Ingegerd Landström

Tidig morgon, Temescal Canyon. Jag är färdig med min springrunda, traskar upp för stigen mot parkeringsplatsen. Några meter framför mig går en äldre kvinna med en hund, hon har lockigt, ostyrigt hår och på baksidan av hennes jacka står det tryckt “peace.”

Jag är snart i kapp henne och vi hälsar, kommer överens om att det är en strålande morgon och småpratar om hennes hund. Den är liten, vit och fluffig och heter Peace.

– Jag ska ge dig en fredsdikt, säger hon och frÃ¥gar vad jag heter.

– Ingrid.

– Okej Ingrid. Här är din dikt. I is for…. N is for…. G is for Glorious. R is for… Hon fortsätter, gÃ¥r snabbt igenom alla bokstäver och benämner mig med adjektiv som jag inte kommer ihÃ¥g men som alla är vänliga, rentav storslagna. När blev jag senast kallad “Glorious?”

– Tack, säger jag när hon är klar. “Det var fint. Tack sÃ¥ mycket.”

– Ingen orsak. Jag gÃ¥r igenom en del privata svÃ¥righeter just nu och jag skulle uppskatta om du vill tänka pÃ¥ mig. Om du vill komma ihÃ¥g mig när du ber. Det skulle hjälpa mig. Jag heter Alice.

РAlice. Det ska jag g̦ra. Tack f̦r den fina dikten. Jag ̦nskar dig allt gott, Alice.

– Tack.

Så hoppar hon in i en skraltig bil tillsammans med hunden Peace och åker iväg och jag joggar hem.

Tagged möten