Ingegerd Landström

På hemresan fick inte hela familjen plats på samma flyg, vilket innebar att jag och pojkarna åkte med Lufthansa via Frankfurt, Jeff och Alicia någon annan väg och tid.

Det var ingen bra resa. Vi fick vänta en och en halv timme i planet innan vi lyfte. Vårt flygplan hade inga individuella tv-skärmar. Pojkarnas Ipodbatterier tog slut när det fortfarande var  åtta timmar kvar av resan (så otroligt orutinerat, hur blev det så?!). Det var trångt, bökigt, rastlöst och allmänt pestigt. En stor del av tiden satt jag och tänkte på precis hur eländigt allting var på detta plan, på vilken j-a katastrofal skitresa det var, och på hur mycket jag avskyr att flyga i största allmänhet.

Sedan skämdes jag över det. En katastrofal resa kan möjligtvis vara en där ett barn kräks över en hel stolsrad inklusive minst en okänd människa. Eller en där luftgroparna får en att lyfta från stolarna och man är säker på att man kommer att dö. Eller en där man inte ens kommer fram utan faktiskt dör. Det är varierande grader av katastrof det.

Vi var bara uttråkade. Rastlösa. Hade hemlängtan så det värkte i hjärtat. Värre än så var det faktiskt inte. Ingen katastrof alls, och nu är vi hemma. Vad jag älskar hemma. Hej hej vardag.

Det var då en förbannat seg dag idag. Mest har den bestått av läkar- respektive tandläkarbesök och om tre fjärdedelar av arbetsdagen går åt till det så blir den resterande enda fjärdedelen inte så effektiv. Inte för mig i alla fall och i all synnerhet inte efter att  jag tappat allt sans och vett och drabbats av akut tandläkarskräck när Dr Zola just dragit in bedövningsnålen i käken på mig. Mindre sammanbrott hos tandläkaren gör mig trött.

Det har inte alltid varit så. Jag har väl varit som de flesta andra, inte precis gillat att gå till tandläkaren, men, ja, det måste göras så man går dit och hoppas att det ska gå relativt fort och smärtfritt.

Tills i december, när jag fick en visdomstand utdragen. Det var så h-vetes obehagligt: så många instrument i munnen, så mycket personal ståendes runt omkring mig, så mycket blod i munnen. En tand som inte ville bli utdragen, en tandläkare som tog i så det spräckte och knakade i hela mitt huvud och så jag då, med min latenta sjukhusskräck, som helt plötsligt inte kunde andas och inte tänka en klar tanke förutom att jag måste bort, jag får inte börja gråta och Jeff måste komma och hämta mig.

Jag satt kvar förstås, tårarna sprutade och den saklige tandläkaren tog paus då och då för att jag skulle kunna andas och få ordning på min panik. Det gick sådär.

Tanden bredvid den utdragna tanden sprack efter det där, nu ska den fixas och idag satt jag där och  hyperventilerade igen. Dr Zola, min vanlige tandläkare och en vänlig själ, tog det lugnt, hämtade fler näsdukar och gick iväg en stund för att jag skulle få bestämma mig för om jag skulle klara av det här eller inte. Jag bestämde mig för att det skulle jag och sedan gick det ganska bra ändå.

Nu sitter jag på mitt fina lilla bibliotek och ska göra något produktivt ett par tre timmar framöver. Det går sådär.

Nyss avsläppt frÃ¥n en bil pÃ¥ baksidan av den nybyggda centralstationen I Uppsala stÃ¥r jag med min bokfyllda resväska och undrar hur jag ska komma över spÃ¥ren och var jag kan hitta förvaringsboxarna. Allt är nytt, allt ser annorlunda ut och jag är alldeles förvÃ¥nad: “När hände det här?”

GÃ¥r fel först och hamnar bara pÃ¥ en ny perrong, nerför rulltrappan igen och sÃ¥ smÃ¥ningom kommer jag in i det nya, moderna, trendiga stationshuset med PressbyrÃ¥, apotek och öppen planlösning. Av en gammal järnvägsstation – visserligen fullständigt underdimensionerad i relation till antalet tÃ¥gresenärer men ändÃ¥ med nÃ¥gon form av karaktär – med träbänkar,, har det blivit en glasinramad galleria.

Jag letar mig fram till förvaringsskåpen. Det är fullt med folk framför dem; skåpen har placerats mittemot toaletterna och för att komma åt dem måste man ta sig igenom toalettkön. Kön är lång, det är trångt, jag har inte tillräckligt med växel. Min väska stöter i folk och jag säger “oj, ursäkta,” till höger och vänster. Ingen reagerar.

Jag skulle vilja säga något om den märkliga placeringen av toaletter och skåp, och om det faktum att det inte finns någon växlingsautomat, men jag låter bli. Ingen tittar på mig, ingen säger något, ingen ler inbjudande eller medkännande och i såna lägen är det svårt att småprata. I såna lägen förblir man tyst.

Går iväg för att få tag på växel och måste be folk flytta på sig när jag kommer tillbaka och ska försöka ta mig fram till skåpen. Ingen flyttar på sig oombedd. Jag känner mig uttittad trots att alla tittar bort.

Det finns inga lediga skåp visar det sig, axlarna skriker efter flera dagars stillasittande och flygresor och inga gymbesök alls, jag måste in till stan och handla, och jag tänker fanihelvete vad gör jag nu, jag orkar inte släpa omkring på det här tunga aset en sekund till.

Då säger en ung tjej: “det finns ett ledigt skåp här.” Hon flyttar på sig så att jag kommer fram och jag börjar nästan gråta av tacksamhet över den där lilla, vänliga gesten och över mina trasiga axlar och kanske mest av allt över det faktum att jag känner mig så  bortkommen och fel och vilse i min gamla stad, bland tysta Uppsalabor.

Jag gör ju inte det förstås, jag börjar inte gråta, jag bara tackar henne så mycket, baxar in resväskan i skåpet och tar rulltrappan upp ur gallerian. Och ja, när jag kommer ut har det börjat regna.

Ja det är det, det är en bright, shiny, varm och vänlig och stillsam morgon på alla sätt och vis.

Vi har landat, vi är hemma.

Flygresan var lång, kändes oändlig. Vi längtade hem så förfärligt allihop, alla frågade hur länge det var kvar hela tiden, jag också.

Med fem minuter kvar till landning börjae Max blöda näsblod. Blodet fullkomligt forsade och jag tänkte att jag kanske borde skriva till Swissair och fråga dem vem som skulle ha hjälpt honom med allt blod om han inte hade suttit bredvid mig. Hade en av flygvärdinnorna haft tid att hjälpa honom, lugna honom, byta blodiga servette och klämma till över näsryggen för att få det att sluta rinna?

Eller skulle kanske hans närmaste granne kunna avkrävas att ta på sig rollen som sjukvårdare? Men han kanske inte hade någon lust med det alls, särskilt inte efter att ha blivit nerspilld med en hel kopp äppeljuice av näsblödaren några timmar tidigare. Äppeljuice som torkat blir kladdigt och ganska obehagligt, ännu obehagligare på en flygresa där allting redan är mer eller mindre obekvämt och obehagligt. Spilld äppeljuice mellan låren på en tio-timmars flygresa kan få vem som helst på dåligt, lite mindre hjälpsamt humör.

Jag skulle också kunna fråga Swissair vem som hade ansvaret för at Alicia skulle på få sig en syrgasmask om det behövdes. Den gamla skröpliga farbrorn som satt bredvid henne? Eller hinner flygvärdinnorna med att titta till alla barn som sitter utspridda runt om i kabinen utan någon förälder bredvid sig? Vem ska lugna henne och hålla henne i handen om hon får panik och måste ha sin mamma och vägrar sitta kvar i sin stol?

Varför, skulle jag fråga till sist, får jag veta när jag ringer och checkar in tre dagar före avresan att jag helt säkert och utan problem har fyra platser tillsammans  när det sedan visar sig att det har jag inte alls, jag har två platser ihop och två andra platser utspridda på olika håll i kabinen och måste förlita mig på att vänliga medresenärer kan tänkas flytta på sig för att vi ska få sitta någorlunda nära varandra?

Men det där brevet ska jag skriva en annan dag, inte idag. Idag sitter jag i min soffa pÃ¥ verandan, dricker kaffe, läser Bright shiny morning av James Frey medan ungarna och deras kompis bygger kojor i vardagsrummet. Om en stund kommer Jeff hem, dÃ¥ ska jag gÃ¥ till biblioteket och läsa pÃ¥ om amerikansk skolpolitik. Där ska jag sitta i flera timmar i lugn och ro utan nÃ¥gon som ropar “mamma mamma mamma” och vill ha nÃ¥got av mig, min hjälp min uppmärksamhet min tid min energi.

bright shiny morning it is.

På tal om utlandssvenskar var det ja. Svenskar (boendes i Sverige får man förmoda, såvida det inte är fråga om ett intensivt självförakt) avskyr, nej hatar, utlandssvenskar, påstod Lokko.

Jag tror ju inte på det. Jag tror att det  i största allmänhet är lite jobbigt med förändringar av sakernas tillstånd, det uppstår funderingar som man kanske inte reflekterar så mycket över när allt går på sådär som det gjort  länge och det kan vara frustrerande för alla inblandade.

Jag menar så här:

Säg att min kompis och jag har samma frisyr, samma midjelånga hår som vi haft sedan vi träffades på förskolan för 30 år sedan. Så en dag klipper hon av sig det. Och jag, jag börjar helt plötsligt fundera på vad det är för fel på den här frisyren och om det kanske inte är bättre med kort hår ändå och om inte jag också borde för hon är ju så himla nöjd.

Eller om min kollega sedan tio Ã¥r tillbaka plötsligt börjar prata om att byta jobb och sedan helt plötsligt gör det. Byter jobb. What the…! tänker jag. Vad är det för fel pÃ¥ det här jobbet? Ska jag verkligen fortsätta gÃ¥ pÃ¥ i samma hjulspÃ¥r när hon….borde inte jag …finns det kanske nÃ¥got annat för mig ocksÃ¥?

Eller om jag flyttar frÃ¥n Norrland till Uppsala sÃ¥ kanske det händer att mina vänner börjar fundera pÃ¥ om inte…ja ni förstÃ¥r hur jag menar.

Det tror jag är en del i det jobbiga med utlandssvenskar: att det ställer frågor till mig som stannar kvar i Sverige. Men jag tror inte att det är något unikt för just en stackars emigrerande svensk, det har med förändringar i allmänhet att göra.

Men det här behöver ju inte alls betyda att man i allmänhet tycker illa om förändringsbenägna personer. Avskyn – eller faktiskt gillandet – tror jag uppstÃ¥r när  förändring och status quo möts igen för det gör de ju ofta förr eller senare, särskilt om man bor pÃ¥ en liten ort där alla känner alla. Och hur det där mötet avlöper beror förstÃ¥s pÃ¥ vad det är för personer som möts.

Jag menar så här:

Om jag som slutade på jobbet kommer tillbaka till min gamla arbetsplats för att ta en fika med mina gamla kollegor och om jag då går på om hur fantastiskt det nya jobbet är och om alla fel som finns på den arbetsplats där mina f d kollegor fortfarande befinner sig och om hur jag minsann inte saknar nånting, ja då kanske jag får acceptera att de f d kollegorna blir lite trötta, tycker att jag är en stöddig jävel och inte bjuder in till så många fler fikor tillsammans.

Om å andra sidan de f d kollegorna fortfarande inte riktigt kan förlika sig med tanken på att jag slutade, att jag valde bort dem och hittade ett annat härligt jobb, och om de fortfarande går och grubblar lite över om inte de också borde så kan det också bli lite tröttsamt. Då kanske de f d kollegorna på ett mer eller mindre subtilt sätt vill tala om för mig att jag ska inte komma här och tro att jag är något, till exempel genom att mer eller mindre ignorera allt det nya och roliga som jag så gärna vill berätta om för mina kära gamla kollegor på  min kära gamla arbetsplats. Eller så blir det en ointressant pajkastning om vems jobb som är bäst, veom som gjorde mest rätt i att sluta eller stanna kvar, för någon måste ju alltid vinna, någon måste ha mest rätt. Då kanske jag känner mig lite trött eller rentav sårad och går och fikar med någon annan nästa gång.

Men. Om vi alla är intresserade av varandras jobb ( vi är ju trots allt fortfarande i samma bransch) och om vad som händer och sker, om vi jämför och diskuterar om det ena och det andra som kan vara intressant utan att lägga in en drös värderingar, om vi alla känner oss trygga och nöjda med vår egen plats på arbetsmarknaden vare sig vi bytte jobb eller stannade kvar, om vi  inser att det finns för- och nackdelar med alla jobb och att det är kul att höra andras erfarenheter så kan det ju också bli en alldeles strålande trevlig fika gamla kollegor emellan som åtföljs av många fler.

Se där, dagens filosofiska/metaforiska halvtimme. Hur allt detta hänger ihop med utlandsvenskar kontra Sverigesvenskar överlåter jag åt mina kloka läsare att fundera vidare på. Själv måste jag rensa blåbär och tvätta kläder och börja packa för om tre dagar åker vi HEM!

Det kanske är ett tecken på att jag gått i skola alldeles för många år, men min tideräkning går fortfarande i terminer. Året slutar sista skoldagen före sommarlovet, sedan följer ett par, tre månaders mellandagar och sedan börjar året igen när skolan börjar.

September, åh, jag älskar september, det är ju då man verkligen gör upp alla listor på allt man lovar att företa sig efter flera månaders kringdrällande, och det är då man har tillräckligt mycket energi för att faktiskt ta itu med dem. På nyårsdagen är man bara bakis och uppsvälld av all julmat. Dessutom är det 30 grader kallt ( norrland), alternativt regn- och snöblask (Uppsala) eller bara regn (södra Kalifornien). Det känns inte så upplyftande precis, man vill helst sitta inomhus och gnaga på resterna av  revbensspjällen. Men i september förstår ni, i september då är luften kall och klar och syrerik (norrland) och om man har tur så inträffar några veckors indiansommar (Uppsala), eller så är det fortfarande sommar och man kan bada och använda sommarkläderna i flera veckor ännu och det känns bra för de var lite för många, ganska dyra och nu gör de liksom rätt för sig (södra Kalifornien).

Så, ville bara säga det. Gott slut alla. Nu stundar mellandagarna. Och Sverige.