Jag satt i bilen den där dagen och tänkte på hur vilsamt det var att befinna mig just precis där. Bakom ratten kunde jag inte göra något annat än att följa med i strömmen: styra och gasa och bromsa på lämpliga ställen. Jag kunde inte ringa några telefonsamtal, inte fylla i några papper, inte söka jobb, inte lugna oroliga barn, inte bära möbler, inte välja färg till sovrummet.

Trafiken brusade och tutade runt omkring mig, men den störde mig inte där jag satt i min tysta bilbubbla. Trafik kan vara så okomplicerat, som en dans, och om man är följsam och hyfsat bra på att dansa så hänger man enkelt med i alla svängar och steg utan att tänka mer på det.

Det blir en bakgrundskuliss till ens eget lilla universum bara, nÃ¥got man mÃ¥ste förhÃ¥lla sig till pÃ¥ det mest okomplicerade sätt. Undvika alla former av krockar. That’s it.

Igår, nästan fyra år senare, slog det mig återigen hur vilsamt bilkörning är – kan vara – för mig.

Igår var jag chaufför till fyra fjärdeklassare på skolutfykt, vi skulle till ett museum som låg en knapp timmes bilväg från skolan, och jag hade varit ganska irriterad över det faktum att jag lovat att jag skulle köra. En hel dag skulle gå åt till denna utflykt och den tiden tyckte jag inte att jag hade.

När jag väl satt där i bilen var irritationen försvunnen och i dess ställe hade ett enda stort lugn infunnit sig. Jag funderade på varför det var så och tänkte att det kanske helt enkelt berodde på att allting var i sin ordning: bilen fulltankad, kaffemuggen strax intill, adressen i GPS:en, Max och hans bästa vänner glada och tramsiga i baksätet. I det lågintensiva kaos som mitt liv befinner sig i just nu så hade jag full kontroll över detta väl avgränsade och helt okomplicerade projekt.

Inga beslut att fatta, inga tankar på om det här verkligen var rätt väg att tänka, ingen oro över hur i all världen det här ska gå att älta. Känslan av att ha full kontroll över något, hur litet och obetydligt det än må vara, kan aldrig överskattas i en tid när nästan allting är rörigt och ogreppbart.

Så kan det också vara att köra bil. Ibland är det undertryckta svordomar, irriterade accelerationer och hetsiga omkörningar, men inte just nu. Just nu är det lugnet i mitt liv.

…inbegriper till stor del att kunna ignorera vissa delar av huset…

…till förmÃ¥n för andra, mer väsentliga och potentiellt inkomstbringande delar. Det gÃ¥r ganska bra nuförtiden. Jag jobbar med skygglappar.

Jag älskar verkligen min varma och soliga del av världen, men regn är inte dumt det heller. Nystädat skrivbord, kaffe som jag inte behövt koka själv, en lång att-göra lista och så regnet som vräker ner där ute. En bra måndag morgon. Lugnet efter den stormiga helgen. Lovely.

…reminds me, in her own dog-kind-of-way, about the simple pleasures in life. Like enjoying a few moments in the warm afternoon sun every once in a while (chewing bone is optional).

Igår natt dog råttan som bosatt sig på vår veranda och i vår grill. Vi gillrade en gammaldags råttfälla med ost igår kväll och på morgonen låg råttan, inte i råttfällan men på sidan om, död som en sten. Osten var uppäten så den fick förhoppningsvis en sista måltid bestående av svensk prästost.

Det känns lite lugnare, det måste jag erkänna för den har nästan sprungit slalom mellan våra fötter emellanåt, men det känns inte bra. Jag känner mig inte riktig lika usel som människan som i en insändare i förra veckans lokaltidning föreslog att bästa sättet att få bort kråkor som man tycker stör är att sockra små marshmallows med råttgift och lägga ut de på taken, men nästan.

Jag menar så här: Vi bor vid en canyon, vi har flyttat hit för att vi vill bo nära naturen. Men inte alltför nära tydligen och bara på våra villkor. Om det är någon del av naturen vi inte gillar så tar vi död på den. Med en råttfälla dessutom, herregud, detta medeltida tortyrinstrument, varför har det inte utvecklats något humanare sätt att bli kvitt råttor? Kunde man inte sprida något slags, inte gift förstås, men något som råttor inte gillar och så dryper de bara av. Till grannen eller någon annanstans där maten är godare.

Idag kom förresten veckans upplaga av lokaltidningen ut, och my god, vilket ursinne som slÃ¥r emot mig när jag öppnar insändardelen. Det var tur för den krÃ¥khataren att han inte satte ut sitt namn, det hade inte gÃ¥tt att bo kvar att döma av alla som skrivit in och upplyst honom om hur fullständigt knäpp i huvudet han är. Jag prenumererar pÃ¥ lokaltidningen bara för de där insändarnas skull, jag tycker de ger en god inblick i psyket hos lokalbefolkningen. Inte alltid sÃ¥ upplyftande läsning, det är mycket klagomÃ¥l pÃ¥ skateboardÃ¥kande tonÃ¥ringar och tonÃ¥riga bildrullar och andra saker som tonÃ¥ringar gör och allt som oftast undrar man vem dessa människor är som skriver insändare om “den unge mannen i den vita Audin som inte stannade för stopplikt pÃ¥ den gatan kl 7:49 p.m. och kunde ha kört bÃ¥de människor och djur om det velat sig illa.”

Just nu handlar det mest om kråkor. Och så 4th of July förstås, men när det handlar om det senare är vi alla vänner och går i samma parad. Förutom att tydligen ligger den en gammal konflikt och pyr angående ovanan att kvällen före paraden ställa ut sina hopfällbara stolar längs med Sunset för att försäkra sig om bra platser dagen därpå.

Det kommer säkert nån insändare om det nästa vecka.

Jeff frågade om han skulle ladda råttfällorna på nytt. Nej, sa jag, låt det vara. vi kanske bara lockar hit dem med osten. De kanske springer vidare istället.

Pojkarna sprang ut och spelade lite hockey på morgonen, som vanligt. De lämnade verandadörren öppen, också som vanligt.

Tänkte be dem stänga efter sig, men det var så varmt i morse. Den fick stå öppen.

Men så kom jag att tänka på råttan jag såg igår och stängde.

Men så kom jag att tänka på det mountain lion (puma? Eller bara bergslejon) som setts ströva omkring i stan i morse. Tänkte att om det kastar sig över mina pojkar så måste jag höra dem. Öppnade igen.

Men råttan då?

Äh. Jag ropade in dem istället. Tidig frukost och sen skolan. Nu sitter jag här med stängd dörr och spanar efter råttor på verandan. Puman är förmodligen redan infångad.

Vi ska åka bort över helgen, till Palm Springs. Vi åker hemifrån efter klockan åtta ikväll, när Alicias generalrepetition av  kommande rockbandsföreställning och Eriks sista hockeyträning före Playoff nästa helg är avklarade. Hur länge tar det att köra till Palm Springs, fyra timmar? Vi kommer väl fram nån gång på natten. På lördag ska vi bada, bada, bada. Antar jag, vad annat gör man i Palm Springs med tre barn och två medelålders släktingar när man har exakt en lördag på sig? På söndag morgon tar Jeff ett tidigt flyg till östkusten för att hinna till konferensen som börjar på måndag morgon. Ungarna och jag tar ett morgondopp i poolen, säger hejdå till släktingarna och kör hem för att hinna fram till Alicias andra generalrepetition (ja, de har två) och Max sista hockeyträning före playoff hockeyn nästa helg.

Känner mig lite kluven inför det här. Vet inte riktigt hur vi tänkte. Förmodligen inte alls.

Matchen igår kväll blev en lugn historia. Merparten av gästerna höll på Boston, några på Vancouver, någon på båda lagen. Men eftersom samtliga gäster egentligen är hard core L.A. Kings fans och eftersom L.A. Kings för tillfället spelar golf istället för hockey så var stämningen tämligen avslappnad.

Det grillades. Det sågs på hockey. Det spelades en hel del hockey. Alla var nöjda och glada.

Tänk en final med L.A. Kings tillsammans med dessa människor. Förtvivlan, eufori och en och annan hjärtinfarkt. En vinst, visst, härligt. Men en förlust och vi hade haft vårt eget lokala lilla upplopp. Och sedan flera dagars sorgearbete på det.

Nej, det var bättre så här. Rolig hockey, rolig fest, ingen baksmälla.

Kl 15: Skolan slutar. Hämtar hem Alicia och kompisen S, rafsar ihop mellanmål, skjutsar dem till deras teaterrepetition på Santa Monica Playhouse.

Kl. 16: Hämtar Max från skolan på vägen hem, går igenom hockeyutrustningen, rafsar ihop mellanmål, AK kommer, in i bilen och iväg.

16.45 Hämtar upp Erik från kompisen, ber en stilla bön att trafiken ska vara på sitt bästa humör och att vi ska komma fram till Toyota Center före kl 18.

16.47: AK och jag försöker få GPS:en i bilen att fungera, det går inte att knappa in en adress.

17.30: Vi ger upp. F-bannade GPS.

17.45: AK kommer på att bilen måste stå still för att GPS:en ska fungera. Vi enas om att det var då f-bannat korkat.

18.00 Anländer till Toyota Center, yeih! Hittar omklädningsrum för Erik, får på all utrustning och lämnar av liten hockeypojke i tränarens goda händer.

18.30: Handlar mat till Max. Äter alldeles för snabbt. Textar svåger och ber honom texta mig när han kommit fram så jag kan andas ut.

18.40: Lämnar Max på egen hand med USD5 och ett lyckligt leende. Ensam. På Toyota Center. Med pengar.Kör iväg mot Westwood.

18.45: Kör fel.Missar uppfarten till 405:an, hamnar istället på 105:an.

18.50: Kommer på att jag glömt att lämna huset olåst. Svåger och söner har ingen nyckel.

19.00: Svåger meddelar att han kommit fram. Jag säger ingenting om det låsta huset.

19.05: Svåger textar igen, undrar var bilstolen är. Jag svarar att jag glömt lämna den. Funderar på om man kan bli uppsagd som förälder om man är tillräckligt oansvarig.

19.00-19-30: Svär över trafiken. Meddelar svåger att huset är låst. Han tar det med fattning Textar fram och tillbaka om hur vi ska göra. Löser problemet någorlunda.

19.32: Seminarium med Daniel Alfredsson. Intressant. Jag ställer en medikoer fråga.

20.45: Åter i bilen. Mot Venice för att hämta hem Alicia. Har lovat vara där senast kl 21.

21.00: Svåger textar, de är på väg hem. Erik har ont i magen. Jättont. Jag svarar att jag är hemma om tjugo minuter.

21.12: Anländer till Venice. Blir uppehållen av talföra föräldrar till S.

21.20:  På väg hem. Alicia ringer till svåger. De är hemma. Erik har jättejätteont i magen. Jag svarar att vi är där om sju minuter.

21.30: Alicia påpekar att det har gått sju minuter för länge sedan och att vi inte är hemma ännu.

21.35: Kommer hem. Erik springer iväg på toaletten, storgråtandes.

21.50: AK åker hem. Svåger och jag pratar jobb och blommor. Erik har slutat gråta och mår bra igen.

22.00 Svåger åker hem. Ungarna i säng.

Kvällens underhållningsvärde: VG

Kvällens föräldrainsats: U

Kvällens stressnivå: Konstant hög.

Nästa dag börjar vi om igen.

Åh, den här tiden på dagen är den bästa. Tidig kväll, halv sex är klockan, och på verandan, under parasollet, har det blivit svalare efter dagens värmechock. Det kan för all del vara en förfärligt stressig tid på dagen också, med middag och hockey och piano och hemläxehelvetet, men ikväll är det inte det. Ikväll är det rester till middag och hemläxan avklarad och allmän jetlaglathet. Skönt så.

Förresten har jag lagt den stressiga fasen av mitt liv bakom mig. Jag har blivit en ny människa på sistone, en som tar sig tid att sitta på verandan på kvällen och lukta på blommorna. En som tar sig tid att ge sig ut på en två timmar lång cykeltur längs med havet på morgonen utan att få dåligt samvete. Cyklade gjorde jag igår och det var härligt. Resten av dagen linkade jag omkring som en äldre, svårt reumatisk tant för ryggen kroknade, men det var det värt.

På hockeyverandan nedanför mig spelar mina pojkar hockey med grannens grabb. Det förhållandet har inte precis förbättrats med tiden, snarare tvärtom. Efter ett antal sammandrabbningar som involverat framför allt barn men även en del staket har vi genom en tyst överenskommelse retirerat till en synnerligen sval relation. Vi hälsar på varandra, det är allt. Pojken kommer över ibland, med mer eller mindre långa avbrott för när någon form av konlifkt inträffar och relationen går från sval till iskall till obefintlig.

Så håller det på, men jag är så ostressad nu för tiden så jag rycker bara på axlarna åt alltihop. Eller nej, det gör jag inte alls, för det är inte särskilt roligt, men vad ska man göra? Kvällssolen är i alla fall ljuvlig och nu ska jag gå och värma lite rester.