Ingegerd Landström

Åh, den här tiden på dagen är den bästa. Tidig kväll, halv sex är klockan, och på verandan, under parasollet, har det blivit svalare efter dagens värmechock. Det kan för all del vara en förfärligt stressig tid på dagen också, med middag och hockey och piano och hemläxehelvetet, men ikväll är det inte det. Ikväll är det rester till middag och hemläxan avklarad och allmän jetlaglathet. Skönt så.

Förresten har jag lagt den stressiga fasen av mitt liv bakom mig. Jag har blivit en ny människa på sistone, en som tar sig tid att sitta på verandan på kvällen och lukta på blommorna. En som tar sig tid att ge sig ut på en två timmar lång cykeltur längs med havet på morgonen utan att få dåligt samvete. Cyklade gjorde jag igår och det var härligt. Resten av dagen linkade jag omkring som en äldre, svårt reumatisk tant för ryggen kroknade, men det var det värt.

På hockeyverandan nedanför mig spelar mina pojkar hockey med grannens grabb. Det förhållandet har inte precis förbättrats med tiden, snarare tvärtom. Efter ett antal sammandrabbningar som involverat framför allt barn men även en del staket har vi genom en tyst överenskommelse retirerat till en synnerligen sval relation. Vi hälsar på varandra, det är allt. Pojken kommer över ibland, med mer eller mindre långa avbrott för när någon form av konlifkt inträffar och relationen går från sval till iskall till obefintlig.

Så håller det på, men jag är så ostressad nu för tiden så jag rycker bara på axlarna åt alltihop. Eller nej, det gör jag inte alls, för det är inte särskilt roligt, men vad ska man göra? Kvällssolen är i alla fall ljuvlig och nu ska jag gå och värma lite rester.

Vi har en fin liten lokaltidning här i min lilla stad. Palisadian-Post heter den (ja, bindestrecket ska vara där, vet inte riktigt varför) och jag läser den från första sidan till sista när den kommer ut varje torsdag. Den är precis som en lokaltidning ska vara, man får reda på viktiga saker (som hur våra skolor påverkas av det astronomiska budgetunderskottet), och en del mindre viktiga saker ( som att en person fick sin bildörr påkörd när hon, möjligtvis lite obetänksamt och utan att se sig för, det förtäljer inte historien, öppnade den efter att ha parkerat längs med Sunset Blvd).

Som i varje god lokaltidning kan lokalbefolkningen naturligtvis göra sina röster hörda genom insändare och det är det många som gör. Trafikrelaterade insändare är absolut vanligast och som god tvåa kommer den ständiga frågan om hundbajs på gräsmattorna. Här en liten pärla från förra veckans tidning:

“Use your own lawn
Many neighbourhood dog owners seem to take it for granted that their dogs can pee and poop on my lawn (even if they pick up the poop). And so I ask myself: Would they allow their kids to do so? Think about that. Am I supposed to allow your pet some slack because it´s an animal? I don´t understand. Please explain.”

Jag ser och förstår författarens ilska (vår gräsmatta är något av en toalett för lösspringande hundar och när man en gång fått torka upp hundbajs i hela huset efter att en unge råkat trampat i en hög och sedan traskat in utan att ta av sig skorna kan det hända att man funderar på om man kanske ändå inte skulle ta och skriva sig en liten insändare), men kan inte låta bli att fnissa åt den där jämförelsen. Den kom så oväntat, presenterade ett helt nytt angreppssätt, ett helt nytt perspektiv på företeelsen. Vet inte riktigt vad jag skulle svara om jag var en slacker hund och dess ägare. Diskussionen slutar där.

Jose, trädgÃ¥rdsmästaren, kom förbi en sväng idag. Och som han skrattade: “That´s a lot of digging, what are you doing?” frÃ¥gade han medan han skrattade. “No one does that kind of work around here you know. Not in this area.” Mer skratt.

Jag tänkte att han har ju rätt i det. Man ser aldrig någonsin någon gräva i trädgården här. Eller kratta löv. Eller ens blåsa bort löv med hjälp av en mycket högljudd maskin. Fysiskt arbete, i synnerhet inte trädgårdsarbete, är helt enkelt inte ett jobb för en vit medelklassamerikan som tjänar bra med pengar.

Nu har mina grannar sett mig gräva och hacka där ute i flera dagar, så jag misstänker att de har bildat sig en uppfattning om mig som, well,  lite märklig. Det är väl ok, det kan jag ta.

Förresten har jag hört talas om att grannen tre hus längre nerÃ¥t gatan, Alice heter hon, är “the compost queen” och att hon dessutom har gjort om hela framsidan av huset till ett trädgÃ¥rdsland. Jag har inte sett det för det är inte sÃ¥ bra insyn till hennes hus, men det lÃ¥ter alldeles fantastiskt spännande.

Jag ska ta ett snack med Alice endera dagen. Få en lektion i kompostering och lite inspiration till ett rejält trädgårdsland. Tänk om jag skulle harva upp ett norrländskt potatisland på trädgårdsmattan framför huset helt enkelt. Show them!

(Den där trucken var full med jord i morse. Nu har jag tömt den. Jag och Jeff har tömt den. Det regnade hela tiden.)

Hade ett litet samtal med grannen igår, mamman till 8-åringen som stalkar vår son leker med.

Efter en incident häromdagen när pojkarna (på 8-åringens initiativ, det är de båda överens om) tog sig in i Alicias rum, klistrade ihop böcker, rev ner grejer och försökte dyrka upp hennes dagbok, så kände vi att det nog är dags för Samtalet.

Det började ganska bra. Grannen bad om ursäkt, förklarade hur hon tyckte att läget var och hur incidenten skulle tolkas, betonade hur förträfflig hennes son är, samt presenterade en lösning som bestod i att tills vidare ska pojkarna leka tillsammans bara när någon av föräldrarna är hemma (incidenten ovan inträffade när farmor var hemma med ungarna). Allt i ett enda andetag. Hon var mycket vänlig och nöjd över hur smidigt vi löst situationen.

– Ok, sa jag. Men jag skulle vilja att vi gör sÃ¥ här. Jag skulle vilja att vi bestämmer att de har en playdate i veckan. Att vi formaliserar det hela lite grann helt enkelt. DÃ¥ blir det enkelt och tydligt för dem vad som gäller.

Den iskalla tystnad som strömmande ur telefonluren efter detta mitt önskemål var fullständigt bedövande.

Sedan:

– Aha. So you don´t really want the kids to play together at all, do you?

Hoppsan.

Här hade jag kunnat säga att nej, helst av allt vill jag inte att de ska leka tillsammans alls. Jag hade kunnat säga att jag är så trött på 8-åringens ständiga konflikter med Erik. Att jag är urless på det faktum att han fyra dagar av fem står och väntar på oss när vi kommer hem från skolan och vill leka med Max. Jag hade också kunnat säga att han pratar skit om Max kompisar inför honom, att han påstår att de har gjort en överenskommelse när de först träffades att de två ska vara världens bästbästa kompisar alltid, och att han hotar Max med att aldrig mer leka med honom om han leker med andra kompisar. Jag hade också kunnat säga att han lärt Max allt som är värt att veta om bad guys (gangsters, carjackers, murderers, and oh that list goes on forever and haunts Max in his sleep) och om innehållet i filmer som 8-åringens storebrorsa (15) tittar på och tydligen också 8-åringen. Samt en del annat.

Men det gjorde jag inte. Jag sa att det är vad som fungerar bäst för vår familj och så vill vi ha det. En gång i veckan. Inte hugget i sten, men som en grundregel.

Samtalet tog sig aldrig riktigt efter det.

Nu är jag mycket nöjd med arrangemanget, men lite orolig över hur vi ska komma överens om vårt gemensamma staketbygge. Tror att det eventuellt kan stöta på en del problem. Tror att vi eventuellt kommer att få betala det där staketet själv. Det är det värt.

Jag har en liten "situation" som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det gäller en av våra grannar och eftersom jag aldrig bott i hus tidigare, så vet jag inte riktigt vad som är ok och vad som kan få vår granne att låta hennes hund bajsa på vår gräsmatta. Eller förresten, jag har bott i ett hus i större delen av mitt liv, men på vår gård uppe i Norrland där man fick promenera några minuter för att komma till nästa hus var just ämnet grannar inte något större problem.

Egentligen är det kanske inte ett specifikt grannproblem, mer ett barnproblem. Nåväl.

Till vänster om oss bor en pojke i åttaårs-åldern. Han får spela obegränsat (vad det verkar) med våldsamma video/tv-spel, (eller gameboy heter det kanske, men ni förstår). Han avskyr Erik. Han och Max (och Erik) vill vara tillsammans jämt jämt jämt, två sekunder efter skolan, varenda j-a dag, sticker hans huvud upp över staketet och han ropar "Maaaax, wanna come over?"

SÃ¥. Där har ni mitt problem. För jag vill inte att mina barn ska komma hem frÃ¥n skolan och parkera sig framför tv:n/datorn, de fÃ¥r knappt se pÃ¥ tv under veckorna. NÃ¥gon film en kväll möjligtvis. Jag vill dessutom inte att Erik ska lämnas utanför: det är bara ett Ã¥r emellan honom och Max, de brÃ¥kar och leker med samma intensitet och det ska de fortsätta med. AlltsÃ¥, inte sÃ¥ att de alltid alltid mÃ¥ste leka tillsammans och inte fÃ¥ ha egna kompisar, men sÃ¥där till vardags, ja ni förstÃ¥r vad jag menar. 

De vill inte leka hos oss för det är "inge kul" (vilket jag kan förstå att det inte var till en början eftersom vårt hus har varit en enda byggarbetsplats, men nu är det faktiskt som vilket normalt hus som helst, varken roligare eller tråkigare) och vill alltid gå över till E.

Nu har jag börjat säga nej. Inte alltid, men ganska ofta. Jag säger till E att han fÃ¥r gärna fÃ¥r komma hit och leka och det gör han ytterst motvilligt. Det löser väl tv-spelsproblemet till en del, men det löser inte problemet med att Erik behandlas som en pestsmittad av denne unge. Han pratar inte ens med honom, pratar om honom med Max och kallar honom inte vid namn, kallar honom "your brother": Why does your brother have to come over all the time too?" 

Max är lite kluven, men tycker samtidigt att denne nye coole kompis är coolare än lillbrorsan och ser inte riktigt vad som händer. Dessutom är han bara sex sÃ¥ man kanske inte kan förvänta sig alltför mycket av honom. Dessutom är deras uteslutande av Erik ofta ganska subtilt: han fÃ¥r vara med och leka men de delar liksom upp sig och det blir Max och E mot Erik och det gör Erik alldeles galen av ilska och bedrövelse. 

Prata med dem? Yes, det har vi försökt med. Pratat om att leka tillsammans. I fredags sa jag till E att om han inte lägger av nu så får han gå hem. Till Max säger vi att han måste se om Erik, se till att han får vara med och Max nickar och håller med, men se ovan.

Prata med mamman? Hm, ja, det har vi också försökt lite grann. Hon är av den åsikten att det är väl inte så konstigt att de "stora pojkarna" vill leka själva, utan småbrorsor. Jag avskyr denna kvinna och vill helst be henne dra åt h-vete.

Om det fortsätter vill jag göra sÃ¥ här: Tala om för E:s mamma att mina barn inte fÃ¥r sitta vid datorn och tv särskilt mycket alls. I all synnerhet fÃ¥r de inte spela vÃ¥ldsamma spel och om det är vad E vill göra sÃ¥ kan mina pojkar inte vara där. Tala om för E:s mamma att om E inte kan acceptera bÃ¥de Max och Erik sÃ¥ är han nog helt enkelt lite för stor för att leka med mina barn. 

Blir det hundbajs på gräsmattan nu?