Ingegerd Landström

Vi är “between cars” för tillfället, eftersom vÃ¥r gamla toyota, den sÃ¥ kallade “katastrofbilen” har gÃ¥tt i graven. “You need a new engine” sa vÃ¥r mekaniker och det tyckte vi var en tydlig signal om att det var dags att skaffa nytt.

SÃ¥ nu tittar vi efter nya bilar. Jag vill ha den miljövänligaste vi kan fÃ¥ tag pÃ¥ och det vill väl Jeff ocksÃ¥, men han halkar hela tiden iväg till “coola” bilar. Bilar som väl är ok vad gäller bensinförbrukning, men som framför allt ser lite sportbilsaktiga ut och dessutom bara har plats för fyra personer. Vi är fem personer i vÃ¥r familj. FörstÃ¥r inte riktigt hur han resonerar, men jag tänker mig att det är en slags 40-Ã¥rskris. Han hÃ¥ller pÃ¥ att lÃ¥ta skägget växa ocksÃ¥, fÃ¥r allt oftare kommentarer om att han ser ut som “the Dude” (Jeff Bridges, the Big Lebowski). Det säger han ingenting om , men jag tror att det är precis sÃ¥ han vill ha det.

Hur som helst, eftersom vi bara har en bil (som Jeff tog till jobbet) och jag hade tid hos en optiker i Santa Monica i förmiddags så cyklade jag dit. Och det var alldeles fantastiskt!Vilken upptäckt!

Inte för att jag inte cyklat tidigare, det har jag, men bara på cykelbanan längs med stranden, tidigt på morgonen,utan något annat ärende än att få motion. Och i vår lilla stad förstås, men den är så liten så det räknas inte.

Nu bestämde jag mig för att inte fega ur, att verkligen cykla i biltrafiken och byta fil och grejer och det gick bra nästan hela tiden. Bara när  jag skulle göra en vänstersväng ut på Wilshire missade jag att ta mig över i vänstersvängningsfilen.Det blev övergångsstället istället. Nederlag. Å andra sidan hoppade kedjan en gång, men det fixade jag på ett par minuter. Kändes rutinerat. Seger.

Det jag inte riktigt hade väntat mig var att det var så roligt att cykla i trafik. Oändligt mycket roligare än att köra bil, en helt annan värld. Solen värmde, blommorna luktade vår, uppförsbackarna var görliga, ingen körde på mig och Fedexbudet hälsade på mig. Jag kryssade fram mellan bilar sådär som motorcyklar gör när det är trafik och man tänker alltid att det ser så farligt men samtidigt så fuck-traffic-behagligt ut. Det var jag i morse. Min cykel och jag.

Och så blev det en och en halv timmes bonusträning dessutom. En win-win situation helt enkelt. Visserligen tog optikerbesöket tre timmar istället för en och en halv, men det tidsbortfallet kommer jagatt kompensera med att skriva klart en artikel snabbare än jag någonsin gjort tidigare. Nu börjar jag.

…vad gjorde jag i söndags?

Ja inte gjorde jag det jag borde ha gjort i alla fall, packat ihop min familj och våra cyklar och begett oss (i bil olyckligtvis eftersom det är så långt, men i alla fall) till området mellan East Hollywood och Boyle Heights, där 7.5 miles var avstängda för biltrafik mellan klockan 10 och 15.

Istället för bilar tog 100 000 cyklister, fotgängare, skateboardare och roller bladeare över gatorna, inspirerade av liknande event i andra megastora, vanligtvis cykeolvänliga, städer.  Ciclovia heter originalet och startade i Bogotá i Colombia för 30 år sedan.

L.A. som ska vara så framåt, vi ligger lite efter i vissa hänseenden kan man ju konstatera, cykeltrafik har aldrig varit vår starka sida, men i söndags var det alltså dags för CicLAvia och 100 000 glada människor på gatorna.

Vi var dock inte där, vi hade fullt upp med hockeyträning och städning och inköp av dyr och, visade sig senare, skev byrå som måste transporteras tillbaka och bytas ut och allt detta med byråhelvetet är så irriterande och tidsödande att jag gärna cyklat runt hela L.A. County om jag bara hade sluppit vara med om det.

Vi var inte med på Coastal Cleanup Day heller, som gick av stapeln 25 september; då var det väl något annat ganska oväsentligt som kom i vägen. Kaffe och tidning på verandan eller nåt.

Så dåligt, verkligen, så jäkla dåligt! Jag får se till att se över våra prioriteringar.